Chablis är, som så många andra vinområden, hur fint son helst, men det är inte självklart att hitta bra ställen att bo och äta på. Le Moulin de la Coudre i Venoy, inte så långt från orten Chablis och, så att säga, mitt i smeten, erbjuder såväl vällagad mat som schyssta rum och trevligt bemötande. Överkomliga priser håller man sig med dessutom.
De två senaste årens skördar i Provence, särskilt de södra delarna, har varit problematiska och de stora volymerna har uteblivit. Lägg till detta en fortsatt ökad efterfrågan på områdets viner och det är givet att priserna sticker iväg. I maj i år har stora delar av regionen återigen drabbats av oväder i form av hagel och regn och det står redan klart att årets skörd inte når de volymer många hoppats på. Räkna med fortsatt uppåtgående priser. På spotmarknaden är det rekommenderade priset, avseende årgången 2011, 160 €/hl för AOP och 240 €/hl för ekologiskt odlat vin.
Hustrun utbrast förfärat, efter att ha läst blogginlägget ”Flygetygsotyg”: ”Men vad är det med dig, det är väl fint och bra på alla sätt och vis att en cockpitmänniska dyker upp och visar sitt intresse för resenärerna, redo att ta emot både ris och ros? Känner du aldrig en strimma av insikt, som säger ’grumpyyy’, strila in i ditt medvetandes töcken då och då?” Saken är nu
den, att Hustrun inte har hela bilden klar för sig. Det var inte bara den idogt klämmande ungen i stolsraden bakom som ställde till det, det var en annons och en artikel också: 1. Annonsen: ”Supportern, ’den 12:e och viktigaste spelaren’” (Herregud!), kunde köpa sig en blågul EM-T-shirt med texten ”Vi har seglat över havet/för att se det bästa laget” (Hallååå?). Det hjälper inte att detta är en direkt fortsättning på barndomens friskt rappande hejaramsa, ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, skjortan hänger utanför, heja, heja, heja”, man blir grumpy i alla fall. 2. Artikeln: DI skriver om ”Dikten ekonomernas nya verklighet” och låter två ekonomer publicera verk ur sin nyutkomna diktsamling och hur låter det? Ekonom 1: ”Den skuldsatte”: ”Ett tragisk liv var att vänta…” (gissar vi redan här att ordet ”ränta” snart dyker upp?) ”…/Ett tragiskt liv det blev/ Allt handlade om lån och ränta/ sammanfattat i ett skuldebrev”. Ekonom 2: ”Den porlande bäcken”, författad av den, enligt artikeln, mer filosofiskt lagde av de båda diktarna: ”Att höra den porlande bäcken/ är att fånga den fria viskningen/ Det rinnande vattnet är livets flöde/ En sinnebild av vår Livets resa/.” Det hjälps inte att det är gulligt och oförargligt, man kan bli sur även av dylikt: poesins boxvin. Självklart var jag butter när jag klev av planet. PS Okej, det kunde varit värre, där på planet.
Sommaren kommer och går och man får hoppas att den kommer tillbaka, igen, och då, då kan man bege sig ut på picknick, dra en repa med båten eller grilla varhelst en glödgad eldstad dyker upp och lockar med sina
Lättköp
lågsprakande färger och i alla de här sammanhangen, då man på ett eller annat sätt måste bära med sig matvaror och dryckjom, är det, förstås, intressant med lätt packning och då passar, faktiskt, en petflaska bra; är fortsatt frågande till förpackningsformen, men inser fördelarna när man ska bära med sig flaskeländet och i just det här fallet, där vinifierat återigen gör reklam för Collado (OBS! gamla etiketten på bild hos Systembolaget, dock rätt i hyllorna och här intill), är det så att vinet i sig, till skillnad från den överväldigande majoriteten PET-viner, inte är en boxkopia med antingen ganska hög restsötma eller tilltricksad upplevelse av sötma parad med svavel- och skitbeska, utan rakt av ett mycket seriöst vin från norra Spanien och det gör sig utmärkt till allt från smakrika korvar, via grillens rödvinskrävande läckerheter till ett otal tapasvarianter.
Köpte ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, av Junot Diaz, på grund av den lockande titeln. Upptäcker nu, i efterhand, att boken hyllats både här och där – att den fått Pulitzerpriset framgick förvisso av omslaget och, ja, det kan
den vara värd. Underhållande, trots att den handlar om en totalt misslyckad figur – tacksamt ämne i och för sig – och Dominikanska Republikens mindre tilltalande sidor i allmänhet och galningen Trujillo och hans ”era” i synnerhet. Eget, tilltalande, språk därtill. Om det finns någon mer än jag som missat den här boken anbefalles omedelbar läsning – ofattbart att inte alla läst den redan. (Om någon också, mot förmodan, undrar huruvida Hustrun redan läst ”Oscar W…” så föreligger en stor risk för det och det är också skälet till att jag gömt den utlästa boken under madrassen och om den någonsin nämns i något middagssammanhang med Hustrun och hennes väninnor tänker jag dissa ”Oscar W…” rejält och säga att jag känner till boken sedan redan innan den publicerades, men helt enkelt inte kan förmå mig att läsa den: redan namnet antyder att det här inte kan vara en, på riktigt, seriös bok och Trujillo är väl, om något, ett uttjatat ämne.)
Äntligen får man fritt servera alkohol på äldreboenden. En överförmynderiets skamfläck har suddats ut ur vår samtid. Champagne! Och musik!
Girard, som vinifierat tidigare skrivit om, blev en smått osannolik framgång när
det släpptes i april. Huxflux tog lagret, som var tänkt att räcka ganska länge, slut. Men nu är det tillbaka igen. Finns som så kallad T 3 i gissningsvis ett femtiotal butiker, måste beställas hem till övriga. Vi lyssnar på myspop med Carla Bruni och upptäcker Louis Bertignac ett par minuter in i den annars ganska ointressanta videon och får en impuls att lyssna på Bertignacs gamla kultband Telephone, en gång och en gång till så vi även får höra Bertignac sjunga.
Dela “Girard, Carla Bruni, Louis Bertignac & Telephone” på Twitter
Som tidigare rapporterats får Les Lauzeraies Tavel i sin nya tappning, 2011, hur mycket beröm som helst. I förra veckan var det SvD som i en ”duell” 
mellan Mikael Mölstad och Åsa W Karlsson gav vinet 2 x 6/6, det vill säga, för er som har svårt att hänga med, båda kombattanterna gav full pott. För övrigt enda rosévinet som alls fick toppoäng av någondera av dem. Åsa W skrev bland annat ” … rejäl smakintensitet av solmogna hallon och blodgrape med frisk avslutning. Till ljust kött och stekt fisk”. Någon dag senare följde DN upp med Fynd och ”… årets skörd… är klart bättre (än 2010), lite djupare sammansatt i en påtagligt saftig, hallon- och cassistonad profil.” Låt oss lyssna till stillsamt somriga toner med Beach House. En gång och en gång till.
Om Vinifierat förstått saken rätt är xwine.se en sajt som säljer viner som på ett eller annat vis är ägda av svenskar och helst ska man också kunna besöka och bo på gården ifråga. Sedan tidigare säljs till exempel Domaine de Brescou via xwines.se och nu ansluter sig även på vinifierat.se nyligen omskrivna Château L´Arnaude. Såvitt man kan utröna lär det finnas Château L´Arnaude-viner att köpa även via Systembolagets BS till dess det ”svenska” lagret är slut (notera att årgången på Château-vinet ska vara 2010, inte 2009). Svenska krogar som vill köpa vinerna kan vända sig till importören Cave a Vin. Avseende Domaine de Brescou säljs gårdens viner fortsatt också i BS.
Från en kär och trogen vinifierat-hängruntare har det här musiktipset kommit. Lyssna inte på det på egen risk.