För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka var
underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.
det innan de ens började fundera på saken. Men det där är nu glömt för sedan någon dag finns inte mindre än tre Ponzi-viner i Systembolagets beställningssortiment och vinifierat rekommenderar å det varmaste alla tre. Utmärkande för Luisa Ponzis vinmakeri är tydlighet, balans och tillgänglighet. En snudd på omöjlig kombination. Dessutom är vinerna oerhört rena och, med tanke på hur många av deras kusiner från Oregon är, ”oextraherade”. Hatten av. Alla mycket goda, bra att dricka nu eller om några år. Vinerna: Ponzi Pinot Noir 2011 varunummer 7189 pris 279 sek, Ponzi Anniversary Pinot Noir Reserve 2010 varunummer 74967 450 sek, Ponzi Vineyards Riesling 2011 varunummer 72886 pris 179 sek. Musik som bor i Portland.
