Systembolagets nyheter i mars: eftertest

vinifierat har vid flera tillfällen gått igenom nyheterna på Systembolaget (SB) och jämfört dem med vad som efterfrågats i offerterna som föregått inköpen. I förra veckan var det marsnyheternas tur att nagelfaras och för första gången delar här vinifierat med sig av sina erfarenheter. Följande slutsatser kan dras: 1. Utsläppet är inte felfritt, men överlag bra eller mycket bra. 2. I tillfredsställande många fall har man köpt in vad som efterfrågats. 3. I andra fall överensstämmer, fortsatt, inte det som köpts in självklart med det som efterfrågats, i vart fall skiljer sig SB:s beskrivning av det inköpta vinet från det som efterfrågats och man kan också via enSB mars 13 provning konstatera att det ibland är svårt att finna ”offertens vin”. 4. I ett fall har ett vin med, enligt SB:s egna uppgifter, 14 g/l socker köpts in och saluförs nu trots att offerten stipulerade maxgränsen 10 g/l (Sauvignon blanc från Nya Världen), i ett annat, mindre anmärkningsvärt, fall har maxgränsen satts till 6 g/l medan det saluförda vinet enligt SB:s hemsida håller 7 g/l (italiensk eko-box). 5 Trots att SB nu säger sig inte efterfråga så många boxar, tetra brik och framförallt inte billiga fairtrade/eko-viner släpptes i mars, till exempel, en treliters fairtrade-box för 170 sek och en enliters tetra gjord på ekologiskt odlade druvor och det för 68 sek.  Övrigt: I något fall beskrivs ett vin som torrt fast det innehåller 8 g/l socker och inte anmärkningsvärt mycket syra, det upplevs också, åtminstone i vinifierats provningsgrupp, som halvtorrt (ett rosévin från Nya Världen), kanske inte helt lyckat för diabetiker? vinifierat konstaterar också att rosévinerna från södra hemisfären har lite svårt att hävda sig eftersom de flesta är gjorda för att konsumeras inom ett år från skörd samtidigt som de i Sverige, av självklara skäl, lanseras då de redan är ett år. På det hela taget dock, som inledningsvis nämndes, ett bra släpp. Spiders from Mars

Blå Tåget & Blå Tåget

Trodde väl som de flesta, att Blå Tåget var ett tivolipåhitt eller möjligen en proggrupp. Till min förvåning upptäckte jag att det rullar mellan Stockholm och Göteborg. Och. Att det är ett alldeles underbart litet tåg. Redan det faktum att det är vackert blått och att en trevlig person i elegant uniform – något vi inte sett på åratal på SJ, Veolia och SNCF – stod där på perrongen och erbjödBlå Tåget, pianobaren sig att lyfta ombord min 30+ kg tunga väska. Inuti visar sig vagnarna se ut som de svenska ditona plägade göra på 1960- och 1970-talen, det vill säga mycket träpanel och plysch, allt fräscht och renoverat, och bra mycket vackrare än nutidens tråktågset. Lägg till detta en riktig restaurangvagn med vita dukar och bordsservering, sittplatser med väl tilltagna benutrymmen och, som grädde på moset, en vagn som byggts om till pianobar! Klart man blir förtjust. Priserna klart överkomliga, inte minst satt i relation till vad man får. Nackdelar? Möjligen att det tar längre tid än till exempel X2000, fem timmar istället för tre från huvudstaden till Sveriges framsida, å andra sidan svajar det mindre och man hinner då både med att äta och ta en kopp kaffe i pianobaren. Vi är hänförda. Blå Tåget.

Twoson på Pontus!,urläcker Petit verdot, Pierre Peters & Lill-Babs

Årets första Twoson-lunch avhölls, sistlidna fredag, på Pontus! . Eller möjligen, och snarare, på Pontus!s nya bistro Pocket, som ligger där Pontus!s skaldjursbar låg. Twoson har, alltså, flyttat från saligtFabienne & Rodolphe Peters avsomnade Pontus by the Sea till riktiga Pontus och det har, föga förvånansvärt, gått utmärkt. Pontus, mannen bakom Pontus! och alla andra Pontus, håller alltid en hög klass i allt han gör och varhelst han gör det och som den kloke företagsledare han är ser han till att omge sig med kunniga och förstklassiga medarbetare. Med andra ord förlöpte allt väl och maten var, som alltid på Pontus!, utmärkt. Själva Twoson-lunchen såg som sina gäster Fabienne och Rodolphe Peters från Champagne Pierre Peters – de levererade förra årets skumpa, en lågdoserad Twoson-variant av ”Les Chétillons”. Vi fick prova deras toppnummer ”Les Chétillons” 02, 97 och 88. Samtliga iTwoson-viner, Twoson-linchen april 13 avskalad och snygg Pierre Peters-stil och mycket goda. 02:an var knuten och ung, 88:an om inte fullt mogen så i alla fall väl utvecklad och öppen, rund och god. 97:an är, som tidigare meddelats på denna blogg, fantastiskt bra för sitt år. Vid sidan om de här tre godingarna, samtliga, som sig bör på en Twoson-tillställning, på magnum, serverades förra årets sista Twoson-vin och årets första dito: Twoson Chambolle Musigny från 09 och Ponsot och Twoson Barolo Campé från La Spinetta och 05. Båda, om vinifierat får tycka så eller ja, försök hindra mig!,  mycket goda, den förra tokung, den senare börjar komma ur en lång tunnel och bli drickklar. Som grädde på moset serverades också ett kommande Twoson-vin, det smått sensationella Twoson Washington State Petit Verdot från Hedges och 06, alltså, kort sagt: man får leta efter ett bättre druvuttryck (Petit verdot, för er som inte riktigt hängt med i texten) av denna inte särskilt ofta väl uttryckta, utan snarare allt som oftast överextraherade, druva; urläckert vin! (Ja, jag är part i målet, men det skulle vara mig främmande att ljuga för mina HR) Lill-Babs.

Förbud mot att illbliga & bingo i joggingspåret! & Bad Barber

Okej, det är sant att jag kom till den svenska friluftsanläggningen i min bästa Asics-rustning medan de flesta gick runt i tunna vårjackor och, i förekommande fall, övervintrade luvor. Sant är också att jag sprang medan de andra spelade något slags bingo i löparspåret – ett ofog som måsteBad Barber förbjudas med det snaraste, Herregud! man behöver inte ens smaka på namnet ”joggingspår” för att inse att det inte har något med Bingo att göra, och, tvingas man nog tillägga här, viceversa – och bara för det tyckte, tydligen, majoriteten av de vilsekomna bingospelarna att de hade all rätt i världen att illbliga på mig, som vore jag från yttre rymden eller Irak eller något annat som de kanske tycker är farligt, för de lömska bingofanatikerna såg snarast ut som om jag inte hörde hemma där i löparslingan och inte tvärtom. Det är inte okej och snart kommer det vara förbjudet både med joggingbingo och illbligning nu när vinifierat satt svenskarna, särskilt politikerna och juristerna, på spåret. Bad Barber.

Djuret & Nirvana

Det här krogtipset riktar sig till dig som tycker om djur inte bara i bur, i koppel, under sadeln eller i frihet utan också på bordet. Lejontorngruppen eller vad det nu kan heta det här som bland annat omfattar Pubologi, Tweed ochDjuret Djuret, har kommit på att den ska hålla sig med en krog, påpassligt kallad Djuret, som tillvaratar allt på djuret som vore det 1800 kallt. Fungerar det? Fantastiskt bra för alla som i likhet med vinifierat kan tänka sig gilla konceptet eller som bara vill dit av pur nyfikenhet. Dessutom är miljön där på Lilla Nygatan i Gamla Stan och allt annat som har med saken att göra också utmärkt och det gäller inte minst den tämligen omfattande vinlistan. Trerättersmeny för 495 sek måste sägas vara klart prisvärt även om man inte tar till bondfångarknepet att jämföra med ommärkt köttfärs på snabbköpet eller oätlig snabbmat på färjan mellan Rödby och Puttgarten. Mycket bra. Nirvana.

Årets Rikstravsvinnare & Nirvana

Så västgöte jag är måste jag tro det som står skrivet i sten mitt framförNirvana Face ögonen på mig och om där står att vinnaren i årets Rikstrav är östgötska och heter Nirvana Face så tror jag det, inte minst som det är jag själv som skrivit det. Nirvana Face vid sidan. Nirvana här.

Tillståndet i de europeiska vingårdarna & The National

Så gott som hela Europa tycks i år dras med en temperaturmässigt sen vår. I södra Frankrike ser vinstockarna ut som de brukar se ut en dryg månad tidigare; knopparna har knappt skjutit ut från stammen Med andra ord är allt mycket sent. Nu brukar blomningen ske ungefär vid samma tidpunkt varje år oavsett om säsongen fram till den punkten varit ”tidig” eller ”sen”, och därefter brukar det ta ungefär lika lång tid, som vanligt, fram till skörden, ni vet de där ”100 dagarna” som för vissa druvsorter är 90 och andra 120 – med förbehåll för att vissa druvor vissa år aldrig når fenolisk mognad och andra socker- eller syrakantrar på tok för tidigt. Växtsäsongen som helhet i år lär, rimligtvis, bli rejält nedkortad. Vi får göra som vi brukar och se tiden an. Och med start någon gång i maj kommer vi att kunna läsa om de vanliga väderkatastroferna, som kommer resultera i en liten och därmed dyrare, ovanligt bra skörd. Blodbuzz Ohio.The National

Fylle- & pladderavdelningar på flyget nu! & Foo Fighters

Enligt en undersökning (se här) uppgav hälften av flygpassagerarna att de gärna vill ta bort alkoholserveringen på flygplan. Man kan misstänka att de som deltog i sonderingen plockats ut från någon nykterhetsorganisations medlemslista samt kabinpersonalens fackförening, men i alla fall: fulla dumhuvuden är ett problem på flyget. Värst är, förstås, när piloterna hinkat, vilket, bevisligen, händer med jämna mellan rum – här drar sig vinifierat, ofrivilligt, till minnes en upplevelserik resa

Som vore det igår

Som vore det igår

från Kiev till Simferopol anno 1993, då flygvärdinnan bar in en bricka med ett helrör vodka och två vanliga dricksglas till cockpit, övriga resenärer fick något slags rosenvatten att stilla sina oroliga sinnen med -, men det är inte kul att, särskilt inte på en långflygning, hamna intill en pladdrande, inte sällan nervös och/eller skrytsam, fyllbult som stinker sprit redan före take off. Men att förbjuda alkohol på flyget? Huvudlöst förslag! vinifierat kräver förbud mot alkoholfria flyg! Möjligen kan man av flygbolagen kräva ett bättre utbud. Å andra sidan tillhör gissningsvis kring 90 procent av dem som blir fulla på planet gruppen ”fest- och missbrukarkonsumenter”, alltså sådana som i stort inte bryr sig om huruvida vinet är drickbart eller inte så länge det sätter snurr på skallen. Till poängen: inför särskilda fylleavdelningar eller snarare fylle-, skryt och pladderklasser på planen. Den som vet att den vill sitta och supa och/eller skryta och/eller vara nervös och/eller oombedd berätta sitt livs patetiska historia för sin granne, bokar sig här och för att verkligen komma till rätta med problemet med av sig själva uppfyllda tjatmorbröder och, i förekommande fall, tjatmostrar, kan flygbolagen ges möjlighet att tvångsförflytta störande pösmunkar till denna avdelning. Foo Fighters lär oss flyga.

En lunch i Cannes & Clas Yngström

En Comtes de Champagne 1998 fick mig att bli misstänksam. Varför kastade Vinvännen Göran i Cannes en sådan godbit på mig bara så där, när själva idén med vårt möte var att äta en lunch på Hotel MartinezPalme d'Or dubbelstjärna Palme d’Or? Han hade påstått att Palme d’Or, efter en tids kulinarisk ökenvandring, åter var bara såå himla bra. Varför då försmörja mig med en Comtes i bästa form; en del utvecklade, snudd på mognadstoner i doften och en underbar syra som skvallrade om att om vi inte varit så heta på gröten och begått detta vin just nu, hade det kunnat leva väldigt många år till? Mycket riktigt. Palme d’Or är lika förföriskt vacker som alltid, där den ligger en våning upp i Martinez och med utsikt över hotellets inbjudande djupblå pool, den myllrande strandpromenaden La Croisette och, förstås, Medelhavet och dess explosioner i smaragdgrönt och turkos varuti ljusgula solkatter ses skutta muntert omkring och servicen är, med undantag för en okänslig typ som går omkring och talar en för alla,

Inget att orda om.

Inget att orda om.

inklusive sig själv, obegriplig engelska istället för att bara säga som det är på franska, utmärkt och vinlistan bra – den här dagen testades en alldeles underbar Conseillante från 2001, ett utmärkt, för att inte säga perfekt, val – och, ja, då borde allt vara frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Maten är bra. För all del. Men inte outstanding. Bara så ni vet. För helt billigt är det inte. Nu insåg snart Vinvännen Göran i Cannes hur illa han bettet sig när han bjöd dit oss för lunch och hans dåliga samvete fick honom att, då vi kom hem igen, öppna flaskor en masse och av dessa vill jag bara nämna en Mouton Rothschild 1983, som, ja ni vet väl vid det här laget att Mouton inte riktigt är min grej, var riktigt bra, så bra en Mouton kan bli,

Beauty.

Beauty.

mycket god helt enkelt och ganska lagom drickmignuform, men detta lät jag, förstås, inte Vinvännen Göran i Cannes ana; jag satt mest och surade och sa att jag inte mådde så bra efter lunchen och så försökte jag se illamående ut, vilket inte var lätt med tanke på att jag mådde alldeles utmärkt och njöt för fulla vinglas av Moutonen.  Hela skådespeleriet, förstås, bara för att få honom att känna sig som en nedrans svikare, som borde leta fram ändå fler godbitar ur vinkällaren för att få mig på gott humör igen. Som ni som förstått textens betydelse ovan förstått, lyckades detta och avslutningsvis vill jag bara också nämna en Taylor’s Vintage Port 1985, som, efter en hel del luft, lågprofilsexploderade på typiskt elegant Taylor’s-vis i en kaskad av vintage port-vinernas allra vackraste och mest subtila nyanser. Såå vacker. Clas Yngström.