För ganska precis ett år sedan provade vi en cirka 20 år gammal Taverna, eller Vintry’s Taverna som den kom att heta då monopolet AB Vin-& Spritcentralen skulle falla och föll och en massa viner och starkviner plötsligt skulle varumärkes eller åtminstone inordnas under paraplyvarumärken, som Vintry’s. På sin tid var det här ett pålitligt parkbänks- och fyllevin med hög YPK-faktor och, tills en viss gräns nåddes, en förlåtande sötma. Då vinet testades för ett år sedan fick det med beröm godkänt, kort sagt ett rejält och underskattat kap. Men, hur är det när flaskan varit öppen ett år och stått där halvfull och huttrat under förra årets vinter och svettats under årets sommar (den förvaras i ett skrymsle på terrassen härnere i södra Provence, gömd så att Hustrun som är mindre vetenskapligt sinnad än er utsände i de öppnade flaskornas förunderliga och understundom av överraskningar fyllda värld och därför kan förväntas hälla ut och kassera öppnade buteljer hon stöter på i terrängen som utgör vår gemensamma bostad och dess närmaste omgivningar)?
Provningen
Tackar som frågar, vinet är oroväckande bra efter ett år! Helt fantastiskt, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i smaken, som samtidigt som det är förlåtande begränsar vinets användningsområden en hel del, till exempel är det inte att rekommendera till gratinerad hummer. Serveras däremot gärna som det är som en dessert i sig, eller kanske till lite ost, eller ost och fikonsörja, eller färska fikon och iberico, eller till nötter, eller som det är som en liten rackabajsare efter huvudrätten. Vi återkommer då vi låtit tidens tand ånyo ta sig vinet an, kanske smakar det sämre om något år.
King Crimson-godis
Gammal King Crimson som måste åhöras snart då den kan vara bortplockad snarare än vi anar. Dito. Om. Live från Wolverhampton. Unik variant av Larks Tongues In Aspic. Frilagda spår från originalet. Easy Money från nu.
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades 
Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.
Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”
1.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det 
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
