Carl-Johan Vallgren brukar vara ett säkert kort. Den vidunderliga kärlekens historia är en vidunderligt bra bok och till exempel Kunzelmann och Kunzelmann försvarar sin plats i bokhyllan. Det här alstret, Havsmannen, hade dock Vallgren kunnat avstå från eller kanske hellre gjort en långnovell av istället. Nu blir det en bok som är alldeles för svart och alldeles för vit och därför inte berör, vilket annars torde ha varit syftet med tanke på textens ansats. Men när de onda blir ondare än onda och de goda godare än goda tappar åtminstone jag intresset. Till det ska läggas att storyn är ganska tunn.
The Seahorses.
Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
Svara
Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.
Jo, visst firas nationaldagen till minnet av stormningen av Bastiljen den fjortonde juli 1789 och att man därmed gjorde slut på den totalitära monarkin och adelns privilegier. Också. Men det finns ytterligare ett, ofta förbisett, skäl. Då lagen 1880 infördes om att den fjortonde juli ska vara Frankrikes nationaldag fastslogs att man firar denna av två skäl. Dels det redan nämnda. Dels till minnet av ”La Fête de la Fédération” den fjortonde juli 1790 – en av många revolutionära fester som genomfördes för att fira nationen och, just i det här fallet, den nya konstitutionen från 1789.
Och förnekar de inte detta framgångsrika genomförande av sin politik menar de att antalet dödade är kraftigt överdrivet som om folk i allmänhet bryr sig om huruvida det var en miljon eller sex miljoner judar eller om det var en miljon eller åtta miljoner övriga offer som togs av daga i läger, via massavrättningar på fältet och på andra mer eller mindre sinnrika och effektiva vis. Poängen är att det gjordes. Och det var effektivt. Något att vara stolt över för den som står bakom den på rasbiologi, nationalism och judekonspirationer byggda ideologin nazism.
I själv verket borde Förintelsen, vid sidan om de av Hugo Boss tillverkade uniformerna, vara nazisternas starkaste argument för att vinna anhängare. ”Titta! Det här lyckades vi med!” kan de säga och för en stund få den politiskt famlande varelsen de vill knyta till sig att glömma det gigantiska debaclet Tredje riket och att partiföreträdarna på 1930- och 40-talen lät sig ledas av en tablettmissbrukande och verklighetsfrämmande individ som körde armén i diket, sköt den egna flottan i sank och svek sina soldater å det grövsta. Att han och hans omgivning dessutom i namn av nationalismen lyckades rasera sitt land fullständigt kan också utgöra ett litet aber då nynazisterna försöker vinna anhängare. Så varför förneka Förintelsen? Rent krasst måste väl historierevisionisterna tillika förintelseförnekarna vara att betrakta som nazistförrädare och Förintelsen som nazisternas främsta argument för att visa att de är handlingskraftiga och står vid sitt ord?
Hur kan någon, hur kan ens den mest samvetslöse girigbuken till godisfabrikör och lurendrejare komma på den hänsynslöst, sanslöst samvetslösa och skrupulösa idén att tillverka en lakritspipa utan röda prickar, ja utan prickar alls? Om det är någon gång ett regelvidrigt beteende behövt bestraffas så är det väl i det här fallet? Frågan är om det ens finns ett straff i paritet med brottets art? Möjligen skulle en vistelse ej understigande tio år i en fängelsehåla duga förutsatt att den brottsligt prickfria lakritsfabrikören då dagligen utsätts för stor besvikelse i form av korv utan bröd och senap, pannkakor utan sirap, köttbullar och potatis och sås utan lingon och gurka, sill och potatis utan ost och snaps, ishockey-VM utan puck, Spotify utan ljud och skumbananer utan salta skruvar att vira bananen runt. vinifierat kräver förbud mot prickfria lakritspipor – nu!
Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!