Om inte själva grundproblemet var så allvarligt skulle den nu pågående diskussionen kring Systembolagets försäljning av vissa sydafrikanska viner vara en fars. Det hela började häromdagen med att Systembolags-personal protesterade mot att arbetsgivaren saluför viner från en producent vars medarbetare (vid flera tillfällen) bett sina svenska kollegor om hjälp för att få till stånd förbättringar i sina arbetsvillkor. Systembolagets utsända svarade då att företaget inte ägnar sig åt utrikespolitik. Som om etiska eller kanske snarare oetiska affärer i sig tvångsmässigt skulle vara utrikespolitik, och som om den som saluför varan inte har något eget ansvar eller kan fatta egna beslut oberoende av det världspolitiska läget.
Farsartat
Ändå mer farsartat blir det på importörens hemsida. Tydligen har denna känt sig så utpekad och orättvist behandlad att den låtit sin för ändamålet anställda etiska talesman skriva till alla som besöker sidan i eventuell upprördhet. Av texten framgår att importörens främsta försvar för sina påstått oetiska affärer är att det finns andra som är värre.
I samma farsartade anda förklarar vidare importörens CSR-ansvariga, som det heter, att vi kan göra skillnad genom att välja Wieta-märkta viner, och nämner i samma andetag att det utpekade företaget är Wieta-märkt, och fortsätter med att beklaga sig över att det här är femte gången sedan 2012 som den sydafrikanska fackföreningen CSAAWU ”med hjälp av Afrikagruppernas kampanj för rättvis handel” ropar på hjälp, eller ”vänder sig till pressen” som det blir i en pressad CSR-ansvarigs text när denne menar ”djävlas med oss”. Som pricken över i skriver importören kanske med en blinkning till alla som gillar konspirationsteorier, att det här ingår som ”en del i ett större program” med målet att uppmärksamma ” de många gånger svåra och utmanande villkoren för lantarbetare i syd”. ”Tanken är god och vi verkar också för förändring, men på andra sätt,” heter det vidare. Exakt vad det där sista skulle innebära framgår dock inte.
Fulviner
Fulviner i allmänhet och de ovan nämnda har flera gånger uppmärksammats här. Alla inblandade duckar alltid och hänvisar till att de vet bäst hur man ska komma till rätta med problemen och de arbetar på det, men det tar tid. Såvitt går bedöma är det inte mycket de bidragit med för att förbättra något överhuvudtaget. Om inte annat är de sydafrikanska arbetarnas ständiga rop på hjälp talande. I alla fall för vissa av oss.
Nu är det rimligtvis så att den som tjänar pengar på det här har svårt att självmant vidta åtgärder som påverkar den egna intjäningsmarginalen eller sänker försäljningsvolymen – något som kan inträffa om priset höjs. Med andra ord måste någon annan än producenten eller importören agera här, för från dessa kan vi blott förvänta oss mer snömos.
Konsumentens ansvar
Kvarstår konsumenten, du och jag, som kan låta bli att köpa billiga, icke fairtrade-märkta viner från Sydafrika och andra delar av världen där vi kan misstänka att människor och miljö betalar priset när vi inte gör det.
Systembolaget
Egentligen borde även Systembolaget kvarstå, men det har vid upprepade tillfällen visat att det inte är berett att agera för att lotsa fulvinerna mot mer etiskt farbara vatten. Ett tips: sätt er ner, Systembolaget, importören och producenten till de just nu utpekade vinerna, och diskutera kring hur ni gemensamt kan vända detta till något bra. Till exempel genom att producenten omgående tillmötesgår de mest akuta av arbetarnas/fackföreningens krav, bland annat bättre lön, samtidigt som importören, och därmed Systembolaget, höjer priset på vinet för att garantera producentens marginal då omkostnaderna på hemmaplan höjs. Detta leder till att konsumenten får betala ett något högre pris, vilket den förhoppningsvis kommer acceptera om den blir informerad om varför priset just gick upp. Den ängsliga importören och den inte helt trovärdiga producenten kan dessutom göra stor sak av att faktiskt ha gjort något gott på riktigt.
Övriga fulviner
Vad gäller övriga producenter och importörer av fulviner, och ytterst Systembolaget som saluför vinerna utan knot, ska så klart en liknande diskussion öppnas avseende sortimentets alla fulviner. Den som vill ha en billig fylla kan supa till på sprit som produceras under andra omständigheter och inte drabbar arbetare och miljö på samma vis, och den som vill vara korrekt mot allt från sweatshopsarbetande barn till misshandlade grisar får tillfälle att agera korrekt också mot arbetare och miljö i vinsammanhang.
Läs mer här: Upproret på Robertson, Industrial Action at Robertson Winery, CSAAWU och strejken 2012/13, Skandalen med vinskandalen, Svartas löner höften av vitas hos vinleverantör. Tidigare inlägg och debattinlägg om fulviner i mycket litet urval: Vingårdsarbetare livsfarligt yrke, vin livsfarligt?, Replik Skånskan.
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades 
Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när 
Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Den som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan 
Förtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
