Kategoriarkiv: Vinproduktion

Fransmän, sprutglada bönder & Adele

Publicerat av
4

Fick mig till livs att någon via en vinutbildning i Sverige lärt sig att vinodlingsarealen upptar åtta procent av den totala jordbruksmarken i världen samtidigt som vinbönderna gör av med 80 procent av det totala användandet av jordbrukskemikalier. Hoppsan! I Frankrike är, enligt Direction générale de l´alimentation, förhållandet drygt tre procent av den odlade jorden och 15 procent av bekämpningsmedlen. Med andra ord måste fransmännen med råge vara världsbäst på att inte bespruta vingårdarna! Eller kan det vara så att någon gjort ett dåligt grundjobb igen? I så fall lär det inte vara byråkrathjärnorna och petimätrarna på Direction générale de l´alimentation (Sous direction de la qualité et dela protection des végétaux dessutom). Adele.

En sprutglad en

 

Föga svavelosande Brescou & Damir Imamovic

Publicerat av
Svara

Även om jag är skeptisk till delar av naturvins-rörelsen, som påminner väl mycket om eko-rörelsen för 25 år sedan, är jag också avvaktande positiv. Just för 25 år sedan började jag, trots alla de alltför vanliga tröttmössorna inom eko-världen då och övertygad om att det skulle ge bättre vin, odla ekologiskt och till och med maka vin utan svavel, låt vara det sista på en mer experimentell basis inom ramen för V&S FoU-arbete. Snart upptäckte jag att, trots allt, de svavlade vinerna alltid föll bättre ut i blindprovningarna. Å andra sidan stod det också klart att ”slentriansvavlandet” – som ökade, först, kraftigt med Peynaud och, sedan, när Nya Världen gjorde allt för att undvika ”brett”, som bekämpas med renhet och svavel – inte heller var särskilt bra. Trots att vissa av våra viner, särskilt de som gjordes i ”vinhandelshuset” Rabiega (alltså inte på gården utan i vår källare i Brignoles), var tämligen enkla, arbetade vi alltid med svavelvärden på högst 80 mg totalt och avseende toppvinerna låg de oftast betydligt lägre, även efter lång ekfatslagring. Eftersom vi visste att vår box, t ex, låg, vanligtvis långt, under konkurrenterna funderade vi på att sätta ut den totala svavelhalten. Vi menade att svavelhalten skulle vara en värdemätare på hur pass ren frukt och utrustning man arbetar med och hur noga man är i sin verksamhet – detta, förstås, under förutsättning att vi talar viner utan defekter. Nu stannade dock det hela vid en idé eftersom svavel inte var en viktig fråga då runt sekelskiftet. Men nu är det det och nu tycks den gamla idén bli verklig på Domaine de Brescou! Som på alla andra ställen jag arbetar med ligger vi, vanligtvis, stadigt mellan 40 och 80 mg totalt svavel på samtliga viner, även de vita. Till min glädje har nu ägaren bestämt sig för att börja sätta ut den totala svavelhalten – såvida inga konstiga regler sätter stopp för det; andra, som arbetar med betydlig högre, fortsatt lagliga, halter, brukar inte tycka om att indirekt få byxorna neddragna: kan de sätta käppar i hjulet kommer de att göra det. Vad mer är, är att vi i början av nästa år lanserar gårdens första osvavlade vin! En Chardonnay och en Cabernet sauvignon. Eller rättare sagt: vi har, eller kommer ha, som de flesta andra som gör ”osvavlade” viner, tillsatt 2 x 1 g/hl – det sista grammet tillsätts just före buteljeringen. Det gör att den totala svavelhalten landar under 20 mg/l, som är den enda gräns som någonsin, egentligen, nämns avseende vin som på riktigt är svavelfritt, eller så gott som svavelfritt eftersom helt svavelfria viner inte finns – det ser naturen till. Damir Imamovic Trio.

Helrostade fat & Billy Corgan x 2

Publicerat av
6

I senaste Allt om Vin har jag gjort en krönika om “kaffe-viner”, alltså viner som (gissa!) doftar och, i förekommande fall, smakar kaffe. Dessa görs, enkelt, med hjälp av ekstavar av typen ”High mocha”. Lätt som en plätt. Dock har många, genom åren, känt sig manade att gissa, och gärna tala om för andra, hur sådana här viner görs. Dels har detta skett medvetet från marknadsförarnas sida, dels därför att somliga av outgrundliga skäl känt sig manade att säga något eller rent av trott sig veta hur det går till trots att de inte gjort det

Billy Corgan

och inte haft vett att hålla tyst. Fick häromdagen, från en importör som läst krönikan, mig tillmailat en fin liten historia om några självutnämnda experter på finska Alko. De var så övertygade om att kaffevinet fick sin karaktär av så kraftigt rostade fat att de, faten, till och med var rostade på utsidan. Hade de nu inte gett uttryck för detta i tryck samt på plats i Sydafrika krävt att få se de dubbelrostade faten hade det hela varit lite mindre pinsamt. Nu skulle man kunna tro att det nyss nämnda är lögn och elakt förtal, men om man går in på Alkos hemsida visar det sig, att nej det är sant: det står till och med på sidan att faten rostats såväl på ut- som insidan. Ganska gulligt om det nu inte vore för att Alko i likhet med andra företag i liknande situationer tror sig kunna och veta allt och har man nu sagt att det här kaffevinet görs med fat som rostats både på in- och utsidan måste det, förstås, vara så, och det även om producenten hävdar något annat. Billy Corgan gör cover och inte.

Ek-projektet & Jacques Loussier

Publicerat av
10

Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.

Lars Torstenson: La bonde obscure

Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

 

 

”Vinmakarens skörd”?

Publicerat av
Svara

Har nu på flera håll, och språk, sett att 2012 skulle vara ”Vinmakarens år”, i betydelsen att allt är så bra att vinmakaren verkligen kan få fritt spelrum för sitt kunnande och sin kreativitet. Bortsett från att 2012 inte nödvändigtvis är såå fantastiskt överallt, är min syn på saken den omvända: det är de besvärliga åren som kräver sin vinmakare; de lätta åren kan vem som helst göra ett bra vin. För övrigt: varför skulle man vara kreativ med ett av naturen givet perfekt år? Blir ta mig tusan grumpy när jag tänker på hur korkat det där är och det är en sak att marknadsförings-säga det, en helt annan sak att föra struntpratet vidare.

Hagelhelvete på Mallorca

Publicerat av
Svara

I förra veckan drabbades, lokalt, vinodlingarna på Mallorca av hagel stora som golfbollar och med en förödande kraft; som om en scratchspelare fått på en fullträff med en driver av typen Big Bertha. Bilderna visar de förödande följderna i en odling med Cabernet sauvignon. När en vingård drabbas av hagel av den här typen, kan man behandla druvorna med en ”sicatrice” som så att säga skyler över sprickorna i druvorna. Dock måste det ske inom 24 timmar och det fungerar bara om det är just sprickor, inte om druvorna är mer skadade än så. Egentligen är det enda fungerande alternativet att skörda per omgående, vilket fungerar om druvorna är mogna eller nästan mogna. Ska man finna någon tröst i eländet som bilderna visar, är det att druvorna i princip var mogna och därför kunde skördas utan alltför stora efterföljande problem i vinkällaren.

Provence-rosé illa ute igen igen

Publicerat av
Svara

vinifierat berättade för en tid sedan om allt elände som i år drabbat delar av rosémeckat Provence. Häromdagen skrev lokaltidningen Var – Matin om saken. 167 kooperativ-bönder och 33 enskilda producenter berörs av skador på mellan 10 och 100 % av skörden och man räknar med att myndigheterna kommer att ge klartecken för inköp av vin från andra producenter – detta för att de drabbade inte ska mista upparbetade

Sönderhaglad stock

försäljningskanaler. Eftersom man ”bara” får köpa vin från den egna appellationen lär vi få räkna med kraftig ökade priser för rosébulk från skörden 2012. Här kan man verkligen tala om den ens död, den andres bröd: vi på Château L´Arnaude, som, pepparpeppar, klarat oss, sitter i guldsits nästa år… Men vad gör den drabbade – frost, hagel – annat än börjar leta vin hos andra? De flesta har gjort som Pauline Caternet på Château Margillière i Brignoles och beskurit sina stockar efter eländesöverfallen. Förhoppningen är att kanske kunna skörda något nytt skott i år, men framförallt att försöka begränsa skadeverkningarna de närmast kommande åren – för det är just det som är så lömskt med den här typen av naturkatastrofer: det tar åratal innan stocken är i balans igen. Tips på nordlig Provence-rosé. Tips på sydlig Provence-rosé.

Pedagogiskt skryt & svensk ek

Publicerat av
Svara

Som vinifierat tidigare meddelat, pågår i Thorslundskaggesregi ett omfattande arbete med att profilera svensk ek – till nytta för, om inte andra, svenska vin- och sprittillverkare. Var häromveckan i Grythyttan, där

Johan Thorslund, tunnbindare

proverna lagras hos Per Fritzell, och provade de 20 vinfaten. Prickade blint in 17 av dem och vad de tre kvarvarande beträffar så var de, uppenbart och lätt urskiljbart, för låga i det fria svavlet, varför ”off-flavours” tog överhanden och dolde vinets egentliga egenskaper. Detta berättar jag framförallt för att det är bra för mitt ego – de andra hade, vardera, tre-fyra rätt – men också därför att det har en pedagogisk poäng. Det bevisar nämligen, att svensk ek har egen karaktäristika och inte nog med det; man kan rent av skilja på svenska ekfat av olika rostningsgrad. Och det är precis vad vi vinmakare vill ha: distinkta karaktärer på våra ekfat. Det känns, förstås, oerhört bra att berätta om de övrigas tillkortakommanden i provningen, men även det har sin pedagogiska poäng: det bevisar att för den otränade – läs den som inte är aktiv vinmakare och provar fat dagarna i ända, året runt – är det hart när omöjligt att skilja svensk ek från fransk – eken de mestadels prickade var den mellan- respektive hårdrostade amerikanska, som är mycket speciell – och det är väl ett kvalitetsbetyg gott som något för svensk ek?