Méthode rurale

Publicerat 2016-02-09 av Lars Torstenson

I samband med TWWD2016 (Terrific Wines’ Wine Day) i Stockholm provade många för första gången (Marie) Menger-Krug Méthode Rurale. Att vinet genomgående fick stående ovationer förvånar inte. Däremot var det påfallande många som inte hade koll på vad méthode rurale är. Därför några ord om det.Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.

Exakt hur man hanterar flaskan efter jäsningen varierar. Den som följer ursprungsreceptet till punkt och pricka låter jästfällningen vara kvar i flaskan och saluför ett inte sällan långt ifrån klart vin. Andra avlägsnar fällningen på ett eller annat vis och ofta på samma sätt som i Champagne, det vill säga att fällningen skakas ner mot korken i flaskan som är vänd upp och ner, därefter fryses det som ska avlägsnas ner och tas bort som en liten klump. Den som är ursprunget troget arbetar också utan tillsatt jäst, något som gör hanteringen mer riskabel.

När det gäller Marie Menger-Krug så kommer hon från en familj känd för sina mousserande viner. Kanske är det just för att så mycket redan gjorts i familjen som Marie valt att fokusera på méthode rurale och på så vis skapa sitt eget vin i den långa familjetradtionen. Oavsett vilket har hon efter många års arbete lärt sig att göra oerhört goda och rent av sublima méthode rurale som skiljer sig från många andra viner gjorda med ursprungsmetoden (Clairette de Die, Bugey, Blanquette-de-Limoux, Gaillac…) såtillvida att de är hundra procent rena och fria från kvalmiga inslag samtidigt som de fyller hela gomseglet.

Helt billigt blir det kanske inte. Om man å andra sidan tar i beräkning hur svårt och riskabelt det är att de göra de här vinerna, särskilt om man som Marie försöker arbetar utan speedad jäst, är det så billigt att det är svårt att se producenten i ögonen när man köper vinet. Vi hittar både Maries chardonnay och riesling i Sverige sedan någon månad. Båda rekommenderas varmt. Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek. Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

PS Självklart talar vi zero dosage.

Johann Valentin Rathgeber!

Clotilde Davenne

Publicerat 2016-02-05 av Lars Torstenson

För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne. 10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.

Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.

Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.

Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.

I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.

Abdyika & Valogo 2015 igen

Publicerat 2016-01-24 av Lars Torstenson

Har varit tillbaka till Bulgarien hos mina uppdragsgivare Abdyika och Valogo. Skrev senast om de här producenterna i oktober förra året. Då var skörden 2015 ännu inte färdigjäst på alla håll och kanter och mycket stod skrivet i stjärnorna. Nu, då allt förutom en slirande tank Melnik på Abdyika, är utjäst, har bilden klarnat och det visar sig att antagandena från oktober genomgående stämde väl. Det som var bäst då är bäst också nu för att uttrycka saken enkelt. Och på det hela taget är 2015 att betrakta som en riktigt bra årgång – skönt efter den mer utmanande årgången 2014. IMG_2074-2 Att årgången är bra innebär nu inte med självklarhet att allt är frid och fröjd. Båda de här producenterna har tidigare gjort allt sitt vin inhyrda i en tredje producents anläggning. I år invigde Abdyika en egen källare, där en del av skörden togs om hand. Lika spännande och kul som det är med en ny, egen vinkällare lika shäjky är det. Gamla vinerier är på gott och ont indränkta med jästkulturer som gör att jäsningen, både den alkoholiska och den malolaktiska, brukar gå som en dans (nåja…).

I en ny anläggning utan en enda kultur i väggar, tankar och rör är det mindre självklart. Nu gick det bra, riktigt bra, samtidigt som det ska tilläggas att en tank fortfarande jäser, långsamt, långsamt. Dock jäser den fortfarande och så länge vi har aktivitet och den flyktiga syran inte drar iväg finns det gott hopp om ett fullödigt vin i slutet av processen och med hänsyn tagen till att sockerhalten nu är nere i sex-sju gram per liter samtidigt som allt annat ser normalt kommer det nog gå bra.

En intressant detalj för en del är kanske att när man får sådana där slirande tankar så hoppar ofta den malolaktiska jäsningen igång mitt under brinnande alko-jäsning. Det kan gå hur illa som helst, men sker det under kontrollerade, rena former brukar det gå bra – i vissa områden har man till och med gjort det till en konst att dra på den malolaktiska jäsningen under eller rent av före den alkoholiska jäsningen, allt för att ha vinet klart så snabbt som möjligt (ja, det är ett intressant tillvägagångssätt för den som gör primörvin).

Vid sidan om de rent naturliga orsakerna till lycka och bestörtning finns den mänskliga faktorn. Ibland fungerar den utmärkt, ibland inte. Vi har inte en enda dålig tank på vare sig Abdyika eller Valogo i år men det finns enstaka fall där vinet hade kunnat vara bättre. Det är bland annat min uppgift att hitta sådana när suboptimerade hanteringar och optimera dem och så länge man upptäcker dem är allt frid och fröjd – Rom byggdes som bekant inte på en dag.

Hur är då vinerna? På Abdyika kunde vi blenda gårdens tre blendviner – rosévinet blendas i samband med skörden. Här är det viktigt att vinerna följer de stilar vi bestämt oss för. Det vill säga ett mer stramt och elegant toppvin (First Selection), ett mer fruktdrivet och tillgängligt Estate Blend och ett vin i traditionell stil (Melnik Tradition). I det första fallet arbetar vi sedan förra året uteslutande med exklusiva fat från ett franskt tunnbinderi, avseende Estate Blend använder vi både bulgarisk och fransk ek men målet är att helst bara arbeta med fransk ek även där och beträffande det traditionella melnikvinet lär vi fortsätta använda bulgariska fat. Samtliga viner från 2015 håller den stil de ska och om inget går käpprätt åt fanders kommer de att bli bra allihop.

På Valogo är vi som bekant för HR:en inte lika långt komna. Här återstår en del arbete innan vi får ordning på vingården och full utväxlingen på den fina terroiren. Men även om vinerna nu inte är lika högklassiga som på Abdyika har vi ett knippe trevliga vardagsviner att visa upp i år och där ett vitt (viognier) vin och det rosa (grenache, syrah) är riktigt bra. OBS! Abdyikas viner finns i Sverige i beställningssortimentet, Valogo har däremot ännu inte hittat hit.

Méthode Rurale för LOHAS & veganer & alla andra

Publicerat 2016-01-10 av Lars Torstenson

-Marie gör vin för LOHAS, säger mamma Regina Menger-Krug och tillägger: så våra viner är vegan.

Månne kräver nu det där påståendet sin förklaring så här kommer den: 1. ”Marie” är skickliga vinmakaren Marie Menger-Krug med bas i Pfalz och Rheinhessen i Tyskland. 2. ”LOHAS” står för Lifestyles of Health and Sustainability och avser ett marknadssegment och en konsument inriktad på hälsosammast möjliga mat och leverene. 3. ”Vegan” betyder i det här fallet att Maries viner görs utan de processhjälpmedel som veganer och en del andra inte vill ha haft i närheten av det de äter och dricker – i vinsammanhang innebär det framförallt att inga klarningsmedel med ursprung i djurriket används (äggvita till exempel).

Med det sagt är det ingen överraskning för någon att Marie också sett till att certifiera familjens alla 75 hektar vingårdar ekologiskt – marken är framförallt samlad kring släktgårdarna Krug’scher Hof och Motzenbäcker – eller att hon satt upp insektshus lite varstans och planterat blommor överallt i syfte att nå större ekologisk mångfald. Möjligen är det lite oväntat att hon använder grisar för att plöja i vingårdarna under hösten och vintern.

-LOHAS är miljoner och åter miljoner idag, fortsätter Regina och menar att även om inte alla förstår varför ett vin måste vara ”vegan” är det inte svårt att förstå den kommersiella sidan av saken. Sant. Skulle vi å andra sidan tala ”vegan” med vegetarianen Marie Menger-Krug skulle hon bli upprörd över att den kommersiella aspekten alls nämns, hon lever som hon lär och det känns också i hennes viner: balanserade, personliga, lågmälda men med djup och komplexitet för den som tar sig tid att tala med vinet. Om man så vill är Maries viner som Marie själv. Just det, att viner verkligen blir som sina upphovshen, händer bara undantagsvis i Vinets värld och det är lika fascinerande varje gång det inträffar.

Den som nu vill lära känna Marie och hennes viner måste gå försiktigt till väga. Här talar vi om personligheter som knappast dansar på bordet och som inte höjer rösten bara för att höras. Med andra ord måste du ha ett uppriktigt intresse för att kunna tillgodogöra dig umgänget med Marie och hennes viner. Den som tar sig den tid som krävs blir inte besviken. Marie är en synnerligen sympatisk person och hennes viner är sinnebilden av renhet och balans. Kanske kan vi kalla henne en tysk Clotilde Davenne.

I Sverige hittar vi ett flertal viner från Marie Menger-Krug. Mest spännande och det som freaken bör börja med i sitt närmande av de här vätskorna är Maries ”Méthode Rurale”, alltså bubbel gjort enligt det ursprungliga viset med en enda jäsning som börjar i en tank och slutar i flaskan. Detta brukar resultera i lite mindre alkohol och mousse samt mycket komplexa viner – där många inte alls är bra. Det kräver sin vinmakare för att få till en méthode rurale och frågan är vem som gör det bättre än Marie Menger-Krug. Hon gör tre olika endruvsviner på chardonnay, riesling och sauvignon blanc. Av de båda förstnämnda brukar det bli upp emot 10 000 av varje medan den sistnämnda sällan kommer över 500 flaskor. I Sverige hittar vi Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559 , 299 sek, och Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

Den som vill testa stilla stordåd från Marie i Pfalz och Rheinhessen kan till exempel ge sig i lag med Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett, nr 72449, 119 sek, eller Marie 2014, nr 75997, 139 sek, eller Keltic Terre Weissburgunder 2012, nr 79879, 169 sek, eller Krug’Scher Hof Herrgottspfad Riesling 2012, nr 79873, 199 sek.

Nytt från Jarre, och det är bra.

(Damerna på bilderna ovan är Marie, högst upp, och Regina Menger-Krug)

Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Publicerat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Årgångar & skörden i Sverige 2015

Publicerat 2015-11-29 av Lars Torstenson

Svara

Årgången eller snarare dess rykte, har ofta en avgörande betydelse för priset på ett vin. Det finns flera skäl till att det är så. Bortsett från att år kan vara mer eller mindre gynnsamma, kan missväxt av olika slag både sänka och höja priser högst påtagligt.Till hjälp för konsumenten finns årgångstabeller av olika slag. Gemensamt för dessa är att vanligtvis att de senaste årgångar högst sällan är klassade som direkt usla, snarare är de bra till exceptionella. Äldre, slutsålda årgångar brukar undan för undan hamna i skymundan och ibland till och med få se sitt betyg sänkas. Som konsument gäller det att se upp med det där och ta de första omdömena med en nypa salt. Såvida man inte är på plats och med egna sinnena kan göra bedöma årgången.Samtidigt kan konsumenten med lätthet informera sig om sådant som kan komma påverka både volymen och kvaliteten. Detta gäller framförallt hur året de facto är rent vädermässigt. Regn och kyla under blomningen kan leda till att denna misslyckas, och följden av det blir ofrånkomligen en liten skörd och därmed ett sannolikt högre pris. Samtidigt kan den lägre volymen resultera i god kvalitet.Andra år går allt som smort fram till några veckor före skörden och alla räknar med att det ska bli en både stor och bra (och billig) skörd. Då drabbas gården eller området av ett hageloväder och i ett slag ändras förutsättningarna radikalt. Skadade druvor kan leda till sämre kvalitet. Helt säkert bli volymen liten. Och det utan att kvantiteten blir bättre eftersom ”gallringen” skedde försent för att ha någon effekt. Högst sannolikt blir priset högre.Slutligen kan allt gå åt skogen under skörden. Det kan vara något så trivialt som att skördemaskinen går sönder och producenten inte får in sina druvor i tid varför de börjar ruttna. Återigen sämre kvalitet och lägre volym och högre pris.Medan det väl går an att betala mer de där åren då skörden blir liten men bra, som i Chablis och Bourgogne 2013, känns det mindre kul att betala mer ett år då skörden blir liten och dålig, som Champagne 2003. Sedan kan så klart priset gå upp, eller ner, därför att en årgång får rykte om sig att vara särdeles god eller usel, jämför gärna Bordeaux 1982 och 1984. Noterbart är att man de ”dåliga” åren, som 2002, kan göra rejäla fynd om man tar sig tid att söka guldkornen.Årgången 2015 i Sverige lär gå till historien som året då de svenska vinodlarna lärde sig vad colure och felslagen blomning är för något. Överlag har volymerna blivit små efter den misslyckade blomningen. Däremot är det fortsatt osagt hur vinerna kommer bli. Året som sådant var inte alls uselt och vi kan hysa vissa förhoppningar om att få se en del bra viner från Sverige årgången 2015. Bakslaget ligger snarast i att många odlare går miste om intäkter och att många tvingas skjuta upp försök och utvecklingsarbete man tänkt göra, vilket så måtto innebär ett förlorat år.

Harvest moon.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2015

Publicerat 2015-10-27 av Lars Torstenson

Har precis överlagt med min kollega Miguel Merino (Padre) som, tillsammans med sonen Miguel Merino (Hijo), gör MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) efter mina intentioner. Såvitt vi kan förstå finns det skäl att vara avvaktande positiv till årets upplaga av vår gemensamma bäbis.

När man arbetar med carignan/mazuelo är växtåret och skördeutfallet av synnerlig betydelse. Till att börja med är druvan i motsats till vad lekmannen kan lockas tro känslig för allehanda angrepp, inte minst oidium. Det gäller att hålla nere uttaget för att nå full fenolisk mognad och att ha is i magen inför skördetillfället. Odlaren har alltså dubbla skäl att gallra noggrant när hen arbetar med carignan/mazuelo.Sedan har vi skörden och då gäller att den som börjar skörda lite för tidigt missar årets fulla potential och den som väntar någon dag för länge får kanske se en icke ringa andel av skörden ätas upp av rötsvampar – carignan/mazuelo är inte helt okänslig för rötangrepp, särskilt inte om det kommer nederbörd då druvan i princip är mogen.

MDLVX

Den som nu klarat av allt det där ovan står inför utmaningen att pricka jäsnings- och macerationsarbetet. Min erfarenhet är att carignan blir som du gör den och allra bäst brukar den bli då man gjort hemläxan i vingården och sedan bara låter den vara i vinkällaren. Det vill säga fram tills det är dags att lägga vinet på ek.Vissa viner når nya höjder med hjälp av en tid i ekfat, andra går under. Generellt gäller för carignan att vinet som gjorts enligt skolboken ovan kan lyfta sig rejält under fatlagringen och till skillnad från många andra druvor kan man vara ganska allmän i sitt urval av typen av fat – låt vara att det finns ett optimalt val för alla carignan-viner likväl som för alla andra av druva komna drycker. Samtidigt som, som alltid, faturvalet handlar om vad slutmålet är. Miguel och jag vill bevara både ursprung och druva samtidigt som vi vill ge vinet en stram struktur och en tillgänglig fruktighet. Därför arbetar vi med ett noggrant urval framförallt franska och amerikanska fat från olika tunnbindare.Nog av. 2015 i trakterna av Briones i Rioja resulterade i en rekordtidig skörd. Vintern var ”normal” om än kall; varm och torr vår; varm och tämligen nederbördsrik juni och juli (ooh, se då upp med oidium!); juli rekordvarm (varmast på 75 år); normal augusti med lite regn; september och oktober mycket fina med torrt och vackert väder. Skörden på Bodega Miguel Merino gick rekordsnabbt mellan 29 september (tempranillo) och 6 oktober (mazuelo till MDLVX). Mycket rena druvor, bra balans och trevlig frukt.Vår mazuelo vägde in på 13,5 %, pH 3,29 och 4,6 total syra om det nu säger er något. Återkommer i ärendet tids nog. I Sverige kan vi för närvarande via beställningssortimentet prova årgångarna 2008 och 2010 av det här vinet.

Steve Vai. Mattias Ia Eklundh. Roine Stolt.

The Oak Case & The Cork Case

Publicerat 2015-10-02 av Lars Torstenson

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.

Hollywood Vampires.

Autojäsning: hot eller möjlighet?

Publicerat 2015-09-18 av Lars Torstenson

Svara

Ni vet naturvin, ekologisk odling och närproducerat, allt det där kan slänga sig i väggen när man kommer till insikt i hur kroppens auto-jäsning fungerar. Enkelt uttryckt går somliga omkring med jäst som kan fermentera socker till alkohol i kroppen. Nu har inte er utsände i de gastroskopiska djupen tagit sig före att studera frågan tillräckligt ingående för att veta allt men det förefaller som att, enkelt uttryckt, en del på ett eller annat sätt fått i sig kapabel jäst och var gång den personen äter kolhydratrik mat som pasta eller potatis sätter kroppen eller rättare sagt den där jästen igång en jäsningsprocess varmed magen fylls av gaser, tarmen blir nervös och individen eventuellt blir yr/påverkad/full eller bara bakis dagen därpå, kanske förlorar hen också orientationsförmågan och blir kroniskt trött. Högt blodtryck kan det också leda till – och, vid upprepat kolhydratmissbruk, skrumplever.

Särskilt trevligt låter nu inte det där, låt vara att det är närproducerat och ekologiskt, under förutsättning att maten som inmundigades var det, och rent av naturvin, eller i vart fall måste det kunna sägas vara naturalkohol då varken jäst eller svavel eller annat tillsatts (förutsatt att individen inte går på medikamenter eller stoppar i sig annat som inte är acceptabelt för den som vill gå naturligaste vägen). En del har skyllt på sådan här auto-jäsning i kroppen då de haffats bakom ratten med för mycket alkohol i blodet. Ibland har det gått vägen, ibland inte.

Autojäsningen kan ses både som en möjlighet och ett hot i vårt samhälle: Ett hot mot den som säljer skräpvin och liknande berusningsprodukter för här räcker det med att konsumenten förser sina tarmar med rätt jäst och sedan kan den ta sig en rejäl fylla på ett halvt kilo potatis; en möjlighet för absolutisten som inte rör en droppe alkohol eller andra droger men som ändå vill bli på örat någon gång då och då – här kan hen äta lite jäst och i lugn och ro fyllna till på närmaste trattoria eller en egentillverkad Carbonara.

Beyoncé.

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Publicerat 2015-09-13 av Lars Torstenson

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:Det vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.På tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.