Château Lafite Rothschild 1947

Publicerat av
8

Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava, med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!”  Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.

Nyårsvinfrossan 2012

Publicerat av
Svara

Till saken: Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010 (snygg, elegant, ren, ung, chardonnay, godis för syra- och oekad chardonnay-freaken), Thea´s Selection (Lemelson) 2009 (mycket Pinot, mycket ung, mycket lovande och bra, lagra gärna något år), Pierre Peters Brut (frisk, ren, elegant, mineral, bra), Mesnillésime (Guy Charlemagne) 2004 (ung, frisk, chardonnay, bra, lagra), Jacquart 1998 (som det ska vara, inte mitt champagneglas, andra mer förtjusta, ostbåge på doften), Palmer 1996 (njaee, den här buteljen har tappat stinget, mycket bröd, taskig svavelreaktionsutveckling), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (varje Nyårsaftons fula ankunge, överraskade oss åter vi tolvslaget med sin fräschör och äppliga charm), Charles Lafite Brut (en annan tolvslagsskumpa som får mer än godkänt som sådan, ganska rund och fräsch, allt i ett klockan tolv), Solaia 2002 (mycket bra, komplex, frukt, fin ek, mycket god), Quinta do Pinto 2008 (kul, bred, bra balans, gula äpplen, lite kryddig, lång, ren eftersmak, god, bra till konjaksspetsad hummersoppa), Wallin rouge (Château L´Arnaude) 2011 (buteljerad i december 2012, ändå ganska maffigt som sig bör för ett powervin från Provence, mycket av allt, föga förvånansvärt tycker jag det är ett utmärkt vin), Malhadinha red 2008 (ett av kvällens bästa viner vid sidan om Solaia och Pequeno Joao, sjungande Alentejo-frukt, mycket bra och god, utmärkt till oxfilén), POM Ingrid Marie (Viness) 2011 (äpplemust, på Ingrid Marie från Rudu by i Vätterbranten, som berikats med äpplebrännvin, vacker färg, stor doft och smak av nykokt äpplemos, god till ost och nötter, rekommenderas, snyggt blendningsjobb av skickliga Solveig Sommarström på Viness), Saint-Bris Vieilles Vignes magnum (Clotilde Davenne) 2008 (komplext, svartvinbärsblad, långt, rent, djupt,coolt),  Alpa Zeta Amarone 2009 (alkoholpotent gladiator med upplevd sötma, inte riktigt mitt vinglas), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (stor fruktdriven doft av klassiska dimensioner, koncentration, svarta vinbär, mycket bra nu, kvällens bästa), Château Romefort 1988 (härtappat av Vin- och Spritcentralen 1990, mannen, numer spritfabrikör i Malmköping, med ansvar för den tappningen bland gästerna, fick en tår i ögat, tyckte inte om vinet, som var utgånget om än drickbart, 12,5% och rejält med syra, så görs de inte längre…).

Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)

Publicerat av
2

När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.

Nyårsvinfrossa 2012: uppladdningen & kalenderflicka

Publicerat av
Svara

Halvljummen uppladdning i år på grund av tövädret, dock vissa höjdpunkter: Lemelson ”Dry Riesling” 2010 (ganska stor doft, petroleum, Riesling, frisk syra, fin utveckling med luft, bättre dag två än dag ett), Cedula Real 1982 (njaee, sur ålderskork förstörde dagen, annars en hygglig, gammal Gran Reserva därbakom någonstans), Monteagrelo Syrah (Bressia) 2008 (oj, fin utveckling här, riktigt bra nu, frukt, väl integrerad, vacker ek), Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010 (Clotilde Davennes bästis, gör viner som är nästan lika rena, distinkta och snygga som Mäsatarinnans, mycket bra, oekad Chardonnay i sin prydo – kvinnan bakom vinet kommer till Stockholm 8:e mars 2013, missa inte det), De Bortoli Gewurztraminer-Riesling 2011 (enkelt, men välgjort och välsmakande, halvtorrt, blommigt och lätt kryddigt vin, som fungerade fint till anklever), Les Lauzeraies Tavel (lika kraftfullt, fruktigt och snyggt som alltid, perfekt till gårdagens välmatade fisksoppa), Conjuro (Bressia) 2004 (Bressias finaste och ett av Argentinas två bästa viner, fin utveckling, lite mer sansat nu och eken nästan helt och hållet på sin plats, oerhört bra, vackert vinmakeri av Walter Bressia), Mammuth (Vinzavod Assenovgrad) 2001 (ett av vinerna jag skapade åt bulgarerna på den tid det begav sig, utsett till ett av Bulgariens bästa av ingen mindre än Jancis Robinson, fortsatt fullt vitalt, ganska stor, fruktig doft med lätt nötig karaktär, 80 % Mavrud och därför lite korthugget, men ändå ren, kvardröjande smak), Doyard-Mahé Carte d´Or Brut ( fruisk, ren, mineral, okej, bättre med luft), Doyard-Mahé 2006 (först oren pga svavel/svavelväten, som dock luftar ur efter ett tag, blir då riktigt bra i en ganska komplex, ren, mineralig stil, ofärdigt idag), Doyard-Mahé Rosé (hoppsan! riktigt bra, fin Pinot-.karaktär, välgjort), Domaine de Nalys 2010 (ung, sluten Châteauneuf-du-Pape, mycket lätt, behaglig touch av flyktiga syror, ganska enkel, men samtidigt god, blir bra med luft), Domaine de Nalys ”Le Châtaignier” 2009 (ganska fin Grenache-kola-karaktär, ungt och oförlöst, helt okej), Domaine de Nalys ”Réserve” (ungt, slutet, komplext, inte lika spännande som basvinet, Paco y Lola (finfin, fräsch Albarino). Kalenderflicka.

Massmediernas vinbasarer hot mot demokratin

Publicerat av
11

Medielandskapet är statt i hastig förändring. Samtidigt som alltfler kanaler växer fram och emellanåt tangerar avslöjanden av gigantiska mått, som wikileaks, monteras den traditionella journalistiken och de bärande medierna långsamt ner. Om de båda sistnämnda sakerna skedde genom att de undan för undan försvann vore det en sak, men som det nu är finns de kvar med fortsatt fullt förtroende trots att journalisterna försvinner eller sätts att massproducera med negativa följder för kvaliteten på det för demokratin så betydelsefulla journalistiska arbetet. En vid en ytlig betraktelse inte särskilt viktig del av allt detta är, att massmedierna börjat saluföra produkter, antingen rakt av eller via klubbar av olika slag. Det är inte svårt att förstå den på kort sikt framgångsrika ekonomiska sidan av saken, men i grunden rör vi här vid något så viktigt som pressens trovärdighet och därmed en av demokratins grundvalar. Kort sagt: hur seriöst är det att å läsarnas vägnar bedöma produkter, till exempel vin, samtidigt som man säljer vin via en egen klubb? I alla tider har den som försökt göra annonsblad av seriösa medier hävdat, att ”det är fråga om helt separat avdelningar”. Detta har varit och är fortsatt kvalificerat struntprat. Men om nu tidningsutgivarna inte har vett att inse sakens i grunden allvarliga natur är det upp till envar att inse att varje massmedium som säljer produkter det samtidigt är satt att kritisera saknar trovärdighet. Musik på det.

Krohn Colheita 1991

Publicerat av
Svara

Jodå, Svågern kom insvassandes med ett stort leende och ett ”Kolla här, inköpt i Helsingfors!”, som om vinet inte fanns i Sverige och som om jag skulle slå tre volter och låta som ett sjölejon bara för att han inte hade med sig en Vintage Port utan en medelmåttig Colheita till julfirandet. ”Jamen, vi har ju firat med Colheita förr,” pep svikaren, ”och en medalj har den vunnit, guld, i Bordeaux, 2009”. Suck. Av etiketten framgick dessutom att vinet buteljerats i år, 2012. Efter, vaddå?, 20 år på fat? Och, tre år efter guldmedaljen i Bordeaux? Mycket, djup, suck. Å andra sidan. 1991 är faktiskt 21 år sedan. Det kanske inte var ett barnarov han hade med sig? Och min, i sammanhanget skulle det visa sig positiva, negativa attityd hade skrämt bort de flesta från tanken att prova vinet. Mer åt mig. Och tur var det för Colheitan var bra: tämligen komplex, russin, nötig och med, tro det eller ej, väl fungerande ekintegration. Bäst av allt: den var ändå bättre dagen därpå då gästerna åkte hem utan en tanke på den skvätt Colheita de lämnade efter sig och som förgyllde resten av dagendärpådagen för mig.

Flyinge Kungsgårds vandrarhem, Flyinge

Publicerat av
6

Väl framme i Sverige hamnade vi på det sydsvenska hästcentrumet Flyinge, dit den efterhängsna hästkärran skulle. Döm om vår förvåning då vi steg ur bilen för att koppla loss transporten. Det blåste så in i norden. Mystiskt. Det hade inte blåst i Malmö, inte i Lund, inte i Södra Sandby. Hustrun kom då på varför och ställde sig plötsligt att njuta i vinden. ”Vinden som uppstår när Historiens slår sina slag! Känner du?” sa hon eftersom hon är en slags hästmänniska precis som alla andra kentaurer som går runt på Flyinge och låter, i förekommande fall, håret fladdra fritt i den millenniegamla vinden. ”Ända sedan 1100-taletblåser den!” sa hon lyckligt.

Kentaurerna önskar God Jul

Som tur var hade Hustrun snart vädrat ut resan och var redo för nästa mål, vilket var vandrarhemmet på Flyinge Kungsgård och därmed vad det här inlägget handlar om, egentligen. Kort sagt bor man i studentrum – Flyinge utbildar allt från hästgymnasieelever via hippologer till beridare och håller sig med ett internat – vars invånare tvingats bo på annat håll, och betalar billigt för det. Bonus är att man kan vandra runt i Sveriges häst- och avelshistoria och, om man så vill, studera kentaurer och deras ofta om min gamla ridlärarfanjunkare i kavalleriet påminnande sätt att prata och närma sig djuren; korta, bestämda, kommandoaktiga meningar, fyllda av välartad artikulation och pondus. Utöver allt detta kan man äta på plats och om man har tur rider någon eller några duktiga ryttare i ridhuset just då, varför man får en gratisföreställning, i bästa fall ledd av en fanjunkarmässig utbildare som får min livs historia att slå sina vingar. Veckans etta på Kentaur-toppen.

 

Schifferkrug, Celle

Publicerat av
2

När vi äntrade klassiska Schifferkrug i Celle anade vi inte ugglor i mossen. Tvärtom såg stället, där det låg lagom långt från stadens centrum, i, vad vi trodde var, ett lugnt kvarter, längs en trädkantad gata, högst inbjudande ut. Skyltar förkunnade att allt från Adac via Guide Rotarde till Motormännen rekommenderade såväl hotell som restaurang. Men varför stod bakdörren öppen? Något vi upptäckte då vi gick från reception, ut genom dörren till den långa korridoren fram till trappan till övervåningen. Det konstiga var att det gamla, gistna trähuset ångade av värme, utom just där, vid bakdörren, där drog nordanvinden in med väldigt kraft. Och hur kom det sig att den vackra, blå mattan i trappan var alldeles svart och kladdig av något mörkrött. Och vad var det för skrik som hördes utifrån mörkret bakom hotellet? Vi skyndade till vårt rum, kastade in väskorna, låste ordentligt och smög ner till restaurangen. En skällande hund hade nu sällat sig skriken ute i mörkret. I matsalen märktes inget av det otäcka. Där lös julen med sin närvaro och en mycket trevlig personal försåg oss snart med utmärkt Blaufränkisch från Baden, schnitzel och annat smått och gott. Vi dröjde oss kvar i matsalen – sanningen att säga hade vi anlänt lite sent, efter att under en evighet ha suttit fast med hästkärran bakom Herr Simon Fleisch firmabil – men var tvungna att söka oss mot den farliga korridoren när personalen vänligt men resolut släckte ner restaurangen. Åter i korridoren bortom reception fann vi nu tre fejande kvinnor. Den äldsta av dem utbrast, då hon fick syn på oss, ”vi är så hemsk ledsna, men några gäster, barn, har ägnat aftonen åt att leka i trappan och i trädgården och, ja, som ni ser har de ödelagt mattan, som vi nu försöker rädda, vi ber så mycket om ursäkt”. Vi drog en suck av lättnad. Dels därför att mord, såvitt man, trots allt, kunde konstatera, inte stod på Schifferkrugs dagsprogram. Dels därför att det, för en gångs skull, inte var våra ungar som ödelagt hotellet – för det, ska ni veta, har hänt.

Aux Deux Roses, Neuf Brisach

Publicerat av
2

Plötsligt, i samma stund den leende mannen liksom av ett misstag drog med handen över bänken så alla papperen for i golvet, där de blev

Tarte flambée

liggande, i en brun, skosuleformad vattenfläck, insåg jag att värre än så här kan det inte bli: en ohelig allians av en underorganiserad och därför kaotisk värld och en överorganiserad och därför kaotisk värld, Argentina och Schweiz, hade satt klorna i mitt resande och gjort det omöjligt att komma vidare från denna okända flygplats, där alla andra tycktes kunna komma vidare med ett plan medan jag fick gå från kö till kö för att få samma besked, om än förmedlat på olika vis. Mannen som nyss råkat spilla mina papper på golvet var elakast hittills. Han log, det måste erkännas, charmerande, medan han svepte ut med

Aux Deux Roses

handen över bänken och han log, lika charmerande, när papperen seglade mot den skosuleformade, bruna vattenfläcken. Och jag förstod, där vid disken, mitt emot den leende avgrundsfiguren framför mig, och med insiktens häpna fasa målad i mitt eget ansikte, att det här var sista gången jag, efter att ha kört 90 mil, dessutom i lusfart på grund av en lika vid- som ohängd hästtransport bakom bilen, och efter att på vägen ha blendat vin i Tavel, sätter mig på utmärkta, lilla Aux Deux Roses i Neuf Brisach, sydost om Colmar, och vräker i mig, med start 22.15, när den trevliga restaurangens kök egentligen redan har stängt, mängder av Tarte flambée (elsassisk pizza för er som har nollkoll) kompletterad med en rejäl Esclaope de Veau (elsassisk wienerschnitzel) och ackompanjerad av väl avmätta mängder av årets julöl. Hotellet Aux Deux Roses och krogen med samma namn är måhända inget märkvärdigt men helt okej och personalen är synnerligen tillmötesgående och trevlig, även om man anländer vid fel tidpunkt, och deras Tarte flambée är mycket bra, särskilt om man inte är alltför glupskt lagd till sinnet och om man inte vräker i sig den under den dryga timme som föregår sänggåendet.