Tänk er vinmarknaden som en liggande rektangel. Basen är lågt pris. Ribban högt pris. Längst till vänster har ni låg kvalitet, till höger det omvända. Generaliserat löper då en prislinje från nedre vänstra hörnet till det övre högra hörnet. Mer komplicerat blir det när vi försöker ta reda på, mer precist, vem som befinner sig var i rektangeln. Många hoppar nog runt lite varstans, beroende på dag, dagsform och dagskassa. Andra sitter fast förankrade

Istället för pyramid idag

någonstans. Kanske gäller det allra mest för den som hamnat i det nedre vänstra hörnet. Det är mer än ett löst antagande, att den som hänger där är mer intresserad av lågt pris än hög kvalitet. Rimligtvis återfinner vi här dels missbrukare, dels festprissar. Gemensamt har de att de är ute efter en billig fylla. Rent krasst är det för att hantera problemen här som vi har ett detaljistmonopol för alkohol i Sverige och rent krasst borde, i syfte att hjälpa medborgaren att bli mer sofistikerad i sitt umgänge med vin, utbudet här vara minimalt och desto större längre åt höger och högre upp. Den som konsumerar alkohol i nedre vänstra hörnet kan sannolikt lika gärna tänka sig att dricka öl eller sprit eller kanske ta ett piller. Problemet är, att när nedre vänstra hörnets konsument väljer vin, eller för den delen piller, drabbas vanligtvis någon i varans produktionsled. Väljer individen istället öl och sprit är risken betydligt mindre då sådant kan produceras, lagligt, till lägre pris. vinifierats revolutionerande – just så! – plan för vinutbudet och sortimentspolitiken i Sverige – med syfte att göra den svenska vinmarknaden lite mer sofistikerad – är, att Systembolaget använder sitt monopolinflytande till att, i diktatorisk anda, dra ner (vin)utbudet i nedre vänstra hörnet till pålitliga YPK-faktorprodukter som Marinella och Aurora och kompletterar dessa med ett par vita, röda respektive rosa skräpviner, kanske inalles åtta produkter. De här vinerna ska säljas till vad som är marknadens lägsta pris idag – finns inget skäl att jävlas med de stackars missbrukarna eller att förstöra helgen för festprissarna. Bortsett från de här billiga produkterna ska sedan, efter riksdagsbeslut alternativt med Systembolagets, för CSR-arbetets och folkhälsans bästa, diktatoriska metoder, alla viner kosta minst 60 sek/75 cl och 200 sek/3L-box. Det är upp till respektive producent och importör att välja att lägga ner sin idag eventuellt billigare produkt eller att använda den bättre marginalen till att höja innehållets kvalitet. Den som inte gör det sistnämnda lär med stor sannolikhet vara

Filmatiserat entente cordiale

utkonkurrerad inom kort. Om jag inte ser ett problem i att ett litet fåtal producenter/importörer får tjäna alla pengarna i nedre vänstra hörnet? Nej, dels är det nästan redan så, dels skäms var och en för sig och kanske, kanske, kommer Bacchus en dag drabba dessa individer med sin vrede. Avslutningsvis bör så Vinskribenternas förening förena sig i ett entente cordiale kring att ingen ska någonsin mer fyndstämpla ett vin under 60 sek eller en box under 175 sek. Det kommer hjälpa gemene hen att inte för en sekund tro att den dricker okej när den egentligen borde skämmas. Beach House.

vinifierat hade nyligen, i ett inlägg, mage, att antyda, att svensken i gemen inte är en särskilt sofistikerad vindrickare och att, följaktligen, Sverige inte är den där

Ser ut nu som då

dryckesförebilden för övriga, enligt vår världsbild mindre utvecklade, vinländer. Det är visst och sant, att toppen på vinpyramiden blivit både större och bredare och det är också korrekt, att pyramidens midja breddats. Gott så. En utmaning för alla i samhället torde dock vara, att pyramidens bas ser i princip likadan ut nu som då – det vill säga, domineras av fylla och enkla viner, som, och det här är något av pudelns kärna, inte är bättre nu än då. Lägg till detta, att även om vissa högre upp i pyramiden dricker dyrare nu – till exempel Amarone och liknande, inte sällan orena, dumextraherade, obalanserade och, även då flaskan förefaller billig och fyndig, överprisade, viner – är det fortfarande så för många, att kvällen inte är hel förrän berusningen intagit eller, i förekommande fall, övertagit kroppen. Det finns alltså anledning till viss ödmjukhet när vi talar om oss själva som vinförebilder. Det pinsamma i allt det här är nu, förstås, inte, att vissa söker och uppskattar berusningen, ja det är inte ens det att så många i sitt oförstånd går igång på de lika överprisade som obalanserade vinerna, utan, snarare, att pyramidens bas fortsatt ser likadan ut. Vissa hävdar, inte utan viss stolthet, att vi nu dricker mer vin på bekostnad av starkvin och sprit. Men det, mina vänner och hängruntare, och ni andra, är faktiskt en dålig nyhet när vi nu studerar pyramidens botten, där målet för majoriteten – missbrukare och festprissar – torde vara fyllan och det är,

Istället för öl

faktiskt, bättre att individen går loss på sprit eller starkvin eller kanske framförallt öl, som, i missbrukarens fall, innehåller mer som en utarmad kropp kan behöva, till exempel B-vitamin – vinifierat må låta cynisk här, men detta är ett tragiskt faktum. De billigaste vinerna är, nämligen och som vinifierat tidigare påpekat, aldrig så billiga som de förefaller: betalar inte konsumenten gör någon annan det, till exempel vingårdsarbetaren och naturen. Ju mer skräpvin svensken hinkar på bekostnad av starkvin och sprit, där (i alla fall mer) vanligtvis alla i produktionskedjan får korrekt betalning och där naturen i mindre omfattning tar skada även avseende billigare produkter, desto sämre är det. Låt oss sålunda besinna dessa fakta: Sverige är, på det stora hela taget, inte en sofistikerad vinmarknad och avseende vinpyramidens botten har vi snarast gått åt fel håll. När dessa fakta sjunkit in, ska vinifierat återkomma med lite förslag på hur Sverige kan bli en sofistikerad vinmarknad på riktigt. Det är föga troligt, förstås, att vinifierats förslag kommer att genomföras, eller ens studeras i beslutande kretsar, kanske, och högst sannolikt, kommer de inte längre än till vinifierat, men det betyder på intet vis att det inte roar avsändaren att skriva dem eller, för den delen, att det inte är bra förslag eller att vinifierat inte är en förslagen blogg. Avslutningsvis: trots att jag lyssnat på Black Night från Made in Japan typ en miljon gånger har jag inte förrän idag (!) noterat att Ritchie Blackmore, den filuren, där i början, står och stämmer gitarren som vore han lika klantig som jag, fint, och en hygglig låt är det förvisso. Hoola Bandoola Band.