Svensk Bilprovning, Arthur Brown & Kula Shaker

Publicerat av
7

Det faktum att bilen ska besiktigas idag lockar fram uppbyggliga minnen av grumpiness åstadkommet av Svensk Bilprovning. Allra bitterljuvast är minnet av en idiot till besiktningsman i Skövde som, uppenbarligen, hatade uppsynen av mig och min Ford Fairline 66, som vanligtvis var rejält lyft i baken och rullade med breda sulor och annat som, förstås, inte var fullt lagligt, men som dagen till ära såg ut som vilket standardåk som helst och var i utmärkt skick och borde gå igenom besiktningen utan problem. Kanske var det just detta som fick

Variant på FF 66

Variant på FF 66

denne man, som måste saknat något viktigt när han var liten, att rycka och slita i de upphissade framhjulen till dess rattringen, kopplad till tutan, ruckades ur sitt läge varpå tutan satte igång och den galne besiktigaren, nu genomsvettig och svart om händerna, sur och nöjd på en och samma gång, kunde klättra upp ur sin smörjgrop och säga ”det där måste du ordna” varpå han satte en tvåa, ombesiktning, i protokollet och väntade på att jag, rimligtvis, borde protestera men som jag var lika omogen som han väntade jag med att kalla honom vid sitt rätta namn till dess jag satte mig i bilen för att köra därifrån (ombesiktningen skedde på annan ort). Vi firar detta nostalgiska och fina grumpinessminne, som minner oss om varför vi avskyr alla småpåvar, med lite Arthur Brown, som ni säkert inte hört på åratal: Arthur Brown. Arthur Brown och Kula Shaker.

Systembolaget & näthandeln, igen, The Ronettes, Hep Stars & John Lennon

Publicerat av
2

Systembolagets utmanas i ett huj av en massa näthandlare och City Gross börjar köra hem vin. vinifierat påstår att SB bjudit in till detta. Istället för att täppa till skräpsegmentet har detta fått svälla till en för en fri marknad abnorm volym samtidigt som guldgruvan ”beställningssortimentet” hanterats styvmoderligt och den egna beställningsfunktionenHep Stars uppvisar ideliga brister. Kort sagt har SB satsat fel i sin iver att vara rättvist och leva som vore det konkurrensutsatt. Vi kan utgå från att det finns bra och dåliga näthandlare, att utmåla alla som giriga alkoholkapitalister är missvisande. Kort sagt är det dags för SB att satsa på kvalitet, verklig CSR och miljöhänsyn och sluta flörta med boxar, PET-flaskor, tetror och skräpvinssegmentet samt, inte minst, skyndsamt se till att få sin egen näthandel att fungera på ett korrekt sätt. Det ser mycket snyggare ut om företaget efter tidigare begångna missar sväljer förtreten och bjuder upp till hederlig kamp – faktum är att företaget har ett klart övertag i den kampen, men det måste inse det och utnyttja sina resurser och möjligheter på bästa, och, frestas man åter tillägga, hederligaste, sätt. The Ronettes. Hep Stars. John Lennon.

Castello Banfi 1992 & OnX

Publicerat av
2

Hustrun har fått för sig att vi absolut måste sälja några av de gamla godingarna i vinkällaren. Några som fortsatt har etiketter vill säga och som ser hyggligt intakta ut. ”Jag vägrar dricka så dyra viner”, säger hon, som om det på något vis skulle ha att göra med mig eller vad jag kan tänka mig att inte dricka. Dock: låt vara att det låter övermaga, skräppigt är måhända bara förnamnet, men er man i vinhistorien har inget emot att kränga iväg rariteter som Ausone 48, Cheval Blanc 48 och Margaux 47. Har provat dem, flera gånger, förut och de är numer så gott som alltid i första hand för gamla, i andra hand kul att öppna. OBS! ni som är hugade spekulanter på vinerna: det där sista sa jag bara för att verka märkvärdig, tror aldrig jag provat ett så bra vin som Ausone 48, och om du tittar djupt i plånboken kanCastello Banfi det bli ditt! Men bortsett från det. Lite ont gör det ändå att tänka sig att man snart kan vara skild från sina bäbisar och, måste erkännas, framförallt, att någon annan skräppig typ ska få nöjet att frimma med flaskorna inför överväldiga vänner. Slagen av den insikten och därför något ur balans försökte jag ändå, med darrande händer och omtumlad av stridiga känslor, plocka till mig några mindre värdefulla buteljer att ha att gosa med ikväll och som jag kunde förklara för, att det är ett undantag att enstaka flaskor nu ryker och att det inte är min avsikt att göra om det, nejdå, alla ni andra kommer att öppnas, frimmas med och slutligen drickas, det sista helst på ett vis så jag får merparten av flaskan för mig själv. Detta, tänkte jag, skulle få flaskorna att må bättre, för lite oroliga måste de ju ändå vara en sådan här dag och jag vill inte att de i framtiden ska se mig som hunden ser hundfångaren. Tog således ett gäng pavor under armen och stängde försiktigt källardörren då, då!, en Castello Banfi 1992 gled ur greppet och, kort sagt, gick botten ur flaskan då den landade. Jag var inte sen att kasta mig på marken och sniffa djupt och vederbörligt innan jag tog tag i den bottenlösa buteljen och tryckte näsan i denna – något som, om ni nödvändigtvis måste veta, renderade mig ett lätt sönderskuret finger. Kan meddela att Castello Banfi 1992 står upp bra för ett vin från året, tilltalande, mogen, komplex doft där det delvis insmickrande vinmakeriet på Banfi vid den här tiden på intet vis berövat drycken dess lagringsduglighet. Allt talar för att den även smakar bra. Kan rekommenderas. OnX – lokal musik från Draguignan.

Kändisviner: I Sverige & Foo Fighters

Publicerat av
12

Kändisviner i Sverige är något annat än kändisviner utomlands. Här är det snarast så att en PR/reklambyrå och/eller importör använder kändisar i desperat behov av pengar och/eller mer kändisskap och/eller med egon som springer runt med håven och/eller obefintlig självkritik. Visst går det att anföra att någon faktiskt gör det för den tycker det är kul, men det räcker inte hela vägen till upprättelse. För att parafrasera en gammal partiledare: Någon jävla ordning måste det vara på en vinmarknad. Den svenska vinmarknaden är bitvis rent pinsamt usel som det är och det faktum att kändisvinerna ofta kostar lite mer gör att de drar ner de lite mer ambitiösa segmenten i den okritiskt tänkandes infantila smuts. Vem är detta då bra för om nu vinlandet Sverige mår dåligt samtidigt som

Kändisvin

Kändisvin

ett flertal kändisar gör bort sig? Som inledningsvis nämndes lär såväl inte särskilt påhittiga byråer som enkelt tänkande importörer tjäna på detta och producenterna gör sig nog också en hacka, åtminstone i ett kortare perspektiv. Är då detta något nytt, något unikt? Nej, redan för snart 20 år sedan kom de första kändisvinerna av den här typen i samband med att Vini Lunardelli släppte sina Hitler- och Mussolini-viner. Inte anade de väl då att Mat-Tina, Lasse Stefanz, Ernst, Petter, Morberg och alla de andra långt senare skulle följa i deras fotspår. Sist men inte minst: ytterst handlar det här, förstås och som vanligt, mindre om avsändaren, även om den bör hängas ut för sin girighets och/eller snäva och därmed de facto samhällsfarliga tänkandes skull, utan mer om en sanslöst lättledd och korkad konsument, som har den vinmarknad den bett om. Skäms på er, tramskonsumenter, man må säga att ingen ska sätta sig på höga hästar men om ingen gör det röstar ni rätt som det är fram en ny liten Hitler eller Mussolini till makten. Usch. Foo Fighters.

Kändisviner: Utomlands & Atomic Swing

Publicerat av
5

”Kändisvin” innebär internationellt mer sällan att någon bara sätter sitt namn på en butelj i rent pekuniärt syfte och/eller, i förekommande fall, för sitt ynkliga och okritiska egos skull. Klart det förekommer, men mer vanligt är att kändisen gör det på riktigt, det vill säga köperPink Floyd The Wall sig en vingård och låter någon göra vin i kändisens namn. Ja, kändisen poserar till och med gärna i vinkällaren eller vingården med ett glas vin och ett koncentrerat uttryck stämplat i nunan, sådär som hen utgår från att stora vinmakare ser ut när de arbetar ity hur kan man göra bra vin om man inte ser ut att kunna känna och tänka på en nivå som kreti och pleti bara kan drömma om? Bortsett från den ynklige och avundsjuke vinmakarens nedsättande ord nyss kan man också säga, att det, definitivt, ligger något fint, seriöst och rätt i att köpa sin egen vingård när man vill göra sitt eget vin. Således kan vi inte annat än bejaka och gilla, mycket, alla ambitiösa om än inte alltid så kända svenskar och mer kända utlänningar som Coppola och Brangelina, ja, rent av även den patetiske Depardieu, när de gör slag i saken och blir vingårdsägare och gör sitt eget ägandes kändisvin. Dessutom brukar de här personerna vara stadda vid kassa och gör rejälaAtomic Swing investeringar i sina gårdar, något som rimligtvis kommer massvis av människor till godo och ingen till ondo och, inte minst, de ser oftast, meddels stort intresse och personligt engagemang, till så att deras viner verkligen blir bra. Innan vi lämnar ämnet ett litet ord om nämnda Brangelinas, det vill säga Brad Pitt och Angelina Jolie, köp av Château Miraval, inte långt från där jag bor. Den här gården ägdes tidigare av en halvkompis till mig, Tom Bove. Han gjorde viner som avseende alla tre färgerna måste rankas bland Côtes-de-Provences bästa. Dessutom är gården oerhört vacker och välskött och det var en av de första i området att, för länge sedan och långt innan det blev comme il faut, gå över till ekologisk odling. Som om inte det räcker har under decennier funnits en klassisk musikstudio på egendomen. Här har allt från Pink Floyd via David Sylvian och Rammstein till Muse spelat in. Klart de haft ett rosévin som heter Pink Floyd. Nu försvinner dock det. Pitt-Jolie har inlett ett samarbete med familjen Perrin (Beaucastel) och säljer nu Pink Floyd under nytt namn och på en vacker flaska som får produkten att se mer exklusiv ut. Har inte provat. Kanske bra. Samtidigt undrar vän av ordning, och här är det inte en sur och avundsjuk vinmakare utan en vinälskare som talar, vad familjen Perrin, låt vara att den har ett otroligt hajpat namn i USA, kan tillföra viner som behöver fräschör? Vi lyssnar inte på Pink Floyd, David Sylvian, Rammstein eller Muse men väl Atomic Swing.

Mina viner i Sverige & George Harrison

Publicerat av
8

Då och då frågar en och annan vilka av ”mina” viner som finns att köpa i Sverige. Inte särskilt många. De vinmakaruppdrag jag för tillfället har är förlagda till Pezenas-MDLVX 2009Languedoc, Minervois, Rioja, Red Mountain, Varberg och, senaste tillskottet vad det verkar, Lazio. Uppdrag jag haft de senaste åren men nu avslutat har bland annat varit förlagda till Provence, Krim, Assenovgrad, Mendoza och Struma Valley. Tydligen är en del viner från uppdraget hos Hedges, Red Mountain, Washington State, på väg in i höst, men bortsett från de vinerna är de enda ”Lars-påverkade” produkterna att tillgå i Sverige följande: Tre årgångar Mazuelo de la Quinta Cruz, tre viner från Domaine de Brescou (dessvärre inga vita för tillfället, bör snart komma in igen) och ett knippe produkter från Château L’Arnaude, som såldes för en tid sedan varmed också mitt uppdrag där upphörde. Vid sidan om de här vinerna finns ett vin som jag blendat för den svenska marknaden, El Rey Old Vine Garnacha, en budget-Garnacha från norra Spanien som är bra mycket bättre än sitt larviga pris och det säger jag bara delvis därför att jag satt ihop vinet och därför att jag har ett intresse i företaget som importerar det till Sverige. Avslutningsvis finns också några viner från Leon Dormido-projektet i Rioja, ett projekt där jag ibland blendar vinet, understundom kommer med vinmakar-råd och då och då inte är inblandad alls. I övrigt kan jag inte komma på något ”Lars-vin” i Sverige just nu. Å andra sidan är jag i högstaelrey2011 grad inblandad i att leta producenter och viner för Terrific Wines så i den portföljen finns, förstås, massvis av godis som jag varit med och rotat fram. Vad det gäller de sistnämnda vinerna är grundidén med TW att arbeta med viner från 80 sek och uppåt och bara med viner och, inte minst, människor som både er man i importträsket och dennes kollega tillika TW:s VD och ende anställde tycker om och har kul med. Visst var det här ett ganska tradigt inlägg och jag får väl stå för det även om jag egentligen tycker att det är orsakat av alla strutnyfikna som kommer med förvetna frågor. George Harrison.

Eftermognade druvor, David Lynch & Lykke Li

Publicerat av
16

Hört talas om druvor som får ”eftermogna på stocken”? Det och 25 % mer dagsljustimmar – dock utan att vi får veta vad vi jämför med – utgör hemligheten med en vingård jag just läst en artikel om och, föranledd av artikeln, vars hemsida jag studerat. Att en producentsDavid Lnch & Lykke Li hemsida talar i vintungor må så vara, men att den som skriver om stället med hull och hår sväljer sådant här är anmärkningsvärt. Men vad händer om du lämnar klasarna på stocken, visst sker en förändring? Ja, självklart, men mognaden upphör i samma ögonblick som fotosyntesen upphör, hur svår kan den ekvationen vara? Det som händer när klasen hänger kvar är till exempel att den börjar torka ihop och, på gott och ont, eventuellt får en högre koncentration och/eller störd balans. Eller så börjar den ruttna. Om det vore så enkelt att bara låta frukten hänga skulle vi kunna göra strålande, kraftfulla Cab-viner i Kiruna. David Lynch & Lykke Li.

Snabb omvärldsanalys & Lykke Li

Publicerat av
2

Okej, Mursi har sugit, men det är knappast rätt att avsätta honom med våld och militära medel – oavsett vad vår utrikesminister säger på sin nittonhundraåttiofyrasvenska är detta en militärledd statskupp i en nymornad demokrati; klart AU talar om avstängning. Mer nittonhundraåttiofyra-stämning: ett flertal europeiska länder – länder som blivit spionerade på och som borde vara glada över att detta uppdagats och klargjorts – stängde häromdagen på ett regelvidrigt sätt sitt luftrum för den bolivianske presidentens statsplan och som om det inte räckte med det övergreppet tvingade de ner planet i Wien, som för att understryka vilken bananrepublik Bolivia är och hur modernt och rättsmedvetet Europa är. Mursi hade inte kunnat göra det bättre. Lykke Li.

Världens bästa vinbok & Squarepusher

Publicerat av
2

Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid ochSquarepusher otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.

Barolo & Beatles

Publicerat av
4

Vad sägs om ett litet vintips så här när många av er kastar sig utan skyddsnät rakt ut i semesterns besvikelser och pseudohändelsen Almedalen närmar sig sin västgötaklimaxGiulia Negri (för övrigt ett uttryck som vi västgötar vet att Svearna hittat på i sin frustration över att inte sitta på Svea Rikes vagga och som vi älskar att använda eftersom det är så 1984)? Tycker då att ni ska prova Giulia Negris ”Barolo La Tartufaia”. Att Giulia, som kallar sig själv Barolo Girl, är en ung, kvinnlig vinmakare behöver inte ha någon betydelse i sig, men ”La Tartufaia” är tveklöst en Barolo i en egen stil, en stil som blickar både bakåt och framåt och som förmår att samla kraften samtidigt som den är ovanligt lätt: kort sagt en snabbfotad och slagkraftig mellanviktare från tungviktsklubben Barolo. Sist men inte minst: ”La Tartufaia” är förbannat gott. Beatles.