Fick en fråga på inlägget ”Skörden: Logistik & vinäger”, om hur det fungerar med viner som håller upp emot 17% och som dessutom lagras länge på ek – blir inte koncentrationen enorm då? Den här frågan har nog ett hyggligt brett allmänintresse bland vinintresserad så svaret får ett eget inlägg. Det här.
Ett vin gjort på i sig ”kraftfulla” druvor (syrah, cab, malbec…) som skördas vid 16,5 – 17% blir mycket koncentrerat – däremot inte med självklarhet balanserat, snarare lite klumpigt och baktungt. En del jagar den här övermogna frukten – särskilt vanligt när Parker- och Powerskolan regerade som värst, men även idag förekommande – för de vill ha ett vin med överdådig frukt, samtidigt som det upplevs som mjukt. Den övermogna frukten ger just ett sådant vin. Den höga alkoholhalten med mera ger dessutom ett vin som är lika lättdrucket som om det hade en relativt hög restsockerhalt. Med andra ord ett vin för den som söker något som smakar mycket samtidigt som det inte är surt eller strävt.
Nu ser vi mer sällan viner med alkoholhalter över 15%, för att inte tala om 16%. Likväl uppvisar vissa produkter precis den nyss nämnda smakbilden – tänk bara på alla dessa i Sverige så populära ”appassimento-amarone-ripasso-italienskmenverkarvaraamerikanskzin-vinerna”. Då kan det hända att producenten helt enkelt hällt på en skvätt vatten eller möjligen pangat på med lite omvänd osmos för att få ner alkoholhalten. På så vid uppnås den önskade arombilden samtidigt som etiketten utan att ljuga kan säga 14,5%.
Skälet till att världens verkliga toppviner sällan uppvisar nyss nämnda arombild är, som nämnts, att vinerna riskerar bli klumpiga och baktunga. Samtidigt ska sägas att det finns undantag och för den som just vill ha den där överdådiga frukten och tycker att den lena, upplevda sötman är fina fisken, ja, då är det bara att köpa på sig mer av det vinet. Inget fel i det.
Personligen ser jag de här högalko-vinerna som problembarn i produktionen. Händer det att någon av mina kunder råkar missa rätt skördetillfälle och får för mycket alkohol försöker vi blenda bort de pytsarna med hjälp av mer lämpligt skördade volymer. I de lägena kan ”superkoncentraten” faktiskt komma till användning. I små mängder.
Frågan till inlägget häromdagen gällde också om inte den långa ekfatslagring som vinerna i fråga utsatts för kunde vara intressant, detta i syfte att ytterligare koncentrera ett redan koncentrat vin. För all del. Men samma sak gäller där: för mycket av det goda blir inget bra. I det här fallet handlade det dessutom om illa valda fat – fel typ av fat i förhållande till vinet – och att vinet fått ligga på tok för länge. Därför var frukten ersatt av en mer träig upplevelse och en obehaglig beska i smaken.
Samtidigt måste vän av ordning fråga sig hur vi nu ska göra med produkter som innehåller svavel. Till exempel svavelstickor, aprikoser och kål. Ska man få sälja dem hursomhelst? Eller ska de förbjudas? Eller möjligen endast säljas till den som är över 20 år? Det är inte orimligt att anta att vi inom kort kommer få se nya avdelningar på våra systembolag där kål, svavelstickor och annat svavelberusande säljs mot uppvisande av ett nyktert beteende och legitimation.
Förvisso finns det inget normalt när det gäller druvornas mognad. Vädret de sista veckorna före skörden påverkar, liksom vädret under hela växtsäsongen, och till och med vädret året innan. Men om vi ändå talar om något någorlunda normalt avseende mognaden på Domaine Rabiega så är det, att sockerhalten ökar med cirka motsvarande 0,8 volymprocent alkohol per vecka, och syran minskar i motsvarande takt. Fast ibland går det långsammare, eller inte alls, som när stocken stängt av sina klasar för att istället fokusera på överlevnad, till exempel på grund av långvarig torka. Eller så sätter mognaden av i galopp. Istället för 0,8 volymprocent per vecka kan det handla om mer än det dubbla!
På Domaine Rabiega kämpar vi i år med att hålla oss kvar i sadeln på årets skörd, när den stegrar sig, gör bocksprång och plötsligt sätter av i galopp. För nu går det undan. Mognadsmätningarna vi gjorde i går är gamla redan idag.
Lösningen på detta är att göra enormt många mätningarna och att smaka på druvorna så det sprutar druvjuice ur öronen och magen sväller av jäsande druvor – och att vara redo att skörda igår om mätningarna kräver det. Därför skördade vi både igår och idag och imorgon på gården. När det är gjort får vi kanske ett par dagars andrum. Men det är inte säkert. Återkommer om det.
En sak som aldrig upphör att förvåna den som förvisso är totalfrankifierad genom många års marinering i fransk kultur är, att fransmän alltid måste utgå från att det är problem. ”Häng på! Jag bjuder på en lyxresa till Hawaii!”, säger du. ”Va? Men vänta lite nu. Hawaii? När då? Jag ska till tandläkaren, när ska jag hinna det har du tänkt dig?”, säger den inbjudne fransosen. Så är det bara. Därför var vår traktorförare både nöjd och bedrövad när han idag, när skörden stegrade sig som värst, infann sig hos mig där jag stod på min post vid inmatningen på gallringsmattan.
”Vi har ett problem!” sa han och uppvägde med råge den aningen belåtna min han sig själv sannolikt ovetandes just låtit sprida sig i hans ansikte: han lade båda sina händer på varsin sida om huvudet och lät huvudet göra en taktfull metronomrörelse. Det var effektivt. Medarbetarna vid gallringsmattan insåg direkt att något djupt allvarligt inträffat och alla gjorde sig redo att göra en insats. Ringa ambulans. Ge hjärtmassage. Spjälka ett ben. Brotta ner någon som fått nog av värme, ryggont och törst och därför gått bärsärk mellan raderna. Ringa polisen. Jaga bort aggressiva vildsvin som sprungit ner halva skördegänget. ”Men Herregud! Vad står på?!” frågade deras ögon och någon formulerade också detta med munnen, vilket inte behövdes för mitt allt vaggande slutade traktorföraren plötsligt säga ”problem”, kort sagt tog han sig samman och skrek: ”Punktering! Vi har punktering på släpet!!”. 
Nu visste så klart traktorföraren att det du gör om du får punka är att byta däck, så när han väl fått gehör och uppskattning för sitt problem, lommade han iväg och hämtade reservdäcket, satte på det och fortsatte att skörda samtidigt som alla andades ut ”Oj, det var nära!”.
Positivt är det vansinnigt kul att skörda rent praktiskt och fysiskt (inte bara ge instruktioner), och det är extra kul att få styra över Domaine Rabiega igen. Negativt kommer all bondeångest att komma tillbaka, det känns redan tydligt. ”Oj, är det inte moln där borta? Tänk om det blir regn? Eller åskoväder? Hagel! Och tanken som saktat in jäsningsförloppet, tänk om den lägger av innan allt sockret är utjäst?! Eller om den flyktiga syran sticker iväg?” Allt kan gå åt skogen när som helst. Och inte bara före och under skörden. Även när druvorna ligger i vad som kan verka som tryggt förvar i tankarna och faten kan allt gå åt pipsvängen.
Nya ägaren till Domaine Rabiega (och därmed jag som ansvarig för produktionen) fick ta över gården i slutet av juli. Det har gett oss lite ont om tid att förbereda skörden. Tack vare duktiga medarbetare har vi ändå hunnit med att sätta vinkällarna, lagerlokalerna och all utrustning i skick och att förbereda dem rent hygieniskt (tvätta, tvätta, tvätta). Traktorn har varit iväg på reparation och i vingården arbetar sig en strävsam liten grupp fram mellan raderna så blad och grenar bokstavligen flyger och far. Kort sagt gör de det gallringsjobb som borde gjorts redan i maj och juni plus den grönskörd jag nu vill ha gjord. Detta innebär att de binder upp löst hängande grenar, gallrar bort döda löv och öppnar upp runt klasarna så upptorkande vindar kommer åt ifall det skulle bli regn. Sist men inte minst klipper de bort klasar på stockar som varit väl produktiva i år.
I vinkällaren får vi nya äggformade betongtankar nästa vecka. Då kommer också de ekfat vi beställt. Och på tal om ekfaten förbereder vi just nu några större tunnor för att kunna jäsa i dem. Det går till så att vi slår ur ett sidstycke och ställer fatet på kant. Sedan är det bara att fylla det med druvor och påbörja resan från must till vin.
För att veta exakt när vi ska börja plocka går jag runt och provar druvorna på fältet ett par gånger i veckan och dessutom skickar vi en gång i veckan iväg druvor från de olika parcellerna till ett laboratorium, som mäter socker, total syra och pH. I skrivande stund ser det som att vi rent av drar igång så smått på fredag…
När jag såg hur illa ställt det var i den delen av vingården bestämde jag mig att låta druvorna hänga kvar i lätt fåfänga förhoppningen att kunna skörda dem senare då de skrumpnat ihop till russin, alltså botrytis-angreppens så kallade tredje stadie, och jäsa dem till ett sött vin. I början av november 1991, veckan efter Allhelgona eller Toussaint som det heter på franska, samlade vi så ett tappert gäng som gick ut i det ruttnande fältet och började skörda. Koncentrationen i druvorna var enorm och det tog 15 pax en arbetsvecka att plocka så mycket druvor/russin att det gick att fylla ett ekfat. Musten lämnades att spontanjäsa och det gjorde den med den äran, men det tog runt ett halvår innan jäsningsaktiviteten upphörde. Noteras kan att den dominerande druvan var carignan.
Annat var det under första världskriget. Då kampanjade myndigheterna för att fransmännen, och särskilt soldaterna, skulle dricka mer vin. Citerar 
Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.
