Etikettarkiv: skräpvin

Grenkran årets modell

Publicerat av
Svara

Tveklöst infinner sig ett visst bryderi då man ställs inför en vinlåda där en c-kändis avbildats och försetts med en tappkran i grenen. ”Pinsamt misstag”, menar den c-kände grenkransmannen själv och påpekar att han är trebarnsfar och verkligen inte vill stoltsera med en kran i grenen. Självfallet vill han det. Självfallet ljuger han. Självfallet lyckas den som tänkt ut det hela över förväntan för den här annars ointressanta boxen är tveklöst dagens mest omnämnda i sociala medier, inklusive, och det är här bryderierna infinner sig, vinifierat. Kort sagt skriver vi alla om detta. Precis som tanken var. Och detta lär, som tänkt, resultera i att detta icke-vin från denna icke-vinmänniska tillika c-kändis och grenkransman kommer bli en storsäljare. Eventuellt blir han på köpet mer känd, grenkransmannen med hela svenska folket liksom och hans tre barn kommer stolt kunna berätta att deras pappa är den berömda grenkransmannen, han med en kran i grenen. En aning pinsamt för den svenska vinmarknaden kanske. Definitivt till all lycka för grenkransmannen själv och alla andra som också tjänar pengar på att han låtit montera in en kran i sin gren. Motvilligt måste vi lyfta på hatten och gratulera de smarta marknadshjärnor som ligger bakom denna månne en aning förtappade men också allt annat än grenlösa idé. Musik!

Ickefrågan naturvin

Publicerat av
Svara

Varför har icke-frågan ”naturvin” kommit att bli en så het potatis? Av den enkla anledningen att det finns två lika inskränkta kontrahenter som är lika bra på att inte höja blicken över näsroten. Dessutom sprids oavbrutet nonsens en masse i frågan.

Ett vin som av konsumenten upplevs som gott och bra är just det för den konsumenten, och det utesluter inte att bordsgrannen som uppfattar samma vin som uselt också har rätt i sak. Detta är odiskutabelt. Samtidigt kan det vinet vara moraliskt förkastligt pga att producenten utnyttjar sin arbetskraft, tok-göder och –bevattnar sina odlingar, struntar i att ta hand om spolvattnet från traktorn och mycket annat. Samma vin kan också från en kvalitetsaspekt över tid klassificeras som skräp. Omvänt kan vinet vara allt det där goda: etiskt korrekt, skonsamt mot miljön och av bästa sort utifrån en kvalitetsaspekt över tid. Notera att i samtliga nyss nämnda fall kan vinet lika gärna vara klassificerat som konventionellt som naturvin. Något som bör stämma till viss ödmjukhet i debatten.

Ytterst handlar såväl kvaliteten som klassificeringen av det enskilda vinet om vad producenten velat och lyckats uppnå och den som måste låsa fast sig vid svartvita argument i en debatt av det här slaget behöver såklart hjälp.

Skandalen med vinskandalen

Publicerat av
5

Med anledning av att franska Canal+ följt Kalla Fakta i spåren och gjort ett ”avslöjande” reportage (visades i Frankrike i måndags) om hur skräpviner tillverkas finns det anledning att repetera några fakta om vin och hur det produceras (Canal+-reportaget kommer förmodligen visas i Sverige framöver).

1.Den som köper billigt vin, det vill säga på ett ungefär vin under 80 sek flaskan och 200 sek boxen, riskerar alltid att köpa ett mer eller mindre manipulerat vin. Har vinet dessutom ett lustigt namn och om avsändaren på sin hemsida talar vitt och brett om passion för kvalitet ökar risken avsevärt.

2.Vad man får göra med ett vin är tydligt stipulerat i flera lagar och regelverk och det är inte lättare att bära sig illa åt med ett vin än någon annan form av livsmedel.

3.Den som följer regelverket utsätter inte konsumenten för någon fara värre än alkoholen i vinet.

4.Påståendena om vad man legalt får tillsätta ett vin är kraftigt överdrivna och direkt missvisande. För allergiker torde det värsta vara att stöta på viner med otillåtna tillsatser som färgämnen och smakförstärkare (kan, olagligen, förekomma i billiga viner).

5.Skälet till att konsumenten måste gå upp i pris för att få ett moraliskt och kvalitativt korrekt vin är att det är dyrt att producera kvalitet och arbeta etiskt.

6.Billigt vin görs av självklara skäl på druvor som odlats högintensivt med mer eller mindre stora insatser av gödningsmedel och vatten och med ett av detta följande ökat behov av växtskyddsbehandling som då företrädesvis sker med systemiska bekämpningsmedel (det som i daglig talat brukar avses med ”kemiska bekämpningsmedel”). Utöver detta krävs låga kostnader för arbetskraften, som antingen får uselt betalt alternativt ersätts med maskiner.

7.Vin som får vara dyrt kan odlas vid lägre uttag, vilket minskar och rent av utesluter behovet av gödning och bevattning och minskar insatsen av växtskydd, som i de här fallen vanligtvis ligger i linje med de krav som ställs för integrerad och/eller ekologisk produktion.

8.Perfekt frukt från lågintensivt jordbruk sidsteppar möjligheten att påverka med jästurvalet, kort sagt biter inte sådan jäst över tid på laddad frukt. Behovet av svavel minskar också kraftigt.

9.Att du köper ett dyrare vin är ingen garanti för att allt går rätt till, men du vet att åtminstone du gjort vad du kan för att skapa förutsättningar för producenten att bete sig på ett moraliskt korrekt vis.

10.Dessvärre brukar det finnas en tydlig koppling mellan lågt pris och låg kvalitet. Det gäller även vin. Den som av olika skäl väljer att köpa billigt gör inget fel utifrån en smakmässig bedömning – föredrar du smaken på ett billigt vin framför den på ett dyrt är det helt i sin ordning – men handlar moraliskt klandervärt.

11.Sist men inte minst: det finns ingen isolerad vinskandal. Däremot är det en skandal att folk i rika länder handlar omoraliskt billiga produkter och sedan har mage att ondgöra sig över att det är skräp de köper.

Förbud mot irrläror på vinmässor! & Joel Alme

Publicerat av
Svara

Mannen stegade fram och hävde helt frankt ur sig ”Vad säger du om ekologiskt vin och naturvin, det finns ju 300 tillsatser i vin”. Svårt att veta om det är ett enfaldigt påstående eller en missformulerad fråga. Några försök att få fram lite mer information om vad som skulle finnas med på listan eller vem som satt samman den viftar den fascinerandeGöteborg mat & deli faktaförnekaren bort lika lätt som han avfärdar möjligheten att själv kolla upp saken via EU:s gällande lagstiftning på området, något han för övrigt fnyser åt för det vet ju alla att det är så faktaspäckat och rörigt och byråkratiskt att hitta sanningen den vägen att då är det bättre att ha rätt i sin rätt att ha fel, vilket man, uppenbarligen, har i denna nästippsfokuserade persons tryggt fyrkantiga värld. Dessvärre avvek den samhällsfrånvände individen utan att förklara vad han gjorde på en vinmässa med alla sina livsfarliga produkter och han sågs senast gå bort mot en monter laddad med hittepå-zinfandel. vinifierat kräver förbud mot irrläror på vinmässor! Joel Alme.

Nyprovat: En stilstudie i smaklöshet & Ronnie Mack m fl

Publicerat av
2

vinifierat är på intet vis ute efter att ställa det ofta underskattade Lidl mot väggen. Däremot ser vinifierat det som sin allmänmänskliga plikt att dissa Lidls vin ”Corbières 2014”. Vem som tillverkat vinet framgår inte av etiketten men klart är att det kostar 1.45€ i Lidls butik i Salernes. Skälet till att flaskan fann sin väg till er utsände i de osunda vätskornas väldiga ocean är att Hustrun trodde sig ha gjort ett fynd, kom hem med pavan, öppnade den med ett överlägset flin, stoppade snoken i glaset, rynkade pannan, smakade på en skvätt, spottade ut densamma med detsamma och ett hulkande och sa ”Nää, fy!”.bild

Uppmuntrad av detta uppriktiga och spontana omdöme kunde inte er utsände i de förfärliga fantasiernas verklighet låta bli att bokstavligen talat gå till botten med vinet. Baksidesetikettens säljtext lät som om den var gjord av en svensk importör med inriktning på falsk zinfandel, kändisviner och skräp-appassimento: ”… vibrant ruby red… light, floral bouquet…exceptionally smooth and velvety…”. Kort sagt en lång radda av lögner, som i god svensk hittepå-anda kryddats med en slags medaljong som inte sa någonting men såg ut som om den intygade att vinet var något riktigt fint. En förment seriös konsumentupplysning fanns där också: ”Once opened consume within 3 days…”.bild

Det där sista kan man nu ta med en nypa salt för vinet lär bara bli bättre efter minst tre dagar i öppnat tillstånd och särskilt då det helt tagit steget över till vinägerns vassa värld. Nyöppnat hade vinet en rent remarkabel doft av ingenting toppat med lite kvalmigt svavel. Snart blåste det kvalmiga bort och ersattes av en tydlig doft av kall urin, som höll sig kvar någon halvminut innan den gav plats åt en ny form av ett svavelfritt ingenting; en fascinerande doft av… ingenting och, möjligen, uttalad brist på frukt och ett övermått av tomhet. Smaken var också i total avsaknad av frukt, däremot var den desto mer sur och sträv och hade ett synnerligen påtagligt inslag av lie, något som vittnar om att producenten inte haft förstånd, eller struntat i, att dra om vinet under lagringen (något som kostar pengar). Självklart fanns där också en markant beska från diverse orenheter, hård pressning, kärnor och torra skal. En imponerande stilstudie i smaklöshet. Ronnie Mack med flera.

Bag-in-Box inte bara en svensk succé & BiB-tips!

Publicerat av
8

vinifierat hänger sig ofta och vällustigt åt att baktala och förlöjliga bag-in-boxen och understundom också åt att håna vinkartongens tillbedjare. Nu är det egentligen inget större fel på de där lådorna. I alla fall inte om man ser till vardagsviner som ska konsumeras mer eller mindre per omgående och då vinpåsen töms inom ett par veckor. Problemet är att det ligger i sakens natur att BiB = enkelt vin. Ingen seriös producent kan tänka sig att översvavla sitt kvalitetsvin och tappa det på en behållare som läcker syre i sådan omfattning som Bag-in-Boxen. Med andra ord finns det en klar kvalitetsbegränsning för vinkartongen.BiB Raps

Ett annat problem för den som är lite om sig och kring sig är att de mest utstuderade och cyniska marknadskoncepten tycks drabba BiB-kunderna, som om dessa skulle vara mer lättlurade än andra, vilket de kanske också är om de på fullt allvar köper de där koncepten utan att förstå att de egentligen köper något annat.BiB

Nåväl, om nu den enskilde tycker att vinet i fråga duger gott så gör det så klart det. Undviker dessutom den glada kartongdrickaren de billigaste boxarna – de som är så billiga att misstanken finns att någon annan, bakåt i ledet, betalar istället, med sin hälsa eller den omgivande miljön – och om den serverar sitt vin från en karaff istället för lådan, ja, då finns det inte direkt något att gnälla om.Alice in Chains2

Oavsett vad vi nu tycker om boxen förtjänar det att nämnas att det på intet vis är så att Sverige är unikt i sitt kopiösa boxdrickande. Sedan urminnes tider har de flesta fria vinmarknader, särskilt runt Medelhavet, dominerats av storpack. Förr var det de synnerligen miljövänliga plastdunkarna man tog med sig för återfyllning direkt hos producenten. Sedan länge är det boxarna som i ganska snabb takt ersätter dunkarna. Kort sagt närmar sig BiB:en 50 procent av marknader som den franska (en nivå som ligger ungefär fem år bort). USA, Tyskland, UK… överallt drar vinlådan fram som de gamla vandalerna en gång sköljde över Europa.Plastdunk

Som utlovat i rubriken avslutar vinifierat med att tipsa om de BiB vinfierat gärna köper: Inga.

Musik.Alice in Chains

 

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Publicerat av
7

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

A Zinful Story

Publicerat av
5

I Sverige har på senare tid ”zinfandel” kommit att stå för en vinstil. Denna oerhört populära stil är i många vinälskares ögon en styggelse och närmast att jämföra med filmälskares syn på hemgjord splatterfilm med usla skådespelare, ketchup istället för blod och blåmärken åstadkomna med pastellkritor. Det kanske mest intressanta med den här zinfandel-vågen av hemkört splattervin är att den redan sköljt över Sverige en gång tidigare, men då under namnet Primitivo .

Det som hänt är alltså att de gamla succévinerna från 00-talet bytt kläder och namn och återerövrat vulgärmarknadssegmentet från sig själv. Ett trick så snyggt och imponerande att det bör ingå i varje svensk kurs i marknadsföring. Den bästa ingrediensen i soppan är att konsumenten på fullt allvar tror att den dricker en annan sorts vin idag och, inte minst, att hens italienska primitivo nu är en amerikansk zinfandel fast den, alltså, inte alltid är det.

Kort sagt tar penningsugna och smarta importörer hjälp av någon som kan kläcka koncept åt dem och sedan lanserar de samma gamla italienska primitivo som förment amerikanska viner, eller så hittar de en riktigt billig zinfandel i USA. De heter alltid något i stil med The Real Zing. En lek med något som säger att det är ”äkta”, eftersom det inte är särskilt äkta, och något som anspelar på zinfandel, eftersom det ibland inte är zinfandel eller, i de amerikanska vinernas fall, eventuellt är det fast då i en pinsamt usel version. Oftast kryddas anrättning med populära och till intet förpliktigande ord som Old Vine, som ska ge en känsla av kvalitet och, i de italienska vinernas fall, Amerika.

Bortsett från de italienska hittepå-zinfandlarna kommer en mer äkta störtflod från det stora landet i väster – zinfandel-druvans hemvist. Problemet med en stor del av de här vinerna är att de är minst lika usla som sina italienska kusiner. Utmärkande för dem är att de så gott som alltid heter något klämkäckt baserat på ”zin”, men utan det där italienska påståendet om äkthet. De är misstänkt billiga i förhållande till de amerikanska zinfandel-viner som inte har med en ordlek på ”zin” i namnet. Det är för övrigt frapperande hur den här leken med ”zin” avtar i takt med att priset på vinet ökar.

Oavsett om vinet tillverkas i Italien eller USA görs det lent och insmickrande med övermogna druvor, ibland med tillsatt vatten för att få ner övermognadens odrickbara alkoholhalter; i den mån det behövs tillsätts socker i lagom mängder, men man kan lika gärna på annat vis få vinet att smaka sött omuitfallatt man nu skulle bry sig om att någon pekar finger för att sockerhalten är för hög, vilket ytterst sällan händer.

Nu är det i skenet av det ovan sagda lätt att få för sig att konsumenten är korkad som går på tramset och så är det förstås. Innan någon nu skriker sig hes om denna nyss utslungade dissningen av konsumenten och hens personliga smak vill er utsände i splattervinernas illaluktande värld påpeka att vi alla pendlar mellan att vara sofistikerade och vulgära konsumenter. Den som dricker splattervin kanske är finsmakare på opera istället och tvärtom. När alla insett det är det inga problem med att tala om konsumentens understundom usla smak och precis som den som inte förstår sig på opera eller fotboll kan behöva lite hjälp på vägen för att upptäcka skönheten i de konstarterna, kan mat- och vinkonsumenten ibland behöva en hjälpande hand för att inte fastna i de nedre regionerna av upplevelsens fulla potential.

Det mest tragiska i det ovan sagda är nu inte att många konsumenter låter sig dras vid näsan med enkla tjuvtrick – det händer hela tiden – eller att den hinkar splatterviner, utan att alla de seriösa zinfandel-vinerna som finns vid sidan om skräpet får sitt rykte besudlat av splattervinerna. Det finns i skrivande stund 125 viner samlade under rubriken ”zinfandel” på Systembolagets hemsida. Det är slående hur de billiga flaskorna och boxarna nästan uteslutande bär de här ”zin”-etiketterna och det är slående att en stor mängd viner samlas runt eller under 100 kronor. vinifierats tips till sina HR:are är att de ska gå ut och finna bra, äkta zinfandel och att de definitivt ska undvika flaskorna under 100 kronor och alla boxar och helst ska de gå på flaskorna över 150 kronor.

vinifierats eget tips blir en zinfandel som er utsände i Kaliforniens soldränkta vinmarker funnit där och det handlar om Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 181 kr. Det här är en zinfandel som balanserar på gränsen till det vulgära men klarar balansgången med den äran och därför blir en smakrik och läcker munfyllare till vinterns stekar och älgburgare och när ni galningar som ägnar er åt sådant tar fram grillen fram i vår är det ett vin som klarar de söndergrillade smakerna och utesittarkvällens kyla och besvärande os från grannarna. Framförallt är det här ett rent och välgjort vin utan vulgärvinernas obalans och bittra orenheter. (Här mer om druvan zinfandel eller pribidrag som den hette en gång i tiden och lite musik och det måste så klart bli The Sinners.)

Folkhälsan vs Alkoholkapitalismen & Perkulator

Publicerat av
1

Nedanstående text skrevs igår. Idag slog folkhälsoministern och IOGT-NTO i Aftonbladet till med en debattartikel om gårdsförsäljningen. Denna har Anders Öhman kommenterat på sin blogg och gårdagens text (nedan) blir i ljuset av debattartikeln än mer aktuell:

Poängen med ett monopol för folkhälsans bästa och mot alkoholkapitalisternas lömska garn måste rimligtvis vara att på något vis stävja och styra upp. Nuförtiden, menar monopolet självt, att det inte kan göra det på grund av beställningssortimentet och möjligheten att ”trycka in” produkter den vägen. Eftersom detta med andra ord innebär att monopolet inte har någon roll att spela i det här avseendet är detta ytterst nedslående för den som menar att monopolet behövs och gör nytta för folkhälsans bästa genom att styra upp alkoholkapitalisternas hänsynslösa framfart.

Var det då annat förr, innan det gick att trycka in produkter via beställningssortimentet? Nej, det var inte det. Det var då som BiB-Sverige byggdes via Systembolagets offertförfrågningar, som i sin tur baserades på den lagda sortimentspolitiken. Att inte så mycket hänt i de nedre regionerna av konsumtionsmönstrets pyramid, i dess bas, visar dagens utbud av billiga, sötade och tillrättalagda, och inte sällan omoraliskt tillverkade, produkter, som i grund och botten är ungefär som de var för 45 år sedan och de har fortsatt samma raison d’être: lågt pris och att vara lättdrucket.

När Systembolaget tog över ansvaret för de egna produkterna i mitten av 1990-talet, då Vin&Sprits importmonopol föll, var en av de första åtgärderna att slopa ”slottsvinerna”, alltså de härtappade, populära Bordeaux-vinerna, som var vägen framåt mot en bättre och mer insiktsfull vinvardag för många. V&S fick istället sälja sitt redan inköpta lager för de kommande åren till England. Ungefär samtidigt började uppbyggnaden av BiB-segmentet. Möjligen kan något av det där skyllas på (personliga) motsättningar mellan folk på SB och V&S, men det gör knappast saken bättre. Det fick ske och det skedde.

Detta sagt med tanke på förra veckans inlägg om hästdruvan och om alla syditalienare som just nu säljs i amerikansk cowboyutstyrsel. Man kan invända att om det är det marknaden vill ha så varför inte? Helt rätt. Men frågan är då vad man ska ha ett monopol till? Detta bör kanske monopolet fundera över, precis som nykterhetsrörelsen bör fundera över hur den för sin kamp, om det, till exempel, är rätt väg att sätta åt näthandlare inriktade på kvalitet samtidigt som billig sprit säljs illegalt till minderåriga. Perkulator.

PS Vid sidan om kampen mot näthandlare slåss alltså IOGT-NTO (och både förra och nuvarande regering) också mot gårdsförsäljningen – detta kommenterar Anders Öhman, som sagt, idag, och i övrigt kan man väl fundera på om det helt enkelt bara är lättare att slåss mot väderkvarnar än att ta tag i de egentliga problemen.

Hästdruva från Italien säljs som amerikansk Zin!

Publicerat av
Svara

Ser att utbildaren, bloggaren och munskänksprofilen Eric Grödahl i ett blogginlägg tar sig för pannan och undrar varför inte folkhälsomonopolet kan stoppa produkter som True Zin Zinfandel – en vara som det är tveksamt att till exempel ICA eller Coop någonsin skulle vilja ha i sina hyllor. Lite grann som om de skulle sälja rumänskt hästkött i sina hamburgare för det finns ju hästar som kallas hamburgare. Samtidigt kan man inte undgå att fascineras över uppfinningsrikedomen och det kvalificerade struntpratet som uppenbarligen tillräckligt många svenskar tilltalas av för att det här i grunden skogstokiga konceptet ska fungera: en syditalienare marknadsförd som helylleamerikan!

För er som inte riktigt har koll: läs Eriks bloggpost här.

Den som till äventyrs får för sig att kolla upp hur vinets avsändare ser på sig själv kan på dess hemsida bland annat läsa ” Våra lokala samarbetspartners är producenter som är kompromisslösa när det kommer till kvalitet och de strävar alltid efter att göra viner som speglar (både) tradition…”

Till saken hör också att avsändaren ingår i en koncern som tillsammans står för över tio procent av den svenska vinimporten. En grupp som presenterar sig själv med följande tänkvärda ord ” Vi … är sedan mer än tio år marknadsledande av ekologiskt odlade och Fairtrade-märkt vin. Välkommen till vår vinvärld!”

Eric och andra må häpna och ondgöra sig över att man både kan ha kakan och äta den i den svenska vinvärlden, men det är så här det ser ut och ett skäl till att ingen på allvar ifrågasätter importörernas i förekommande fall dubbelmoral är dels att inga undersökande eller i sanningen konsumentupplysande medier följer detta, dels att marknaden inte är fri samtidigt som den som har monopolansvaret inte bryr sig, sannolikt med hänvisning till det fullt korrekta argumentet att detta på intet vis är olagligt. Bara i lika delar omoraliskt och dubbelmoraliskt.