Så här: I över 20 år har olika alkoholkapitalister frågat mig om inte jag vill sätta mitt namn på en etikett så de kan tjäna pengar på det. Med tanke på att tanken alltid varit att även jag skulle få en liten dusör är det bara idioter och sådana som tror att de inte är idioter, alltså dubbelidioter, som tackar nej till sådant där. Men det har jag gjort. Dels då på grund av de mentala gåvorna, med vilka fru Fortuna varit mig onådig, ja rent av gniden, dels på grund av att jag inte tror på idén och dessutom tycker att alla kändisviner, och särskilt som i mitt fall D-kändisviner, är fånerier avsedda att beveka människor som känner sig villrådiga och framförallt ynkliga i sitt närmande till rusdrycker som vin.
Bort med mitt namn alltså. Men kan det inte vara bra med en serie viner som ger en viss garanti för konsumenten, som, handen på hjärtat, nästan alltid är lite borttappad? Och kan då inte jag stå som garant för den garantin? Jo, förutsatt att jag får oinskränkt makt avseende urval och annat väsentligt. Det fick och har jag. Bara att köra alltså. Fast det har tagit ett par år från beslutet till lanseringen av serien och de första vinerna i den. Men nu är vi där!
Först namnet: Ja, något ska det ju heta. Och det ska vara ett samlingsnamn för ett halvdussin franska viner, som drivs som vilket annat franskt vinhandelshus (”negociant”) som helst. Himla svårt. Blev till sist Maison (heter ofta negociant-firmor) Philippe (franskt) Renard (visst betyder räv, men i det här fallet talar vi om det gamla navigationsinstrument ”renard”, en kompass som fransoserna behagade segla efter en gång i tiden). Nu struntar vi i namnet för det kan aldrig bli riktigt bra, även om det ändå låter ganska bra: Maison Renard (Philippe används bara ibland, blir lite långt). Uttalas Mäsong Rönar eller Majson Renard, det går också bra.
Så vinerna: Maison Renard arbetar uteslutande med franska viner. Det är en ”bussole du monde du vin Français”, en kompass som hjälper oss att navigera i den franska vindjungeln, fylld av obegripliga och outtalbara ord. Nu lanseras de första vinerna, om en månad kommer ett till och fram i vår ytterligare något. Och så där håller det på. I alla fall till dess ”bas-portföljen” är på plats – den består för övrigt av (högst) sex viner i prisklassen 119-149kr. Ovanpå det kommer vinhuset Renard då och då släppa mer exklusiva viner i små volymer. Det första slika vinet presenteras härunder.
Garantin: Ja, det är som vilken annan meningslös garanti som helst som ni betalar för när ni köper en mobiltelefon eller tar en treårs-försäkring på en konsumtionsvara som kommer paja inom 11 månader på grund av ett fel som inte täcks av garantin, som ni för övrigt måste betala avtalstiden ut. Det är alltså jag som letat upp Maison Renards viner och i förekommande fall blendat, kanske rent av vinmakat, dem. De är med andra ord fullständigt nedkladdade av min vinmakarhand. Och det ska vara en garanti för er… Det är kanske lite tunt men bättre än inget, och jag skulle inte släppa på ett vin om jag själv inte tyckte att det nådde de överdrivet högt ställda kriterierna jag hittat på att Maison Renard måste leva upp till (något som för övrigt försvårat min vardag avsevärt och är något jag ångrar djupt).
Vinstilen: Tanken är att Maison Renard ska arbeta med i första hand franska klassiska vinområden, och att vinerna, på gott och ont, väl ska avspegla sitt ursprung. Och de ska vara rena och hellre strama än flabbiga. Vin för vuxna.
Först ut: Är två viner, beställningsbara på Systembolaget sedan nu.
1.Maison Renard Bordeaux 2022, nr 54496, 119kr. Ett ursprungstypiskt vardagsvin från Bordeaux, förhoppningsvis med både områdets typiska strävhet, stringenta struktur och lätta oginhet parad med ett mer modernt inslag av tillgänglig frukt. Till söndagssteken och varje gång vintarmen skriker Bordeaux samtidigt som plånboken lyser röd av varningslampan som säger att det är långt till lön. OBS! buteljerades sista veckan i november, kan behöva ett par månader för att hitta tillbaka till sig självt efter den omtumlande upplevelsen (för att inte tala om transporten).
2.Maison Renard Bordeaux Malbec 2022, nr 53875, 179kr. Att säga att en ren malbec från Bordeaux är något ursprungstypiskt är kanske att ta i, och det är det som gör Maison Renard så spännande, för vem annars håller vinnördarna med en ren malbec från Bordeaux? Nej, just det. Finns dock ett aber: volymen är begränsad; Maison Renard Bordeaux Malbec är ett av de där vinerna som ovan nämns som bara lanseras då och då och i en mindre volym, ett slags tillfälligt sortiment i vinhandelshuset. Nog av. Maison Renard Bordeaux Malbec bjuder både på ”bordeaux” och renast tänkbara ”malbec”. En tämligen unik företeelse på flaska. Det här är så violmumsigt att det går bra, rent av är svårt att inte, trycka i sig vätskan pronto, men det kommer, förstås, vara ändå bättre till det grillade våren och sommaren 2024. Fast då kommer det vara slutsålt. Sedan länge. För i motsats till vad som ovan kan antydas i övertydligaste laget är inte konsumenten i gemen dum i huvudet.
Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.
I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!
Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.
Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).
