Blir du moraliskt lönsam, lille vän?

Publicerat 2018-10-24 av Lars Torstenson

Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?

Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.

Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.

Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.

Musik!

Moralmåndag

Publicerat 2016-12-05 av Lars Torstenson

Svara

– God morgon!
– God morgon!
– Vår moral är det viktigaste. Den som saknar moralisk resning är en svulst på mänsklighetens kropp.
– Ja. Land ska med moral byggas.
– Ja. Ha en fortsatt trevlig dag!
– Jadetsamma! Ojsedär kommer Lundi, då ska jag hälsa på honom också. Hallå, Lundi! Trevlig måndag på dig!

Lundi.

Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Publicerat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Skräpvin & kronkursen

Publicerat 2015-06-18 av Lars Torstenson

Svara

Få funderar väl i vardagslag på hur kronkursen påverkar priset på det vi köper, eller hur den som säljer varorna på export till Sverige påverkas. Likväl har kronkursen genomslag både i smått och stort. Störst genomslag har den där marginalerna är som minst och som det är vinifierat du läser just nu så har du redan förstått att vi då talar om skräpvinerna.

Som tidigare framgått på vinifierat arbetar den som säljer billigt vin med små marginaler, ibland så små att det går ut över medarbetare och natur av det enkla skälet att det finns en nedre gräns för när du kan producera vin på ett moraliskt korrekt vis. Om nu ett vin köps upp i euro och kronkursen går ner, är det rimligt anta att priset måste gå upp. Gör det inte det innebär det att någon annan än konsumenten betalar för den förändrade kursen i syfte att behålla positionen på marknaden. Det kan vara importören som väljer att tjäna mindre på varan, kanske därför att den ändå gör en tillräckligt bra affär – importören brukar ha en betydligt bättre marginal än producenten på lågprisvinerna – eller därför att den anser det vara värt att knappt gå runt på varan i väntan på bättre tider vilket kan betyda starkare kronkurs igen eller att producenten övertalas gå ner ytterligare i pris. I det sistnämnda fallet är det uppenbart att i de fall någon redan inte är helt korrekt behandlad i sammanhanget så blir det inte bättre nu.

Bortsett från det ovan sagda gäller det också komma ihåg att vin som köps in första gången till Systembolaget (SB) förvisso högst sannolikt hamnar rätt i marginal även då det köps in under en period då kronkursen är svag, men vi får då mindre för pengarna. Rent krasst innebär det att när SB efterfrågade ett vin för 59 sek/butelj då en euro kostade 8,50 sek så fick producenten drygt 1 euro för sin flaska (kanske 1,10 €) – inkluderande vinet, flaskan, korken/kapsylen, etiketten, kartongen och administrationen – medan den nu får mindre än 1 € och snarare 0,90 € per pava när kronan fallit till > 9,25 sek/euro. Samtidigt medför kronans läge att marginalerna minskat på befintliga produkter jämfört med då kursen var 8.50 €.

(Ett vin som vid kursen 8,50 sek/€ kunde få kosta 1,60 € och ändå hamna under 69 sek/but bör nu inte vara dyrare än 1,40 €. Båda fallen optimistiskt räknat, kanske handlar det snarare om 0,80 respektive 1,30 €/but.)

Går du upp i pris på ditt vin är genomslaget av kronkursen avsevärt mindre om än alls icke negligerbart. Samtidigt är det här vanligare att importören i samförstånd med producenten helt enkelt höjer priset för att hantera fluktuationerna på penningmarknaden. På samma sätt tvingas importör och producent ibland agera när det varit missväxt. Något som till exempel drabbade delar av Bourgogne framförallt 2013 och i några fall även 2014. Det är alltså ingen tillfällighet att många viner från det området gått upp i pris det senaste året. Alternativet är att om möjligt gå ner i kvalitet och/eller minska sin marginal, kanske så mycket att vinsten uteblir varmed affären blir omöjlig.

Det vi som konsumenter i vanlig ordning kan göra är att vara uppmärksamma på de här problemen och i än högre grad sky de billigaste produkterna när kronan är svag samtidigt som vi har förståelse för och stöttar våra mer kvalitetsinriktade favoriter när de genomlider svåra tider och priset ökar i hyllan.

Notera att texten ovan handlar om relationen kronan-euro. Även mot USD har kronan kraftigt försvagas under den senaste två års-perioden, varför även viner som handlas i dollar inte sällan blivit dyrare eller gått ner i kvalitet.

Kontentan av detta är att den vakna konsumenten håller koll på kronkursen och inser att när vår valuta försvagas då finns det extra stora skäl att undvika de billigaste vinerna, som då vanligtvis blivit en ändå sämre affär för producenten. Vad gäller SB har det aldrig tagit hänsyn till kronkursen i sitt offertarbete. Vill det ha ett vin för 59 sek/flaskan vill det det även om euron kostar 11 sek (vilket den gjorde för några år sedan, utan att på något vis påverka offertarbetet). Garbage.

Marknadsekonomi, frihet & moral

Publicerat 2015-05-27 av Lars Torstenson

Det går alltid att diskutera för- och nackdelar med olika ekonomiska och politiska system. I princip alla system och ideologier har dock ett gemensamt: de bygger på någon form av moralisk lägstanivå. Det är när den nivån underskrids som systemet eller ideologin ifrågasätts och rent av bryts ner. På samma sätt som Robert Murdoch ställt till med oerhörd skada för det öppna och fria samhället genom sitt smutsiga och omoraliska arbetssätt, ställer giriga charlataner och, i bästa fall, klåpare som de olika ledningarna – ofta både tidigare och nuvarande – för Vattenfall, Telia, Merril Lynch, Gasprom och FIFA med flera till med enorm skada för marknadsekonomin och dess tillskyndare. Det värsta är att när de här ledningsgökarna försvinner så ersätts de för det mesta med nästintill identiska sprattelgubbar – detta eftersom du inte når toppen i ett sådant här gäng med mindre än att du är som toppen. Dessa nya ledare framställs vanligtvis inte bara som rumsrena, till och med påstås de vara de allra bästa som står att finna, vilket som bekant är skälet till att så få kvinnor får plats i gänget. vinifierat har tidigare framfört önskemål om 50 % kompetenta styrelseledamöter i större företag och företag som ägs av en bredare grupp människor till exempel via börsen eller det allmänna. Detta eftersom det är så viktigt för oss alla att de här företagen dels är lönsamma, dels framstår som goda exempel. Den för stora företag utmärkande bristen på kreativitet, originella visioner och företagaranda är kanske inte så mycket att göra åt, men ledningarna bör åtminstone vara kompetenta och ha en hyggligt hög moralisk lägstanivå. Ingen som tror på marknadsekonomin och ett frihetligt samhälle kan annat än önska de korrupta, de nonchalant inkompetenta, de giriga och de omoraliska en tillvaro där de pekas ut som just det de är och att de då också framställs som oönskade avarter i ett annars fungerande ekosystem, som grus i maskineriet och klåda på samhällskroppen.

Näringslivstoppar eller helhetsoförmögna hycklare?

Publicerat 2015-03-06 av Lars Torstenson

Idag debatterar flera svenska näringslivstoppar i DN för fri handel med Saudiarabien och andra förtryckarregimer. De menar att om Sverige nu bryter det berömda avtalet med Saudi kommer det äventyra Sveriges rykte som samarbetspartner. Det de eventuellt inte har förmåga att se är att detta bara skulle gälla i förtryckarstater, som de här företagen enligt sina egna ”code of conduct” och annat säger sig inte vilja ha att göra med. Rättvisa samhällen lär knappast ha något att invända. Tvärtom kan Sverige där komma ses som ett föredöme. Låt vara att en del mindre nogräknade konkurrenter jublande snart snor de övergivna kontrakten. Å andra sidan kommer sannolikt världens konsumenter belöna de svenska företagen. På det hela taget torde alltså ”våra” företag knappast förlora på affären och rent moralisk kommer de vara storvinnare. Svensk moralkvalitet.

Intressant är för övrigt den förväntade nonsens-passusen ”Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem… (osv)”. Det här är som vanligt kvalificerat struntprat. Om något enda svenskt företag verksamt i en förtryckarstat någonsin mot förmodan försökt sig på något liknande har det rimligen kapitalt misslyckats eftersom det inte finns något exempel, än mindre framgångsrikt, att peka på. Dessutom måste jag som aktieägare fråga mig varför ett företag jag är delägare i ska missionera mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det kan knappast vara en del av affärsidén.

Det skulle vara snyggare om debattörerna sa som det var, att de vill tjäna pengar och struntar i var det sker. En ärlig och uppriktig tanke som vi alla kan ta till oss och begrunda, för det finns inget fel i att vilja tjäna pengar. Däremot blir det fel när de försöker få oss att tro att de i lika stor utsträckning driver en godhetens agenda. Något de definitivt inte gör och det enda som händer när de säger det är att de avslöjar sig själva som hycklare – eller i värsta fall oförmögna att se helheter eller både och – och får oss att i än högre grad misstänka att även CSR-programmen inom de företag de företräder mest bara är tomma fraser och kosmetika som anständigheten kräver för att de ska kunna sälja sig själva och sina ibland smutsiga varor till vanligtvis alltmer upplysta konsumenter.

Märkligt att inte ens svenska näringslivsföreträdare av den här kalibern 2015 insett att det inte föreligger en motsats mellan äkta mänskligt engagemang och att tjäna pengar, och att de tror att konsumenten rent generellt fortfarande är så obildad att den går på trams och hyckleri. Hur är det nu med det där med kvotering? Är det inte på tiden med 50 procent kompetenta, uppriktiga och icke hycklande styrelseledamöter snart? Som aktieägare skulle jag gärna se en lag som kräver detta.

PS Citerar ur UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Saudiarabien ”Situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är allvarlig och föremål för omfattande internationell kritik… rättssäkerheten brister… dömda till döden för häxeri… kungafamiljen åtnjuter en hög grad av såväl straff- som civilrättslig immunitet… kvinnor kan även dömas till stening.” (läs mer här).

Söndag

Publicerat 2015-02-22 av Lars Torstenson

Saker som världen behöver mer av: muslimer och judar, arm i arm, i en ring runt en synagoga.

Saker som världen behöver mindre av: samvetslösa och giriga banker, som istället för att fungera som infrastruktur och smörjmedel i samhället ser om sitt eget hus och premierar inkompetenta tjänstemän med kundernas pengar.

Saker som vi kan behöva just nu: ett guld i sprinten och höra Brigitte sjunga om en fin söndag.

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Publicerat 2015-02-13 av Lars Torstenson

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Moralens pris

Publicerat 2015-02-10 av Lars Torstenson

För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.

Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.

Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.

PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.

Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC

Publicerat 2015-02-09 av Lars Torstenson

I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.

Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.

Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.

Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.

Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.

Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.