Trots vinifierats aktioner på området förefaller världens flygbolag inte redo att hörsamma kraven på barn-, host-, fylle- och pladderavdelningar. Därför har vinfierat tänkt till och kommit fram till att lösningen på problemet är masker av olika slag. Inspirationen kommer från Asien och de exemplariska resenärerna där, ni vet de där som går runt med masker för ansiktet. Perfekt! De håller smittan hos sig själva, de hostar och nyser i sin mask och besvärar ingen annan. Kort sagt ska flygbolagen från och med snarast förse sina snörvlande och hostande resenärer med ansiktsmasker. Vad gäller barn och pladdrare bör samma koncept kunna fungera även där. Det enda som krävs är att maskerna görs om lite så de i båda fallen blir ljuddämpande för inte säga ljudhämmande. Barnen som vill skrika och låta kan göra det och pladdrarna kan tjata på bäst de vill. Åtminstone gällande barnens masker vore det finurligt om man kunde göra en återkoppling av ljudet så det leds till ungarnas egna öron så att de så att säga får smaka på egen medicin och i pladdrarnas masker kan finnas inbyggt ett band med monoton högläsning på valfritt låtsasspråk så de hör, men inget förstår, bara tråkas ut. Sverige – Kanada: Beauty! Nomads.
Månadsarkiv: maj 2013
Holländsk popafton
Inspirerade av vår holländske HR ägnar vi aftonen åt att dyka ner i den nederländska popens historia och finner då Golden Earring, Gruppo Sportivo, Cuby & The Blizzards, Moody Blues och, den återkommande klassikern på vinfierat, Finch.
Äta & bo i Castel Gandolfo: Pagnanelli & Focus
Den som förvillar sig ut i Roms förorter lite sådär söderöver, kan, alldeles oförhappandes, återfinna sig själv i Castel Gandolfo. Stället känns igen på den kraterliknande miljön, där en sjö, tronar, i den mån sjöar kan trona, på botten av håligheten. Vid dess sidor finns badplatser, restauranger och hotell och på sjön ses kanske vilt viftande människor i kanoter spela någon slags kanotboll medan andra nöjer sig med att glida runt i sina paddeldrivna flytetyg och studera omgivningarna eller de roddlag som också gör anspråk på vattenspegelns glänsande yta. På kraterns sidor och på dess topp återfinns, även om tronar, sannolikt, är mer lämpligt nu, själva Castel Gandolfo med sin gamla stadskärna, påvens sommarpalats och restaurang Pagnanelli. Den sistnämnda ligger på kraterns kant och bjuder på en magnifik utsikt från någon av sina båda terrasser och rent av från borden inne i matsalen. Maten är riktigt bra, vinlistan mycket omfattande och bra om än fokuserad på gamla, om inte odrickbara så i vart fall kanske uttorkade viner till alltför ofta för höga priser, men som den, som sagt, är så omfattande hittar alla alltid något och även om en del viner känns ointressanta går det inte komma ifrån att listan är imponerande och kul att bläddra i och ingen behöver gå törstig från krogen – till exempel finns pålitliga Le Volte för 29 €. Allt det där räcker mer än väl för en kraftfull rekommendation, men det bästa av allt är kanske Gabriele som driver krogen och hans fantastiska personal. Kort sagt vibrerar stället av passion och kunskap. Lägg därtill att de är oerhört sympatiska allihop. Den som har lust kan ta sig en tur ner i de långa, vindlande källarvalven, där tusentals vinflaskor slåss om utrymmet och en imponerande grappa-samling har sin givna plats. Den som vill bo i närheten kan tala med Gabriele och försöka få ett rum på farbroderns enkla, men schysta hotell i samma, stora, hus. Självklart bjuder hotellet på samma slående vyer som krogen. På allmän HR-begäran: Focus.
Skamset senkommen kommentar
vinifierat måste, med kinderna flammande av skammens rodnad, erkänna att det är först nyss, som vinifierat tagit del av Systembolagets svar på den kritik som framfördes i radioprogrammet Kaliber avseende SB:s CSR-politik. Några rader i svaret gör att vinifierat känner sig manad att kommentera en gång till. Så här heter det bl a ”Att välja att inte sälja billiga viner kan vara ett ställningstagande i sig, men sannolikheten att det skulle bidra till att förbättra arbetares villkor är inte stor. Andra marknader skulle inte få ett incitament på att följa vårt exempel, och problemen skulle kvarstå.” Detta gör att följande fråga, osökt, infinner sig: Hur vet man det? vinifierat tror, grundat på flera andra fall av internationella aktioner som startats på ett nationellt eller rent av, i förekommande fall, regionalt eller lokalt plan, att det visst kan påverka arbetares/människors – och, vill vinifierat tillägga, miljöns och vattenanvändandets – villkor, och det här med att andra marknader, eller delar av marknader, inte skulle följa efter går stick i stäv med vad mängder med liknande aktioner gett och ger vid handen. SB har en unik position att kunna påverka och att vara katalysatorn som just triggar igång andra marknader eller åtminstone opinioner, även internationella sådana, men det är uppenbart att företaget inte är intresserat av att spela den rollen. Kanske är man rent av lite skrämd av vad man gett sig in på – för här spelar man plötsligt på de utomparlamentariska aktionsmakarnas planhalva. Knappast något som känns bekvämt för vare sig styrelsen, ledningen eller, rent av, medarbetaren i gemen. Sist men inte minst: bortsett från att SB glömmer miljön i sitt svar och har, i vinifierats ögon, om inte fel så i vart fall på intet vis oomtvistat rätt, glömmer SB också att det är ett monopol för den svenska folkhälsans bästa och med utgångspunkt från det torde en aktion mot billiga viner ligga i linje med monopolets huvudsakliga uppdrag. SB har börjat göra egna ”audits”, revisioner, och det är, förstås, bra, men samtidigt ljummet i förhållande till vad man skulle kunna göra. Med andra ord kan SB både starta en internationell debatt och förbättra den svenska folkhälsan genom att gå hårt fram istället för att fortsätta utveckla lågprissegmentet.
Förbud mot målbrottsungdomar! & Annika Norlin
Insåg, under gårdagens returflygning från Italien, att den verkliga ungdomskriminaliteten står att återfinna hos de ynglingar som utvecklar så kallat målbrott. Satt framför två hysteriskt pipande och, framförallt, förskräckligt fult skrattandes – typ, på inandning, som små fågelpip, iiiihhuh, iiiiihuh, iiiiihuh – kriminella ynglingar och led, som alla andra, något så förgjordat av detta hänsynslösa överljudsövergrepp på omgivningen. vinifierat kräver målbrottsförbud nu! Ynglingar som inte klarar av att hålla tillbaka sitt kriminella jag i tonåren ska antingen få hjälp med snöpning innan kroppens, efter förbudet, olagliga krafter tar över, eller så kommer de att hållas på ungdomsanstalt till dess de pratar som folk igen. Isarna med Annika Norlin.
Nero Buono (di Cori) för dummingar & Nine Horses
Den som är vinifierat-HR har redan dragit slutsatsen, att vinifierat skapat ytterligare ett nytt svenskt ord, eller, snarare, ett nytt användningsområde för ett gammalt ord. Nygammalt helt enkelt, och håll med om att dummingar är bättre än det för gemene dumming obegripliga dummies. Nog av, till saken. Det finns idag inget som tyder på att Nero Buono är en epokgörande, återfunnen druva i utkanterna av Rom, eller, allt det där är sant, förutom ”epokgörande”, men, eftersom det övriga är sant skulle det inte förvåna om Nero Buono plötsligt blir en modedruva som flitigt bollas runt i, kanske främst, sociala medier och av den komplexfyllde stackare som vill framstå som den som har råkoll. För att säkerställa HR:ens status över dummingens for vinifierat till Lazio, eller Latium, där väst, sydväst och söder om Rom, nedanför Toskana, och närmare bestämt den urgamla orten Cori, äldre än staden Rom för er som verkligen vill ha koll. Cori är hemstaden för Nero Buono eller i vart fall Nero Buono di Cori, vilket även för dummingen torde framgå någotsånär tydlig av namnet. Det sägs finnas lite Nero Buono också på annat håll i Lazio, men enligt folket i Cori är det endast tre producenter i just Cori som seriöst odlar druvan och detta sedan den regionala forskningsstationen i Velletri tillika underavdelningen till Università Conegliano Veneto tagit tag i saken och upptäckt att sorten, sannolikt, övergavs därför att den gav vin som saknade både frukt och färg, vilket, får man förmoda, var en aning pinsamt då den de facto heter Nero. Emellertid hade det vakna och raska forskarteamet på forskningsstationen i Velletri upptäckt, att allt berodde på att druvan viniferats vid för hög temperatur ity över 27+ tappar den både färg och frukt och förr i världen saknades dagens temperaturkontrollerande verktyg. Sedan detta konstaterades har alltmer Nero Buono planterats. Enligt Cori-folket, C(h)oristerna, om vi får tillåta oss att kalla dem det, finns idag cirka 100 Ha Nero Buono i området, men bara tre producenter, låt vara att en av dessa är traktens kooperativ varför odlingarna är spridda på fler än tre handpar. Återplanteringen påbörjades runt sekelskiftet och fortsätter i oförminskad skala. Kort sagt tror alla på både druvan och affärsidén Nero Buono och, som ovan framgått, lär en massa skribenter skriva så pennan glöder så länge de tror de är först med att ha upptäckt, och smakat, något ingen annan känner till. Ett skäl till att det finns så lite fakta om druvan är sannolikt att ampelografigurun Pierre Galet inte hade med den i sina epokgörande verk, varför inte heller alla som… öh, inspirerats… av honom, som Jancis Robinson, heller har med den i sina böcker. Hur är då druvan, vill ni att jag som har råkoll berättar. Ja, alldeles fantastisk förstås. Men omutifallatt någon av er snart kommer över en pava så ska nog tilläggas, att det går sannolikt att göra schyst vin av Nero Buono, men inte utan ett rigoröst arbete i vingården, ett pricksäkert vinifierings- och lagringsprogram och en klok blend. Skulle någon av er få tillfälle att rikta sig till riktiga dummingar ska personen ifråga, såklart, dra på rejält med att detta anser många, i likhet med den kände vinmakarkonsulten dottore Caronelli, är nästa modedruva och om inte annat så måste det finnas ett skäl till att vinmakarna i Napa Valley vallfärdar till Cori i skrivande stund. För den händelse en riktig dumming läst så här långt vill vinifierat förtydliga att det finns inga belägg för det sistnämnda och inte heller känner vinifierat till dottoren ifråga. Här en spännande presentation av ett Nero Buono-vin. Här en länk till Nine Horses.
Fredag med Fredrik Strage & Stina Nordenstam
Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 & Opeth
Det här inlägget kunde lika gärna rubriceras Moulin Touchais 1959 för det var det vinet och Concha y Toros LH som lite improviserat provades till en salig dessertröra, eller möjligen en välavvägd desserttallrik, bestående av flytande öar, chokladmousse, vaniljglass, ofrysta jordgubbar, ofrysta blåbär, jordgubbstårta, melon och något mer som, uppenbarligen, slunkit vinifierat ur minnet och därför måste antas ha varit av mindre vikt. Moulin Touchais 1959 var precis som det skulle: chenin blanc-stuk, lite ostbågar, finfin syra, vitalt, hygglig frukt, ganska smakrikt och tämligen trist på den här dessertvinstypens karakteristiska vis. Concha y Toro Late Harvest Sauvignon Blanc 1987 var inte helkul när det kom då för hundra år sedan, men är, till vinifierats förvåning, betydligt roligare nu. Höll ihop fint, bjöd på mycket och numer också tämligen balanserad syra och sötma. Fortsatt vitalt för att inte säga ungt, bra koncentration som lättats upp lite genom lagringen och det får fullt godkänt på alla sätt och vis och hade det inte tillhört klassen tråkviner hade det säkert suttit fint med ett glas till. Harvest.
Den opålitlige optikern & andedräkten & Ann-Louise Hanson
Var igår tillbaka till den opålitlige optikern. Glasögonen han sålde på mig var inte bättre än att bågarna brast när de, i ett obevakat ögonblick, föll i golvet. Nu var jag tillbaka för att hämta ut nya, och enligt löfte hållbarare, bågar. Inga problem, tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Knappt hann jag in i butiken förrän människan absolut skulle ha mig till att prova de nya bågarna så ”han kunde böja till dem om det behövdes”. Någonstans känns det som han gör sådär med alla sina kunder och när han har fått oss dit han vill, stående framför honom med det olfaktoriska organet, åtminstone i mitt fall, riktat rakt mot hans munlucka, då passar han på att säga något. Senast skickade han iväg en dunst smitta rakt in i mitt kroppssystem, en smitta som det tog veckor att bli av med. Den här gången, misstänker jag, bara han stod där och njöt av att prata på tomme så han fick tillfälle att låta mig ta del av hans närmast obegripligt vedervärdiga andedräkt, som nådde min näsa i små, varma och otrevliga dunster, som jag försökte värja mig mot genom att hålla andan, men det var som om han höll koll på det där med att inte andas därför att så fort jag var tvungen att byta luft passade han på att säga något, även något så meningslöst som ”ahaaa” och, jag menar: varför har karl’n öppen mun när hans äger ”ahaaa” om inte för att se oss plågas där vi står och tappert kämpar emot den för den som inte varit med oföreställbara, och helt säkert skadliga, varmluftsströmmen, som han så lömskt blåser ut i världen som vore han Vindens konung och De kräksanfallsframkallande vindarnas moder i en och samma person? Jag ska aldrig mer köpa glasögon hos en optiker! Ann-Louise Hanson.
Bacon-BiB nästa succé i Sverige? & Youssou N’Dour
När Gustibus gav sig till att göra en baconglögg var vi, högst sannolikt, få, om någon, som trodde att baconsmaken skulle slå internationellt. Ack så fel vi hade. Via en HR har vinifierat fått nys om Pernod Ricards nya satsning Mama Walker’s – en serie produkter inspirerade av (det amerikanska) frukostbordet och med smaker som Maple Bacon, Blueberry Pancake och Glazed Donut eller som det heter i pressinformationen ”Designed to inspire the nostalgia of homemade breakfasts, Purchase, N.Y.-based Pernod Ricard USA has expanded its portfolio of spirits and wine with the debut of Mama Walker’s, a new line of breakfast-inspired liqueurs. Available in Maple Bacon, Blueberry Pancake and Glazed Donut, Mama Walker’s ’delights with home-style, made-from scratch goodness in flavors consumers want,’ according to brand director Juli Falkoff. The Mama Walker’s package incorporates a retro look designed to complement its taste profile, including an image of an oven mitt holding a martini glass displayed on the neck of the bottles.”. Och allt detta, om man får tro Mama Walker’s hemsida ”because breakfast isn’t just breakfast anymore”. Det här är, vill vinifierat mena, så slukt genomtänkt och urbota dumt att det bör passa som hand i handske på den svenska skräpboxmarknaden, den som återkommande i mindre nogräknad press ”Fyndas” så att de inte alltid fullt ut individuellt och kritiskt tänkande konsumenterna i marknadssegmentet med sin understundom aningen begränsade analytiska förmåga ska tro annat än att de konsumerar väl och inte alls dricker supermanipulerat skräp och skadar både natur och folk i produktionskedjan, samt för att få de hänsynslösa importörerna vars sanna jag och därmed rätta hemvist är boxträsket att tro att de gör ett jobb som de kan vara stolta över och inte alls behöver skämmas för hela vägen till banken. Kanske får vi rent av snart se en svenskinitierad frukostkopia på trelitersbox med Kalles Kaviar-smak och gjord av något av de pigga importföretagen som härjar i boxträsket utan att försöka gömma sina ansikten eller se sig över axeln i skumma gränder om natten ett dugg mer än Pernod Ricard skäms för Mama Walker’s. Mer från Afrikas klarast lysande stjärna Youssou N’Dour dagen till ära.