Covid19 har tillfälligt förändrat vårt samhälle i grunden och flera av de här förändringarna kommer på gott och ont finnas kvar även sedan faran blåst över för den här gången. Till nymodigheterna hör att prova vin via nätet. Det kallas webprovning, on line-provning, cyberprovning, virtuell provning och, paradoxalt nog, liveprovning.
Nackdelarna med detta – det uteblivna personliga mötet, den sociala stimulansen och glädjen som en gemensam ”fysisk” aktivitet innebär… – är uppenbara. Å andra sidan finns där fördelar också. Även den som av något tillfälligt eller mer permanent skäl har svårt att ta sig någonstans och den som bor långväga från provningen kan delta, och den som tycker det är lite pinsamt eller känner sig osäker i ett större vinprovarsällskap kan sitta hemma, inkognito, och prova.
Enkelt uttryckt går en sådan här provning till så att individen – eller den lilla grupp som med inbördes social distansering bestämt sig för att prova tillsammans framför datorn – skaffar de viner som krävs. Vid utsatt klockslag bänkar den/de sig sedan framför datorn med sina vinglas fyllda till cirka en tredjedel, klickar in på länken de fått i förväg och sedan är det bara att sätta igång. För det mesta finns en chatt-funktion som gör att deltagarna kan ställa frågor och kommentera, både till provningsledaren och varandra. Med andra ord kan man prata och tjata utan att störa någon annans koncentration.
Samtidigt som den sociala varelsen måste hoppas på en framtida återgång till det traditionella, mer personliga sättet att prova vin, känns det som att de här nätbaserade provningarna, vare sig de sedan ses live eller i en bandad version i efterhand, är ett välkommet komplement, som många människor kommer ha nytta och glädje av. Vinklubbar som Munskänkarna kommer kanske sända sina provningar live för dem som inte kan närvara fysiskt eller för att på sikt bygga upp en egen bas med filmade provningar. Kanske inte så kul för dagens provningsledare och de som försöker försörja sig på sitt vinkunnande, men ganska brukarvänligt…
Den som nu blir nyfiken på den här typen av provningar behöver bara ge sig ut på nätet och söka. Det finns flera enskilda aktörer och ändå fler vinskolor, vinklubbar och vinimportörer som redan är i full gång. Tipsar här om Terrific Wines och Erik Grödahls – det är Erik som är på bilderna ovan – provning på fredag, 1 maj, klockan 17.00. Fyra viner, alla chardonnay och tanken är att Erik som bland annat vunnit SM i blindprovning ska lära oss hur man/han känner igen chardonnay i glaset samt berätta varför druvan kan bli så olika beroende på växtplats, odlingsfilosofi och vinmakeri. (En tidigare provning med Erik finns på youtube-kanalen TerrificWinesTV och kan också hittas via Terrific Wines Facebook-sida https://www.facebook.com/TerrificWines/videos/879066509186613/.)
Själv ska jag leda en webprovning för Rivieraklubben – en klubb för skandinaver i sydöstra Frankrike – på tisdag kväll. Tar då upp tråden från mina gamla böcker om vinprovning och kör en ”Vinprovningens abc”, vilket brukar ge oanade möjligheter till obegripliga djupdykningar i vinodlandets och – makandets mysterier och det fina för åhörarna då är att när deras ögonlock blir tunga så kan de somna i lugnan ro i hemmets vrå. Till och med snarka.
Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.
I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).
Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).
När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.
Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.
Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.
Vidare menar en del att det som ska deklareras är vilka växtskyddsmedel som använts och liknande, alltså något som veterligt inte alls förekommer i tvingande form idag, till exempel information om hur kossans ensilage behandlats innan det hamnade i kons mage och så småningom i konsumentens hetvägg. Detta är emellertid information jag gärna skulle vilja se på vinets (och mjölkens) förpackning: vilka bekämpningsmedel har använts och i vilka volymer samt huruvida odlingen bevattnats och i så fall i vilka volymer.
Men jästen som ger smak då? Och ekchipsen? Jästen, suck, visst, du kan göra karikatyrer i form av skrikigt thiolig sauvignon blanc, päronsoda-doftande chenin blanc, tuttifruttitropik-förstörda roséviner och annat som går hem i det där segmentet som dricker vin som vore det sötad limpa och om de nu vill göra det, tja, andra lyssnar på Lazze Stefans och gillar det. Och några ser på Farmen. Vilka är vi att döma den som gillar Stefan och Kristers värld? Att sedan försäljarna av jästen basunerar ut att deras vara kan göra precis allt är väl inte konstigare än att Doktor Peirkles påstod att hans mirakelmedel fixade allt på den gamla goda tiden i Vilda västern.
Har precis kommit hem från mässan Millésime Bio, som sedan många år ordnas i Montpellier så här års. I början var det här en liten, inte särskilt ansedd mässa, ja förutom i vissa kruskaknuttekretsar förstås – jag hade koll på den eftersom vi på Rabiega tidigt började odla ekologiskt snarare än att den hade något kommersiellt värde. Det var då det. Idag är det här den ledande mässan för ekologiska (och liknande certifieringar, som biodynamiska) viner. Kopplat till mässan finns världens största tävling för ekologiska (med mera) viner – en tävling jag för övrigt var ”president” för för några år sedan. Vid sidan om det där ordförandeskapet har jag också besökt mässan som just besökare ett flertal gånger. I år var jag dock med som utställare igen – och hur var då det?
Jotack, det var riktigt kul. Att vara besökare respektive utställare är att se mässan från två håll, och båda är motiverande. Som besökare träffar du massor av intressanta producenter och stöter på mängder av spännande viner (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det producenter som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det vin som smakar snusk trots att producenten försäkrar att det du har i glaset är något alldeles magnifikt), och som utställare träffar du massor av intressanta besökare och stöter på mängder med spännande kontakter (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det besökare som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det provare som luktar snusk trots att provaren framställer sig själv som någon alldeles magnifik).
Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. 
Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende 
Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).
Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.