Vinkrämarsajterna nu & då & Bowie

För en tid sedan skrev WOW News om de många nya vinkrämarsajternas utbredning. Någon importör uttryckte oro och man studerade bland annat ett exempel med ett kändisvin till kraftigt rabatterat pris. Det är uppenbart att den nya spelplanen, som finns där vare sig den enskilde individen vill det eller inte, ändrar förutsättningarna för importörerna, och andra, och det gäller att vara vaken för vad som sker och att vara följsam om man inte ska bli förbisprungen eller rent av överkörd. På det stora hela förefaller dock sajter som satsar på kraftigt nedsatta priser ointressanta för den som har ett verkligt vinintresse; de vänder sig, uppenbarligen, i första hand till samma typ av konsument som tycker det är mödan och resan värt att handla billigt vid tyskdanska gränsen. Kort sagt är spörsmålet huruvida den konsumenten köper via SB, en tysk gränshandelsbutik eller en sajt med lågprisprofil en fråga av akademisk art för alla utom importörerna som har sin huvudsakliga inkomst från sådana produkter. Vad gäller de seriösa sajterna med tydlig kvalitetsprofil är de betydligt roligare och något som rimligtvis branschens kvalitetsivrare och verkliga vinfantaster bör bejaka. De seriösa sajterna kommer förhoppningsvis öka utbudet av premiumviner och de lär vara snabbare med att kunna lansera nya, ”upcoming” producenter när SB väljer att inte lita på sitt eget kunnande och vill avvakta till dess importören kan uppvisa betyg och artiklar från utländska medier som intygar att vinet är något att stå efter. För konsumenten lär gälla att den, åtminstone nu medan allt faller på plats, ska vara försiktig i sitt urval av sajter – något som den här veckans uppmärksammade konkurs i Antipodes Premium Wines visar – och man kan gissa att flera av de idag serösa, duktiga importörerna på sikt kommer ha egna sajter alternativt nära samarbeten med vinkrämarsajterna. Det sistnämnda ligger inte bara i importörens intresse: det finns ett skäl till att de flesta väljer att fokusera på att vara en länk i kedjan och inte agerar producent-importör-grossist-distributör-detaljist. Nästan slutligen är det ingen vild gissning att det redan nu snabbt ökande antalet vinklubbar av olika slag kommer att fortsätta öka allteftersom konsumenten blir alltmer villrådig av det allt större utbudet. Sist men inte minst en stilla önskan om att landets massmedier ser sin roll i kedjan och förstår det olämpliga i att de, såvida de faktiskt inte är annonsblad, över huvud taget säljer något annat än sig självt och sina annonser och då i form av tydliga annonser. Allra sist lite nytt från Bowie, nytt album ute i mars.

Maratonglöggtest & kartor

Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka. Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).

Så mycket bättre & Årets skiva igen

För oss gamla Reeperbahn- och Ljungströmsfans är det trevligt att Olle Ljungström förmodligen nu är mer känd än någonsin. Fler får lära känna denne utomordentlige musiker och låtskrivare. Inte så lätt att hitta Reeperbahn-klipp på youtube, men några finns, till exempel det här. vinifierat utsåg ”Årets skiva 2012” redan i februari 2012 och har inte haft anledning att ändra sig på den punkten. Nu finns till och med en, dock blott en, låt från Blue fot Twos ”Tune the piano, hand me a razor” på youtube, kan avlyssnas här.

Svenska Akademien vinifierad!

Kära Hängruntare, Ni läste rätt: även bland De Aderton dväljs sådana som Ni, sådana som inte bara idogt följer denna blogg utan som också förstår att värdesätta den. Denna information har vinifierat från säker källa, nämligen källan själv, varför Ni lugnt kan utgå från att vi inte far med osanning i detta nu. Huruvida detta kommer leda till att Litteraturpriset går till en blogg låter vinifierat vara osagt, men vetskapen om att, om Ni ursäktar att vi säger det, inte bara Kreti och Pleti följer vinifierat uppmuntrar dess utgivare och om Ni är kloka, och det är Ni, förstås, låter även Ni Er genomsyras av vetskapen om att Ni inte är sämre än någon annan, även om det, Gud förbjude!, skulle hända att Ni av fräcka bloggare kallas Kreti eller Pleti. vinifierat ber för övrigt om ursäkt om någon känner sig trampad på tårna eller ringaktad, men vi är, tveklöst, tagna av stundens allvar och har, i någon mån, tappat koncepterna. Minns att Vargas Llosas, som kopierats i del II i Skördeoffer, fått Litteraturpriset, vilket redan det är ett halvt pris till vinifierats utgivare och på tal om litteratur: missa inte bloken vinifierat.

Château Lafite Rothschild 1947

Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava, med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!”  Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.

Nyårsvinfrossan 2012

Till saken: Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010 (snygg, elegant, ren, ung, chardonnay, godis för syra- och oekad chardonnay-freaken), Thea´s Selection (Lemelson) 2009 (mycket Pinot, mycket ung, mycket lovande och bra, lagra gärna något år), Pierre Peters Brut (frisk, ren, elegant, mineral, bra), Mesnillésime (Guy Charlemagne) 2004 (ung, frisk, chardonnay, bra, lagra), Jacquart 1998 (som det ska vara, inte mitt champagneglas, andra mer förtjusta, ostbåge på doften), Palmer 1996 (njaee, den här buteljen har tappat stinget, mycket bröd, taskig svavelreaktionsutveckling), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (varje Nyårsaftons fula ankunge, överraskade oss åter vi tolvslaget med sin fräschör och äppliga charm), Charles Lafite Brut (en annan tolvslagsskumpa som får mer än godkänt som sådan, ganska rund och fräsch, allt i ett klockan tolv), Solaia 2002 (mycket bra, komplex, frukt, fin ek, mycket god), Quinta do Pinto 2008 (kul, bred, bra balans, gula äpplen, lite kryddig, lång, ren eftersmak, god, bra till konjaksspetsad hummersoppa), Wallin rouge (Château L´Arnaude) 2011 (buteljerad i december 2012, ändå ganska maffigt som sig bör för ett powervin från Provence, mycket av allt, föga förvånansvärt tycker jag det är ett utmärkt vin), Malhadinha red 2008 (ett av kvällens bästa viner vid sidan om Solaia och Pequeno Joao, sjungande Alentejo-frukt, mycket bra och god, utmärkt till oxfilén), POM Ingrid Marie (Viness) 2011 (äpplemust, på Ingrid Marie från Rudu by i Vätterbranten, som berikats med äpplebrännvin, vacker färg, stor doft och smak av nykokt äpplemos, god till ost och nötter, rekommenderas, snyggt blendningsjobb av skickliga Solveig Sommarström på Viness), Saint-Bris Vieilles Vignes magnum (Clotilde Davenne) 2008 (komplext, svartvinbärsblad, långt, rent, djupt,coolt),  Alpa Zeta Amarone 2009 (alkoholpotent gladiator med upplevd sötma, inte riktigt mitt vinglas), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (stor fruktdriven doft av klassiska dimensioner, koncentration, svarta vinbär, mycket bra nu, kvällens bästa), Château Romefort 1988 (härtappat av Vin- och Spritcentralen 1990, mannen, numer spritfabrikör i Malmköping, med ansvar för den tappningen bland gästerna, fick en tår i ögat, tyckte inte om vinet, som var utgånget om än drickbart, 12,5% och rejält med syra, så görs de inte längre…).

Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)

När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.

Nyårsvinfrossa 2012: uppladdningen & kalenderflicka

Halvljummen uppladdning i år på grund av tövädret, dock vissa höjdpunkter: Lemelson ”Dry Riesling” 2010 (ganska stor doft, petroleum, Riesling, frisk syra, fin utveckling med luft, bättre dag två än dag ett), Cedula Real 1982 (njaee, sur ålderskork förstörde dagen, annars en hygglig, gammal Gran Reserva därbakom någonstans), Monteagrelo Syrah (Bressia) 2008 (oj, fin utveckling här, riktigt bra nu, frukt, väl integrerad, vacker ek), Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010 (Clotilde Davennes bästis, gör viner som är nästan lika rena, distinkta och snygga som Mäsatarinnans, mycket bra, oekad Chardonnay i sin prydo – kvinnan bakom vinet kommer till Stockholm 8:e mars 2013, missa inte det), De Bortoli Gewurztraminer-Riesling 2011 (enkelt, men välgjort och välsmakande, halvtorrt, blommigt och lätt kryddigt vin, som fungerade fint till anklever), Les Lauzeraies Tavel (lika kraftfullt, fruktigt och snyggt som alltid, perfekt till gårdagens välmatade fisksoppa), Conjuro (Bressia) 2004 (Bressias finaste och ett av Argentinas två bästa viner, fin utveckling, lite mer sansat nu och eken nästan helt och hållet på sin plats, oerhört bra, vackert vinmakeri av Walter Bressia), Mammuth (Vinzavod Assenovgrad) 2001 (ett av vinerna jag skapade åt bulgarerna på den tid det begav sig, utsett till ett av Bulgariens bästa av ingen mindre än Jancis Robinson, fortsatt fullt vitalt, ganska stor, fruktig doft med lätt nötig karaktär, 80 % Mavrud och därför lite korthugget, men ändå ren, kvardröjande smak), Doyard-Mahé Carte d´Or Brut ( fruisk, ren, mineral, okej, bättre med luft), Doyard-Mahé 2006 (först oren pga svavel/svavelväten, som dock luftar ur efter ett tag, blir då riktigt bra i en ganska komplex, ren, mineralig stil, ofärdigt idag), Doyard-Mahé Rosé (hoppsan! riktigt bra, fin Pinot-.karaktär, välgjort), Domaine de Nalys 2010 (ung, sluten Châteauneuf-du-Pape, mycket lätt, behaglig touch av flyktiga syror, ganska enkel, men samtidigt god, blir bra med luft), Domaine de Nalys ”Le Châtaignier” 2009 (ganska fin Grenache-kola-karaktär, ungt och oförlöst, helt okej), Domaine de Nalys ”Réserve” (ungt, slutet, komplext, inte lika spännande som basvinet, Paco y Lola (finfin, fräsch Albarino). Kalenderflicka.

Massmediernas vinbasarer hot mot demokratin

Medielandskapet är statt i hastig förändring. Samtidigt som alltfler kanaler växer fram och emellanåt tangerar avslöjanden av gigantiska mått, som wikileaks, monteras den traditionella journalistiken och de bärande medierna långsamt ner. Om de båda sistnämnda sakerna skedde genom att de undan för undan försvann vore det en sak, men som det nu är finns de kvar med fortsatt fullt förtroende trots att journalisterna försvinner eller sätts att massproducera med negativa följder för kvaliteten på det för demokratin så betydelsefulla journalistiska arbetet. En vid en ytlig betraktelse inte särskilt viktig del av allt detta är, att massmedierna börjat saluföra produkter, antingen rakt av eller via klubbar av olika slag. Det är inte svårt att förstå den på kort sikt framgångsrika ekonomiska sidan av saken, men i grunden rör vi här vid något så viktigt som pressens trovärdighet och därmed en av demokratins grundvalar. Kort sagt: hur seriöst är det att å läsarnas vägnar bedöma produkter, till exempel vin, samtidigt som man säljer vin via en egen klubb? I alla tider har den som försökt göra annonsblad av seriösa medier hävdat, att ”det är fråga om helt separat avdelningar”. Detta har varit och är fortsatt kvalificerat struntprat. Men om nu tidningsutgivarna inte har vett att inse sakens i grunden allvarliga natur är det upp till envar att inse att varje massmedium som säljer produkter det samtidigt är satt att kritisera saknar trovärdighet. Musik på det.

Krohn Colheita 1991

Jodå, Svågern kom insvassandes med ett stort leende och ett ”Kolla här, inköpt i Helsingfors!”, som om vinet inte fanns i Sverige och som om jag skulle slå tre volter och låta som ett sjölejon bara för att han inte hade med sig en Vintage Port utan en medelmåttig Colheita till julfirandet. ”Jamen, vi har ju firat med Colheita förr,” pep svikaren, ”och en medalj har den vunnit, guld, i Bordeaux, 2009”. Suck. Av etiketten framgick dessutom att vinet buteljerats i år, 2012. Efter, vaddå?, 20 år på fat? Och, tre år efter guldmedaljen i Bordeaux? Mycket, djup, suck. Å andra sidan. 1991 är faktiskt 21 år sedan. Det kanske inte var ett barnarov han hade med sig? Och min, i sammanhanget skulle det visa sig positiva, negativa attityd hade skrämt bort de flesta från tanken att prova vinet. Mer åt mig. Och tur var det för Colheitan var bra: tämligen komplex, russin, nötig och med, tro det eller ej, väl fungerande ekintegration. Bäst av allt: den var ändå bättre dagen därpå då gästerna åkte hem utan en tanke på den skvätt Colheita de lämnade efter sig och som förgyllde resten av dagendärpådagen för mig.