Även i år gör vi på Domaine de Brescou samma vin med och utan svavel och precis som ifjol visar sig de svavlade versionerna vara fräschare – notera att halten SO2 är mycket låg även i de svavlade vinerna. Intressant i år däremot är att vi får fram en mer druväkta Viognier, typ Condrieu, om vi arbetar utan tillsatt jäst och svavel. Problemet är, förstås, att vi inte har en aning om vilket jäst som faktiskt jäst vinet.
För ett par år sedan började Domaine de Brescou skriva ”låg svavelhalt” på sina etiketter. Nu har gården tagit ett steg till och alla viner som buteljeras från och med nu kommer ha den totala svavelhalten utsatt. En låg svavelhalt är förvisso ingen garanti för ett bra vin, men om vinet är bra och innehåller lite svavel är det en tydlig vink om att producenten arbetar oerhört hygieniskt och noggrant, inte minst i vingården. Tyvärr är det så att många lågsvavelviner inte är bra av det enkla skälet att producenten
inte klarat av de enorma hygienkrav som ställs på ett sådant vin, vill här gärna upprepa ”inte minst i vingården”. Om Brescou klarar biffen? Ja, nu är jag i synnerligaste grad part i målet, men jag dristar mig till att påstå, att rent objektivt så är det tveklöst så. Och det beror inte på den konsulterande vinmakaren utan på att personalen på plats är otroligt duktig. I år har vi dessutom kunnat ta ett stort steg mot mindre rustika viner i och med en ny, skonsam skördemaskin – majoriteten av druvorna skördas med maskin – och en uppgraderad temperaturkontroll i vinkällaren. Kort sagt har jag aldrig känt så rena viner på Brescou som i år. Svavelhalterna? Fascinerande nog ligger det röda osvavlade vinet strax under 10 mg/l men det gör flera av de andra vinerna också direkt efter den alkoholiska jäsningen. Detta är inget konstigt här: slutnivån i de röda och rosévinet brukar landa mellan 50 och 70 mg/l medan vitvinerna vanligen sladdar in mellan 60 och 90 mg/l. Långt från EU:s gränsvärden för ekologiska viner och ändå längre från de konventionella nivåerna.
Det på vinifierat tidigare omtalade forskningsprojektet om svensk ek har nu officiellt presenterats för allmänheten och på måndag kan den som skyndar sig köpa några provningslådor sprungna ur det här arbetet.
Makarna Thorslund på Thorslundkagge och professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet har studerat lagring av whisky respektive vin på svensk och annan ek i syfte att definiera svensk ek. Av försöken avseende vin framgår att de tre ursprungen för eken men också de olika rostningsgraderna (lätt, mellan, hård) uppvisar olika karaktärer. Att från detta dra några slutsatser låter sig knappast göras för gemene man – inte minst som somligt av det som den kemiska analysen visar inte har full bäring i det praktiska vinmakeriet och konsumentens näsa. Däremot kan den nyfikne med fördel införskaffa en av de få lådor med prover som säljs från försöket, av den framgår mer handfast vad
rapporten talar om. Invenire heter lådan och består av samma vin lagrat på svensk, amerikansk respektive fransk ek. En intressant och kul provning. Beställes här. Vid sidan om provlådan släpps några hundra buteljer av ett vin som består av det som blev över av det som lagrats på svensk ek. Av självklara skäl var det här vinet efter forskningsarbetet aningen överekat. För att råda bot på det blandade därför jourhavande vinmakare, en er närstående bloggare, i lite oekat vin samt bad Mäster Johan Thorslund att specialrosta ett par fat som pricken över i. Hur väl vi lyckades med att få vinet drickbart eller rent av angenämt är upp till dig att avgöra – ett spännande vin att prova är det i alla fall. Två tredjedelar Syrah och en tredjedel Merlot från Languedoc, rejält lagrat på fat av svensk ek. Heter Invenire Suecia och kan beställas här. De snygga etiketterna har för övrigt gjorts av de skickliga grafiska designarna på Pinyin Studio i Peking. Black Oak Arkansas.
Det var inte meningen att årgången 2012 av Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” skulle komma till Sverige, men nu är den här och vinifierat vill å det bestämdaste rekommendera sina HR att prova åtminstone en flaska av vinet. Det går att invända att sommaren går mot sitt slut och att ”Fleur d’Eté” är, som namnet antyder, ett sommarvin eller möjligen, för er
svenskar, ett bersåvin. Denna invändning motar vi emellertid snabbt bort med att just årgången 2012 av detta alltid fruktdrivna vin är synnerligen fruktdrivet och därför bär långt in på hösten. ”Åhnej!”, utbrister då någon enerverande petimäter, ”2011:an var minsann inte så där väldans fruktstukad om jag får säga vad jag tycker.” Det är sant, Du enerverande slusk och dina föräldrars stora skam, 2011:an var en avvikelse från vinets utstakade väg mot frukt och lättsamhet. Å andra sidan är 2012:an enormt smultronstinn och fylld av frukt utan att en enda dofttiondel luta sig mot en jäststam av explosiv art. Frukten kommer från unga, treåriga, Grenache-stockar, medelålders Pinot noir och ett uns Viognier i puberteten. Beskrivningen av det här vinet är lika enkel som frukten är lätt att uppskatta: Gott. Varunmmer 70323, pris 79 sek, beställes här (OBS! det står fel årgång på SB:s sajt, rätt är 2012), finns 200 flaskor i lager. The Rose.
En intressant effekt av den kalla och nederbördsrika våren i år är att båda ”mina” gårdar i Languedoc uppvisar sen mognad på de gröna druvorna medan de blå mer eller mindre är i fas – låt vara att de är en aning efter förra året på Domaine d´Escapat i Minervois. På Domaine de Brescou i Languedoc-Pezenas/Côtes du Thongue börjar vi på måndag med den första av två skördar av Viognier – vi plockar i omgångar för att kunna fånga både
fräschör och fenolisk mognad, något som i princip är omöjligt att pricka med en enda skördeomgång när vi talar Viognier i södra Frankrike. Därefter blir det rött mest hela tiden, till dess vi kan ta in andra omgången Viognier och all Chardonnay. Jag ser mycket positivt på den här effekten och jag tror att det kommer ge oss vitviner med både fräschör och bra aromer. Avseende de röda återstår det att se. Mognaden förefaller i dagsläget vara bättre i lite varmare lägen som Pezenas. Återkommer om detta. I Italien, på Pietra Pinta i Lazio, börjar vi med Chardonnay på måndag. Här har vädret också varit svalare och mer nederbördsrikt än vanlig, vi fick till och med den första hagelattacken på 30 år i juli. Just nu är temperaturen lägre än normalt men mognadsprocessen tycks fortgå normalt. Återkommer senare även om detta. I USA (Hedges Family Estate)och Rioja (Bodegas Miguel Merino/MDLVX) är vi ännu en bit från skördestarten. Harvest Moon.
Då och då frågar en och annan vilka av ”mina” viner som finns att köpa i Sverige. Inte särskilt många. De vinmakaruppdrag jag för tillfället har är förlagda till Pezenas-
Languedoc, Minervois, Rioja, Red Mountain, Varberg och, senaste tillskottet vad det verkar, Lazio. Uppdrag jag haft de senaste åren men nu avslutat har bland annat varit förlagda till Provence, Krim, Assenovgrad, Mendoza och Struma Valley. Tydligen är en del viner från uppdraget hos Hedges, Red Mountain, Washington State, på väg in i höst, men bortsett från de vinerna är de enda ”Lars-påverkade” produkterna att tillgå i Sverige följande: Tre årgångar Mazuelo de la Quinta Cruz, tre viner från Domaine de Brescou (dessvärre inga vita för tillfället, bör snart komma in igen) och ett knippe produkter från Château L’Arnaude, som såldes för en tid sedan varmed också mitt uppdrag där upphörde. Vid sidan om de här vinerna finns ett vin som jag blendat för den svenska marknaden, El Rey Old Vine Garnacha, en budget-Garnacha från norra Spanien som är bra mycket bättre än sitt larviga pris och det säger jag bara delvis därför att jag satt ihop vinet och därför att jag har ett intresse i företaget som importerar det till Sverige. Avslutningsvis finns också några viner från Leon Dormido-projektet i Rioja, ett projekt där jag ibland blendar vinet, understundom kommer med vinmakar-råd och då och då inte är inblandad alls. I övrigt kan jag inte komma på något ”Lars-vin” i Sverige just nu. Å andra sidan är jag i högsta
grad inblandad i att leta producenter och viner för Terrific Wines så i den portföljen finns, förstås, massvis av godis som jag varit med och rotat fram. Vad det gäller de sistnämnda vinerna är grundidén med TW att arbeta med viner från 80 sek och uppåt och bara med viner och, inte minst, människor som både er man i importträsket och dennes kollega tillika TW:s VD och ende anställde tycker om och har kul med. Visst var det här ett ganska tradigt inlägg och jag får väl stå för det även om jag egentligen tycker att det är orsakat av alla strutnyfikna som kommer med förvetna frågor. George Harrison.
Sedan 2006 har vi, eller rättare sagt, ägaren, undan för undan moderniserat och förbättrat Domaine de Brescou. De gamla, för gårdens terroir inte optimala, faten är borta och har ersatts med för gården utvalda tunnor, tankarna har klassificerats och numer används bara de cisterner som är perfekta. Beskärningen har ändrats och om- och nyplanteringar görs för att få bort dåliga fält och mindre lämpliga
kloner och för att föra in druvor som behövs, Grenache, och sådana som gården vill möta framtiden med, Roussanne, Grenache blanc, Marsanne med mera. Trots alla förändringar har i många av vinerna funnits kvar en rustik hårdhet, som kortar av finishen och eftersmaken. Skörden 2012 gjorde vi därför ett försök med en ny skördemaskin med inbyggd avstjälkare. Tidigare har vi sett att de handskördade druvorna inte uppvisar samma rustika sida som de maskinskördade. Vid en blindprovning häromveckan lät vi oss villigt frapperas av skillnaden mellan den gamla och den nya maskinen. Redan i färgen såg man skillnaden. Den nya maskinen ger kort sagt mer distinkt färg. Självfallet är också doften och framförallt smaken mycket renare och borta är det oönskat rustika. Ägaren tog på stående fot beslutet att per omgående investera i en ny skördemaskin. Det kommer att stå honom dyrt, men oj så mycket bättre viner vi kommer att kunna göra. Lou Reed igen.
Ägaren till Domaine de Brescou, som jag konsultar på sedan 2006, har, korrekt, noterat att vi alltid ligger mycket lågt i svavelvärdena på gården. Totala svavlet på buteljerat vin ligger inte sällan på 60 mg/l eller därunder för både vitt och rött, och även de fatlagrade produkterna landar många gånger in i samma härad. Inget konstigt med det: den som arbetar korrekt i vingården, skördar varsamt och är noggrann i vinkällaren behöver inte
tillsätta svavel i några större mängder. Cabernet-vinet från 2012 ligger till exempel i skrivande stund på 18 mg/l totalt svavel, sex månader efter skörden. Med andra ord under de nivåer som ibland anges för ”osvavlade” viner. Däremot är det intressant att konstatera, att när ägaren bad oss göra ett osvavlat vin, alltså medvetet inta svavla alls, gick det inte bättre än att det vinet landade in på hela 45 mg/l efter jäsningen. Hur det kan det bli så? undrar då den som har huvudet på skaft emedan den som inte har det eller vet varför inte undrar. vinifierat väljer att ta fasta på de förstnämnda och förklarar här varför: därför att jästen eller i vart fall jäsningsprocessen i sig kan ge upphov till mer eller mindre svavel i vinet. I det här fallet blev det en massa, så mycket att ingen hade trott på oss om vi sagt att vinet var osvavlat. Därför, bestämde ägaren, ska vi inte säga det. Kort sagt är det en omöjlig uppgift att förklara varför Caben ligger under halva värdet på det osvavlade vinet. Underliga äro understundom Bacchus vägar. Vackert nördig reklam, om än inte för vin.
Även om jag är skeptisk till delar av naturvins-rörelsen, som påminner väl mycket om eko-rörelsen för 25 år sedan, är jag också avvaktande positiv. Just för 25 år sedan började jag, trots alla de alltför vanliga tröttmössorna inom eko-världen då och övertygad om att det
skulle ge bättre vin, odla ekologiskt och till och med maka vin utan svavel, låt vara det sista på en mer experimentell basis inom ramen för V&S FoU-arbete. Snart upptäckte jag att, trots allt, de svavlade vinerna alltid föll bättre ut i blindprovningarna. Å andra sidan stod det också klart att ”slentriansvavlandet” – som ökade, först, kraftigt med Peynaud och, sedan, när Nya Världen gjorde allt för att undvika ”brett”, som bekämpas med renhet och svavel – inte heller var särskilt bra. Trots att vissa av våra viner, särskilt de som gjordes i ”vinhandelshuset” Rabiega (alltså inte på gården utan i vår källare i Brignoles), var tämligen enkla, arbetade vi alltid med svavelvärden på högst 80 mg totalt och avseende toppvinerna låg de oftast betydligt lägre, även efter lång ekfatslagring. Eftersom vi visste att vår box, t ex, låg, vanligtvis långt, under konkurrenterna funderade vi på att sätta ut den totala svavelhalten. Vi menade att svavelhalten skulle vara en värdemätare på hur pass ren frukt och utrustning man arbetar med och hur noga man
är i sin verksamhet – detta, förstås, under förutsättning att vi talar viner utan defekter. Nu stannade dock det hela vid en idé eftersom svavel inte var en viktig fråga då runt sekelskiftet. Men nu är det det och nu tycks den gamla idén bli verklig på Domaine de Brescou! Som på alla andra ställen jag arbetar med ligger vi, vanligtvis, stadigt mellan 40 och 80 mg totalt svavel på samtliga viner, även de vita. Till min glädje har nu ägaren bestämt sig för att börja sätta ut den totala svavelhalten – såvida inga konstiga regler sätter stopp för det; andra, som arbetar med betydlig högre, fortsatt lagliga, halter, brukar inte tycka om att indirekt få byxorna neddragna: kan de sätta käppar i hjulet kommer de att göra det. Vad mer är, är att vi i början av nästa år lanserar gårdens första osvavlade vin! En Chardonnay och en Cabernet sauvignon. Eller rättare sagt: vi har, eller kommer ha, som de flesta andra som gör ”osvavlade” viner, tillsatt 2 x 1 g/hl – det sista grammet tillsätts just före buteljeringen. Det gör att den totala svavelhalten landar under 20 mg/l, som är den enda gräns som någonsin, egentligen, nämns avseende vin som på riktigt är svavelfritt, eller så gott som svavelfritt eftersom helt svavelfria viner inte finns – det ser naturen till. Damir Imamovic Trio.
Finner ni er själva ståendes i Margon en sen kväll, har ni förmodligen kört vilse och när ni tittar upp på slottet, som ser rent spöklikt ut där det reser
sin skrämmande siluett mot den undflyende dagern, känner ni er ganska små, men en sådan tur då, att just ni är vinifierat.se-hängruntare och har koll på att man i Margon kan ta in på Auberge du Château på 1, Chemin des Serres, ja, ni har rent av telefonnumret till hands, +33 (0)4 67 24 85 65, och ni vet att varken härbärget, slottet eller byn är mer hemsökt än andra långsökta saker här i världen och ni kommer att sova okej i en ganska enkel boning och nästa morgon kommer ni att få en ätbar frukost innan ni tar en titt på omgivningarna och kanske provar lite vin på närliggande Domaine de Brescou och sedan kör ni till Roujan, en sladd över vinfälten bort, och äter lunch på Lou Bartelet på 74, Avenue de Pézenas, avenyn som leder till
Turnerade i södern
Molières lilla stad Pézenas – nåja, han var här lite då och då när han irrade runt i södern och uppträdde, med framgång, under blanda annat ”Les fêtes des Etats du Languedoc” mellan 1645 och 1658 – och plötsligt inser ni hur fånigt det var att ni var pipiga där tidigare i meningen och ni är dessutom glada över att kunna komma hem och berätta att ni, minsann, varit i den store Molières sydfranska, andra hemstad – handen på hjärtat: hur många har det? – och, ni vet nu att Roujan är känt för legenden om igelkotten och som ni ändå kommer att få veta hur legenden lyder, när ni är i Roujan, behöver den inte återges här, varför vi, äntligen!, kan sätta punkt för det här fåniga inlägget, eller ja, fånigt under förutsättning att ni inte står där och piper en kväll i Margon.