Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Publicerat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Bluffzin & andra bluffviner

Publicerat 2015-12-12 av Lars Torstenson

Fick efter förra inlägget en kommentar om att zinfandel och primitvo är samma sak eftersom de har samma ursprungliga DNA (i crjlenak kastelanski), varmed det inte är så konstigt att primitivo säljs som den just nu i Sverige mer efterfrågade och av amerikanarna inarbetade druvan zinfandel. Må så vara, och som tidigare nämnts är det väl bara att gratulera de krämarsmarta importörerna och producenterna som tar tillfället i akt.Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.

Som nämns ovan finns det inget ont i sig att säga om den som tar tillfället i akt att tjäna en hacka, däremot är det omöjligt att som vinälskare stå bakom slikt strunt. Vad gäller konsumenten som mer än gärna dricker tillrättalagda viner finns inte heller något ont att säga, man kan bara önska att den personen med tiden hittar fram till de större upplevelser som mer komplexa viner ger framförallt i kombination med mat.De enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.

Cruda Realidad.

Systembolaget pekar finger åt socker

Publicerat 2015-12-10 av Lars Torstenson

Efter många om och men tycks socker i vin ha blivit en fråga som debatteras inte bara i de inre vinkretsarna. Ytterst torde detta bero på att den allmänna debatten om socker ökat i styrka allteftersom övervikt blivit ett samhällsproblem. Nu inför Systembolaget sockermärkning på sina hyllor.

Debatten om socker är inte något nytt i sig. Den har pågått åtminstone sedan 1960-talet. Vad gäller socker i vin är det inte rätt att tala om en ifrågasättande debatt förrän de senaste åren. Visst talades det om de tillrättalagda inte alltid helt hälsosamma skräpvinerna före det, men det var då mer från ett von oben-perspektiv där den som kunde vin dissade konsumenter som omfamnade skräpvinerna som samtidigt, vilket är lätt att glömma, är utmärkta nybörjar-viner, en slags café au lait med mycket socker på vägen mot kaffets heliga graal, espresson.

Socker i vin är inget nytt. Det första lättvinet som designades för den svenska marknaden hette Parador och skapades för att inte vara ”surt och strävt”, snarare mjukt och lättdrucket (1960-talet). Dagens ”Svensson-viner” görs på samma sätt oavsett om de är billiga boxar eller lite dyrare appassimento-varianter, usel zinfandel från USA eller rent av bluff-zinfandel från Italien. Mycket av allt: färg, doft och smak, i en endimensionell stil som sällan går ihop med mat.

Sannolikt är det få som skulle tillstå att de tycker om rött vin med sötma, precis som det var på den gamla goda tiden då utbudet dominerades av viner som Parador, Ruby of Crimea, Merlot Oltina, Adom Atic, Mateus och andra kräksreflexretande historier. Samtidigt är det sällan så att konsumenten känner hur pass mycket socker vinet innehåller. Det beror på att det oftast finns ett visst mått av balanserande syra, inte sällan adderad till cocktailen just för att dölja lite av det lena sockret. Ungefär som Coca-Cola som innehåller lika mycket syra som en citron, vilket ska sättas i relation till den mängd socker läskedrycken då måste innehålla.För några år sedan lät jag eleverna vid Gustibus Sommelierskola i Malmö göra ett preferenstest, blint förstås, i ena glaset hade de Parador, i det andra boxvinet Umbala. 80 procent tyckte att Parador var det bästa vinet. Så mycket för kvalitetsutvecklingen i de billiga och tillrättalagda vinernas träskmarker de senaste 45 åren (läs mer här). Vi kan lugnt konstatera att de som bryr sig om vad de dricker för vin blivit alltfler sedan 1960-talet och tveklöst har både utbud och efterfrågan breddats rejält en bit upp i den pyramid vår vinkonsumtion kan liknas vid – basen förefaller emellertid vara sig lik.

Att Systembolaget nu adderar varans sockerinnehåll till den övriga informationen på sina hyllor är utmärkt. Det ger konsumenten som av något skäl vill undvika socker möjligheten att välja något annat. Samtidigt pekar den här informationen ut de produkterna som ligger väl högt i sockerinnehåll. Något som – med ett självklart undantag för många mer eller mindre söta dessertviner – ofta indikerar ett farligt tillrättalagt och sällan välodlat eller välviniferat vin vars enda mål är att vara så lättsvalt som möjligt för den otränade gommen och den okritiska konsumenten.Kommer vi nu att få se mindre socker i vinerna i Sverige? Kanske. Fyllesegmentet, som delvis berörs av detta, lär inte bry sig, och nybörjarna är inte sällan beroende av den tillrättalagda stilen. Däremot borde alla som vill vara lite vinfina men inte är det upptäcka hur det förhåller sig och kanske långsamt påbörja en mödosam vandring mot andra mer matanpassade vinstilar. Vi får kanske också räkna med fler viner som görs för att upplevas som lätt sötmarunda utan att innehålla mer socker än att vinet kan klassas som torrt. Detta uppnår vinmakaren genom att skörda vissa druvsorter sent, gärna i ett varmare klimat, och jäsa med en jäst som ger mycket glycerol. Resultatet blir ett vin med relativt låg syra och mycket glycerol och alkohol. Saker som man sammantaget lätt upplever som sötma och framförallt rondör. Nu görs flera av de sockrade vinerna redan idag på det här viset så någon enorm skillnad blir det kanske ändå inte, bortsett då från att de inte längre får en dos socker i sig.

Avslutningsvis ska sägas att sockret i vinet knappast är oerhört intressant för den som vill gå ner i vikt. I sådana fall är det nog bäst att helt avstå från alkohol.

Herb Alpert! A Taste of Honey!

Swedwatch ifrågasätter omoraliska viner

Publicerat 2015-09-21 av Lars Torstenson

”Låga löner, långa dagar, osäkra kontrakt och hälsovådliga bekämpningsmedel… Det är några av de brister som råder för arbetarna på vinodlingar i riskländer som… visar en ny rapport från Swedwatch”, vet SvD att berätta idag. Bra. Just så är det. Extra bra är att Swedwatch också påpekar att ”Systembolaget efterfrågar aktivt etiskt eller ekologiskt odlade viner… men det finns producenter som arbetar seriöst med hållbarhet utan att ha någon certifiering och då faller ’belöningssystemet’ (i SB:s butiker med skyltar om eko o d, min anm)”. Även det bra, för det handlar inte bara om att eller hur man certifierar sig (därmed inte sagt att certifiering i sig inte är bra).

Det här är som bekant något vinifierat skrikit sig hes om i åratal och kanske, kanske kan en sådan här rapport bidra till att några konsumenter slutar köpa de billigaste vinerna, som omöjligen kan vara moraliskt korrekta hela vägen tillbaka till jorden. Intressant är att se hur SB parerar den här rapporten. Som vanligt arbetas det på och som vanligt kommer det ta tid, ett globalt ramavtal om korrekta arbetsvillkor för vingårdspersonalen ser man positivt på som ”ett komplement till vår uppförandekod”.

Systembolaget försöker göra rätt och gör mycket rätt men här visar man med andra ord att man inte fixar att öka takten, att bli tydligare eller att ens styra upp skräpsegmentet (och, för att förtydliga, vi talar inte smak här utan moral och mänskliga arbetsvillkor). Detta visas tydligt i en kommentar om att arbetsgivaren kan dra in på t ex logi om lönen höjs varmed allt är status quo för den utnyttjade arbetaren. Som om det inte går att komma åt det beteendet med piska och morot.

SB menar också i sin kommentar att mycket åligger importörerna samtidigt som man noterat att de här frågorna blir allt viktigare för företagets kunder. Och här kommer vi till pudelns kärna. Det är som bekant monopolet som bestämmer vilka produkter som ska säljas i dess butiker, det är Systembolaget självt som gång efter gång efterfrågar viner till omoraliskt låga priser.

En Ica-handlare kan vägra sälja omoraliskt billigt kött. På samma sätt kan Systembolaget vägra sälja omoraliskt billigt vin.

Tveklöst kommer några importörer fortsätta försöka trycka in omoraliskt billiga viner via beställningssortimentet om SB självt slutar efterfråga de billigaste vinerna, men i samma stund som SB ändrar sitt beteende och föregår med gott exempel kommer de omoraliska vinernas marknadsandel i Sverige att minska och SB har gjort ett verksamt och rejält slag för moral och anständighet, och kanske till och med för en bättre dryckeskultur i vårt land.

Systembolaget & sockret

Publicerat 2015-07-31 av Lars Torstenson

Enligt uppgift kommer Systembolaget i höst komplettera sina smakcirklar med information om vinets sockerinnehåll. Detta är utmärkt och en synnerligen viktig information till kunderna.

På tal om sockret menar många att det är Systembolagets fel att det säljs alltmer sötat vin i Sverige. Att det säljs mer sötat vin än någonsin i Sverige torde stämma av den enkla anledningen att det säljs bra mycket mer vin än någonsin i Sverige. Däremot är det ytterst tveksamt om marknadsandelen för på något vis sötat vin ökat de senaste 30 åren eller för den delen senaste 50 åren.

Det går förvisso att klandra monopolet för att det i praktiken har en hycklande och okunnig inställning till CSR och andra moraliska frågor och att det är mer inriktat på att överleva än att värna folkhälsan men det är knappast korrekt att beskylla det för att den breda folksmaken är inriktad på viss sötma, något den för övrigt varit i långliga tider.

Faktum är att vinförsäljningen bland kreti och pleti inte på allvar började ta fart förrän på 1960-talet och då med hjälp av charterresor (grisfester) och av dåvarande monopolets AB Vin-&Spritcentralen anpassade, halvtorra, härtappade produkter som Parador. Möjligen minns vissa de här vinerna med en rysning längs ryggraden, men det var vad som sålde för 30-40 år sedan: Merlot Oltina, Vin Blanc Demi Sec, Liebfraumilch, Diamant, Ruby of Crimea, Mateus, La Garonne, Moselblümchen, Beyaz… Torra undantag som det i början av 1980-talet lanserade Franskt Lantvin eller för den delen Vino Tinto fanns förvisso men dominerade inte försäljningstoppen.

När vin mer på allvar blev var mans dryck i Sverige på 1980-talet var det till stor del tack vare de utifrån marknadsundersökningar konstruerade och tillrättalagda produkterna från Nya världen. Oavsett vad vi tyckte om detta så handlade det om inkluderande industriviner som gav den som inte på direkten var redo för espresso och mörk choklad en mer lättillgänglig dos café au lait med socker och till det ljus mjölkchoklad.

Hoppar vi tillbaka till 1960 hinkades söt, enkel madeira och liknande en masse (sett till marknadsandel) – en vinstil som kan sägas ha överlevt till våra dagar i produkter som Dessert, Taverna, Marinella och Aurora. När mellanölet försvann under 1970-talets senare hälft blev sötsliskig Kir oerhört populärt inte minst bland ungdomar.

Medan det förefaller vara en rimlig förväntan att ett statligt monopol, eller en privat vinhandlare, agerar korrekt och undviker att pressa priserna bortom det moraliskt möjliga känns det tveksamt att samma monopol, eller handlare, inte skulle tillmötesgå massmarknadens förväntningar i form av lättdrucken smörja.

Sugarcubes.

Systembolagets straffavgifter & folkhälsan

Publicerat 2015-07-22 av Lars Torstenson

Svara

När Systembolaget nu inför en straffavgift för tunga glasbuteljer är det ett slag för miljön och får säkert många att känna sig duktiga på företaget. Inte så mycket att säga om i sig och den som köper de här vinerna, oftast dyrare sorter, bryr sig förmodligen inte så mycket om huruvida de betalar 303 kronor eller 300 för vinet de verkligen vill förgylla sitt liv med. Men sett ur en annan vinkel kan man fråga sig om det här verkligen är en fråga för SB, att belägga det försvinnande lilla marknadssegmentet tunga glasflaskor med en straffavgift? Om svaret på det spörsmålet är ja infinner sig osökt frågan varför SB inte inför en straffavgift på BiB – en förpackningstyp som enligt företagets egna undersökningar påverkar folkhälsan negativt? I värsta fall är svaret på den frågan att det inte blir någon straffavgift på BiB därför att det skulle minska monopolets popularitet. Skulle det nu vara så illa, innebär det de facto att Systembolagets raison d’être idag snarare är att bevara sig självt än att värna folkhälsan och då ska saker som en straffavgift på tunga glasbuteljer och en av Carl B Hamilton initierad debatt om söndagsöppet ses i det (av dimridåer skuggade) ljuset. Med andra ord är det en trovärdighetsfråga för tanken om ett alkoholmonopol för folkhälsans skull att SB inför en straffavgift på BiB.

Hälsosam musik.

Skräpvin & kronkursen

Publicerat 2015-06-18 av Lars Torstenson

Svara

Få funderar väl i vardagslag på hur kronkursen påverkar priset på det vi köper, eller hur den som säljer varorna på export till Sverige påverkas. Likväl har kronkursen genomslag både i smått och stort. Störst genomslag har den där marginalerna är som minst och som det är vinifierat du läser just nu så har du redan förstått att vi då talar om skräpvinerna.

Som tidigare framgått på vinifierat arbetar den som säljer billigt vin med små marginaler, ibland så små att det går ut över medarbetare och natur av det enkla skälet att det finns en nedre gräns för när du kan producera vin på ett moraliskt korrekt vis. Om nu ett vin köps upp i euro och kronkursen går ner, är det rimligt anta att priset måste gå upp. Gör det inte det innebär det att någon annan än konsumenten betalar för den förändrade kursen i syfte att behålla positionen på marknaden. Det kan vara importören som väljer att tjäna mindre på varan, kanske därför att den ändå gör en tillräckligt bra affär – importören brukar ha en betydligt bättre marginal än producenten på lågprisvinerna – eller därför att den anser det vara värt att knappt gå runt på varan i väntan på bättre tider vilket kan betyda starkare kronkurs igen eller att producenten övertalas gå ner ytterligare i pris. I det sistnämnda fallet är det uppenbart att i de fall någon redan inte är helt korrekt behandlad i sammanhanget så blir det inte bättre nu.

Bortsett från det ovan sagda gäller det också komma ihåg att vin som köps in första gången till Systembolaget (SB) förvisso högst sannolikt hamnar rätt i marginal även då det köps in under en period då kronkursen är svag, men vi får då mindre för pengarna. Rent krasst innebär det att när SB efterfrågade ett vin för 59 sek/butelj då en euro kostade 8,50 sek så fick producenten drygt 1 euro för sin flaska (kanske 1,10 €) – inkluderande vinet, flaskan, korken/kapsylen, etiketten, kartongen och administrationen – medan den nu får mindre än 1 € och snarare 0,90 € per pava när kronan fallit till > 9,25 sek/euro. Samtidigt medför kronans läge att marginalerna minskat på befintliga produkter jämfört med då kursen var 8.50 €.

(Ett vin som vid kursen 8,50 sek/€ kunde få kosta 1,60 € och ändå hamna under 69 sek/but bör nu inte vara dyrare än 1,40 €. Båda fallen optimistiskt räknat, kanske handlar det snarare om 0,80 respektive 1,30 €/but.)

Går du upp i pris på ditt vin är genomslaget av kronkursen avsevärt mindre om än alls icke negligerbart. Samtidigt är det här vanligare att importören i samförstånd med producenten helt enkelt höjer priset för att hantera fluktuationerna på penningmarknaden. På samma sätt tvingas importör och producent ibland agera när det varit missväxt. Något som till exempel drabbade delar av Bourgogne framförallt 2013 och i några fall även 2014. Det är alltså ingen tillfällighet att många viner från det området gått upp i pris det senaste året. Alternativet är att om möjligt gå ner i kvalitet och/eller minska sin marginal, kanske så mycket att vinsten uteblir varmed affären blir omöjlig.

Det vi som konsumenter i vanlig ordning kan göra är att vara uppmärksamma på de här problemen och i än högre grad sky de billigaste produkterna när kronan är svag samtidigt som vi har förståelse för och stöttar våra mer kvalitetsinriktade favoriter när de genomlider svåra tider och priset ökar i hyllan.

Notera att texten ovan handlar om relationen kronan-euro. Även mot USD har kronan kraftigt försvagas under den senaste två års-perioden, varför även viner som handlas i dollar inte sällan blivit dyrare eller gått ner i kvalitet.

Kontentan av detta är att den vakna konsumenten håller koll på kronkursen och inser att när vår valuta försvagas då finns det extra stora skäl att undvika de billigaste vinerna, som då vanligtvis blivit en ändå sämre affär för producenten. Vad gäller SB har det aldrig tagit hänsyn till kronkursen i sitt offertarbete. Vill det ha ett vin för 59 sek/flaskan vill det det även om euron kostar 11 sek (vilket den gjorde för några år sedan, utan att på något vis påverka offertarbetet). Garbage.

Skräpvin fördummande!

Publicerat 2015-06-17 av Lars Torstenson

Svara

Okej, det är lite kvällstidningshårddragning över rubriken, men så här: Den som aldrig lär sig något förblir okunnig och det kan allt som oftast jämställas med att vara dum i hôvvet som vi säger i Skaraborg. Andra lär sig något men mestadels sådant som är av fördummande art. Resultatet bir tragiskt nog detsamma: personen blir dum i hôvvet. Medan vi kan anta att skräpmusik är måttligt fördummande, kanske rent av inte fördummande alls utan bara dumt, kan vi utgå från att skräptexter, -filmer och –vänner har en mer eller mindre direkt fördummande inverkan på individen.

Flyttar vi nu vårt resonemang till vinets värld är det med intill visshet gränsande sannolikhet så att den som köper och dricker skräpvin gör det av okunskap, vilket är illa nog, men riktigt farligt blir det om individen dricker sin förkastliga smörja utan att förstå att den kan bli akut dum i hôvvet. vinifierat vill därför med ovanstående rubrik inte bara fästa omvärldens uppmärksamhet på att skräpvin kan ha en fördummande inverkan på en redan känslig individ, vinifierat vill också att alla HR hjälps åt att sprida den här kunskapen, vilket de facto är ett sätt att se om sig själv och sin egen vardag. Stina Nordenstam. Infected Mushroom.

Rätt och fel om skräpvin

Publicerat 2015-06-13 av Lars Torstenson

Hamnade häromdagen i ytterligare ett av alla dessa samtal om varför ”ni vinssnobbar talar om för oss andra vad vi ska tycka om och vad vi ska dricka”. I korthet var mitt svar på ovanstående:

”Trots det du säger tror jag inte att du behöver spärras in men det är uppenbart att du inte har all kunskap hemma. ’Vinsnobbar’ av samma art som jag själv talar aldrig om för dig vad du ska tycka är gott. Däremot kan du få tips på sådant som jag, vi, tycker är gott. Det är välmenta tips. Jämför gärna med att äta korv i bröd utan senap eller ketchup. Som tur är har någon talat om för oss andra att lite senap kan förhöja upplevelsen av korven. Med andra ord handlar det här om att skaka av sig komplexen och vara lyhörd för de tips som välvilligt regnar över en.

Däremot är det så att jag, vi, talar om för dig vad du inte ska konsumera och det är inte av omtanke om vare sig dig eller mig, oss. Det är av omtanke om de stackare som bokstavligen kanske fått slava för att du ska få din box och om alla dem som i oförstånd och utan att någon upplyst dem handhaft cancerframkallande bekämpningsmedel på ett olämpligt sätt; det är också av omtanke om vår gemensamma natur som får bra mycket mer stryk av att någon odlar druvor högintensivt med hjälp av gödningsmedel, vatten och växtbekämpningsmedel en masse, allt för att du ska få så billigt fredagsvin som möjligt. Det är i sin ordning att tycka om smaken på ett sådant vin men inte att köpa och dricka det, ungefär som du kan tycka att sweatshopproducerade datorer och sandaler är både snygga, billiga och bra men knappast något du vill inhandla eftersom du bidrar till fortsatt utsugning av dina medmänniskor. Ett väl så enkelt sätt som att uttrycka sin medmänsklighet och nivå av upplysning genom att skänka 100 kronor till Unicef direkt efter TV-reklamen är att betala lite mer för varorna du köper. Det gör också nytta.”

Nu ska villigt erkännas att personen ifråga mest på idiotens vis blev förbannad över svaret och det fick er utsände i de förblindade dårarnas lugubra hjärnkatakomber att fundera över hur klokt sagt det var det där första ”trots det du säger tror jag inte att du behöver spärras in…”, därför att visst vore det en bra idé. Förmodligen går det nu inte att spärra in de ignoranta och egoistiska men kanske kan man få något riksdagsparti att driva frågan om obligatoriska men gratis omskolningsläger för dem som med berått mod handlar skärpviner. Läger där de, så klart, bor i skjul med jordgolv och utan el, avlopp och varmvatten och arbetar med att utan skyddskläder bespruta grödor med systemiska bekämpningsmedel. Connie Francis.

Vinets vett & etikett

Publicerat 2015-06-03 av Lars Torstenson

Med anledning av det nya kravet på att det ska stå ”Innehåller sulfiter” på svenska på vin som säljs i Sverige seglar än en gång frågan upp om vad som egentligen bör stå på en vinetikett. Kanske vore det bästa om Livsmedelsverket (SLV), Socialstyrelsen och/eller Systembolaget tog på sig att genomföra upplysningskampanjer med jämna mellanrum. På sociala medier, och via tidningsannonser, TV-reklam och ”annonser på stan”. Då finge större delen av sanningen och innehållet plats och allt bleve tämligen korrekt. Kanske skulle då en upplysningsannons se ut så här:

”Viktigt om våra viner!

Bästa vinkonsument,

vi vill på detta sätt göra Dig uppmärksam på att vin är livsfarligt. Det innehåller mer eller mindre alkohol. Ett gift som Du kan bli beroende av och i värsta fall dö av, till exempel om Du dricker sådana mängder så snabbt att Du drabbas av alkoholförgiftning. Du kan också falla i sömn och sätta Dina egna spyor i halsen så Du kvävs.

Vin innehåller också vanligtvis diverse naturliga ämnen som den kan reagera på som är allergisk, astmatiker, migränbenägen, diabetiker eller dras med något annat otyg som faller inom ramarna för denna varning men är alltför omfattande för att här återges i detalj. Framförallt tänker vi då på svavel, som kan få luftrören att dra ihop sig på astmatiker. Den som är migränbenägen kan även vid måttfullt intag reagera på histamin i rödvin. Till exempel. Vi måste också varna för att även den som på intet vis dras med något av det nyss nämnda kan råka ut för så kallad bakfylla – huvudvärk, illamående, törst, olustkänsla, saltsug och trötthet dagen efter det ohemula alkoholintaget – om den dricker vårdslöst.

Särskilt måste betonas att den som dricker slarvigt kan tillfälligt fördummas av alkoholen och bli såväl våldsam som gråtfärdig, nonsenslallande, otydlig i talet och vän med alla samtidigt som hen kan komma att uppfattas som just dum.

Medan faran med vad ett legalt vin kan innehålla utöver det ovan sagda är kraftigt överdriven kan olagligt behandlade viner innehålla saker som färg- och smakämnen. Något som den som är känslig för sådana ämnen måste se upp med. Notera att färgämnen och annat fuffens i princip endast förekommer i massproducerade, enklare viner emedan bättre viner, gjorda på väl odlade och därmed dyrare druvor, inte behöver sådana tillsatser.

Många tror att allt vin som säljs i Sverige avsmakas, kontrolleras och testas fullt ut i laboratorium. Vi vill understryka att så inte är fallet. Vissa ämnen analyseras aldrig eller mycket sällan och det är bara vissa viner som genomgår en någorlunda fullständig kontroll. Att genomföra fullgoda kontroller skulle bli mycket dyrt och sannolikt förstöra den goda affären och som vi är övertygade om att alla skattebetalare föredrar att få tillbaka lite på vininköpen fokuserar vi på den biten. Det är också därför vi säljer så mycket av de populära billighetsvinerna. Vi vet att de inte är så hälsosamt producerade och att både en och annan människa råkar illa ut på vägen och att naturen inte alltid hanteras så väl, inte ens då vi talar eko och reko/fair trade, men det anser vi väger lätt mot att den okunniga alternativt hänsynslösa och framförallt betalande och återköpande konsumenten får det den vill ha.

Tänk för övrigt på hur det skulle se ut om vi analyserade färg- och smakämnen och ochratoxin i de billigaste vinerna, eko som konventionella, eller om vi krävde att sockerinnehållet skulle sättas ut på förpackningen? Det vore just snyggt! Samtidigt vill vi visa att vi tar ansvar och därför inför vi nu en regel som säger att det på etiketten för vin som säljs i Sverige ska stå ’Innehåller sulfiter’. På svenska som alla förstår. Och kom ihåg: vi finns här för Dig!”

The End.