Björkvinet SAV – ett långtidstest

Publicerat 2013-04-03 av Lars Torstenson

Har, sedan i början av november förra året, haft fyra flaskor SAV stående, halvfulla och utan kork, på den provencalska terrassen. Två av pavorna innehåller årgången 2008, två 2009. Inget av vinerna var en höjdare då, i november, men som vinifierats hängruntare vet, pågår ett intensivt

Björk

utvecklingsarbete där i Östersundstrakten och vi kommer förhoppningsvis få se lite snyggare och mer intressanta versioner allteftersom. Hur var nu då de här öppnade buteljerna, hälsovådligt skräp eller? undrar nu de mest vakna av er som förstått, att själva grejen med det här inlägget är hur pass äckligt ett björkvin blir efter att ha utsatts för syre under cirka fem månader. Till min besvikelse var samtliga flaskor inte odrickbara på något vis. Två av dem, en av varje årgång, både doftade och smakade björkvin (!) och hade, under förutsättning att du tycker om just det, en riktigt fin eftersmak av detsamma. En flaska uppvisade tydlig oxidation och ett trubbigt och onödigt äppleskruttbeteende, en hade passat på att utveckla etylacetat så till den milda grad att det hade varit svårt att förmå sig att bjuda ens de mest ovälkomna gästerna på det. Slutsatsen av försöket är, att SAV håller sig förbaskat väl även i öppnad form; förvisso var så gott som all mousse borta och förvisso var inte vinerna några höjdare från början, men det här är positivt i skenet av de kvalitetsframsteg som görs i kommande årgångar. Björk med sockersött sällskap.

Långfredagslånglunchsvinfrossa & Reeperbahn

Publicerat 2013-03-31 av Lars Torstenson

Långfredag och traditionsenligt gick säkringen på Vinvännen Göran i Cannes som fick för sig satt kasta en kaskad av unika viner på oss inte särskilt nödbedda och just denna dag synnerliga goda vänner. För att göra en lång historia kort inledde token med ett par Louise 2000 på magnum (medan Pommery inte alltid får världen att stanna är Louise aldrig en besvikelse och den här inte helt självklara årgången i Champagne har man än en gång lyckats med att få till en fräsch och god vara, mycket gott), varpå ett urval vita viner följde och för att ingen ska gå miste om den smälek ni som inte var med måste känna har vinifierat lagt två strån i kors för att få med allt: Baron de L 2008 magnum (fantastiskt bra, Sauvignon blanc i sin prydo), Meursault (Drouhin) 1999 (kork), Clos des Mouches (Drouhin) 1997 (fin fransk ek fortsatt på näsan, bra frukt, syran på sin plats, bra), Corton-Charlemagne GC 1993 (först lite väl thiolig för en vinmakares smak, sedan väldigt smörig och snygg, bra och med tiden utmärkt), Pic 1er 1990 (brukar vara lite ojämna, den här flaskan utmärkt, mogen, fortsatt läcker syra (trots året)), Bienvenues Batard-Montrachet (Remoissenet) 1986 (mogen, gammelsötma, mycket bra, läcker). Efter vitviner följde så ett knippe rödtjut: La Chapelle (Jaboulet) 2005 (lysande Syrah och Hermitage, mycket bra), Clos Dière 2003 (på karaff ett par timmar före servering, likväl fortsatt tokung, dock tveklöst en Clos Dière och koncentrerad Provence-syrah, god om jag får tycka så och Herregud! vem skulle hindra mig från det?), La Chapelle magnum 1999 (lite gammelkork dessvärre, annars mycket bra och fortsatt ytterst vital (såklart)), Pommard ”Les Vignots” (Leroy) 1991 (mogen PN, mycket Pommard, bra, på gränsen men mycket bra nu), Chambolle-Musigny (Leroy) 1986 (mycket ljus, mogen, väl mogen), Beaune 1er Cru (Leroy) 1972 (mycket ljus, mogen, på gränsen, men okej för den som tycker om gammalt rödtjut). Och allra bäst var som alltid den avslutande gröna Chartreuse V.E.P., som i år även användes i syfte att än en gång bevisa att sötman i den ädla drycken sitter som en smäck till ett Gillardeau-ostron. Reeperbahn.

Richebourg (DRC) 1985

Publicerat 2013-03-28 av Lars Torstenson

Svara

För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka var underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.

Prowein 2013 & Radiohead

Publicerat 2013-03-28 av Lars Torstenson

Charles Perez, Mas Bécha

Dags att summera årets upplaga av vinmässan Prowein i Düsseldorf – en mässa som går från klarhet till klarhet och som, även om Vinexpo fortfarande är större, utvecklats till Europas viktigaste ”wine fair”. Cirka 4500 utställare och över 44 000 besökare i år – alla fokuserade på någon form av affärsmässigt utfall; något som inte är självklart på alla mässor, vilka lika gärna i första hand kan handla om social gemenskap och relationsbyggande. Mycket bra organisation. Resumé av vad vinfierat sprang på och känner ett oemotståndligt behov av att dela med sig av: Bästa smutten: Comtes de Champagne rosé 2005 (Taittinger). Näst bästa smutten: Comtes de Champagne 2004. Bästa bekräftelsen (är två): 1. Charles Perez och Mas Bécha, ekologisk Côtes-de-Roussillon-villages, mycket alkohol och ändå oerhört fräscht och disciplinerat, 2. Birgit Braunstein, biodynamisk Burgenland, väldigt rena, snygga och eleganta viner, till och med rent qvevrivin som kostar mer än skjortan dock, å andra sidan gör hon en fantatsisk Pinot Blanc för ingenting. Bästa tjatsegern: Maria Ponzi och hennes Ponzi-viner (Oregon) – äntligen kommer vi att få se dem i Sverige (kommer i höst), har tjatat på henne i åratal, men vinerna har alltid varit slut. Bästa måste-bara-till-Sverige-nu: Les Frères Couillaud och deras absolut outstanding, i pytteupplagor gjorda, Muscadet-viner från Château de la Ragotière, har dessutom en utmärkt, billig IGP Chardonnay (!) från området. Bästa upptäckt: Vitt baserat på Roussanne från Clos Bagatelle i Saint Chinian. Bästa nyheten för Sverige: Provade Pircas de Liguai från Perez Cruz, ett nytt, riktigt bra höghöjdsvin gjort på svindyra Liguai-druvor och som i juni kommer att försvinna på en gång när 1200 flaskor släpps för 169 sek, tro mig… Bästa kompisen: Miguel Merino, som krängde inte bara sina övriga viner utan framförallt vårt gemensamma kärleksbarn Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) i Rioja-montern. Bara det sista var värt resan. Radiohead.

Ornellaia 1996

Publicerat 2013-02-22 av Lars Torstenson

Bör ej förtäras på offentliga platser

Påstod i det gamla inlägget om Ornellaia 1994, att jag hade Ornellaia 1991 – 1995 i fina högar. Stämmer inte. Har även 1996 i en fin hög. Sista året innan stilen på vinet ändrades. Noterbart är, för övrigt, de insiktsfulla, och profetiska, orden om lasagne i inlägget om Ornellaia 1994. Läs och begrunda och banna er själva för att ni glömt var ni först läste det. Åratal i förväg. Nå, hur var då Ornellaia 1996, sista årgången av mitt favoritvin sådant det ska vara på den gården? Det ligger nära till hands att påstå att det var något i hästväg, men, nej, ett bra vin är något mycket allvarligt. Kort sagt gör man sig inte lustig över bra viner. Man är kort och koncis och olustig. Således: Ornellaia 1996, lagrat under tämligen gynnsamma omständigheter, är idag inget annat än snudd på ett fulländat vin: inte en så stor men väl så komplex doft, en smak i perfekt balans och med en fruktskjuts i eftersmaken som, gissningsvis, är så nära en heroinkick vi vindrickare kan komma och som får knäna att vika sig, andan att hämta sig, ögonen att tåras, näsan att rinna och ynkliga pip att hoppa ut som små grodor ur strupen. Således ett vin att undvika på offentliga platser.

Beaulieu George de Latour Private Reserve 1982, Granville & Local Natives

Publicerat 2013-02-22 av Lars Torstenson

BGdL82 med etikett

Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.

Château L´Arnaude sålt & Wallin

Publicerat 2013-01-15 av Lars Torstenson

Svenskägda Château L´Arnaude är, om inget oförutsett inträffar, sålt och byter ägare under våren. Den som vill köpa på sig lite Château L´Arnaude rouge ska nog passa på att göra det nu. Det är inte särskilt sannolikt att den nya ägaren kommer exportera till Sverige. Mats Wallin, som tillsvidare äger Château L´Arnaude, kommer, vad det verkar, att fortsätta med sitt eget märke, ”Wallin”, varför vi lär kunna hitta de vinerna i Sverige framöver. Till skillnad från ”Château-vinet”, som görs i en ganska traditionell och, enligt vinifierat som saknar distans i frågan, utmärkt stil är ”Wallin-vinerna” mer inspirerade av Nya Världen och visar mer frukt och mindre komplexitet. Vad man föredrar är upp till var och en eller, kanske snarast, tillfället och maten. Idag provade vi de tre årgångarna som finns av Wallin Rouge samt Wallin Rosé och, ett särdeles speciellt, Wallin Confidentiel Carignan. Så här tyckte vinifierat, som, vilket torde vara uppenbart för hängruntarna, i synnerlig grad är inblandad i de här vinerna: Wallin Rosé 2012 (en ”toppad” rosé på ekfatsjästa, mogna druvor, mycket cab, 250 flaskor inalles; stor och komplex doft med inslag av smultron, örter, citrus, gula plommon, Plumcake piptobak och lite vanilj, något återhållen (nybuteljerad), bra balans med väl avvägd, frisk syra, lång, ren, rik eftersmak, ett vin att försöka komma över en butelj av), Wallin Confidentiel Carignan 2008 (cirka 300 flaskor, ung, blåröd färg, väl integrerad ek, komplext, typisk Carignan med mörka bär, inte minst svarta vinbär, toppade med röda bär som lingon, medelfylligt, frisk Carignan-syra, lång, ren eftersmak), Wallin Rouge 2011 (900 flaskor, blåröd, ung färg, har till skillnad från andra Wallin-viner fått lång tid på ek, i det här fallet jäst på ny ek och sedan lagrad på samma fat i ungefär ett och ett halvt år, sent skördade druvor, Provencalskt powervin, kraft och koncentration, ek och frukt, toffee, kokos, mycket (frukt)rik smak, ganska mjukt, balanserad syra, mycket ungt, men fungerar för vinpedofilen redan med en rejäl köttbit, rent), Wallin Rouge 2009 (drygt 1500 flaskor, ung, blåröd färg, kraftfullt, mörka bär och blyerts på näsan, lätt touch av yoghurt, väl integrerad ek, bra koncentration, relativt mjukt, bra syra, lång, ren eftersmak, ungt och outvecklat men fungerar med en köttbit, bör dock lagras något), Wallin Rouge 2008 (1200 flaskor, lätt tegelröd färg, viss mognad, ganska stor doft med inslag av kaffe, mocka, mörka bär, örter och blyerts, ganska mjukt och smakrikt, bra balans, lång, ren eftersmak, mycket gott nu). Samtliga Wallin Rouge är gjorda på cirka 80 procent Syrah kompletterad med Cabernet sauvignon.

Maratonglöggtest & kartor

Publicerat 2013-01-08 av Lars Torstenson

Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka. Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).

Château Lafite Rothschild 1947

Publicerat 2013-01-01 av Lars Torstenson

Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava, med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!” Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.

Nyårsvinfrossan 2012

Publicerat 2013-01-01 av Lars Torstenson

Svara

Till saken: Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010 (snygg, elegant, ren, ung, chardonnay, godis för syra- och oekad chardonnay-freaken), Thea´s Selection (Lemelson) 2009 (mycket Pinot, mycket ung, mycket lovande och bra, lagra gärna något år), Pierre Peters Brut (frisk, ren, elegant, mineral, bra), Mesnillésime (Guy Charlemagne) 2004 (ung, frisk, chardonnay, bra, lagra), Jacquart 1998 (som det ska vara, inte mitt champagneglas, andra mer förtjusta, ostbåge på doften), Palmer 1996 (njaee, den här buteljen har tappat stinget, mycket bröd, taskig svavelreaktionsutveckling), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (varje Nyårsaftons fula ankunge, överraskade oss åter vi tolvslaget med sin fräschör och äppliga charm), Charles Lafite Brut (en annan tolvslagsskumpa som får mer än godkänt som sådan, ganska rund och fräsch, allt i ett klockan tolv), Solaia 2002 (mycket bra, komplex, frukt, fin ek, mycket god), Quinta do Pinto 2008 (kul, bred, bra balans, gula äpplen, lite kryddig, lång, ren eftersmak, god, bra till konjaksspetsad hummersoppa), Wallin rouge (Château L´Arnaude) 2011 (buteljerad i december 2012, ändå ganska maffigt som sig bör för ett powervin från Provence, mycket av allt, föga förvånansvärt tycker jag det är ett utmärkt vin), Malhadinha red 2008 (ett av kvällens bästa viner vid sidan om Solaia och Pequeno Joao, sjungande Alentejo-frukt, mycket bra och god, utmärkt till oxfilén), POM Ingrid Marie (Viness) 2011 (äpplemust, på Ingrid Marie från Rudu by i Vätterbranten, som berikats med äpplebrännvin, vacker färg, stor doft och smak av nykokt äpplemos, god till ost och nötter, rekommenderas, snyggt blendningsjobb av skickliga Solveig Sommarström på Viness), Saint-Bris Vieilles Vignes magnum (Clotilde Davenne) 2008 (komplext, svartvinbärsblad, långt, rent, djupt,coolt), Alpa Zeta Amarone 2009 (alkoholpotent gladiator med upplevd sötma, inte riktigt mitt vinglas), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (stor fruktdriven doft av klassiska dimensioner, koncentration, svarta vinbär, mycket bra nu, kvällens bästa), Château Romefort 1988 (härtappat av Vin- och Spritcentralen 1990, mannen, numer spritfabrikör i Malmköping, med ansvar för den tappningen bland gästerna, fick en tår i ögat, tyckte inte om vinet, som var utgånget om än drickbart, 12,5% och rejält med syra, så görs de inte längre…).