Månadsarkiv: oktober 2012

Billig, ny fransk ek, tack! & Bowie

Publicerat av
7

Enligt egen och/eller, i förekommande fall, importörens uppgift finns det producenter som lagrar allt sitt vin på nya, franska ekfat i sex månader och ändå kan sälja produkten för några och tjugo kronor. Kort sagt är det imponerande med producenter som drivs så till den grad av välvilja, att de väljer att sälja sina viner med förlust så länge det gör oss uppspelta och glada. Varför inte ekvationen går ihop? Tja, ett nytt, fransk ekfat på 225 liter kostar i runda slängar 8000 kronor. Även om man slår ut den kostnaden på två viner (två x sex månader) blir det dyrt: 8000 kr/450 l = drygt 17, 50 kronor/liter. Räknar man baklänges på ett vin för 75 kronor får producenten drygt en tjuga för sitt vin. Det ska täcka själva vinet, buteljen, etiketten, förslutningen och lådan flaskorna läggs i. Och så eken på minst 13 kronor per 75 cl. Och då har vi inte tagit med i beräkningen arbetet med att sköta faten (fylla, tömma, eventuellt dra om, rengöra, lagerhyra…) och kostnaden för att hålla dem fulla (avdunstningen) samt den bottenrest som alltid går bort när vinet ska blandas eller dras om. Bortsett från den orimliga kalkylen: varför skulle en producent förslösa nyinköpta, svindyra fat på ett skäligen enkelt vin den ändå inte får bra betalt för? vinifierat överlåter till sina hängivna hängruntare att göra en egen sannolikhetskalkyl för detta. Hur går man då till väga med eken i billigare viner? Tja, man använder med fördel ekspån eller ekstavar. Båda fungerar utmärkt, ofta till och med bättre än nya fat på mindre koncentrerade viner av det enkla skälet att de inte torkar ut vinet på samma sätt. Varför inte använda gamla fat? Det kan man göra, under förutsättning att man söker den stilen det ger. Kan man kombinera några nya fat med ekstavar? Jo, det är också ett sätt. Blir det inte billigare om man arbetar med större ekfat? Sällan, därför att ju större fat, desto dyrare är de. Varför säger inte producenterna, importörerna och detaljisterna som det är, borde inte någon, i Sverige till exempel Systembolaget, slå hål på myten? Tveklöst. Men det sistnämnda har till och med avslagit offerter på vin i prisläget 70 – 79 kronor med hänvisning till att vinet är gjort med ekstavar och inte nya fat, vilket andra importörers produkter sagts vara. Med andra ord en regelrätt uppmaning att ljuga nästa gång en offert skickas in på en förfrågan avseende billiga viner lagrade på dyra fat. Bowie goes Lynch. Bowie takes it to the air. Bowie burns it slowly.

Populistiskt från Skånskan

Publicerat av
6

Har inte haft för avsikt att vidare kommentera vårt, några ledamöter i Vinakademien, försök till att väcka debatt på SvD Opinion, men när nu någon skickade till mig Skånskans tolkning av det vi skrev måste det kommenteras – dessvärre här, eftersom det inte fungerade att kommentera på Skånskas sida (där väl för övrigt ingen längre läser det nu gamla inlägget från tidningen). Läs det här först. Sedan det här: Det är, förstås, alltid

Bordershop just nu: Big Foot 3 L för 7 €. Billigt för vem? Men var för all del ingen snobb, slå till bara!

tacksamt att framställa den som kvalitetsivrar som en snobb, som från sina höga hästar och med näsan i vädret ser ner på den vanliga människan, som ska styras och behärskas; kort sagt är det alltid trevligt att ligga rätt i den populistiska fåran, något Skånskan måste anse sig göra efter att ha läst våra intentioner som Hin Håle läser Bibeln. Dock i all korthet och för att vara övertydlig: Det finns inga billiga viner. Betalar inte konsumenten, gör vingårdsarbetaren eller miljön det. Systembolaget använder sin monopolställning till att pressa priserna som vore det Tesco och till att bygga ett oproportionerligt stort utbud av billiga viner medan nya aktörer på nätet tar över försäljningen av bättre och mer ”reko” viner, som, märk väl, inte nödvändigtvis måste kosta skjortan bara för att de inte finns på box för 159 sek. Det är, förstås, helt okej att dricka och äta ”billigt”, rent av att åka till Tyskland och bunkra upp på fulvin, men tro inte att det inte har några konsekvenser för andra. Att försvara skräpkultur och förment valfrihet är populistiskt men knappast genomtänkt och hållbart vare sig som argumentationsnivå eller från miljösynpunkt.

Helrostade fat & Billy Corgan x 2

Publicerat av
6

I senaste Allt om Vin har jag gjort en krönika om “kaffe-viner”, alltså viner som (gissa!) doftar och, i förekommande fall, smakar kaffe. Dessa görs, enkelt, med hjälp av ekstavar av typen ”High mocha”. Lätt som en plätt. Dock har många, genom åren, känt sig manade att gissa, och gärna tala om för andra, hur sådana här viner görs. Dels har detta skett medvetet från marknadsförarnas sida, dels därför att somliga av outgrundliga skäl känt sig manade att säga något eller rent av trott sig veta hur det går till trots att de inte gjort det

Billy Corgan

och inte haft vett att hålla tyst. Fick häromdagen, från en importör som läst krönikan, mig tillmailat en fin liten historia om några självutnämnda experter på finska Alko. De var så övertygade om att kaffevinet fick sin karaktär av så kraftigt rostade fat att de, faten, till och med var rostade på utsidan. Hade de nu inte gett uttryck för detta i tryck samt på plats i Sydafrika krävt att få se de dubbelrostade faten hade det hela varit lite mindre pinsamt. Nu skulle man kunna tro att det nyss nämnda är lögn och elakt förtal, men om man går in på Alkos hemsida visar det sig, att nej det är sant: det står till och med på sidan att faten rostats såväl på ut- som insidan. Ganska gulligt om det nu inte vore för att Alko i likhet med andra företag i liknande situationer tror sig kunna och veta allt och har man nu sagt att det här kaffevinet görs med fat som rostats både på in- och utsidan måste det, förstås, vara så, och det även om producenten hävdar något annat. Billy Corgan gör cover och inte.

Dylan, Knopfler, Hendrix & Cha Cha

Publicerat av
Svara

Ju längre från havet man kommer på Market Street i San Francisco, och ju närmare Bill Graham Civic Auditorium, desto tätare blir marijuana-röken. Kort sagt är Market Street bitvis ett pot room i det fria eller i vart fall en pot street. Även om röken sedan lyser med sin frånvaro innan konserten tar sin början, stiger snart den söta doften av gräs mot taket så snart spelmännen tar sats på scenen. I det här fallet var Mark Knopfler först ut. Spelade någon Dire Straits-låt, något från Local hero och en massa från de senaste albumen.

Cha Cha

Riktigt bra och Knopfler är, minst sagt, still going strong. Dylan däremot… nej, duktiga musiker, men alla låtar vara arrangerade som boogie eller blues och det är inte jättebra när Dylan fått för sig att kraxa låtar som Blowing in the wind. Kraxa var för övrigt precis vad Dylan gjorde. Kanske hade han vajsing på stämbanden den här dagen, kanske har han förlorat den röst han en gång hade. Kul att se en legend, men mer än så var det inte med honom. Den som vill få en behaglig känsla av legendarisk närvaro kan annars med fördel ta sig till de gamla hippiekvarteren i Haight Ashbury District, där man kan insupa inte minst Hendrix påtagliga närvaro och kanske äta på enkla och utmärkta Cha Cha, där man får sin Catena Malbec serverad i rejäla Duralex-glas, vilket är helt ok här. Legendarisk musik!

Hendrix

Fransk vinrevolution: domaren har ordet & Mark Knopfler

Publicerat av
Svara

Blott någon timme efter att de tre senaste inläggen författats och publicerats, återfann sig vinifierat dinerande nästgårds en tvättäkta domare tillika god vän. Självklart ställdes frågan hur i hela fridens namn domstolen i Bordeaux kunde döma till branschorganets fördel. Min kompis domaren funderade en stund innan hon klämde ur sig, det ganska logiska, svaret: ”Om branschorganet kan visa att det också gör nytta för odlaren X kan det förefalla orättvist att X inte ska vara med och betala”. Okej, men det innebär i förlängningen att alla företagare måste gå med i en branschförening typ Företagarna, att alla arbetare måste ansluta till en fackförening, ja det innebär rent av i förlängningens förlängning att alla som badar bör gå med i SLS. Dylika argument lär nu inte bita på de franska rättskiparna. Däremot har vinifierat sin åsikt klar: det gör inget alls om de nuvarande branschorganen tvingas till en omstörtande reformering. Att diverse former av samarbeten sedan behövs för att lyfta fram en grupp odlare, ett område eller rent av ett land är en annan sak. Så, nu får det vara nog om den här saken till dess domstolen i Luxemburg sagt sitt. Tunnel of Love (Final solo).

Fransk vinrevolution: vinifierad kommentar (& Slade?)

Publicerat av
Svara

Fortsättning på förra inlägget. Av egen erfarenhet vet jag att de mindre odlarna inte får mycket tillbaka för de pengar de årligen tvingas betala till branschorganet. Ju större produktion, desto mer betalar producenten. Det sistnämnda gör, förstås, att de stora företagen tillika stora bidragsgivarna tycker att de ska prioriteras. Problemet är att de ofta prioriteras väl mycket och att kvantitet går före kvalitet. I ett område som Provence/Côtes-

Château L´Arnaude finns för övrigt åter i Sverige – importeras av Cave a Vin

de-Provence är det uppenbarligen så. När jag var producent i området hamnade jag i en engelsk tidning i egenskap av ledare för ena sidan i en fejd mellan kvalitetsivrande rödvinsproducenter och branschorganet och de stora aktörernas fokus på rosévin och volym. ”The War of Rosés”, kallades det med en blinkning till den engelska historien. Att döma utifrån min nuvarande uppdragsgivare i Provence, Château L´Arnaude, har jag svårt att se att något ändrats sedan dess och min gissning är nog inte alltför vild om jag tror att även Château L´Arnaude gärna skulle avstå från att betala för sitt medlemskap (rätta mig om jag har fel, Mats Wallin). I vilket fall som helst får en producent som den nyss nämnda, alltså med inriktning på dyrare kvalitetsviner, och med huvudsakligt fokus på rött, mycket lite stöd eller, mer sannolikt, inget stöd alls från branschorganet. Tilläggas ska, att branschorganisationerna och odlarstrukturen varierar från område till område så det som tidigare sagts i de här inläggen är ingen självklar sanning överallt. Dock torde det vara mer regel än undantag. Att sedan inte fler drar sig ur beror på att de blir åtalade och så länge det inte finns ett friande utslag vill det till mycket mod, envishet och övertygelse för att som Carole Salen våga ta steget och dra ut i en fejd som i vissa avseende påminner om Davids kamp mot Goliat. Hugade importörer kan för övrig notera att Carole och hennes Les Bastides letar efter en importör i Sverige. (Slade???)

Fransk vinrevolution: Carole Salen (& Slade?)

Publicerat av
Svara

Fortsättning på förra inlägget: Varför vägrar då odlarna betala sina medlemsavgifter? En av dem som vägrar är Carole Salen. Hon driver den gamla familjegården Domaine Les Bastides i Côteaux-d´Aix-en-Provence, en av de första gårdarna i Frankrike att deklarera sig som ekologisk; redan för 40 år sedan tog man steget. De som nu, likt Carole,

Carole Salen

protesterar mot branschkommittéerna delar i stort hennes åsikt, att branschföreningarna bara är till för de stora vinhandelshusen, kooperativen och ett fåtal stora producenter. De mindre, särskilt om de gör ekologiska eller biodynamiska viner, har ingen nytta alls av sitt medlemskap. ”Ändå tvingas vi betala”, säger Carole som slutade betala för flera år sedan och som ska upp i rätten i Aix-en-Provence i januari. Nu hoppas hon att domen i Luxemburg går hennes väg. ”Det är uppenbart att en privat organisation av det här slaget inte kan tvinga folk att betala för ett medlemskap de inte vill ha. Det måste bygga på frivillighet. Den som gör ett ekologiskt vin i den lilla appellationen Côteaux-d´Aix-en-Provence får ingen hjälp alls av den stora organisationen Comités Interprofessionels des Vins de Provence (som omfattar ett flertal appellationer och som domineras av jätten Côtes-de-Provence min anm.)”, säger Carole. Fortsättning följer. (Slade??)

Fransk vinrevolution i vardande? (& Slade)

Publicerat av
Svara

Det faktum att den franska vinvärlden kan stå inför en smärre revolution har föga uppmärksammats utomlands. Det som händer är, att några odlare vägrat betala sina medlemsavgifter till respektive ”Intercomité” – alltså den lokala branschorganisationen. De sistnämnda finns i snart sagt varje fransk appellation, till exempel CIVB (Conseil Interprofessionel du Vin de Bordeaux). Ett datum att hålla i minnet är den 15e november. Då tar Europadomstolen i Luxemburg ställning till en tvist mellan just några producenter i Bordeaux och CIVB. Om vinbönderna får rätt innebär det rimligtvis att de franska domstolarna måste följa den domen och det i sin tur leder till att branschorganisationerna inte längre kan tvinga odlarna att betala medlemsavgifter. Det sistnämnda lär skapa en hel del problem för ”Les Interprofessions” och deras finansiering. Riktigt dramatisk blir situationen om de producenter som väljer att sluta betala också kräver tillbaka de senaste årens avgifter – något som de, som en följd av domen, kan få rätt till. Inträffar det, lär ett stort antal branschorganisationer försvinna över en natt. Fortsättning i nästa inlägg. (Slade?)

Prisvärt inlägg, Blondie & Vai

Publicerat av
10

Den enda som kan avgöra huruvida en upplevelse eller en sak är prisvärd är den som betalar för företeelsen i fråga. Och detta oavsett om vi talar om musik, konst, litteratur, en sällskapskatt, en tävlingshäst, en mjökko, mat, en prydnadsväxt, vin eller något annat. Däremot torde det i de flesta sammanhang gå att rangordna efter kvalitet. Det kan gälla hållbarheten på ståltråd, funktionaliteten hos en skiftnyckel eller kanske upplevelsen av ett

Vai – ett fynd.

vin. Här kan man komma med den lika återkommande som infantila invändningen: ja, men då är frågan vad som är kvalitet?! Ha, har du tänkt på det? Det som är kvalitet för dig kanske inte är kvalitet för mig? Nej, så är det säkert ity den som använder slik argumentation i sin polemik placerar dessvärre sig själv i en sandlåda där endast andra likasinnade leker och gläds över billigt fläskkött som färgats rött och andra varor som de tycker är kvalitet eller i vart fall prisvärd kvalitet. Andra har upptäckt att det föreligger en viss kvalitetsskillnad mellan ett par inte helt vattentäta stövlar och ett par som är täta och dugliga i regnoväder även efter 300 användningar. Hur många har idag koll på Du Mauriers storsäljare Trilby och hur många har koll på Strindbergs verk? Om någon missade det, var det sista en retorisk fråga eftersom ingen har koll på Trilby idag av det enkla skälet att den romanen inte håller samma kvalitet som Strindbergs verk, men den sålde mer på sin tid. Till saken: kan man rangordna vin efter prisvärdhet? Ja, självklart kan man det. För egen del. Men kan rimligtvis inte göra det åt andra – låt vara att ”Fynd” kan se bra ut i en vin – eller köksmixerprovning i en tidning. Det enda rimliga sättet att åt andra bedöma och värdera vin är att göra det så objektivt som möjligt utifrån sin kunskap och den subjektiva upplevelsen och efter en strikt kvalitetsskala. Det är sedan upp till konsumenten att avgöra hur högt på kvalitetsstegen plånboken orkar klättra. Klart är att det inte finns några billiga fyndviner. Sist men inte minst: den som betalar 20 miljoner för en tavla gör det sannolikt mer undantagsvis om den inte anser produkten i fråga vara prisvärd. Blondie. Vai.