MDLVX & finewines.se

finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.IMG_0598En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.

Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, merMDLVX 2009 känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.

Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.

En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).

Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.IMG_0657vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).

Musik!

Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Nya tongångar från Rioja

Medan det är en del av konceptet att ett uttalat vinvarumärke alltid ska smaka likadant, är en av flera tjusningar med de mer årgångsdrivna produkterna att de, på gott och ont, sällan smakar likadant mellan åren. Bra producenter saluför inga dåliga viner/år. Däremot kan det vara stor skillnad på det ena och det andra, och det gör att vi som konsumenter/fans kan bli mer eller mindre glada av det nya. IMG_1239Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.IMG_12301.Viña Soledad, nr 75639,149 sek, går från 2005 till 2006. Jo, det stämmer, än en gång släpps det här kultiga vitvinet först då det fyllt tio år. 100 procent viura och två år på fat gjorda på ek från Ohio och Missouri. Oemotståndligt knäppt. 2006 gör oss inte besvikna och det är, hör och häpna, en aning ungt! Lite kantigt saknar det ännu den där självklara elegansen som den utgående 05:an skämt bort oss med. Å andra sidan är det bara att lägga undan vinet något halvår så kommer allt att sitta på sin plats. Någon skillnad i övrigt? Ja, 2006 har lite mer kraft och även om Bodegas Franco-Españolas är ytterst försiktig med att byta ut ekfaten mellan åren, känns här en aningen tydligare ton av ny ek än i 05:an. Eller, hallå! Köp 05:an nu och 06:an då den kommer om några månader och känn efter själv. Varför ska er utsände i de årgångsbytande, vita riojornas moget och ändå ofärdigt doftande korridorer med honungsdrypande frukt och gula äpplen och plommon i stora klassar på väggarna, nödvändigtvis vara den som ska göra allt jobbet?IMG_1231

2.Rioja Bordón Reserva, nr 2726, 95 sek, går från 2009 till 2011. Jupp, här hoppar de två år, de lekfulla upptågsmakarna på Bodegas Franco-Españolas. Och det finns inga skäl att beklaga detta. Årgången 2011 är ett snyggt steg upp från den i sig ärliga, ursprungstypiska och goda 09:an. Allt det där fina i 09:an är kvar men nu kompletterat med en mer synlig ryggrad och en mer framträdande frukt. Bara att tacka och ta emot!IMG_1233

3.Rioja Bordón Gran reserva, nr 86815,155 sek, går från 2006 till 2007. Som sig bör ett snäpp upp både i kvalitet och pris jämfört med reservan ovan. Här kan vi inte rapportera en lika tydlig förändring som i fallet med småsyskonet. Sammanfattningsvis är 07:an väldigt lik 06:an men, så klart, det ligger i sakens natur, och det vore själva hin håle om det inte var så, ett år yngre, vilket känns i doft och smak. Ett vin både för den som vill lägga undan ett decennium eller två eller hinka på direkten då det släpps någon gång i augusti-september (håll ögongluggarna öppna).

Tongångar från svenskt tonbruk.

Vieja Solera PX 30 Años & Hustrun

Gudarna ska veta att det är svårt att bli profet i sin egen stad. Än svårare är att bli herre i sitt eget hus. Men vad gör man när man står inför en oförstående övermakt i form av Hustrun som inte alls inser sin makes storhet och därför, oväntat och oprovocerat, häver ur sig saker som ”Lars, jag förstår att det är viktigt för dig med alla dina långtidstest av olika viner, men vårt kylskåp är tänkt att innehålla vardagens nödtorft, inte dina i bästa fall halvtomma flaskor, dessutom vet du hur upprörd du blir när någon tullat på dina oerhört viktiga provflaskor, när jag nu ber dig att utrymma kylskåpet är det mer för din skull än för övrig familjens, tro mig”.IMG_1145Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

När Hustrun blir så där upprörd för ingenting är det lika bra att göra henne till viljes. Jag plockade därför ut mina 14 långtidstest ur kylen, som, ska erkännas, plötsligt, visade sig vara både enorm och enormt tom. Det ska också erkännas, att några av långtidstesten gått ur tiden sedan länge och endast fanns kvar av nostalgiska skäl. Med tungt hjärta vaskades dessa nyss nämnda, medan andra, mindre utgångna, test, åtminstone tillsvidare, hamnade tillsammans med de osvavlade vinerna ute på terrassen. Två flaskor åkte dock tillbaka in i kylen. Varför är lätt för HR:en att förstå då den läser resten av inlägget.IMG_0812

1.Det pågående försöket att slå ihjäl Les Lauzeraies Tavel 2015 måste få fortsätta då vinet fortsatt uppvisar en alltför fräsch frukt för att gå i vasken (läs här).

2.Det pågående försöket med evighetsmaskinen Vieja Solera PX 30 Años, ni vet vinet som slog Hustrun med häpnad då hon fick det till franska hamburgare i februari (läs här). Sedan dess har pavan stått och gapat halvtom i kylen och smuttats på då och då. Idag skedde ett stort och rejält vetenskapligt test för att se var vi står, nu drygt två månader efter öppnandet. Svaret är det vi redan visste: i likhet med andra superkoncenterade PX-viner är drycken fortsatt fantastisk! Låt vara att ett sådant här sötvin kostar en del – mer exakt 449 sek – men om man betänker att man rimligtvis bara dricker småskvättar lite då och då, annat är svårt då vinet är så grymt koncentrerat och sött, och att man kan njuta och bjuda på det under flera månader, ja, då blir det ganska billigt: ett superkoncetrerat, lite dyrare vin att imponera med vid fler än ett tillfälle, varför valuta för pengarna måste anses uppnås med råge.IMG_1147

Visst har Vieja Solera PX 30 Años från Dìez-Merito fått en lätt anstrykning av oxidtoner och flyktig syra men vinet är fortsatt fullt vitalt och det smakar lika mycket melass som någonsin, helt enkelt en fantastisk resa för näsan och gommen, från nötskålen via honungen till sirapen, där allt slirar fast i en oemotståndlig lust att dra i sig en rejäl klunk, en klunk som tycks evig, den bara är där, med dig i svalget, i gommen, i näsan, i sinnet och din vardag som den förgyller under långliga tider.

Family. Och så lite musik från Leicester som gjort det uppenbarligen inte omöjliga men i vart fall oväntade.

Ästad april 2016

Precis i tid för att glädjas med Frölunda anlände er utsände i de västsvenska tassemarkerna först till Göteborg och därefter till Varberg och Tvååker och rätt som det var låg Ästad Vingård där som en hägring i Åkullas naturreservat – Ästad Vingård, platsen där den tidigare nämnde skulle inställa sig för tjänstgöring.IMG_1094Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.IMG_1099

Dagen därpå började det egentliga arbetet med en utvärdering av det mesta som gjorts så här långt. Som torde ha framgått av andra stycket ser det på det stora hela bra ut. Gårdens tredjevin, ett halvtorrt, som gjordes 2014 och 2015 ligger i och med den senare årgången ungefär där det ska ligga. Vi talar om ett okomplicerat, lättillgängligt och friskt vin som fungerar både i bersån och till sushin.IMG_1101

Gårdens andravin är en torr, lätt ekad uppenbarelse. Den gjordes 2014 men inte 2015 av den enkla och tråkiga anledningen att couluren tog blommorna under blomningen och därmed uteblev volymerna. Vid en ”normal” coulure ryker kanske 20 och högst 40 procent av totalen, här gick nästan allt förlorat, varför fokus 2015 var att alls få till förstavinet, och det som blev över fick användas för trejdevinet, det halvtorra ovan. Nog av. Torra vinet från 2014 är idag ett vin att prova på plats och till någon av de rätter köket specialkomponerat för drycken. Ni blir inte besvikna. Och vi, vi återkommer förhoppnings nästa år med ett finfint, torrt, lätt ekat vin från 2016.IMG_1104

Sist men inte minst Ästads mousserande! Det här är förstavinet och det är inte fel alls att säga att Ästad producerar mousserande vin – de stilla är mer att betrakta som spännande komplement. Att förstavinet görs bubblande enligt den traditionella metoden med en andra jäsning på flaska gör att det tar lång tid att producera. Årgången 2013 lärde vi oss mest hur de nya maskinerna på gården fungerar. Men redan 2014 fick vi till det riktigt bra. Inte exakt där vi vill vara – det tar förmodligen ytterligare 30-40 år – men redan om fyra-fem år vet vi nog ganska väl hur slipstenen ska dras. Är då 2014 inte bra alls? Tvärtom! Det är bättre än vi vågat hoppas och verkligen inget att skämmas för. Men det tar tid att hitta rätt. Nu har vi kommit så långt att vi kunnat jämföra olika degrogeringsdatum upp till 12 månader. Det innebär att vi bara har två år kvar på den utvärderingen… Samtidigt är våra 12 månaders bäbisar så bra att fler bör få tillfälle att smaka på dem. Hur det blir med den saken ligger i Ästads egna händer så om detta kan vi bara hoppas.IMG_1098

FAQ Abdyika

Hade igår glädjen att delta i en gigantisk provning i samband med att Abdyika firade tio år. 300 uppsluppna entusiaster hade samlats i Uppsala för att inte höra vad vi som talade om vinerna sade. Därför här helt kort lite info till några av dem som var där och gärna vill veta vad till exempel er utsände i de bulgariska vinrankornas för väder och vind lyhörda värld hade att säga om de frågor som moderatorn med mera Anders Melldén levererade som om det inte fanns någon morgondag.IMG_1088

Hur länge kan man spara vinerna från Abdyika? frågade vår konferencier. Mitt svar på den frågan var, kunde de som hörde svaret konstatera, väldigt försiktigt. Två-tre år avseende ”Melnik Tradition”, sade jag. Men spara vinet, alltså med behållning lagra det, det kan man göra i åtminstone tio år. Mitt svar avsåg, inser jag i efterhand, snarare hur länge vinet utvecklas positivt i flaskan framöver, alltså hur länge man bör lagra det innan man dricker det. Det som sägs här och nu gäller generellt för Melnik Tradition och alldeles speciellt för årgångarna 2014 och 2015: ha som regel att ge vinet ett par år på flaska innan det konsumeras, och var inte rädd för att spara flaskan i upp till tio år.IMG_1087

”Estate Blend” kan man spara fyra-fem år, påstod jag, och menade att vinet kan lagras mer än tio år och att man, avseende 2014 och 2015, bör lagra det ett par år för att ge vinet tid att nå sin fulla potential.Abdyika vingård

”First Selection” slutligen. Här dricker man gissningsvis med fördel årgången 2015 före 2014. Den förra är en mycket ”direkt” årgång, som gett viner lätta att tycka om från första början. Däremot är det inte självklart att de kommer utvecklas lika mycket över tid som till exempel ett vin som ”2014 First Selection”. Oavsett vilket, är det här ett vin som alltid mår bra av tre-fyra år i butelj innan det öppnas. Hur länge det i oöppnad form utvecklas är svårt att säga och kommer variera mellan årgångarna. Rent generellt kan man säga att tio år inte är någon ålder på det här vinet och att det högst sannolikt kommer utvecklas positivt första decenniet i flaska.IMG_1084

Vi talade också en hel del om stilarna på Abdyikas viner. Enkelt uttryckt ska ”Melnik Tradition” vara ursprungstypiskt i traditionell mening, både avseende druva och växtplats och det innebär ett ganska fruktigt vin med röda bär på toppen och en rustik sida, ett perfekt vin när det vankas finkorv. ”Estate Blend” ska vara vinet alla kan tycka om, direkt i sitt tilltal, fruktigt och tillgängligt, bra ”grillvin” med viss power och mycket frukt (ett exempel på detta bjöds till huvudrätten efter provningen). ”First Selection” är en knepigare bekantskap och ingen man sätter sig ner och pratar med och begriper sig på omedelbart, kort sagt ett mer komplext och välstrukturerat vin med ett djup som kräver sitt sammanhang och viss ansträngning från samtalspartnern.

Kort långtidstest rosévin

I samband med att jag i år fick i uppdrag att än en gång färdigställa blenden på Les Lauzeraies Tavel passade jag på att plocka med mig ett par pannor och ställa dem på terrassen här hemma. Syftet var att dels se hur årets blend tar sig ut över tid i öppen flaska, dels jämföra med fjolårets tappning. En förbistrande omständighet för det stackars vinet från 2015 var att det var ett tankprov varmed det vanligtvis är mindre stabilt än det som snart kommer finnas på flaska i ett systembolag nära er där i Sverige. Nog av! Vad gav då detta vid handen?IMG_08711.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det Les Lauzeraies 2014, No 2724, 109 sek som gäller.IMG_2138

2.Les Lauzeraies 2015, öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrad: Till nackdel för det här vinet ska, utöver att det i grunden är ett tankprov, sägas att det är en flaska som gjorts via mitt blendningsarbete. Med andra ord har även en stor del av vinet i flaskan luftats igenom ordentligt, varför det fria svavlet är mycket lågt, knappt alls kvar, och viss risk för snabb mognad föreligger. Men nej, vinet var som om inget hänt efter en vecka! Visserligen bidrar kolsyran i tankprovet till detta och vi vet att svavlet inte behövs för att hålla oönskade aromer borta i välgjorda viner, men ändå, det här är ett kommersiellt vin som görs i hyggligt stor skala (vår för Sverige unika ekologiska version görs i år i 30 000 ex). Den här kvalitén har inget med mitt blendningsarbete att göra, istället lyfter jag på hatten för Vanessa Riou och de andra medarbetarna i vingårdarna och vinkällaren i Tavel. Det här vinet släpps till försäljning i Sverige om en månad, alltså 2 maj. (Det buteljerade vinet på bilderna är det konventionellt gjorda Les Lauzeraies som säljs på andra marknader än den svenska – om det är lika bra? jajo, nästan…)IMG_2140-2

80-talskitsch med en stor röst.

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Chateau Montelena

Har vid några tillfällen fått frågan vad jag tycker är så bra med Chateau Montelena, underförstått att vinerna, framförallt rödvinet, varit ”otypiskt” för Napa Valley i sin uppstramade smalhet. Jajo, och det är just därför jag gillar Montelena. När så gott som alla andra slog in på det mer power-drivna spåret som lades ut under andra delen av 80-talet och framförallt 90-talet, då UC Davis kommit på hur den sent skördade slipstenen skulle dras, fortsatte Montelena ungefär som förut. Det har gjort och gör att vinet blivit aningen ”otypiskt” för sitt ursprung, fast det egentligen inte är det.Chateau Montelena fatNu kan man likväl tycka vad man vill om stilen. Den som söker mer kraft blir besviken, den som är ute efter mer komplexitet och balans mellan doft, smak och eftersmak blir glad. Sedan hör till saken att Chateau Montelena, både ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”, till skillnad från klassiska power-viner vanligtvis kräver några års lagring och att de ”smala” år som 2011 blir extra slimmade.Chateau Montelena fat

Nog av. I dagarna har en ny årgång lanserats både avseende ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”. Det handlar om 2013 som är en ”bredare” årgång vilket också gör att Montelena, känt för att släppa fram det typiska för varje år, gjort lite maffigare viner. Således ett tillfälle för den som tyckte att 2011:orna var lite för uppstramade, och ett år med ändå mer för den som fann redan 2011 tillräckligt upplevelserik för sitt pris.

Chateau Montelena Chardonnay 2013, nr 71649, 379 sek.

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013, nr 71926, 379 sek.Antonin Dvorak

New World Music: 1, 2.