Som enda blogg har vinifierat fått en exklusiv intervju med den mer bestämde än berömde vinpuritanen Apollo Getson, även kallad ”VingårdsLarsLeviLaestadius”. Intervjun återges i sin helhet här nedan.
”Som jag förstått det menar du att det enda sättet att få i sig omanipulerad druvmust, eller vin som du kallar det, är att suga saften direkt ur vildvuxna druvor?”
Tystnad
”Det var en fråga, en underförstådd fråga, det var ett frågetecken där på slutet.”
”Jaså, ja, ja, så är det, allt annat är fake wine eftersom i själva manipulationen ligger ett nedgörande av Naturen, dess rikedom och gåvor.”
”Så att odla vin och försöka hitta bästa växtplatsen för en druva, att odla den optimalt eller att skydda den mot skadeangrepp, allt sådant är fel?”
Tystnad.
”Det var en fråga, inte ett påstående från min sida.”
”Jaså, ja, ja det är det.”
”Men måste inte människan hjälpa växten genom att odla den och måste inte människan göra ett medvetet ingrepp genom skörd och jäsning för att skapa ett vin?”
”Kanske, men det är inte rätt. Det är fake. Som att döda grisen och steka dess hull i smör för att få fläsk till sina bruna bönor. Manipulering. Fake food.”
”Lagring på ekfat eller jäsning i amforor, att krossa eller pressa druvorna… allt sådant är fel?”
”Ja, det är lika förkastligt som att salta och krydda maten.”
”Så spicy food är inget för dig?”
”Hell, no! No food trucking way! Salt och peppar och andra kryddor är ett djävulens påfund. Förstör all autenticitet. En motorväg till fake food. Borde förbjudas.”
”Ska ekfat och amforor också förbjudas?”
”Ja, allt som är fake och manipulation.”
”Jag gissar att det inte spelar någon roll om kryddorna odlas av småbönder som blir av med sitt uppehälle, eller att de tunnbinderier, sågverk och skogsarbetare som bidrar till ekfaten blir utan arbete eller att världens mest välskötta skogar kommer förfalla? Eller att krukmakarna som gör amfororna kan gå och dra något gammalt över sig?”
”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”
”Men om nu konsumenten vill ha låt säga ett vin med ek-karaktär eller ett klart vin utan fällning och slöjor, ska den inte få det då?”
”Nej, för det är fel, ek är som peppar och att filtrera är att manipulera, det ska vara förbjudet.”
”Så det är inte en fråga om den enskilda konsumentens smak och önskningar?”
”Nej, det är en fråga om det äkta och det manipulerade.”
”Är det inte ett större problem med högintensivt jordbruk? Med överdrivna mängder handelsgödsel, bevattning, omfattande giftspridning, bönder och lantarbetare och närboende som drabbas av cancer? Orent vatten som släpps ut från vinkällare? Dieselläckage? Sådana saker?”
”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”
”Ursäkta en ledande fråga till, men är inte allt det där ganska elitistiskt, rent av stalinistiskt, med den lilla eliten som bestämmer vad som är bäst för alla andra?”
”Jag ser inget fel i det, mina krav är rimliga, och, märk väl, vi vet.”
”Dricker du alls vin?”
”Ja, jag brukar suga saften ur något kilo druvor varje fredag. I glada vänners lag. Det är häftigt. Och äkta.”
Bakgrunden
Importörerna drivande
”Förkontroll”
Introducerade chardonnay
Bråttom, bråttom
”Loggbok”
Två kontrollanter
Många papper
Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.
Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.
Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna, något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.
Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… – och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.
Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)
Till tipsen!
Skumvin!
Noterbart är att såvida inte den som provar är smått överdjävlig på sitt värv och vet vad den gör, ska en kastrullering föregås av ett ”treglas-test”. Detta går till så att testaren 1 ställer fram tre likadana, nyss sköljda och därmed förhoppningsvis luktfria glas 2 häller upp en skvätt av vinet i två av dessa 3 skickar vinet i det ena av de två fyllda glasen fram och tillbaka ett par gånger till det tomma glaset 4 avvaktar några minuter 5 om möjligt ber någon flytta om glasen 6 provar (helst blint). Om det brutalluftade glaset avgår med ”segern” ska vinet brutalluftas. Visar sig det oluftade vinet vara bäst, brutalluftar endast den som är mer eller mindre kokobäng. Kan provaren inte känna någon större skillnad finns det inget skäl att brutallufta, annat än om hen vill göra sig märkvärdig inför en häpen hop vinklantar som inte förstår bättre än att ta skeendet på djupaste allvar.