Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Ah! Le petit vin blanc

Sprang nyligen på lite gammal (fransk) propaganda för vin. Ni kan se den här nedan. Har för er som inte läser franska fritt översatt några av de mest intressanta styckena:”Vin är den renaste och mest hygieniska drycken” (Louis Pasteur)

”Vad ska man ge sina barn att dricka? VIN, mer eller mindre utspätt med vatten beroende på barnets ålder, detta från det barnet fyller fyra år.”

”För vuxna rekommenderas mellan 75 cl och två liter vin per dag, att dricka i samband med måltiderna.”

”Rent vatten finns inte för vatten renas med blekmedel (klor), som är synnerligen giftigt.”

”Drick druvjuice mellan måltiderna.”

”Vin blandat med vatten fungerar som antibiotika.”

Bordas ”Boire un petit coup”. Roberte Marna ”Ah! Le petit vin blanc”.

19.02

Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.

Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.

Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.

Time.

Förbud mot matlagningskurser och krångelrisotto!

Nyligen bjöds er utsände i dagdrivarnas meningslösa och nonsensfyllda vardag in till en matlagningskurs för folk utan eget liv. Ganska snart visade det sig att hela tillställningen, som väntat, var ett lurendrejeri. En liten grupp naiva människor, er utsände inräknad, placerades ut vid ett antal köksbänkar och där förväntades de göra en risotto. Något som visade sig ta timmar och vara oerhört tillkrånglat. Då den ovan nämnde utsände är en god människa och en hjälpare i nöden tog han sig för att upplysa den uppenbarligen i skriande behov av utbildning varande kockslyngeln tillika ”kursledaren” om att det finns någon som heter Uncle Ben och att han säljer påsar som det bara tar minuter att göra risotto av. Det fick tyst på den självgode charlatanen.

Vill passa på att kräva förbud mot matlagningskurser, detta ett det moderna samhällets gissel och värsta sortens lurendrejeri fullt i klass med irländska asfaltskokare.

Köksjazz. Freak Kitchen.

Gårdsförsäljning på G?

 

Enligt Mikael Mölstad i dagens SvD planerar Alliansen en motion om att tillåta gårdsförsäljning i Sverige. Stämmer detta är det ett smått sensationellt genombrott. Hittills har alla försök från odlarnas sida att få ens ett enda parti att till fullo ställa sig bakom en sådan motion varit utsiktslös. Enskilda ledamöter har förvisso argumenterat för saken, men aldrig ett parti. I alla fall inte fullt ut. Således ett stort steg framåt och även om det finns en massa ”om” är det inte otänkbart att en sådan motion kommer leda till att gårdsförsäljningen blir tillåten. På tiden i så fall (och knappast något hot mot vare sig folkhälsan eller Systembolaget, vilket ibland lyfts fram som argument mot det tämligen självklara i att en bonde/producent ska få sälja sina varor och bidra till att det lokala näringslivet utvecklas).

Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

En sorglig historia

För de flesta torde det vara uppenbart att det är en dålig idé att låta utländska företag hantera en svensk myndighets ärenden och register. Detta oavsett myndighet och oavsett vilket det utländska företaget är. Det är svårt redan att hålla den egna organisationen fri från spioner och missbruk. Att lämna ut uppgifter till icke säkerhetskontrollerad personal på det utländska företaget är häpnadsväckande naivt, rent av brottsligt.

När nu Alliansen pangar på regeringen för det där sista är den inte fel ute. Å andra sidan är det ytterst oklädsamt att inte samtidigt rannsaka sig själv då det var den själv som fattade beslutet att lägga ut hanteringen av svenska myndigheter på aktörer andra än myndigheten själv och rent av från andra länder.

Dessvärre får hela affären Sverige att för en stund se ut som den bananrepublik landet faktiskt inte är, trots att många Sverige-ovänner ständigt och jämt skriker om Kalle Anka-land och annat förminskande om detta inte perfekta men i grunden fantastiska rike. En sådan här affär hade av ansvarstagande och reflekterande politiker hanterats effektivt bakom lyckta dörrar (vi talar om rikets säkerhet och en för alla ytterst pinsam situation): Nya direktiv för myndigheternas upphandlingar och hantering av information, på lagom diskret vis utbytta ministrar, skammens rodnad på alla inblandades kinder.

Nu ägnade sig Alliansen – som hela regeringsperioden lagt mer tid på att försöka framställa regeringen som oförmögen än att komma med egna, relevanta alternativ – istället åt att försöka kamma hem billiga poäng. Ett land behöver oavsett regering en stark och konstruktiv opposition. Alliansen agerar nu lika svagt som Socialdemokraterna agerade under första Reinfeldt-regeringen.

Det är lätt att hitta förlorare i den här soppan men svårt att se vinnare. Möjligen är det i så fall Sverigedemokraterna, vars retorik om ett sönderfallande och misskött Sverige fått bränsle på sin kvarn.

 

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen

Carl-Johan Vallgren brukar vara ett säkert kort. Den vidunderliga kärlekens historia är en vidunderligt bra bok och till exempel Kunzelmann och Kunzelmann försvarar sin plats i bokhyllan. Det här alstret, Havsmannen, hade dock Vallgren kunnat avstå från eller kanske hellre gjort en långnovell av istället. Nu blir det en bok som är alldeles för svart och alldeles för vit och därför inte berör, vilket annars torde ha varit syftet med tanke på textens ansats. Men när de onda blir ondare än onda och de goda godare än goda tappar åtminstone jag intresset. Till det ska läggas att storyn är ganska tunn.The Seahorses.

Sommarens bästa läsning

Om det mot förmodan är så att det fortsatt finns en HR som inte läst sommarens bästa bok, Kronos väv, är det hög tid att handla nu. Här får du möta antropofager, Idi Amin,  en tatuerad mc-präst, mystik, Nina Bogdovskaja, romans, inavel, sydliga breddgrader, en rysk cirkus, krig, Jonny Wilkinson och ja, livet  som det mest är. Boken kan till exempel köpas direkt från förlaget och den finns både som pappersbok och e-bok, dessutom finns den att låna som pappersbok från välsorterade bibliotek och som e-bok från snart sagt att bibliotek i Sverige.

Vi toppar med sommarens bästa youtube-klick för festprissar.

Långtidstest av korkskadat vin: korken borta!

Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.