Finca Dofi 199X & Brand-X

Publicerat 2013-06-29 av Lars Torstenson

År 1997 begav sig personalen på ”Rabiega Vin” – vingårdarna Domaine Rabiega och Château d´Esclans samt negociantfirman Rabiega – och ”Rabiega Conference” – hotell- och restaurangverksamheten på Domaine Rabiega på resa till Priorato eller, som det också kallas på katalanska och bara för att krångla till det, Priorat. Där åt vi bland annat lunch med min kompis Alvaro Palacios. Av någon outgrundlig anledning blev alla damerna, fransyskor som svenskor, mer än lämpligt förtjusta i Alvaro och riktigt illa blev det när en fransyska fånigt och med dumstora ögon frågade ”Monsieur, vad krävs för att bli en bra vinmakare?”. Detta fick Alvaro att sluta karva i den gigantiska blodkorven på hans tallrik, lägga ner besticken och titta fransyskan djupt och allvarligt i ögonen med sina egna, som damerna sa, ”ofattbart djupa och mörka ögon”. ”Madame,” sa han, ”alla kan bli bra vinprovare, men att göra bra vin är…” här gjorde han en paus under vilken endast enstaka gnyenden hördes från den kvinnliga publiken, ”… att lida.” Ett unisont sus som lät som ett stönande ”åååh” gick då genom åhörarskaran och hade inte mitt överjag hunnit stoppa underjaget hade jag fallit in i kören, men för tusan!, hur skulle det sett ut och framförallt hur hade det låtit? Nog av. Plockade igår fram en Finca Dofi från 1990-någonting – dessvärre är sista siffran… öh, förstörd… – men jag gissar att det är, var, en 1994. Har aldrig riktigt trott att Alvaros Priorat-viner utvecklas väl över en 20-årsperiod, snarare att de skulle tappa sin kraft och komplexitet, men icke sa Nicke. Finca Dofi 1994 (?) visar sig vara i utmärkt form, massvis av kraft och välgörande syra och den balanserade mognaden och alkoholstyrkan (13,5) ger oss ett livfullt och spännande vin med personlighet och lagom mängder mognad, frukt, integrerad ek och allt annat du med rätta kan kräva av ett Alvaro Palacios-vin och hur mycket han nu än lidit när han gjorde det där, stackaren, så gör det inte alls ont att dricka det. Brand-X.

Trisslottsskrap, Husqvarna & korkade kollegor: Grumpy Friday samt Anna von Hausswolff, Kavinsky, Talking Heads & Queens Of The Stone Age

Publicerat 2013-06-28 av Lars Torstenson

Bevare mig för att hamna i TV för att skrapa Trisslott. Du vet att du vunnit 50K och allt annat än en fördubbling av det är ett nederlag, ja allt under 2,5 miljoner är en besvikelse. Och så står programledarna där och låtsas vara intresserade i en för dem rutinmässig situation och, i ett försök att öka spänningen, förhöjer de även dina förhoppningar och så står du där plötsligt med 50K och då ropar den satans programledare ”Femtio tusen, du! Ska du ut och resa nu?!” och samtidigt som du sväljer förtretet och besvikelsen och försöker se ut som en god förlorare och ser den nya bilen och Jorden Runt-resan flyga sin kos hör du dig själv säga något i stil med ”Ja, jo, nej, jag vet inte, vi får se…” men då har programmet redan gått vidare. Dock: vinner du så köp dig inte en Husqvarna gräsklippare byggd till billigast möjliga pris och därför, som det verkar, utan normala kvalitetskrav. Har tidigare berättat om mitt felköp. När jag var ute och luftade klipparen igår och mellan det att jag gång på gång, med risk för fingrar och annat, fick skruva ihop den, körde jag på en liten sten och det räckte för att motorn skulle stanna, normalt, och, onormalt, ena hjulet vika sig! När jag sedan bankade och trixade för att få det numer skeva hjulet rullbart igen noterade jag att Husqvarna måste ha köpt Corgi Toys bortglömda restlager av plasthjul i Taiwan för på mindre än ett år har däcksmönstret slitits ut! Snacka om B-produkt och snacka om att ett fint gammalt småländsk kvalitetsmärke har sålt sin själ till kvartalskrösus och därmed undergräver sin kvalitetsstämpel och trovärdighet varje gång någon klipper gräset med en av deras BiB-klippare. Otrevliga kollegor: berättade häromdagen att en mig närstående importör vunnit en Systembolags-upphandling med det utmärkta vinet ”Crémant de Bourgogne” från stjärnvinmakaren Clotilde Davenne. Döm om importörens förvåning när en sur kollega ringt monopolet för att påtala att det på Clotildes, i det här fallet obsoleta, hemsida står att vinet innehåller mer Pinot noir än det idag, och sedan länge, gör och att vinet därför borde stoppas; enligt kollegan skulle andelen Pinot noir vara 6,6 % för stor. Öh? Vet inte vilken kollega det är fråga om, men helt säkert en som säljer kemiskt pimpad Bag-in-Box och annat skräp och som ler stövelslickande brett nästa gång vi ses. Vi förjagar denna fredag en viss del av all grumpiness med Anna von Hausswolff, Kavinsky, Talking Heads & Queens Of The Stone Age.

Muse & Skip The Use i Nice & svett

Publicerat 2013-06-27 av Lars Torstenson

Svara

Är det värt att sitta i timslånga köer in och ut ur Nice, där 50 000 människor samlats, bara för att få se och höra Muse spela live? Låt mig svara med en annan fråga: Skulle jag vilja kunna spela gitarr som Matthew Bellamy? Nog med frågor med självklara svar. Kort sagt var 2nd law tour – spelningen i Nice fullständigt lysande. Bokstavligen talat, och föga överraskande, fantastiskt sceneri, underbara låtar och musiker som är snudd på övermänskligt bra, därför att hur bra nu Bellamy än är så är rytmsektionen också något bland det bästa vi kan hitta idag. Nog av. Kan bara rekommendera HR:en att göra sitt yttersta för att se någon av spelningarna på den här turnén. I Nice var till och med

Muse elektrifierar och lyser upp Nice-natten.

förbandet Skip The Use riktigt bra och gav sitt yttersta för att värma upp den förväntansfulla publiken. Var då ingenting dåligt? Nej, jo, vänta, det var förstås det där paret, Fröken Perfekt och Unge Herr Klassensordningsman som belåtet stod där och sög på en löjlig slang kopplad till Unge Herr Klassensordningsmans ryggsäck samtidigt som de såg ansträngt besserwisseraktiga ut, ja, ni vet sådant där som ni inte bryr er om men som får ert känslospröt i festival- och konsertträsket att bli misstänksam och se! när er man i Nice av olyckliga omständigheter och ett gungande folkhavs oberäkneliga vågrörelser senare under konserten råkade komma närmre de misstänkta objekten, visade sig båda stinka av flera dagars gammal svett. Visste väl att det var något fel på dem för så där perfekt ser bara den ut som har något att dölja.

Ny vinklubbslåda på gång & Elliphant

Publicerat 2013-06-26 av Lars Torstenson

Dags för en ny låda från Terrific Wines Club. Ni som är medlemmar får ett erbjudande, typ, nästa vecka. Ni andra kan, för att få samma erbjudande, klicka in här och bli medlemmar – notera att ni inte förbinder er till något, däremot kommer ni varje år få fyra erbjudanden om en låda vin innehållande tre flaskor vardera av fyra viner. Som om inte det vore nog får

Frisk Albariño-fläkt från Galicien. Bra för din gom.

ni dessutom en liten presentation av varje vin och, inte minst, receptförslag, som, är bäst att tillägga, er utsände i vinklubbsdjungeln inte har något med att göra. I lådan som släpps nu i juli återfinner vi följande godsaker: Girard Old Vine Zinfandel (utmärkt rödtjut till grillaftonen, särskilt om du ger dig i kast med maffiga köttbitar), Perez Cruz Syrah (insmickrande chilenare som inte går över gränsen och slickar dina stövlar och därför kan bjudas in i de flesta sammanhang), Les Lauzeraies (säg vad ni vill men visst är det så här matrosé ska se ut och smaka (inget frågetecken för det är en retorisk fråga och kräver därför inget mer än en lång parantes), täcker upp allt som nyss nämnda Girard inte klarar av när grillen och dess ritualer och maträtter drabbar ditt hem, dessutom är den, i likhet med de övriga vinerna i lådan, god) och Paco y Lola (bara namnet, dessutom nästan checkerflaggad utstyrsel, friskt, fräscht, uppfriskande vitvin som fungerar i alla sammanhang och gommar där en frisk fläkt är välkommen). Elliphant.

Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne till Sverige & mer dansant yé-yé

Publicerat 2013-06-25 av Lars Torstenson

Systembolaget har bestämt sig för att köpa in av vinifierat så omhuldade Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne. I december släpps den i det ordinarie sortimentet – exakt vad det innebär vågar sig vinifierat inte på att säga med tanke på att det nya sortimentssystemet träder i kraft i september, men gissningsvis kommer vinet att finnas i flertalet butiker. Som vinifierats HR:are vet utmärks alla Clotildes viner av stramhet, snygghet, disciplin och elegans. Crémant de Bourgogne utgör inget undantag och kanske kan den bli en efterlängtad utmanare i kategorin under champagne – och kanske också till billig, inte jättebra champagne – för alla som tycker om seriösa mousserande viner med 0 dosage, det vill säga utan tillsatt socker och därmed en tydlig, uppfriskande syra och en doft och smak som släpper loss ord som mineralitet, frisk, fräsch, stål, elegans och annat som andra än en stackars vinmakare är bättre på att hitta. Den som inte kan hålla sig till i december kan redan idag köpa vinet via Systembolagets beställningssortiment (klicka här för att göra det). Vi firar med lite mer fransk yé-yé, Sylvie Vartans gamla pojkvän Johnny Hallyday den här gången samt, som en ren bonus, Claude Francois dansanta Belles belles belles, känd sedan tidigare på vinifierat.

Råttan på katten

Publicerat 2013-06-25 av Lars Torstenson

I ett öppet och demokratiskt samhälle talar myndigheterna om för sin uppdragsgivare, folket, vad de gör. Sysslar de med generell övervakning talar de om det och om folket tycker det är i sin ordning kan de fortsätta med det, i annat fall slutar de med det. När en myndighet med iögonfallande elitistisk och självförhärligande dumhet tror sig veta bättre än sin arbetsgivare och dess demokratiskt valda företrädare och därför ägnar sig åt generell avlyssning i hemlighet är det samhällsförräderi. I skenet av detta är det lätt att ställa sig undrande till varför det är visselblåsaren Edward Snowden som nu jagas och inte chefen för NSA.

Lästips sommaren 2013 & dansant yé-yé

Publicerat 2013-06-22 av Lars Torstenson

Efter den nyligen genomförda sågningen undrar säkert en och annan HR vad som då duger åt en mer än vanligt grisig vinifierat en sommar som den just nu i norra hemisfären pågående. Det finns massvis av bra böcker därute och därför rekommenderas en och annan HR de bloggen närstående böckerna ”vinifierat” och ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” (”Årets dryckeslitteratur”, enligt Måltidsakademien, bara en sådan sak). För den som tycker om kruttorra, nördiga saker duger för all del även ”Odla och tillverka vin” och den som vill ha sig en vinvärldsanknuten novellsamling till livs intager lämpligen ett, eller för den mindre nogräknade ett par, styck ”Vinifiktioner”. Någon kanske noterar att samtliga böcker har samma författare och denna någon ska då veta att vinfierat ser det författarnamnet som en kvalitetsgaranti. Dansant yé-yé.

Colin Cotterill: Trettiotre tänder – En sågning & KC

Publicerat 2013-06-22 av Lars Torstenson

Svara

I ett av sina återkommande anfall av omtänksamhet, som hon, misstänker vinifierat, fått från sin mor, fick Äldsta dottern för sig att hon skulle ge pappa en underhållande och intellektuellt stimulerande bok och inte kunde hon ana att Colin Cotterills ”Trettiotre tänder” var en intill infantilitet fjantig deckare. Den som läser på bokens baksida kan lätt få för sig att det här är en vansinnigt kul – lite Sharp – och varmt måbraig – lite Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap – bok med tre uns insiktsfullhet i nutidshistoriska skeenden i Laos samt en lagom omfattande djupdykning i samma lands historia och kontakt med förfädernas andar. Kort sagt lovar omslaget betydlig mer än vad innehållet håller eftersom innehållet visar sig vara tämligen innehållslöst. Boken påstås ha fått något som heter Dilys Award för bästa spänningsroman och viniferat kan inte tro annat än att Dily Award – juryn antingen är lika verklig som Institutet i Schweiz eller så delas det ut av förhållandevis lättskrämda och korkade personer. Spänning? Nej och när det hade kunnat bli spännande skyndar vi vidare med en mot läsarens intellekt direkt förolämpande förklaring eller ett hopp som får barndomens matiné-Tarzan-filmers hopp, där Tarzan i ena sekunden jagas av galna bågskyttar för att i nästa lugnt stå och småtala med Jane som om bågskyttarna aldrig funnits, verka logiska och sammanhängande. Humor? Nej, trots otaliga ansträngda försök, där det roligaste är att upprepa ”Visst är det varmt?” ”Jäkligt varmt.”, därför att det är så man säger i Vientiane när det är varmt. Och hur SDS, också enligt bokens omslag, kan finna boken ”skarp” och påstå att den bjuder oss på en ”inkännande politisk satir”, kan vinifierat inte tolka på annat vis än att någon borde få sluta sitt vikariat eller åtminstone få säkringen lagad. Här krävs en osannolikt vacker avslutning och det får vi i Starless.