Allt är förstås relativt. Om å andra sidan en ”vit 45-åring” likt en ”smålänning” enligt Västgötalagen ”ligge ogill”, varför skulle jag inte nacka den? Måhända lite synd sett ur samlarvinkel: en gång nackad, öppnad och analyserad så är det slut. Och kanske också från en rent moralisk ståndpunkt: varför fick inte den här vita 45-åringen bara vara i fred och fortsätta sitt dagdrivarliv? Vad ont hade den gjort? Och vad ont gjorde den?
Den gjorde inte ont någonstans, kunde vi konstatera då vi öppnade och analyserade den, ja kort sagt slukade den under mycket tjo och tjim och lattjolajbans med klackarna i taket och händerna mot himlen. Nej, ont gjorde den sannerligen inte, tvärtom var den riktigt god och uppvisade en såväl ren som fyllig lekamen: så snart vi öppnat den fylldes våra näsborrar och sinnen av en tämligen väl tilltagen doft som vittnade om viss mognad – vitingen var trots allt 45 år – och därunder ett skönt lager av ungdomlig frukt framförallt i form av vit persika och, förstås, de vanliga attributen för en hyggligt utvecklad men fortsatt i icke föraktlig grad fruktdriven riesling, jaja, så klart petroleum, men inte så mycket faktiskt. Därtill inslag av gamla liggare som väl var comme il faut i Alsace då, 1978. Jämrans fin och frisk syra i smaken! Den satt som en åtdragen spännfjäder på tungans sidor och överallt i övrigt där syra kan göra sig påmind då den stöter på smaksinnets utsända spanare: med ett ryck vaknade de små svampformiga papillerna och drog åt spännfjädrarna så snart vätskan sköljde över dem, och sedan satt de där, krampande och pirriga, till dess att eftersmaken tog över och konstaterade att jaha här har vi förvisso syra men på intet vis kramp- och pirrframkallande syra, bara syra, och lite frukt, och gamla liggare, och mogen riesling.
Med ett undantag, som vi snart ska återkomma till, visade sig denna vita 45-åring från Alsace vara högst vital och ytterligare ett bevis för den lagringspotential som syrarika vitingar kan besitta. Dock finns ett smolk i glädjebägaren – ja, bortsett från att det ur samlarvinkel nu är kört och att vi har lätt dåligt samvete för att ha tagit 45-åringen av daga då den stod mitt i livet: naturkorken hade på naturkorkars vanliga vis satt sitt avtryck i både doft och smak. Många tar de här korkinslagen för mognad – har det visat sig inte minst vid jämförande provningar då samma vin med olika förslutningar provats blint sida vid sida – och inbillar sig att den något dova frukten beror på ålder och sekundäraromer och annat som de kanske inte heller har full koll på. Så är det alltså inte alltid. Snarare är fallet så mer sällan. Rent ut sagt djävlas korkhelvetet med oss och det är skälet till att vi borde göra som vi säger och lagra våra flaskor stående (flaskorna, inte vi…) och gärna med glaskork eller skruvkapsyl. Men det, det kommer aldrig att ske och då kan vi lika gärna lura oss själva med att det fördovande korkinslaget i gamla viner är mognad.
Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.
I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).
Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).
När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.
Har tidigare läst historikern med mera 
Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.
Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på 
Efter Prag och Stockholm var det dags för Monte Carlo sistlidna veckan. Spellokalen
