Då och då, ganska ofta faktiskt, får er utsände bland de vinmakande människornas märkliga massa frågor om vinodling och – tillverkning. Många av de frågorna saknar allmänt intresse eller så saknar bara den nyss nämnde motivationen att göra något mer allmänt av svaret. Men idag säger vi ”Välkomna ska ni vara till vinhajk, idag ska vi tala om bägare men inte vilka bägare som helst utan om gobeleter, eller bush vines som det heter over där och down under”.
Kärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.
Gobelet är ett av de äldsta sätten att tukta en stock. Innan människan kom på att få upp grenarna, och därmed frukten, från marken på det här viset, skedde i princip all vinodling med hjälp av naturliga stöttor som träd. (Det är först det senaste halvseklet sisådär som stöttor och ståltråd blivit vanligt.)
Fördelarna med de nya sätten att tukta och stötta med ståltråd i fälten är inte minst att frukten kommer upp på ett bra vis, kraften fördelas på ett kontrollerat sätt, odlingarna kan skördas med maskin och odlaren har lätt att ansa och på andra vis bistå stocken. Nackdelarna är att stöttningen kostar pengar och tar tid att underhålla och att det tar längre tid att beskära (grenarna måste rullas av från ståltråden).
Nackdelarna med bush vines kan vara att kraften fördelas mer ojämnt, att svamp och annat har lättare att få fäste inne i ”kronan” och att det blir mer komplicerat för den som vill arbeta med skördemaskin. Fördelarna är att odlingen är lättskött, beskärningen går snabbare och bonden undviker kostnaderna för stöttningen och underhållet av den samma. (Ja, det finns också varianter av ”bush vines” där grenarna till stor del får växa utmed marken med påföljande brist på ventilation.)
Varför har just bush vines kommit att bli den mest mystiska tuktningen? Gissningsvis därför att många inte riktigt förstått vad det är och därför pratat om typen med uppspärrade ögon och lätt flämtande andning eller, i förekommande fall, med dårens självsäkerhet brygd av okunskap och bristande helhetssyn… ja, eller lite sådär som ängsliga gör när de inte frågat och istället låtsas eller rent av tror sig veta.
Eftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.
Hur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.
En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.
Det är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades 
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Exakt vad som händer med rankorna beror på när skadan inträffade och hur den mer precist tog sig uttryck. Bilderna här ovan visar ett 
Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.
Nog av. Hur är vinet som nu släpps? Sanningen att säga har vi i dagarna provat det vinet – ett torrt, mousserande, utan ek – och ett par varianter av det, i olika grad ekade. Utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att hågen just nu står åt en av de varianter som gjorts vid sidan om huvudspåret. Dessutom är det inte otänkbart alls att tiden på mage måste/bör vara längre. Med andra ord är det nya, mousserande vinet inte liktydigt med det som komma skall. Oavsett det är det så klart ett mycket intressant vin att prova.
Många försöker bygga på sina solaris- och andra hybridviner så mycket de kan. Här har vi snarast gjort motsatsen och om ni frågar mig, som förstås har ett egenintresse i detta, är det rätt väg att gå. Framöver ska det mousserande undan för undan byggas på tills det hittar en form som ger mer utan att elegansen och finessen försvinner. En svår balansgång, som, det är jag övertygad om, vi, eller rättare sagt gården, kommer lyckas med.
Det första mousserande vinet som släpps från Ästad Vingård är rent, snyggt och elegant. Frisk syra som ger bra tryck i gom och svalg utan att på något vis sakna balans, dock inget för lipsillar och sockerdrickadrickare. Ett vin för vuxna. Svårt tro det är solaris eller att vinet gjorts i Sverige. Hygglig frukt och kropp. Ett måste för vinnörden i allmänhet och för den som vill följa utvecklingen av vin i Sverige i synnerhet. Spännande också att se hur vinet utvecklas på flaskan de kommande två-tre åren. Och än mer spännande att prova de versioner som i skrivande stund får mer tid på mage och de årgångar som ligger framför oss. Kom ihåg att Ästad hittills haft att arbeta med unga stockar och inte haft ett enda ”normalt” år. På tal om det så ser 2016 okej ut även om de på plats gnäller över liten skörd, men inget ont utan att det har något gott med sig.
