Här ska man göra sig till och värma pizza till Hustrun och vill ha ett handfast och tydligt ”Gör så här” i punktform, alltså 1. Öppna förpackningen 2 Värm ugnen till 200 C… Men icke! Det enda den förbenade pizzan, som dessutom påstods vara italiensk, instruerade via sitt omslag var, att, hör och häpna, den skulle värmas tills osten smalt och degen antog en gyllenbrun färg! Men hur tänkte inte pizzatillverkaren där? 1. Hur ska den ensamme, utsatte kocken veta vilken temperatur som är lämplig? (Jag provade med 100 C och höjde efter 20 min till 250 C) 2. Hur gör man om osten smälter långt innan degen blir gyllenbrun? 3. Hur gör man om osten börjar torka och så småningom småryka alltmedan ena sidan av pizzan svartnar i väntan på att resten av degen ska bli gyllenbrun? Nej, det är klart att det inte går! Det är väl det den där förbaskade lurendrejarpizzatillverkaren vet, att den säljer en pizza som är omöjlig att värma, eller baka som det så fint heter på köksitalienska. vinifierat kräver förbud mot uppvärmningspizzor utan vettiga instruktioner samt förbud mot pizzor som inte värms upp samtidigt med hela sig själv!
Kategoriarkiv: Musik
Stöd sommaren – drick rosé!
Förvisso finns med stor sannolikhet ett och annat rättmätigt uns av grämelse och förbannelse över sommaren 2015, men, saken är den, att den är inte slut ännu. Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi räkna augusti till sommarmånaderna. Det innebär att vi har ytterligare halvannan månad sommar kvar. Hur vi än vrider och vänder på saken.
Har vi lite tur så kommer en fin brittsommar i september att ytterligare uppväga den inte fullt tillfredsställande sommar vi hade till och med slutet av juli. Den sena sommaren ställer extra stora krav på oss som sommarvarelser. Låt vara att den är sen men om inte vi bejakar den går den oss förbi och vi kommer tycka att sommaren 2015 var sämre än den faktiskt var. Med andra ord gäller det att dricka kopiösa mängder rosévin de närmaste dagarna och veckorna. Här följer några finfina tips som kommer hjälpa er hålla sommaren igång.1.Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, nr 99022, 119 kr. Finns i alla välsorterade butiker, kan beställas med fyra dagars varsel till övriga. Det här vinet var oförlöst när det lanserades i maj. Sedan dess har det vuxit till sig och står nu i full blom med pinot noir-roséns alla prunkande adelsmärken som jordgubbe och röda och vita vinbär och som det klassiga rosévin detta är uppvisar det även ett tydligt inslag av mineral och örter och bjuder på en uppfriskande syra a la Clotilde Davenne. Perfekt nu, men håller till nästa sommar. Drick som höstavisande aperitif eller till kycklingrätter, lax i olika varianter och sallader.2.Château Henri Bonnaud ”Palette rosé”, nr 71164, 179 kr. På senare år har Rosé de Provence kommit att bli Rosévinet med stort R i Sverige. Inget fel i det. Provence är rosévinets hemland och här görs bra rosa en masse. Samtidigt är väldigt många roséviner härifrån lika bleka i doft och smak som de är i färgen. Det gäller alltså att gå rätt i Provence-djungeln. Château Henri Bonnauds rosé, eller ”Palette” som den kort och gott heter i Systembolagets lista, torde vara mer Rosé de Provence än något annat Rosé de Provence på den svenska marknaden. Det är förvisso årgången 2013 som säljs i Sverige (via beställningssortimentet), men det märks inte – en riktigt bra rosé härifrån håller för övrigt lätt två år – snarare är det bättre i år än i fjol. Våga prova detta superkomplexa rosévin och upptäck det djup rosévin från Provence har när det är som bäst.Richard Wright.Andy Summers.
Istället för rondellhund: Luna Café, Lysekil
I en ful rondell utanför fina Lysekil ligger ett ganska fult och oansenligt hus och alldeles därintill växer vinstockar som om hade de gått vilse någonstans i höjd med Koblenz och nu fattar nada men tycker det väl är lika så gott att gilla läget och växa på som om inget konstigt inträffat. På samma sätt har en spanjor, vars hela namn är höljt i dunkel men som tycks lystra till Javier, och hans vad vi förmodar svenska och i informationen helt säkert namnlösa kollega installerat ett stycke Spanien i det till det yttre ganska fula och oansenliga huset och dess närmaste omgivning.Således kan den hugade när vädret så tillåter stiga in i en trädgårdsservering som har lika lite med Västkusten att göra som den utmärkta spanska maten och de dito vinerna som serveras där. Eller varför inte äta inomhus, där samma förflyttning söderut sker innan du hinner säga hola. Tydligen managerar det ambitiösa krögarparet flera verksamheter i Lysekil. Sköts resten lika väl och med lika stor personlighet, servicekänsla och bravur i köket som Luna Café är det bara att lyckönska Lysekil och dess besökare.PS ”Javier” är inte bara krögare och spanjor utan också sommelier och, i viss mån, vinproducent. Den hugade kan därför ta sig en svängom i Luna Cafés vinodlingar – solaris och pinot noir – och kanske någon gång i framtiden också få tillfälle att prova husets i bokstavlig mening eget vin.Klicka här för spanska bomber!
Caryl Ferey: Mapuche
Trots att er utsände i vårt platta grannlands litterära katakomber och förhandenvarande debatter har gett ut tre böcker i original på danska – jo, så är det faktiskt, de har skrivits på svenska och sedan översatts, men det är först sedan de kommit ut i Danmark som de köpts in av svenska förlag – har han inte läst någon mer omfattande text på danska, som till exempel en över 500 sidor lång roman. Fram till nu. Boken som tagit er ovan nämndes danskbokssvendom är Mapuche av Caryl Ferey.
Vadan detta, vad finns det för skäl för dig att läsa en bok på danska bortsett från att det ger dig ett osökt tillfälle att tala om dina danska originalböcker i en konstruerad och krystad recension? Jo, det finns ett mycket fint skäl, rent av två: 1. Boken är en gåva från författaren och dedicerad till er ovan nämnde. 2. Boken har överlämnats av författarens far, som i sin franska okunskap och dito ullstrumpor var övertygad om att han överlämnade en bok på svenska och som er ovan nämnde undantagsvis kan vara en vänlig själ tittade denne på boken och utbrast ”Åh! På svenska och allt!”. Ja, ni förstår, efter det där sista återstod bara att ta sig an boken på danska – och detta måste underströks ytterligare av att Hustrun undslapp sig ett ”Va? Ska du läsa Caryls bok på… danska?! Vi har den ju på franska i original, vad är det för fel på det? Du läser väl inte danska?”. Klart jag gör. Nu.
Oavsett vad jag nu tycker om Mapuche förstår alla att den här recensionen inte kan bli annat än positiv, rent av hyllande. Tur då att boken är välskriven, spännande och kunnig i sin beskrivning av den synnerligen dystra och brutala tiden då Argentina styrdes av mörkrets makter, minst 30 000 människor försvann på bara några år (poff! så var de borta), laglydiga människor torterades för ingenting, barn togs från sina föräldrar och gavs till viktiga militärer och så vidare i all outhärdlig evighet och sedan Menem på det. En tid som inte får glömmas och förtjänar att beskrivas om och om igen. Gärna i en sådan här thriller-betonad bok. All heder åt Caryl som lagt ner mycket tid, inte minst på plats i Argentina, för att samla in det autentiska underlaget till den här boken. Tyvärr finns Mapuche inte utgiven på svenska, men vi kan rekommendera den på engelska, franska eller danska.
PS Caryl Ferey, född 1967, visste redan som liten att han skulle bli författare. Han fick kämpa under många år. 1994 utkom hans första roman och idag är han väl etablerad och har utgivit allt från barnböcker via brutala thriller till sångtexter och teaterstycken. Han har översatts till flera språk och bland annat har det gjorts film av hans kriminalroman Zulu. Mapuche är hans tionde kriminalroman. Musik.
Kan vinmakare per automatik laga mat?
Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:
Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre självinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.
Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.
Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.
Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat. Rent krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)
Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.
Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.
Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.
På tal om symfonier en fantastisk symfoni.
Domaine de la Baume & BFE
En gång bodde konstnären Bernard Buffé här. Nu, sedan något år, är Domaine de la Baume ett table d’hôte, som bjuder på fantastisk miljö, underbara byggnader och en oslagbar vy, där det ligger inbäddad i järnekar, cypresser och annan grönska och blickar ut över nejden från höjderna runt Tourtour. Trevlig service, bra mat, fantastiska priser (ex två rätter inkl vin, kaffe och vatten, < 50 €). Här finns även rum för den trötte och en pool för den som vill lägga sig i blöt. Upptäck den här pärlan innan den hinner bli alltför chic – priserna kommer inte att ligga på den här nivån om några år. Ny musik från BFE.
Hustrun dissar chokladpudding!
Hustrun hade varit borta på affärsresa. Er utsände i de väntande suktarnas skara gladde sig över hennes återkomst. Gjorde sig till. Fick till finfin spaghetti carbonara med bara lätt vidbrända fläskbitar och tokmycket grädde men i alla fall: Hustrun fick Ornallaia 96 till detta. Succé! Dessutom: dessert! Sa det också ”Inte nog med detta, gullet, det kommer dessert också!”. Hustruns ögonbryn drogs ihop och det flög ur henne ett ”Har du gjort chokladpudding?”. Men, hur kunde hon veta det!? ”Du kan bara skopa upp glass och göra chokladpudding och eftersom du var så till dig måste det vara chokladpudding du gjort. Var den svår att vispa?” sa hon och fortfor ”Det är verkligen gulligt av dig, men jag äter inte chokladpudding, det enda som är värre än Ekströms chokladpudding är Darmagnacs chokladmousse” (Darmagnacs chokladmousse är, för er som inte har koll, en vedervärdig och lokalt lika känd som skydd smörja tillredd av en f d traiteur i Draguignan, Frankrike). Suck! Tungt… Eller, nej då, inte alls, faktum är att det inte kunde vara bättre än så här! Fatta: Hustrun äter inte chokladpudding så vem får allt då? Musik!
Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande
Det finns böcker som många läser därför att det är Boken alla talar om just då och framförallt talar de om att de läst boken alla talar om varmed de klargör att de tillhör och är. För egen del har jag alltid hyst en ovilja mot den sortens böcker och sammanhang. Ljuger
hellre än erkänner att jag också läst en sådan där bok medan den fortfarande var inkluderande. Fast för det mesta har jag verkligen inte läst dem eftersom jag om jag gjort det skulle tillhöra, om än i lönndom. Således har jag som pesten skytt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna prisbelönta bok, denna omdebatterade bok, denna inkluderande bok. Fram tills nu. Ett par år efter att den kom ut. Nu när den inte är särskilt inkluderande längre. Snarare avslöjar, att här, här har vi en som inte riktigt hänger med. Förvisso sant och totalt ointressant. Således tar vi oss nu an Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna måste-ha-läst-bok som ni väl alla har läst och nu ska ni få veta vad ni egentligen ska tycka. Så här:
Egenmäktigt förfarande är en oerhört underhållande bok som bjuder på småskratt en masse, fint språk , många underfundigheter och ett visst problematiserande kring det här med att ha och vilja ha och inte vilja ha och att vilja ha men inte riktigt ändå i alla fall inte på det sättet. Läste, innan jag satte ögonen i texten, att någon var fast efter att ha läst tre sidor.
Dumheter, var jag övertygad om, men, oj, så var det. Små tankar som ”…Han slets isär, ty samtidigt som han inte stod ut med att bli älskad av offentligheten då det tydde på medlöperi, feghet och liknöjdhet inför de råa sanningar som ingen samtid någonsin orkat möta men som framtiden alltid såg generande klart och med ett överseende leende inför dåtida inskränkthet…” är självklara men sällan sedda och väl formulerade och någonstans fångar passagen ”…hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av totalitära system…” bokens kvintessens; lägg till det träffsäkra beskrivningar av den låtsasvärld det lika pseudoproblematiserande och handlingsförlamade som självtillräckliga och egenhyllande kultur-Stockholm kan vara och, som sagt, massvis av humor.
Det här är Bridget Jones dagbok på högre plan. Janine Jensen & friends.
Köksskolan: Gör ont vara Plura
Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.
Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.
Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.
Nicolas Godin
Ni som missade att klicka in er på länken till Nicolas Godin i gårdagens inlägg om Titien de Margüi får en ny chans här (strax). Nicolas Godin är mest känd för sin insats i gruppen Air. Nu släpper han en soloskiva och, uppenbarligen, riktigt bra videoar till den. Här kan ni snart klicka för att se och höra Widerstehe Doch Der Sünde (här sjunger, om vi inte är alldeles felunderrättade Godins kompis Thomas Mars från Phoenix, intressant anekdot för oss i vinvärlden är att Mars’ papps äger gården Château Thuerry i Provence) och Orca.