Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.
