Marsviner: Mullineux & Prado Enea & Arcade Fire

Publicerat av
5

Mullineux är en liten, kvalitetsfokuserad och familjeägd producent i hjärtat av Swartland i Sydafrika. Gården är känd för sina strama, eleganta och komplexa viner och har bland annat av den sydafrikanska vinbibeln Platter (2014) förärats titeln ”Winery of the Year”. I senaste upplagan av Platter utsågs också Mullineux Syrah till ”Red Wine of the Year”. Jaja, vi talar sydafrikansk vinnobless här och nu är det oss så väl förunnat att vi kommer att kunna köpa flera av Mullineuxs viner i SverigeMullineux-Syrah framöver. Tre stycken släpps i små mängder på Systembolaget i mars och den första april lanseras ytterligare två i beställningssortimentet. 1 mars(så kallad T6:a): Mullineux Syrah 2012, varunr 99215, 189 sek. 13 mars (så kallade T8:or): Mullineux Schist Syrah 2011, varunr 99333, 599 sek och Mullineux Granite Syrah 2011, varunr 74963, 599 sek. 1 april (i BS): Mullineux White, varunr xxxxx, 179 sek och Mullineux Straw Wine 2012, varunr xxxxx, 199 sek. Tycker ni att de båda jordmånsspecifika vinerna (”Schist” och ”Granite”) är för dyra så passa åtminstone på att prova Mullineux Syrah. Vad det för övrigt gäller de ”jordmånsspecifika”: ta dig råd eller gå ihop med några kompisar och gör en provning där du jämför de båda jordmånerna – en lika god som lärorik och kul provning. Passar också på att tipsa om den alltid lika bra och pålitliga Rioja-klassikern Prado Enea, som släpps i årgången 2005 dem första mars (T 6 = begränsad mängd, 360 but, i litet antal butiker), varunr 95347, 351 sek. Slutligen: den första april lanseras som T 6 Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011, varunr 99081, 299 sek, ett vin från Sonoma Valley och gården där filmen Bottle Shock, om Chateau Montelena, till stora delar spelades in, en otroligt vacker plats från vilken vi nu får tillfälle att prova det här kraftfulla Zinfandel-vinet gjort på stockar som planterades 1882. Arcade Fire i mars. Arcade Fire i april.

Rush, Rush & Mahogany Rush

Publicerat av
2

Ron Howard tar i filmen Rush sig an F1-säsongen 1976 och rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Hur dåligt kan det inte bli? Men det blir det inte. För F1-fantasten är den här filmen ett obligatorium. Ni andra kan gärna se den också – av lättförklarliga skäl lär ni inte tjusas på samma sätt av vare sig storyn eller det ni ser och hör, men det ni ser och hör och storyn i sig lär ändå vara tillräckligt för att ni ska tycka det här ärNiki Lauda Ferrari 1976 okej eller rent av riktigt bra; välspelat och välgjort och, trots allt, en bra story.  Men som sagt för oss förtappade motorfantaster är det här mumma. Howard, hans skådespelare och övriga inblandade har fått till en rasande bra film, som, så klart, är något överdramatiserad, men inte för mycket, bara så pass att det blir lite mer nerv. Som grädde på moset framställs båda förarna som människor, det vill säga på gott och ont och båda blir, förmodligen helt rättvist, sympatiska och värdiga vinnare. Det enda en som var med på den tiden det begav sig skulle kunnat önska är lite mer om de övriga förarna. Fast vad gör det när allt är så autentiskt gjort att det inte lämnar något i övrigt att önska därvidlag? Nu ser vi fram emot en lika bra film om Ayrton Senna (en till) och sedan en om Jim Clark och en om… Rush – filmen. Rush – bandet. Mahogany Rush.

Årets roséviner 2014 & Burning Bellows

Publicerat av
8

Vår i södra Sverige och det är bara en tidsfråga innan Sommaren är över oss. Därför passar viniferat som första media på att ge er Årets bästa Lannonciade_bottleroséviner redan nu så ni kan planera era inköp i god tid. 1. Les Lauzeraies Tavel, varunr 2724, ca 100 sek, en modern klassiker, enda rosévinet som hamnat på pallen de tre senaste åren då den svenska vinkritikerkåren utsett ”Årets rosé”, kraftfullt och smakrikt i bästa Tavel-anda, bra matrosé, finns i alla välsorterade butiker. 2. L’Annonciade, varunr 73000,  ca 77 sek, urtypen för ”Rosé de Provence”, rätt färg, rätt doft och smak, till och med rätt (svarvade) flaska, kallad flûte a corset, och det till ett enormt bra pris, producenten Cellier des Archers förser många andra producenter med basvin till vad som blir betydligt dyrare slutprodukter, men här, i L’Annonciade, har de lagt sina bästa druvor, resultatet är ett elegant och välbalanserat rosévin som fungerar både som aperitif och till mat, i beställningssortimentet – gör er besväret att beställa, ni lär inte ångra er, årgången 2013 är dessutom den bästa i henminne och det är svårt att tro att något annat rosévin i år blir mer prisvärt än det här. 3. Domaine de Brescou ”Fleur d’èté”, ljus rosé från Languedoc, typisktPalette Rosé - Henri Bonnaud ”piscinevin”, d v s ett lätt, fruktig rosévin som passar bäst som aperitif eller pratvin, pris cirka 80 sek, invänta nytt beställningsnummer senare i år (återkommer om det). 4. Château Henri Bonnaud, ca 150 sek, varunr kommer senare, här har vi vad er utsände i de svävande rosa molnen tror kan bli ”Årets rosé” i Sverige, ett urcool, ekologiskt rosévin gjort på 20 % cinsault och 40 % vardera av grenache och den i rosévinssammanhang smått omöjliga mourvèdre, ett pålitligt, alltid superbra rosévin från den pyttelilla appellationen Palette, just utanför staden Aix-en-Provence, med andra ord i hjärtat av Vinprovence, stor, läcker doft och en smak som håller vad näsan lovar, fungerar som aperitif eller matrosé, Systembolaget har köpt in ett mindre parti som släpps i ett fåtal butiker i juni – ska vara på hugget och ge er mer info när det drar ihop sig så ingen av er missar det här unika vinet, årets måste. 5. Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, ca 130 sek, återkommer med varunummer, jojomensan, ni läste rätt: Chablis-drottningens rosé harBurning Bellows köpts in av Systembolaget i en mindre kvantitet, släpps liksom Château Henri Bonnaud i juni, friskt, läckert rosévin med pinot noir-roséns alla bästa sidor i högsätet, återkommer när det drar ihop sig med mer information även om det här vinet som gissningsvis ingen av er vill missa och med tanke på att det bara kommer finnas en begränsad mängd gäller det att hänga på låset och, ja, ni kan ju börja planera för ett inköp, kanske rent av börja köa, redan nu. Rockabilly.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Publicerat av
2

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärktaTartelette pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande somLas Ketchup hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Ukraina, korruption & Mykola Yermolenko

Publicerat av
3

Vad är det som får så många att se världen i svart och vitt? Som om gråskalorna inte fanns och som om det alltid är en kamp mellan de goda och de onda. Och vad får så många att tro att X är god bara för att X säger sig vilja tillhöra västsfären? Det som händer i Ukraina är oerhört tragiskt, men kanske nödvändigt – hur ska annars en förändring komma till stånd? Å andra sidan: i motsats till vad många tycks tro har det ukrainska folket i realiteten haft att välja mellan pest och kolera. I förra valet, liksom i valet före det och i alla andra ”demokratiska” val i Ukraina. Med andra ord ett val mellan korrupta regimen X eller korrupta regimen Y. Och på Majdan blandas uppriktiga demokrater och de som verkligenUkraina vill se en öppning och positiv utveckling mot ett modernt, öppet, jämlikt och rättvist samhälle med brunskjortor, vars agenda knappast är bättre än sittande regims. DN menar i dagens tidning att den enormt framgångsrike proffsboxaren och oppositionsledaren Vitalij Klytjko är en politisk mellanviktare, därför att han ”saknar kontakter man måste ha för att nå framgång i ukrainsk politik”. Läs det en gång till. Det är just Klytjkos utanförskap som gör honom till ett möjligt alternativ till de etablerade, genomruttna partierna, de som sitter på kontakterna, som rent av är kontakterna – de och alla oligarker, som styr i bakgrunden med sina högst omoraliskt tillroffade förmögenheter. De vänner jag fick under åren jag arbetade i Ukraina är uppgivna inför etablissemanget. Ingen av dem ser Janukovytj, Tymosjenko och de andra etablerade som något annat än en fortsättning på Ukrainas eländeshistoria. Några av dem såg den då, för några år sedan, ganska obetydlige politikern Klytjko som ett alternativ, en som inte gett sig in i det korrupta spelet i Kiev eller som slickade stövlarna på oligarkerna. Kanske är han det, kanske snärjs han snart också in i korruptionens nät om han får verklig politisk makt. Ett är dock klart och det är att inget av de etablerade alternativen förtjänar vårt stöd. Slutligen: alla som menar att Europa skulle få slut på stridigheterna i Ukraina, annat än genom politiska påtryckningar: Exakt hur skulle det gå till? Genom en militär intervention i strid med gällande internationella lagar? Ta till vapen mot en låt vara korrupt men folkvald regim? Eller skulle EU ha böjt sig för Janukovytj korrupta regims krav för att det skulle bli ett utökat samarbetsavtal mellan EU och Ukraina? Rimligtvis vill vi alla se en fredlig lösning på konflikten, en lösning som leder mot ett Ukraina där orden frihet, jämlikhet och broderskap har ett verkligt värde, men dit är vägen lång, mycket lång och inget blir bättre av att vi är naiva eller att vi ser konflikten som en kamp mellan bara de goda och de onda, mellan svart och vitt. Så enkelt är det inte. Mykola Yermolenko.

Skörden 2013 i Sydfrankrike & Neil Young

Publicerat av
2

Chroniques du Millésime kallas ett reklamblad för vinerna från södra Frankrike inför den stundande, stora vinmässan Vinisud nästa vecka. I detta dristar sig ordföranden för önologerna i Languedoc-Roussillon, Joël Julien, till att utnämnda skörden 2013 till ”den bästa sedan 2011”. Det gillar jag och även om jag nu inte vågar gå lika långt i mitt mod som M Julien vill jag passa på att utnämna skörden 2013 som den tveklöst bästa sedan 2012. Neil Young.

Restsocker & mousserande etiketter

Publicerat av
7

Har rått lite oklarheter på sina håll avseende vad restsocker/residual sugar/sucre résiduel (vanligtvis sucres résiduels) betyder dels i sig, dels kopplat till champagneetikettens ”brut” o d. Att det är lite otydligt kring restsockret är inte så konstigt. Det som här främst avses är det socker som finns kvar i vinet efter den alkoholiska jäsningen. Vanligen mellan 1 och 2 g/l. Det händer att det är mindre än 1 g/l, men mer vanligt är attCremantDeBourgogne det hamnar något högre än 2 g/l. De flesta franska appellationer kräver att ett utjäst vin ska ha mindre än 3 g/l restsocker. Det förekommer dock att mer är tillåtet samtidigt som vinet fortsatt klassas som torrt. Många IGP –viner  får innehålla upp till 5 g/l, i kombination med en högre alkoholstyrka (15 %). Det sista är en på empiri och pragmatik baserad regel, då det ofta är svårt att helt jäsa ut viner med mycket socker/hög alkoholstryka – samtidigt som lagstiftaren sett detta som ett sätt att kunna ta upp kampen med boostade, ”moderna” viner från Nya världen. Så långt allt klart och tydligt. Det som sedan kan röra till det lite är att många fortsätter tala om vinets restsockerhalt även då produkten sötats, vilket kan gälla allt från ”torra” rödviner som ”marknadsanpassats” med en liten skvätt koncentrerad must till mousserande viner, som vanligtvis får sin smakprofil balanserad i samband med den slutliga korkningen. I de sistnämnda fallen är mer korrekt att tala om vinets totala sockerhalt. Det är också denna som avses med de mousserande vinernas olika uttryck för flaskans sockerinnehåll, det vill säga brut, demi-sec och så vidare.  När så en producent talar om sin ”dosage”, alltså den sockermängd som tillsätts det färdigjästa (mousserande) vinet, menar hen hur mycket socker hen tillsätter mätt i gram per liter, till exempel 6 g/l. Till detta ska sedan det utjästa vinets restsockerhalt läggas, låt säga 2 g/l, vilket ger den totala sockerhalten 8 g/l. Det i sin tur medför att vinet i det här fallet inte får kallas  ”extra brut” (måste vara < 6g/l), men väl brut (< 12 g/l). Ett vin som inte alls tillsatts något socker i samband med den slutliga korkningen och alltså bara innehåller sin egen restsockerhalt får kallas ”ultra brut”, ”brut nature” med mera, under förutsättning att restsockerhalten är lägre än 3 g/l (är den inte det måste vinet kallas extra brut, trots att inget extra socker tillsats). Utmärkt musik till detta upplysande kapitel i viniferats historia.

Ansikts-, doft & smaklyft: El Rey Old Vin Garnacha & Vincente Fernández

Publicerat av
Svara

Ytterligare ett sådant där trevligt vinblandaruppdrag: ”Åk till Santo Cristo i Campo do Borja och hjälp dem sätta nya årgången av El Rey Old Vine Garnacha”. Sagt och gjort och väl på plats säger Roberto (Perez), vinmakare på stället, ”du får blanda lite som du vill i år”,”jaså, (dyrare) ek-komponenter också?” frågsvarade jag, ”ja, jag tror det,” nästansvarade han. Okej, labbade hit och dit med ekfatslagradelrey2011 Garnacha från innevarande årgången 2012 för att se hur vi möjligen skulle kunna göra 2013 om vi får ha med ekfatslagrat vin. Ha! Det blev så lyckat att Roberto talade med bossen Juan som sa ”Den blenden ska vi ha!” och på den vägen är det. De är inte så skickliga på att räkna och även om priset kommer gå upp lite är det ni konsumenter som är vinnare på det här, kort sagt borde vi, även om andelen är liten, inte få med vin från nya ekfat i det här priset. Å andra sidan har de, förstås, inte heller helt lätt att omsätta sina ekade viner på marknaden. Ingen efterfrågan. Och så länge det är så kan vi alla passa på att njuta av deras FoU-arbete. Kommer El Rey att bli ett ekat vin nu? Nej, inte alls, eken används bäst i blandningsarbetet när du har med den utan att den är uppenbar. Den kanske stöttar frukten – vanligare är, ska ni veta, att folk idiotblendar och dödar frukten med eken och sedan säger ”det här vinet om några år (blink-blink)”, men då kommer det bara att vara ändå mer uttorkat – eller ger smaken en extra dimension utan att orena gammalfatstoner eller överdrivet bittra nyfatssmaker kommer med i slutprodukten. Eller både och. Frågar ni mig så är nya El Rey både breddad och lyft i doften och såväl breddad som förlängd i smaken. För att fira denna förändring passar importören och producenten på att förse flaskan med en ny etikett. Har tyvärr ingen bild att illustrera med ännu, men återkommer med en sådan om någon månad när den nya ansikts-, doft- och smaklyfta versionen av El Rey finns i butikerna. Till dess får vi nöja oss med dagens version, som inte är så dum den heller, om jag får tycka det själv; Garncaha i 180. Vicente Fernández.

Förbud mot offentliga gaphalsar!, Téléphone & ELO

Publicerat av
Svara

Nu får det vara nog! Det började med några stycken. Då trodde vi att det bara handlade om ett fåtal komplexfyllda människor som aldrig blivit sedda. Men nu finns de snart sagt överallt och det ser mer ut som en världsomfattande epidemi. Det otäcka med detta är att det inte handlar om någon spansk sjuka eller ett asiatiskt virus; det handlar omTéléphone toksmittade gaphalsar från Sverige: det är de som är ursprunget till åkomman och fortsatt dess främsta spridare. De kan helt enkelt inte låta bli att slita fram sin telefon, helst tillsammans med en laptop eller platta, och sätta sig att tala om för hela världen var de är, hur de mår, hur vädret är eller, som nu senast, i loungen på Kastrup, vilka fantastiska klinikchefer de är (!) och vi andra bara lider och funderar på hur de egentligen mår och vilka fantastiska pundhuvuden de är. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot offentliga gaphalsar! Lämpligt straff för den som bryter mot förbudet är, vid första tillfället, att, utan möjlighet att hålla för öronen eller på annat vis komma undan, under en vecka få sitta tyst och lyssna på den ena meningslösheten efter den andra. Vid upprepade förseelser ska straffet utökas med en veckas meningslöshetslyssnande per dom. Téléphone. ELO.

Zlatan Ibrahimovic/Daniel Lagercrantz: Min historia & Patti Smith

Publicerat av
4

Det finns en invändning mot den här boken och det är det smått irriterande tjatet om Rosengård. Tveklöst hör det till storyn, men det är inte såå unikt med någon som tar sig från förorten till de höga höjderna, särskilt inte inom fotbollen. Det är inte heller såå unikt med människor med överloppsenergi, oavsett om hen fått en bokstavskombination ellerZlatan Ibrahimovic Min historia inte. Slutligen är det inte såå unikt att människor hamnar utanför och inte passar in i den förutsägbara och mallartade svenska idrottsvärlden, där du särskilt inom fotbollen ska vara på ett visst, tillrättalagt sätt. Att inte anpassa sig eller sticka ut är inte osvenskt, det är sunt förnuft. Således blir jag aningen trött på upprepningar om detta och förorten: detta är mer generellt förekommande än så och svensk fotboll, och idrott, tappar i sin mallade trångsynthet unika kompetenser varje år. Förmodligen varje månad och vecka också. Med det sagt vill jag å det varmaste rekommendera den här boken som förmodligen alla utom jag själv redan läst. Zlatan Ibrahimovic är tveklöst vår samtids mest underhållande fotbollsspelare. Det tål att tänka på om han inte också är den bäste, vilket kanske kan låta lite konstigt med tanke på alla fantastiska spelare som dagligen springer runt på världensPatti Smith fotbollsplaner, men titta på Zlatans facit: han har vunnit titlar överallt, han har utsetts till ligans bästa spelare och vunnit skytteligan på flera håll, han har vunnit assistansligan, han har varit pådrivaren och vinnarskallen, han har gjort skillnad och han har satt de avgörande målen. Hade Zlatan haft ett bättre landslag omkring sig och då, när laget var ganska hyggligt, i början, haft en mer vaken och visionär tränare, är det ingen omöjlighet att han också vunnit något stort mästerskap med landslaget. När han nu i denna spökskrivna – tror att spökskrivaren Daniel Lagercrantz lyckats fånga Zlatan ganska bra, samtidigt som han skriver lite väl taffligt emellanåt – bok om sig själv bjuder på sitt liv fram till och med Milan är det svårt att inte dras med i hans historia. Vi får den verkliga bilden av vad som egentligen hände både den ena och den andra gången när pressen tog fram krigsrubrikerna, vi får följa med från Malmö till Amsterdam och vidare ut i stora världen, vi lär oss förstå oss på agenten Mino Raiola och vi får en påminnelse om några av alla de fantastiska trollkonster och mål han gjort. Är du svensk och/eller fotbollsintresserad ska du absolut läsa den här boken. Lite mål. Patti Smith.