Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.
Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.
En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).
Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.
Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.
Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.
Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.
I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).
Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).
När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.
Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.
Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.
Vidare menar en del att det som ska deklareras är vilka växtskyddsmedel som använts och liknande, alltså något som veterligt inte alls förekommer i tvingande form idag, till exempel information om hur kossans ensilage behandlats innan det hamnade i kons mage och så småningom i konsumentens hetvägg. Detta är emellertid information jag gärna skulle vilja se på vinets (och mjölkens) förpackning: vilka bekämpningsmedel har använts och i vilka volymer samt huruvida odlingen bevattnats och i så fall i vilka volymer.
Men jästen som ger smak då? Och ekchipsen? Jästen, suck, visst, du kan göra karikatyrer i form av skrikigt thiolig sauvignon blanc, päronsoda-doftande chenin blanc, tuttifruttitropik-förstörda roséviner och annat som går hem i det där segmentet som dricker vin som vore det sötad limpa och om de nu vill göra det, tja, andra lyssnar på Lazze Stefans och gillar det. Och några ser på Farmen. Vilka är vi att döma den som gillar Stefan och Kristers värld? Att sedan försäljarna av jästen basunerar ut att deras vara kan göra precis allt är väl inte konstigare än att Doktor Peirkles påstod att hans mirakelmedel fixade allt på den gamla goda tiden i Vilda västern.
Har precis kommit hem från mässan Millésime Bio, som sedan många år ordnas i Montpellier så här års. I början var det här en liten, inte särskilt ansedd mässa, ja förutom i vissa kruskaknuttekretsar förstås – jag hade koll på den eftersom vi på Rabiega tidigt började odla ekologiskt snarare än att den hade något kommersiellt värde. Det var då det. Idag är det här den ledande mässan för ekologiska (och liknande certifieringar, som biodynamiska) viner. Kopplat till mässan finns världens största tävling för ekologiska (med mera) viner – en tävling jag för övrigt var ”president” för för några år sedan. Vid sidan om det där ordförandeskapet har jag också besökt mässan som just besökare ett flertal gånger. I år var jag dock med som utställare igen – och hur var då det?
Jotack, det var riktigt kul. Att vara besökare respektive utställare är att se mässan från två håll, och båda är motiverande. Som besökare träffar du massor av intressanta producenter och stöter på mängder av spännande viner (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det producenter som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det vin som smakar snusk trots att producenten försäkrar att det du har i glaset är något alldeles magnifikt), och som utställare träffar du massor av intressanta besökare och stöter på mängder med spännande kontakter (jaja, självfallet inträffar det omvända också för självklart finns det besökare som är såväl inkompetenta som otrevliga och givetvis finns det provare som luktar snusk trots att provaren framställer sig själv som någon alldeles magnifik).
Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. 
Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende 
Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).
Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.
Det till er utsände bland de hemtagande vinfreakarnas understundom illustra och nästan alltid av väldoft och målande beskrivningar fyllda värld Terrfic Wines, har av Sveriges vinskribenter och tidningen Allt om Vin hedrats med den ärofyllda titeln Årets Vinimportör 2019. Som alla vakna HR:are insåg i samband med genomläsandet av den föregående meningen, och som övriga förhoppningsvis strax inser – låt vara att de hopplösa aldrig kommer förstå det – innebär det, att Terrific Wines är typ bäst. Vi firar med kopiösa och oansvariga mängder 
