Jamen så finns den äntligen på youtube, den av vinifierat efterlysta Rosa, och sedan tidigare kan vi lyssna på
Pansarmamma där och så här kan Peter R Ericson från Mobben låta idag och ni som inte tycker om det här får försöka med lite Renata Tebaldi istället.
Forskning och empiri visar att vinbonden kan förbättra, eller i alla fall förändra, aromerna i viner gjorda på till exempel Sauvignon blanc och Colombard genom att spraya kväve på rankans blad. Denna effekt kan förstärkas genom valet av en jäst som ytterligare förstärker de svavelbaserade aromerna. Vissa av oss, som tycker att just den här utvecklingen klätt av Sauvignon blanc-druvan dess egentliga karaktär kan hålla med om att det fungerar,
Grenache (tecknad och obesprutad)
men knappast gör saken bättre. Nu har Chambres d’Agriculture du Var et des Bouches-du-Rhône och Centre du Rosé i Vidauban testat hur kvävebesprutning fungerar i rosévinssammanhang. Försöken har pågått mellan 2009 och 2012 och gällt Grenache. Enligt slutrapporten blir de besprutade druvorna lättare att jäsa – mer näring för jästen – och vinerna mer fruktiga. Det sistnämnda enligt de paneler som haft att blindprova roséviner gjorda på Grenache med eller utan tillskott av kväve på bladen. Samtidigt påpekar rapporten att det både är billigare och enklare att tillsätta kväve direkt till musten och att skillnaden mellan kvävebesprutad och obesprutad Grenache inte är särskilt stor samt att det är en dyr procedur. Ni som tycker om att samla på er absolut värdelöst vetande ska ha klart för er, att kvävet bör appliceras halvvägs genom véraison eftersom rankan då knappast längre växer varmed kvävet inte påverkar växtkraften i någon större utsträckning, att det är bäst att lägga på kvävet i två omgångar med tio dagars mellanrum, att det är viktigt att blanda kvävet med mycket vatten för att inte riskera att bränna bladen (200 – 400 liter vatten/hektar), att kvävebesprutning mer än fördubblar det assimilerbara kvävet i musten. Också kväve. Queen.
Av något lika beklagligt som outgrundligt skäl är det väldigt få importörer och producenter i Sverige som skickar gratisprover till vinifierat. Gratisluncher och liknande lyser också med sin frånvaro. För att nu inte tala om bjudresor, det är väl inte ens att tänka på. Och om, till
exempel, vinifierat skriver om Lafite 1950, tror ni inte att er utsände i 50-talsträsket måste betala pavan själv? Som tur är finns, i alla fall ibland, Gustibus Glögg och Vinbacken Björk. Har precis fått, och provat, den sistnämnda producentens senaste utgåva, Björk 2013. Vinet är ett resultat av den sav, 120 liter, som tappades från 18 björkar på Bassholma 13-14 april i år. Saven har sedan, i liten grad, smaksatts av ett fåtal naturliga ingredienser – vilka, upplåter vinifierat till producenten att avslöja om den känner ett behov av att dra sina affärshemligheter ut i offentlighetens obarmhärtiga och giriga ljus – och satts att jäsa. På er utsändes i björkträsket namnsdag buteljerades (se bild här intill, lånad från företagets hemsida) så 140 flaskor, som fick en lite skvätt kolsyra i samband med detta. Nu känner man inte så mycket av den där kolsyran, i alla fall inte i flaskan jag provade, men idén är rätt och även om småbubblorna inte är särskilt påtagliga är det ett väl beprövat vinmakeritrick att se till att balansera
koldioxidhalten på ett sådant vis att ett vin som annars kanske skulle upplevas som lite avslaget upplevs som om inte friskt så i vart fall inte trött. Jämfört med sin föregångare, recenserad här, dras inte 2013 med några svavelväte-häng, det har en tydlig björkvinskaraktär och ett inslag av jäst och en ren, liten frukt, i smaken slår lite russin igenom och eftersmaken är som sig bör ren och bjuder på björkvinets typiska attribut och en och annan ostbåge. Provade vinet både väl kylt och kylt. Faktum är att det tar sig bäst ut kylt, ska alltså inte serveras alltför kallt, snarare vid 14+. Mycket lite svavel, kvalar in som naturvin. Vi avslutar med ett svenskt 70-talspotpurri, låt vara att ett av inslaget är inspelat på 80-talet: Peter O Ekberg, Samla Mammas Manna, Jukka Tolonen & Coste Apetrea.
Det drar ihop sig till höst och HR:arna skriker efter vintips till höstens skaldjursanstorming, rykande grytor och, efter sommarens alla desperata grillaftnar, mörkermys – denna
svenska företeelse gränsande till melankoli och fylld av bitterljuva toner som får Vivaldi att framstå som en lössläppt och oseriös festprisse med klackarna i taket och stråken vilt dansande över strängarna som vore hösten årets höjdpunkt. Så, vad dricker man då mitt i denna storslagna färgprakt och motsägelsefulla årstid? Jo, följande, om uttrycket tillåtes, fulla hand: Leon Dormido varunummer 72763, 159 sek (det här vinet tycker du om, så är det bara, rödtjut i sin prydo helt enkelt), Cartlidge & Browne Pinot Noir, varunummer 79245, 105 sek (nej, det är inget skämt, en tvättäkta Pinot från Kalifornien för struntsumman 105 sekiner, självklart ingen DRC men väldigt mycket Pinot för liten peng, gott), Baltos, varunummer 79246, 89 sek
(kändisvinet med star quality – kolla in den här filmen – och hur kan det bli på annat vis när både druvan, Mencia, och ursprunget, Bierzo, är vinkult i vår samtid, en hästspark i vardagsvinsprisnivå, producent är coola Dominio de Tares), Chablis, varunummer 6307, 139 sek (var nu inte en fåntratt och spring och köp vilken ”chablis” som helst, här talar vi om CLOTILDE DAVENNE och hennes ”Chablis”, precis vad du behöver till höstens skaldjur både i oskalad och gryt-form), Montagny ”Les Crêtes” (och här talar vi inte om vilken Montagny ”Les Crêts” som helst utan om Françoise FEUILLAT-JUILLOT och hennes Montagny ”Les Crêts”, väldigt mycket Bourgogne för pengarna och ett synnerligen gott och användbart vin – ett sådant där som du alltid ska ha liggande i kylen). Sarah Chang lyser upp i höstmörkret.
Det råder inga tvivel om att Den ukrainska vittoffeln är tillbaka. Vid ett kort besök på Nice flygplats igår stötte er utsände i vittoffelträsket på inte mindre än fyra varianter. En stängd, sparsmakad variant på vad som förmodas vara en utvandrad ukrainare, en öppen och
glitterbeströdd version, som inte helt och fullt kan kvala in som Ukrainsk vittoffel, men då dess bärare, tveklöst, var, och sannolikt även idag är, ukrainare, gör den ändå det. Båda de här vittoffeluttrycken finns att beskåda på bilderna härintill. De övriga vittofflorna som siktades finns dessvärre inte dokumenterade, därtill blev händelseutvecklingen alltför kaosartad: En man i en maskulin, öppen vittoffelvariant stod och väntade på någon i ankomsthallen, när, plötsligt, en man iförd ett par klassiska Ukrainska vittofflor uppenbarade sig i skjutdörren som leder ut från bagagebanden till ankomsthallen, han viftade dels så att dörren hölls öppen, dels så den väntande mannen såg honom. När den sistnämnde noterat vifthannen rusade han underdånigt sin, det förstod man snart, herre till mötes och när herren ville att han skulle ta sig in så att säga genom bakvägen för att hjälpa till med
väskorna gjorde han det. Nu gick inte det så bra ity de franska tulltjänstemännen såg vad som skedde och även från andra sidan dörren, alltså vår position i ankomsthallen, var det lätt att uppfatta att chefen, som faktiskt hade rätt att vara i bagageutlämningen snart släpptes, medan tulltjänstemännen med bister min förde iväg den alltmer desperat viftande hantlangaren till, förmodar vi, någon form av analvisitering eller vad nu tullarna kan hitta på med sådana som inte visar respekt för viktiga dörrar. Hursomhelst omöjliggjorde den snabba och oväntade händelseutvecklingen en fullgod dokumentering av herrarnas fotbeklädnader. Kan avslutningsvis inte undanhålla följande reklamfilm för vinet Baltos, vi kan här se den tappre sommelieren med mera, Andreas Karlsson, göra sitt bästa för att presentera vinet alltmedan bildproducenten tycks ha drabbats av akut överambition.
Självklart är det rätt av våra politiker att reagera å det bestämdaste mot den etniska registrering som nu avslöjas i Sverige. Samtidigt bör de fundera över sitt eget ansvar för detta. Hur ska polisen veta vad som är rätt och fel i ett utpräglat 1984-land vars ledande politiker fördömer Snowden och inte NSA. The Kooks.
Var i förra veckan hos min nya uppdragsgivare Pietra Pinta i Cori (Lazio), en dryg timme från Rom. Liksom i Sydfrankrike var årets första hälft ovanligt sval och nederbördsrik här
och även här har det fördröjt utvecklingen av framförallt de vita druvorna. Således sen skörd. Nu är i alla fall merparten av de vita inne liksom en del av vad vi kallar premiumdruvorna – druvor från fält som fått särskilt uppvaktning under säsongen. Om det har någon betydelse att man gallrar? Skulle vilja påstå att dess betydelse inte kan överdrivas ett år som detta. Vi är minst en vecka tidigare på de gallrade fälten och har dessutom fullt friska druvor där – medan många andra fält drabbats av mjöldagg och många andra druvor fått ovanligt tunna skal och spräcks om/när det nu regnar och tvingar oss till
oplanerad skörd har vi inga som helst problem i de gallrade fälten, tvärtom ser det mycket bra ut där, även ett år som detta. En anmärkningsvärd, och spännande, sak är att druvan Greccheto, som vanligen ses över axeln här, i år visar sig från sin allra bästa sida och vi kommer därför göra en tank med, vad vi hoppas, förstklassig Greccheto. Bortsett från sistnämnda druva har jag svårt att se att vi kommer göra fantastiska vita på Pietra Pinta i år, däremot hyser jag vissa förhoppningar för de röda – mer om det senare. Nu till ett stycke musik vi tidigare delat med oss av här på vinifierat, men som kommer i repris ity vår trogne HR Bergs Lars Hansson har sänt oss himlasända Cecilia Bartolis tolkning av ett stycke Händel.
Ni stackars HR:are har sedan länge tråkats med än den ena än den andra attacken på de omoraliskt billiga vinerna och deras främsta beskyddare, det vill säga i första hand konsumenten som köper dem, i andra hand alla som handlar med dem eller i klartext den svenska importören och Systembolaget. En del menar att arbetet för en mer medveten
vinmarknad borde inrikta sig på att avskaffa Systembolaget och dess monopol, men även om det torde vara uppenbart att Vinsverige skulle må bättre av en fri marknad – Systembolaget har de facto inte gjort någonting för att styra upp skräpvinsmarknaden, tvärtom har det varit med och drivit på – skulle avseende skräpvinerna inte mycket i grunden ändras av det, därtill finns det alltför många konsumenter och importörer som vill ha sin billiga fredagsvinfylla respektive stora marknadsandel, omsättning och vinst i fred. Således måste konsumentens beteende påverkas. För att så ska kunna ske krävs upplysande debatter och medvetna konsumentjournalister. Medan debatten blivit allt livligare det sista året har i vinets värld de sistnämnda sannerligen lyst med sin frånvaro. Därför är det synnerligen glädjande att stora DN och dess vinskribenter, Sanna Blomquist och Alf Tumble, nu går i spetsen när de, igår närmare bestämt, i sina vintips dödskallemarkerar ett vin och skriver så här ”Det finns produkter som inte förtjänar plats i något sortiment. Ekvationen tre liter vin för 139 kr minus alkoholskatt, transport och diverse påslag går inte ihop.”. Precis så är det och kanske kan vi nu få se fler konsumenter, medier och skribenter ifrågasätta de billigaste vinerna, precis som de funderar över allför billigt kött, billiga sandaler, billig snabbmat och hur de tvättade jeansen fått sin färg. Tom Waits.
Tycker det räcker med att italienarna har Alfa Romeo, Armani, Alper, Arneis, Maserati, Mascagni, varma hav, Nebbiolo, Puccini, Sangiovese, Venedig, Florens, Rom, Elsa Morante, Gardasjön och en massa, massa annat som inte vi har. Utöver allt detta är det fullständigt onödigt att de har sådan stil. Illa nog att, som senast, komma dit och få sitt bockskägg utpekat (läs här), men nu har det gått så långt med de manérfulla pastaprovokatörernas stilkänsla att den i vissa avseenden måste stoppas via bindande EU-direktiv avseende 1 Förbud mot att äta spaghetti med endast en gaffel, och detta förbud ska kombineras med ett tvingande påbud att äta pasta med gaffel och! kniv 2 Förbud mot att snurra spaghettin på gaffeln. Dessa förbud är föranledda av den direkta
hets mot folkgrupp som italienarnas perfekta gaffelföring i spaghettitallriken innebär, när de, alltid, lyckas med konststycket att snurra upp exakt rätt mängd spaghetti på gaffeln för att därefter enkelt sluka den, medan vi andra sitter där och snurrar och snurrar bara för att strax upptäcka att snurrbollen omöjligen får plats i munnen varför den, snurrbollen, å det slafsigaste måste bitas av; kort sagt pekas alla folkgrupper förutom den apenninska avkommornas ut vid matbordet där det, förstås, alltid ska ätas spaghetti som en så kallad Primi, som såvitt er utsände i pastaträsket kunnat utröna enkom finns där för att håna oss som äter som folk. Och bara för det, inte på grund av ovilja eller avundsjuka eller för att håna, spelar vi nu det bästa och coolaste Italien kunnat åstadkomma i musik- och musikvideoväg.
I Rioja finns Miguel Merino, El Padre, och hans son Miguel Merino (Navajas), El Hijo. Padre och jag är goda vänner sedan ett kvarts sekel och Hijo har jag känt nästan sedan han föddes. Medan Padre byggt upp en fin, liten bodega, påpassligt nog kallad Bodega Miguel Merino, har Hijo dels arbetat med i familjefirman, dels utbildad sig till önolog/vinmakare, dels studerat till journalist, dels skrivit prisbelönta noveller och manus till TV-serien ”Grand Reserva”, dels satt igång en del egna projekt som det alltmer uppmärksammade Leon Dormido, där han och ett gäng vandrande kompisar ägnar sig åt att, öh, vandra, och, som tur är, dricka vin och filosofera och, i Miguels fall, tillverka vin. Jag har fått äran att finnas med dels i Padres projekt MDLVX, dels i Hijos Leon Dormido-projekt. I Sverige kan vi bland annat prova MDLVX 2009 varunummer 71885, 169 sek, ett vin som Padre och jag och numer även Hijo gör tillsammans; Leon Dormido 2008 varunummer 72763, 159 sek (även årgång 2007 på magnum för 329 sek, varunummer 79631), som Hijo gör med visst bistånd från mig samt genom att använda sig av Padres bodega; Unnum 2009, varunummer 72158, 269 sek, som är Hijos alldeles eget vin om än tillverkat i Padres bodega. Men nu är det inte bara den nyss, så försåtligt, gjorda reklamen som är detta inläggs raison d’être utan, i första hand, att få er att upptäcka vinskribenten Miguel Merino (Navajas/Hijo). Ni kan följa honom på sajten www.terrificwines.se under ”Ambassadörsbloggen”. Här är hans senaste inlägg, vart och ett värt att läsa: Om Viña Tondonia 54 och Luis Vincente 64, om den kommande skörden i Rioja, om så kallad ”grön skörd” eller ”green harvest”. Paco di Lucìas något udda tolkning av überkänt mästerverk.
El Hijo