Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Porträtt. Damm som planlöst snurrar runt i de inträngande solstrålarna. En tickande klocka. Doften av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?

– Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.

– Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…

– Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?

– Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?

– Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.

– Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?

Ny hundattack! eller Den kvidande hussen    

Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.

Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.

”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.

Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.

Bob Hund.

Marjaneh Bakhtiari: Godnattsagor för barn som dricker

Marjaneh Bakhtiari har skämt bort oss med ett par välformulerade och underhållande böcker (som tidigare recenserats här). Således är förväntningarna höga på ”Godnattsagor för barn som dricker”. Tyvärr uppfylls inte dessa fullt ut.

Det är nu inte så att det här är en dålig bok, inte heller har Bakhtiari tappat greppet, gett sig på något ointressant eller förlorat sin stillsamma humor. Problemet är nog att hon försöker få med så mycket i sin berättelse: Irans nutidshistoria (från Mossadegh via shahen och 1979 och Saddams av väst stödda, djupt orättfärdiga anfallskrig mot Iran och allt annat fram till dagens situation), hur man lever med sorg, en familjekrönika, Tehran då och nu… Kort sagt blir det för mycket för de knappt 300 sidor hon gett sig själv. Nu är det, som sagt, inte dåligt, men det känns som en övning inför den stora boken om allt detta.

Musik! Bonus: Primus & Stewart Copeland.

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Ah! Le petit vin blanc

Sprang nyligen på lite gammal (fransk) propaganda för vin. Ni kan se den här nedan. Har för er som inte läser franska fritt översatt några av de mest intressanta styckena:”Vin är den renaste och mest hygieniska drycken” (Louis Pasteur)

”Vad ska man ge sina barn att dricka? VIN, mer eller mindre utspätt med vatten beroende på barnets ålder, detta från det barnet fyller fyra år.”

”För vuxna rekommenderas mellan 75 cl och två liter vin per dag, att dricka i samband med måltiderna.”

”Rent vatten finns inte för vatten renas med blekmedel (klor), som är synnerligen giftigt.”

”Drick druvjuice mellan måltiderna.”

”Vin blandat med vatten fungerar som antibiotika.”

Bordas ”Boire un petit coup”. Roberte Marna ”Ah! Le petit vin blanc”.

19.02

Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.

Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.

Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.

Time.

Förbud mot matlagningskurser och krångelrisotto!

Nyligen bjöds er utsände i dagdrivarnas meningslösa och nonsensfyllda vardag in till en matlagningskurs för folk utan eget liv. Ganska snart visade det sig att hela tillställningen, som väntat, var ett lurendrejeri. En liten grupp naiva människor, er utsände inräknad, placerades ut vid ett antal köksbänkar och där förväntades de göra en risotto. Något som visade sig ta timmar och vara oerhört tillkrånglat. Då den ovan nämnde utsände är en god människa och en hjälpare i nöden tog han sig för att upplysa den uppenbarligen i skriande behov av utbildning varande kockslyngeln tillika ”kursledaren” om att det finns någon som heter Uncle Ben och att han säljer påsar som det bara tar minuter att göra risotto av. Det fick tyst på den självgode charlatanen.

Vill passa på att kräva förbud mot matlagningskurser, detta ett det moderna samhällets gissel och värsta sortens lurendrejeri fullt i klass med irländska asfaltskokare.

Köksjazz. Freak Kitchen.

Gårdsförsäljning på G?

 

Enligt Mikael Mölstad i dagens SvD planerar Alliansen en motion om att tillåta gårdsförsäljning i Sverige. Stämmer detta är det ett smått sensationellt genombrott. Hittills har alla försök från odlarnas sida att få ens ett enda parti att till fullo ställa sig bakom en sådan motion varit utsiktslös. Enskilda ledamöter har förvisso argumenterat för saken, men aldrig ett parti. I alla fall inte fullt ut. Således ett stort steg framåt och även om det finns en massa ”om” är det inte otänkbart att en sådan motion kommer leda till att gårdsförsäljningen blir tillåten. På tiden i så fall (och knappast något hot mot vare sig folkhälsan eller Systembolaget, vilket ibland lyfts fram som argument mot det tämligen självklara i att en bonde/producent ska få sälja sina varor och bidra till att det lokala näringslivet utvecklas).

Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

En sorglig historia

För de flesta torde det vara uppenbart att det är en dålig idé att låta utländska företag hantera en svensk myndighets ärenden och register. Detta oavsett myndighet och oavsett vilket det utländska företaget är. Det är svårt redan att hålla den egna organisationen fri från spioner och missbruk. Att lämna ut uppgifter till icke säkerhetskontrollerad personal på det utländska företaget är häpnadsväckande naivt, rent av brottsligt.

När nu Alliansen pangar på regeringen för det där sista är den inte fel ute. Å andra sidan är det ytterst oklädsamt att inte samtidigt rannsaka sig själv då det var den själv som fattade beslutet att lägga ut hanteringen av svenska myndigheter på aktörer andra än myndigheten själv och rent av från andra länder.

Dessvärre får hela affären Sverige att för en stund se ut som den bananrepublik landet faktiskt inte är, trots att många Sverige-ovänner ständigt och jämt skriker om Kalle Anka-land och annat förminskande om detta inte perfekta men i grunden fantastiska rike. En sådan här affär hade av ansvarstagande och reflekterande politiker hanterats effektivt bakom lyckta dörrar (vi talar om rikets säkerhet och en för alla ytterst pinsam situation): Nya direktiv för myndigheternas upphandlingar och hantering av information, på lagom diskret vis utbytta ministrar, skammens rodnad på alla inblandades kinder.

Nu ägnade sig Alliansen – som hela regeringsperioden lagt mer tid på att försöka framställa regeringen som oförmögen än att komma med egna, relevanta alternativ – istället åt att försöka kamma hem billiga poäng. Ett land behöver oavsett regering en stark och konstruktiv opposition. Alliansen agerar nu lika svagt som Socialdemokraterna agerade under första Reinfeldt-regeringen.

Det är lätt att hitta förlorare i den här soppan men svårt att se vinnare. Möjligen är det i så fall Sverigedemokraterna, vars retorik om ett sönderfallande och misskött Sverige fått bränsle på sin kvarn.