”Kändisvin” innebär internationellt mer sällan att någon bara sätter sitt namn på en butelj i rent pekuniärt syfte och/eller, i förekommande fall, för sitt ynkliga och okritiska egos skull. Klart det förekommer, men mer vanligt är att kändisen gör det på riktigt, det vill säga köper
sig en vingård och låter någon göra vin i kändisens namn. Ja, kändisen poserar till och med gärna i vinkällaren eller vingården med ett glas vin och ett koncentrerat uttryck stämplat i nunan, sådär som hen utgår från att stora vinmakare ser ut när de arbetar ity hur kan man göra bra vin om man inte ser ut att kunna känna och tänka på en nivå som kreti och pleti bara kan drömma om? Bortsett från den ynklige och avundsjuke vinmakarens nedsättande ord nyss kan man också säga, att det, definitivt, ligger något fint, seriöst och rätt i att köpa sin egen vingård när man vill göra sitt eget vin. Således kan vi inte annat än bejaka och gilla, mycket, alla ambitiösa om än inte alltid så kända svenskar och mer kända utlänningar som Coppola och Brangelina, ja, rent av även den patetiske Depardieu, när de gör slag i saken och blir vingårdsägare och gör sitt eget ägandes kändisvin. Dessutom brukar de här personerna vara stadda vid kassa och gör rejäla
investeringar i sina gårdar, något som rimligtvis kommer massvis av människor till godo och ingen till ondo och, inte minst, de ser oftast, meddels stort intresse och personligt engagemang, till så att deras viner verkligen blir bra. Innan vi lämnar ämnet ett litet ord om nämnda Brangelinas, det vill säga Brad Pitt och Angelina Jolie, köp av Château Miraval, inte långt från där jag bor. Den här gården ägdes tidigare av en halvkompis till mig, Tom Bove. Han gjorde viner som avseende alla tre färgerna måste rankas bland Côtes-de-Provences bästa. Dessutom är gården oerhört vacker och välskött och det var en av de första i området att, för länge sedan och långt innan det blev comme il faut, gå över till ekologisk odling. Som om inte det räcker har under decennier funnits en klassisk musikstudio på egendomen. Här har allt från Pink Floyd via David Sylvian och Rammstein till Muse spelat in. Klart de haft ett rosévin som heter Pink Floyd. Nu försvinner dock det. Pitt-Jolie har inlett ett samarbete med familjen Perrin (Beaucastel) och säljer nu Pink Floyd under nytt namn och på en vacker flaska som får produkten att se mer exklusiv ut. Har inte provat. Kanske bra. Samtidigt undrar vän av ordning, och här är det inte en sur och avundsjuk vinmakare utan en vinälskare som talar, vad familjen Perrin, låt vara att den har ett otroligt hajpat namn i USA, kan tillföra viner som behöver fräschör? Vi lyssnar inte på Pink Floyd, David Sylvian, Rammstein eller Muse men väl Atomic Swing.
Mina viner i Sverige & George Harrison
Då och då frågar en och annan vilka av ”mina” viner som finns att köpa i Sverige. Inte särskilt många. De vinmakaruppdrag jag för tillfället har är förlagda till Pezenas-
Languedoc, Minervois, Rioja, Red Mountain, Varberg och, senaste tillskottet vad det verkar, Lazio. Uppdrag jag haft de senaste åren men nu avslutat har bland annat varit förlagda till Provence, Krim, Assenovgrad, Mendoza och Struma Valley. Tydligen är en del viner från uppdraget hos Hedges, Red Mountain, Washington State, på väg in i höst, men bortsett från de vinerna är de enda ”Lars-påverkade” produkterna att tillgå i Sverige följande: Tre årgångar Mazuelo de la Quinta Cruz, tre viner från Domaine de Brescou (dessvärre inga vita för tillfället, bör snart komma in igen) och ett knippe produkter från Château L’Arnaude, som såldes för en tid sedan varmed också mitt uppdrag där upphörde. Vid sidan om de här vinerna finns ett vin som jag blendat för den svenska marknaden, El Rey Old Vine Garnacha, en budget-Garnacha från norra Spanien som är bra mycket bättre än sitt larviga pris och det säger jag bara delvis därför att jag satt ihop vinet och därför att jag har ett intresse i företaget som importerar det till Sverige. Avslutningsvis finns också några viner från Leon Dormido-projektet i Rioja, ett projekt där jag ibland blendar vinet, understundom kommer med vinmakar-råd och då och då inte är inblandad alls. I övrigt kan jag inte komma på något ”Lars-vin” i Sverige just nu. Å andra sidan är jag i högsta
grad inblandad i att leta producenter och viner för Terrific Wines så i den portföljen finns, förstås, massvis av godis som jag varit med och rotat fram. Vad det gäller de sistnämnda vinerna är grundidén med TW att arbeta med viner från 80 sek och uppåt och bara med viner och, inte minst, människor som både er man i importträsket och dennes kollega tillika TW:s VD och ende anställde tycker om och har kul med. Visst var det här ett ganska tradigt inlägg och jag får väl stå för det även om jag egentligen tycker att det är orsakat av alla strutnyfikna som kommer med förvetna frågor. George Harrison.
Eftermognade druvor, David Lynch & Lykke Li
Hört talas om druvor som får ”eftermogna på stocken”? Det och 25 % mer dagsljustimmar – dock utan att vi får veta vad vi jämför med – utgör hemligheten med en vingård jag just läst en artikel om och, föranledd av artikeln, vars hemsida jag studerat. Att en producents
hemsida talar i vintungor må så vara, men att den som skriver om stället med hull och hår sväljer sådant här är anmärkningsvärt. Men vad händer om du lämnar klasarna på stocken, visst sker en förändring? Ja, självklart, men mognaden upphör i samma ögonblick som fotosyntesen upphör, hur svår kan den ekvationen vara? Det som händer när klasen hänger kvar är till exempel att den börjar torka ihop och, på gott och ont, eventuellt får en högre koncentration och/eller störd balans. Eller så börjar den ruttna. Om det vore så enkelt att bara låta frukten hänga skulle vi kunna göra strålande, kraftfulla Cab-viner i Kiruna. David Lynch & Lykke Li.
Dela “Eftermognade druvor, David Lynch & Lykke Li” på Twitter
Snabb omvärldsanalys & Lykke Li
Okej, Mursi har sugit, men det är knappast rätt att avsätta honom med våld och militära medel – oavsett vad vår utrikesminister säger på sin nittonhundraåttiofyrasvenska är detta en militärledd statskupp i en nymornad demokrati; klart AU talar om avstängning. Mer nittonhundraåttiofyra-stämning: ett flertal europeiska länder – länder som blivit spionerade på och som borde vara glada över att detta uppdagats och klargjorts – stängde häromdagen på ett regelvidrigt sätt sitt luftrum för den bolivianske presidentens statsplan och som om det inte räckte med det övergreppet tvingade de ner planet i Wien, som för att understryka vilken bananrepublik Bolivia är och hur modernt och rättsmedvetet Europa är. Mursi hade inte kunnat göra det bättre. Lykke Li.
Världens bästa vinbok & Squarepusher
Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid och
otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.
Barolo & Beatles
Vad sägs om ett litet vintips så här när många av er kastar sig utan skyddsnät rakt ut i semesterns besvikelser och pseudohändelsen Almedalen närmar sig sin västgötaklimax
(för övrigt ett uttryck som vi västgötar vet att Svearna hittat på i sin frustration över att inte sitta på Svea Rikes vagga och som vi älskar att använda eftersom det är så 1984)? Tycker då att ni ska prova Giulia Negris ”Barolo La Tartufaia”. Att Giulia, som kallar sig själv Barolo Girl, är en ung, kvinnlig vinmakare behöver inte ha någon betydelse i sig, men ”La Tartufaia” är tveklöst en Barolo i en egen stil, en stil som blickar både bakåt och framåt och som förmår att samla kraften samtidigt som den är ovanligt lätt: kort sagt en snabbfotad och slagkraftig mellanviktare från tungviktsklubben Barolo. Sist men inte minst: ”La Tartufaia” är förbannat gott. Beatles.
Europa, USA, Snowden & Chicago
Om Europa visste att USA avlyssnade frihandelsavtalsförhandlarna, undrar man vilken typ av partner det är som bär sig åt så och, inte minst, vilka företrädare vi har som accepterar sådant? Om Europa inte visste att USA avlyssnade förhandlarna, undrar man varför våra företrädare nu jagar Snowden, till och med tvingar ner den bolivianske presidentens plan, och inte kräver huvudrullning i USA? K-märkt Chicago-klassiker.
Daft Punk, svensk punk & RAM
Okej, okej, alla ni, för ni är oroväckande många, som menar/t att jag snarast måste ta mig an Daft Punk och RAM, därför att det bara är såå bra och ja, nu har jag gjort det och irriterande nog är det ganska bra och för att detta inte ska gå en enda HR förbi lyssnar vi nu på en av den franska duons senaste kreationer, den finfina Touch, och som bonus, svensk punk i form av TT Reuter och Reklamation och vi avslutar med RAM.
Santanas finaste ögonblick
Visst har det någon gång, ibland när du inte alls är beredd på det, jag menar, det är klart det kan hända när du, uttråkad, går och letar efter påstortellini i snabbköpet eller när du i din ensamhet äter asfalt på Autobahn, men ibland kommer det, tämligen olämpligt, över dig mitt i ett intressant gruppsamtal om Edward Snowden och Barack Obama eller när du egentligen borde sjunga ”Ja må hon leva” på Mors Dag och missar både ingången och
utgången på låten för du står där och tänker så det knakar och, det värsta, det hör de andra, de säger ”Men vad är det som knakar?” och du måste då snabbt sluta knaktänka och istället titta misstänksamt på någon annan person i rummet alternativ peka mot taket och mumla något om att ”det är nog dags att sätta ut fällorna igen”, hänt att du funderat, till och med så det knakar, på när Santana hade sitt finaste ögonblick, i alla fall sitt finaste ögonblick hittills? För att undvika framtida pinsamheter och för att bespara dig vidare funderingar på saken har vinifierat efter mycket vägande fram och tillbaka kommit fram till att det här är Santanas finaste ögonblick, i alla fall hittills (OBS! måste avnjutas på mycket hög volym).
Bo i Yountville, Ca & Hold Me x 2
Vilse i Napa Valley, ingenstans att bo, lost, på lipen… torka dina tårar ity vinifierat, denne
lille hjälpare i nöden, bistår dig även i en slik ödesstund och tar dig i handen och håller om dig och tar dig med till North Block och hoppas att du har råd för helt gratis kommer det inte vara men dollarn är ju så låg nu och du behöver själv muntras upp, minns hur du nyss kände dig i början av meningen!, och ja, då är North Block stället för dig, ett stenkast från alla krogarna, med egen finfin pool, mysiga rum, schysst frukost och en innergård där du kan röka en cigarr eller två och du kan, om andan faller på, i din telefon, platta eller vad du nu lyssnar från, ta in She & Him och tänka på vinifierat eller om du tycker att natten ännu är för ung först höra P J Proby köra sin variant av det här med att hålla mig.
