Så gott som hela Europa tycks i år dras med en temperaturmässigt sen vår. I södra Frankrike ser vinstockarna ut som de brukar se ut en dryg månad tidigare; knopparna har knappt skjutit ut från stammen Med andra ord är allt mycket sent. Nu brukar blomningen ske ungefär vid samma tidpunkt varje år oavsett om säsongen fram till den punkten varit ”tidig” eller ”sen”, och därefter brukar det ta ungefär lika lång tid, som vanligt, fram till skörden, ni vet de där ”100 dagarna” som för vissa druvsorter är 90 och andra 120 – med förbehåll för att vissa druvor vissa år aldrig når fenolisk mognad och andra socker- eller syrakantrar på tok för tidigt. Växtsäsongen som helhet i år lär, rimligtvis, bli rejält nedkortad. Vi får göra som vi brukar och se tiden an. Och med start någon gång i maj kommer vi att kunna läsa om de vanliga väderkatastroferna, som kommer resultera i en liten och därmed dyrare, ovanligt bra skörd. Blodbuzz Ohio.
Kategoriarkiv: Musik
En lunch i Cannes & Clas Yngström
En Comtes de Champagne 1998 fick mig att bli misstänksam. Varför kastade Vinvännen Göran i Cannes en sådan godbit på mig bara så där, när själva idén med vårt möte var att äta en lunch på Hotel Martinez dubbelstjärna Palme d’Or? Han hade påstått att Palme d’Or, efter en tids kulinarisk ökenvandring, åter var bara såå himla bra. Varför då försmörja mig med en Comtes i bästa form; en del utvecklade, snudd på mognadstoner i doften och en underbar syra som skvallrade om att om vi inte varit så heta på gröten och begått detta vin just nu, hade det kunnat leva väldigt många år till? Mycket riktigt. Palme d’Or är lika förföriskt vacker som alltid, där den ligger en våning upp i Martinez och med utsikt över hotellets inbjudande djupblå pool, den myllrande strandpromenaden La Croisette och, förstås, Medelhavet och dess explosioner i smaragdgrönt och turkos varuti ljusgula solkatter ses skutta muntert omkring och servicen är, med undantag för en okänslig typ som går omkring och talar en för alla,
inklusive sig själv, obegriplig engelska istället för att bara säga som det är på franska, utmärkt och vinlistan bra – den här dagen testades en alldeles underbar Conseillante från 2001, ett utmärkt, för att inte säga perfekt, val – och, ja, då borde allt vara frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Maten är bra. För all del. Men inte outstanding. Bara så ni vet. För helt billigt är det inte. Nu insåg snart Vinvännen Göran i Cannes hur illa han bettet sig när han bjöd dit oss för lunch och hans dåliga samvete fick honom att, då vi kom hem igen, öppna flaskor en masse och av dessa vill jag bara nämna en Mouton Rothschild 1983, som, ja ni vet väl vid det här laget att Mouton inte riktigt är min grej, var riktigt bra, så bra en Mouton kan bli,
mycket god helt enkelt och ganska lagom drickmignuform, men detta lät jag, förstås, inte Vinvännen Göran i Cannes ana; jag satt mest och surade och sa att jag inte mådde så bra efter lunchen och så försökte jag se illamående ut, vilket inte var lätt med tanke på att jag mådde alldeles utmärkt och njöt för fulla vinglas av Moutonen. Hela skådespeleriet, förstås, bara för att få honom att känna sig som en nedrans svikare, som borde leta fram ändå fler godbitar ur vinkällaren för att få mig på gott humör igen. Som ni som förstått textens betydelse ovan förstått, lyckades detta och avslutningsvis vill jag bara också nämna en Taylor’s Vintage Port 1985, som, efter en hel del luft, lågprofilsexploderade på typiskt elegant Taylor’s-vis i en kaskad av vintage port-vinernas allra vackraste och mest subtila nyanser. Såå vacker. Clas Yngström.
2 krogtips, 4 förbud & 1 Savage Rose
Saitavini är inget mindre än ett italienskt enoteca mitt i Düsseldorf. Bättre än
så kan det inte sägas och den som är i Düsseldorf och blir sugen på bra italiensk mat och ett brett urval vin därtill vet härmed vart den ska bege sig med sina sugande tarmar. Les Gorges de Pennafort är stället paret Da Silva tog sig an när de för 20 år sedan lämnade sina två stjärnor i Paris och styrde kosan mot södra Provence. Första stjärnan kom omgående, men sedan har det inte blivit mer. Inte därför att köket inte räcker till, det är snarare så att Da Silvas inser problematiken med att lyckas hålla två stjärnor på allt det övriga, hela tiden, med tanke på att de ligger, låt vara inte långt från motorvägen mellan Nice och Aix men likväl, på landet, mellan Le Muy och Callas, och att de också driver ett tämligen lyxigt
hotell, som dock också välkomnar barn, som, som vi alla vet, är olämpliga restaurangvarelser vilket deras hänsynslösa föräldrar inte alltid inser, ja, de fånigaste av dem, föräldrarna, sitter t o m och ler alternativt hukar som om det regnade småspik när odågorna beter sig å det grövsta. Nog av. Stark rekommendation för den som vill frossa i det bästa trakten har att erbjuda. Så till saken: för en tid sedan krävde vinifierat ett förbud mot trånga duschkabiner och hala småtvålar. Detta föranledde en HR att förhöra sig om möjligheten att få till förbud mot oöppningsbara marmelad- och smörbehållare, dessa osympatiska och opraktiska tingestar som understundom befolkar hotellens frukostbuffér. Självklart! ska det förbjudas! Liksom oöppningsbara tvål- och schampoförpackningar, vilket är något okänsliga hotellentreprenörer plägar förse sina intet ont anande, ibland rent av naiva, gäster med – ett tilltag som inte sällan slutar i söndertrasade schampopaket vars innehåll till hälften hamnat i gästens mun och till hälften runnit ut i golvbrunnen. Savage Rose.
Min kinésithérapeute, gräsklipparen, mitt finger & två nya förbud!
Först som sist: om det är något som ska förbjudas så är det människor som gnäller för gnällandets skull, alltså utan att vara grumpy på riktigt. Exempel: min förträfflige kinésithérapeut – en slags fransk naprapat, tror jag – som håller min rygg i form, han är en riktig gnällspik, allt är fel och Frankrike har gått under för länge sedan och igår gav han sig till att pipa över att han skulle behöva klippa gräsmattan och när jag sa ”men sälj gräsmattan då” kom han av sig och slutade massera en liten stund innan han sa ”men det kan jag ju inte” utan att förklara varför han inte kunde det, varefter han gav sig ut i en ny, lång, veklagan över hur otrevliga kubanerna var när han var där på semester, i fyra veckor. Nästa förbud: Husqvarna gräsklippare.
Köpte en ny förra året och den håller helt enkelt inte måttet, skruvar och muttrar flyger åt alla håll så fort terrängen blir svårframkomlig, så som den är på den provencalska vischan där grisasen bökat upp vad som går att böka upp under vintern. Kort sagt klarar inte Husqvarna av att skruva ihop en hållbar maskin. Amatörer. Sist men inte minst, det viktigaste: mitt finger! Nej, det ska självklart inte förbjudas, men det har med nyss krävda förbud att göra. Den opålitliga och ömtåliga gräsklipparen måste skruvas ihop ungefär en gång i kvarten och om Husqvarna åtminstone satt skruvarna på åtkomliga ställen, men allt är byggt som om skräpmaskinen aldrig skulle gå sönder, således är det med risk för om inte liv så i varje fall lem man reparerar eländet och idag höll det på att gå riktigt illa när gräsklipparen närmast skar av ett efter en mutter trevande finger på mig – nej, gräsklipparen var inte igång och kniven svepte inte runt, hallå? trodde ni det?, det var en förrädisk, eggvass kant placerad just där fingret måste treva efter muttern som ställde till det. Känner att vi nu behöver rasa av oss lite med lite Vai.
Senkun juokset
Inte helt återställd från de försmädliga tåfrakturerna kände er utsände i skogen idag vildmarken kalla. Vårsolen, den sydprovencalska värmen runt +25 och
Hovawartens sug efter vildsvinsblod gjorde sitt till. Således snörade jag på mig mina fantastiska Asics – hoppas ni läser detta ogina Nike – och gav mig ut i spåret ungefär som jag brukar. Insåg efter ett hundratal meter dels att tårna protesterade, kraftigt, dels att det inte går att börja precis där man slutade före skadan. Nåja, varvet klarades av och Hovawarten och jag jagade alla vildsvinen på flykt och vi inser att det bara är att springa på nu. Samt dricka rödvin. Eller som vi säger i Finland: senkun juokset.
Världens bästa rosé, Bergs Lars om smitta & rosa musik
Låt det först som sist vara sagt: vinifierat är oerhört avundsjuk på Bergs Lars Hanssons förnamn. Blir alltmer övertygad om att jag borde byta förnamn till VinLars. Nog av. Skälet till att Bergs Lars dyker upp här är hans senaste blogginlägg (läs här), där han sluter upp i kampen mot världens alla hänsynslösa smittospridare. Annat vinifierat hittar i bloggosfären denna förmiddag är Magnus Ericssons och hans Uppkorkats utmärkta sammanfattning av vad Tavel är för något. Möjligen går inte Uppkorkat lika långt som vinifierat och utnämner, utan tvekan, Tavel till världens bästa roséviner, men det är inte långt ifrån. Trevligt att se är också att Uppkorkat lyfter fram vissa Tavel-viners, inte minst här på vinfierat ofta hyllade ”Les Lauzeraies” (varunr 2724, 95 sek), utmärkta lagringsegenskaper, ja rent av utvecklingspotential; till skillnad från den stora majoriteten roséviner som ska drickas inom 12 – 18 månader från skörden, blir inte minst Les Lauzeraies ett annat vin efter något år i källaren och, inte oväsentligt, många föredrar den lagrade varianten med den mer nedtonade frukten och ökade stramheten och ”mineraliteten”. Häromdagen skrev Sofia Ander på sin blogg In Vino Veritas något liknande Sakförhållandet, att Les Lauzeraies är ett rosé som utvecklas med lagring, har fått den mig närstående importören, att, tillsammans med producenten, alltid försöka hålla en ”äldre” årgång i lager åtminstone in i maj varje ny säsong – längre vågar man inte dra ut årgången, eftersom 98 % av svenskarna köper senaste årets vin och då är de inte fel ute eftersom majoriteten roséviner inte mår så bra av lagring. Ja, det där sista var, som alla vakna HR (hängruntare, för er som fortsatt har svårt att begripa att HR kan betyda annat än Human Resources) uppfattat en klar uppmaning om att hasta till närmaste Systembolag och köpa på sig 2011:an innan den tar slut. Spännande nu och kan om någon månad jämföras med 2012:an när den kommer, för att nu inte tala om hur kul det är att ligga på några pavor till 2014. Eller 2015. Rosa musik.
Äta & fika i Krakow & Chopin
Krakow är inte bara Polens gamla huvudstad och, nyss, Europas kulturhuvudstad, det är framförallt en vacker, trevlig och inbjudande stad med i god ”Habsburgsk” – Krakow ligger i gamla Galizien – anda mängder av fina
caféer, utmärkt och gott kaffeutbud samt en och annan restaurang värd att besöka. vinifierat vill rekommendera sina HR (hängruntare) att äta då och då mellan cafébesöken för magen blir lätt sur om den inte får något annat än kaffe att handskas med. Å andra sidan är det en synnerligen god idé att åka på kaffesafari i Krakow. För att göra en oändlig lista kort rekommenderar vinifierat här endast ett kafé: Noworolski, en klassiker placerad, så att säga, mitt i smeten. För att den med sur mage inte ska behöva leta länge tipsar vinifierat också om närbleägna italienaren Da Pietro – enoteca på polskitalienska. Låt er väl smaka! Chopin.
Skärp oss! & RHCP
Tveklöst har girigheten i samhället om inte ökat så i vart fall fått friare spelrum de senaste decennierna. Lägg till detta pinsamma presskandaler som demokratidödgrävaren Murdochs upptåg i England och minskat förtroende för och satsning på seriös journalistik. Och flera skandaler både i kommuner och helt eller delvis statsägda företag samt såväl statliga som kommunala – att det ser likadant ut inom den privata sektorn är väl närmast en pleonasm? – upphandlingar. Undra på att, som en ny rapport visar, misstroendet för våra kommunpolitiker ökar. vinifierat gissar, att misstroendet också ökat och ökar för andra politiker och stats-, bank- och kommunala tjänstemän, livsmedelsindustrin, ICA, Skandia och så vidare. Dags för oss att skärpa oss och göra en rejäl moralisk uppryckning. Låt oss börja med att hudflänga envar som skor sig på ett ohederligt vis även om handlandet i sig enligt det svenska rättssystemet inte är ”olagligt” ity rättvisan är, som sig bör, blind och därmed också understundom omoralisk. RHCP.
Krakow Trololo
I fredags i ett gathörn i Krakow: Eduardo Khil och Trololo.
Vintillverkning 1934 2.0 & Dream Theater
Enligt min gamla lärobok (se här) var Pasteurs lärjunge Georges Jacquemin tidigt ute med att få bönderna att arbeta med odlad jäst. År 1888 kom han igång på allvar och efter ett lyckat försök hos bland annat Herr Lamy i Vic-sur-Seille var snart produktionen av odlad, utvald jäst igång och, som tidigare framgått, några decennier senare dominerade den odlade jästen vintillverkningen. En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ”radiojäst” eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre. Möjligen har synen på radioaktivt gödsel och jäst ändrats något med tiden och kanske måste den här fina läroboken kompletteras med en del nyare rön. Å andra sidan lär den oss hur vi hanterar ”foxy-smak” från hybrider. För att göra en lång historia kort kan, till exempel, lite olivolja, även effektivt mot ”mögelsmak”, tillsättas, men det, påpekar boken, är svårt att röra runt oljan i vinet så behandlingen blir effektiv. Bäst är att behandla rävvinet med… väteperoxid, men som det, vilket boken djupt beklagar, är i lag förbjudet återstår egentligen inget annat än att skörda innan druvorna nått sin fenoliska mognad, snabbt få in druvorna i vinkällaren, omedelbart pressa, lätt, och sätta igång jäsningen och hålla tummarna. Fortsättning följer. Dream Theater tangerar Pink Floyd men får ändå, eller just därför, till det.