Honky Tonk Women som Stones och många andra velat kunna spela den.
Hallelujah I love her so som Eddie Cochran och många andra velat kunna spela den. Anna som Arthur Alexander inte kunnat tänka sig att spela den, men somliga andra. Humble bonus.
Det här är precis en sådan bok jag älskar att rekommendera Hustrun. Högst sannolikt kommer hon inte läsa den. Om hon gör det, är det intill visshet gränsande sannolikt att hon inte kommer läsa ut den, men om hon gör det, är det skrivet i sten att hon inte tycker om
den. Oavsett vilket scenariot blir, ger det mig ett utmärkt tillfälle att undslippa mig små, trötta och lätt, eller rent av märkbart, överlägsna ljud och repliker som ”Njaee, det kan man ju tycka…”, ”Det är helt klart inte en bok för alla…”, ”Jag kanske snarare sällar mig till Dylan Thomas när han säger ’This is just the book to give to your sister if she’s a loud, dirty, boozy girl’… ja det är engelska Thomas talar då”. Ni vet sådana där små saker som upprätthåller spänningen i ett långt äktenskap. Nog av: härmed rekommenderas Hustrun och alla andra Flann O´Briens ”At Swim-Two-Birds”. Det är en, i sanningen, myllrande historia fylld av person(lighet)er – framförallt smått osannolika kreationer som gör uppror och skriver sina egna öden – och djupsinnigheter och nonsens i för somliga outhärdlig och för andra alldeles underbar röra. Lägg till detta keltiska rim och ett underbart språk och vi har en bok endast för de coolaste och uthålligaste; lipsillar och blåbär göre sig icke besvär. En liten sång till Hustrun och, förstås, till dem av er som inte kan låta bli att kolla vilken sång det kan vara.
vinifierats alias på Twitter, @LarsTorstenson, har, uppenbarligen, varit i Spanien och twittrat från Campo do Borja, Bierzo, Rioja och Rias Baixas. Här en liten sammanfattning
El barquillero, Ponferrada, Bierzo
för er som inte följer vinifierat på Twitter: ”D.O. Campo do Borja vintage 12: hot, no rain, volume down by 15%, healthy grapes, good quality, slow MLF, AF etc without problems.”, ”Bierzo: Dominio de Tares Godello sells faster than it is produced, importers now have to line up for a couple of cases.”, ”Western Spain is on CET, meaning light in the evening, darkness in the morning and no early meetings which is exactly how it should be.”, ”Checked MDLVX yesterday, at the end of the day a very ”normal” year, finished MLF just before Xmas #Rioja”, ”Laura Vazquez, Dominio de Tares: Mencia is the most reductive Spanish variety. Miguel Merino Navajas ( #Rioja) agrees.”, ”Laura Vazquez, Dominio de Tares, #Bierzo: Always decant a Mencia wine, in particular the old ones, they will for sure benefit from some air.”, ”Pruning in the high altitude vineyards in #Bierzo always is late because of the risk of freeze.”, ”Caytano Otero, Paco y Lola: volumes down by over 50 % vintage 2012 in #RiasBaixas”, ”Caytano Otera, Paco y Lola: vintage 12 was very complicated, had to wait for maturity, which always is (rain)risky in #RiasBaixas.”. Av allt detta twittrande kan vi, framförallt, dra slutsatsen, att vin gjort på druvan Mencia, till exempel Dominio de Tares ”Baltos” (reklam i marginalen här intill), ungt som gammalt, vanligtvis vinner på att luftas.
Vingårdsväg i morgondis, Bierzo.
Ourasi, världens bäste travare genom tiderna, genrens Pelé, skrittade igår vidare till de sälla betesmarkerna. Vi minns honom gärna via hans fyra segrar i Prix d´Amerique, inte minst den andra segern som var totalt överlägsen trots att han travade i femtespår loppet igenom, frågan är om någon annan häst någonsin gjort ett lika starkt Prix d´Amerique, och inte minst hans fjärde, överlägsna, seger vid tio års ålder, något som, om inte annat, vittnade om en kapacitet långt utöver det vanliga. Att han dessutom hann bli nästan 33 år, en hög ålder för en häst och en mycket hög ålder för en gammal tävlingshäst, säger oss att han tävlats, tränats och skötts på ett schysst sätt livet igenom. Se Tony Ryttars utmärkta kortdokumentär om en undantagshäst (en fin film för alla) och se hans fyra segrar i prix d´Amerique (bara för nördarna). Passande musik.
För en tid sedan skrev WOW News om de många nya vinkrämarsajternas utbredning. Någon importör uttryckte oro och man studerade bland annat ett exempel med ett kändisvin till kraftigt rabatterat pris. Det är uppenbart att den nya spelplanen, som finns där vare sig den enskilde individen vill det eller inte, ändrar förutsättningarna för importörerna, och andra, och det gäller att vara vaken för vad som sker och att vara följsam om man inte ska bli förbisprungen eller rent av överkörd. På det stora hela förefaller dock sajter som satsar på kraftigt nedsatta priser ointressanta för den som har ett verkligt vinintresse; de vänder sig, uppenbarligen, i första hand till samma typ av
konsument som tycker det är mödan och resan värt att handla billigt vid tyskdanska gränsen. Kort sagt är spörsmålet huruvida den konsumenten köper via SB, en tysk gränshandelsbutik eller en sajt med lågprisprofil en fråga av akademisk art för alla utom importörerna som har sin huvudsakliga inkomst från sådana produkter. Vad gäller de seriösa sajterna med tydlig kvalitetsprofil är de betydligt roligare och något som rimligtvis branschens kvalitetsivrare och verkliga vinfantaster bör bejaka. De seriösa sajterna kommer förhoppningsvis öka utbudet av premiumviner och de lär vara snabbare med att kunna lansera nya, ”upcoming” producenter när SB väljer att inte lita på sitt eget kunnande och vill avvakta till dess importören kan uppvisa betyg och artiklar från utländska medier som intygar att vinet är något att stå efter. För konsumenten lär gälla att den, åtminstone nu medan allt faller på plats, ska vara försiktig i sitt urval av sajter – något som den här veckans uppmärksammade konkurs i Antipodes Premium Wines visar – och man kan gissa att flera av de idag serösa, duktiga importörerna på sikt kommer ha egna sajter alternativt nära samarbeten med vinkrämarsajterna. Det sistnämnda ligger inte bara i importörens intresse: det finns ett skäl till att de flesta väljer att fokusera på att vara en länk i kedjan och inte agerar producent-importör-grossist-distributör-detaljist. Nästan slutligen är det ingen vild gissning att det redan nu snabbt ökande antalet vinklubbar av olika slag kommer att fortsätta öka allteftersom konsumenten blir alltmer villrådig av det allt större utbudet. Sist men inte minst en stilla önskan om att landets massmedier ser sin roll i kedjan och förstår det olämpliga i att de, såvida de faktiskt inte är annonsblad, över huvud taget säljer något annat än sig självt och sina annonser och då i form av tydliga annonser. Allra sist lite nytt från Bowie, nytt album ute i mars.
Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka.
Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).
För oss gamla Reeperbahn- och Ljungströmsfans är det trevligt att Olle Ljungström
förmodligen nu är mer känd än någonsin. Fler får lära känna denne utomordentlige musiker och låtskrivare. Inte så lätt att hitta Reeperbahn-klipp på youtube, men några finns, till exempel det här. vinifierat utsåg ”Årets skiva 2012” redan i februari 2012 och har inte haft anledning att ändra sig på den punkten. Nu finns till och med en, dock blott en, låt från Blue fot Twos ”Tune the piano, hand me a razor” på youtube, kan avlyssnas här.
Kära Hängruntare, Ni läste rätt: även bland De Aderton dväljs sådana som Ni, sådana som inte bara idogt följer denna blogg utan som också förstår att värdesätta den. Denna information har vinifierat från säker källa, nämligen källan själv, varför Ni lugnt kan utgå från att vi inte far med osanning i detta nu. Huruvida detta kommer leda till att Litteraturpriset
går till en blogg låter vinifierat vara osagt, men vetskapen om att, om Ni ursäktar att vi säger det, inte bara Kreti och Pleti följer vinifierat uppmuntrar dess utgivare och om Ni är kloka, och det är Ni, förstås, låter även Ni Er genomsyras av vetskapen om att Ni inte är sämre än någon annan, även om det, Gud förbjude!, skulle hända att Ni av fräcka bloggare kallas Kreti eller Pleti. vinifierat ber för övrigt om ursäkt om någon känner sig trampad på tårna eller ringaktad, men vi är, tveklöst, tagna av stundens allvar och har, i någon mån, tappat koncepterna. Minns att Vargas Llosas, som kopierats i del II i Skördeoffer, fått Litteraturpriset, vilket redan det är ett halvt pris till vinifierats utgivare och på tal om litteratur: missa inte bloken vinifierat.
Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava,
med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!” Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.
Till saken: Montagny 1er Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010 (snygg, elegant, ren, ung, chardonnay, godis för syra- och oekad chardonnay-freaken), Thea´s Selection (Lemelson) 2009 (mycket Pinot, mycket ung,
mycket lovande och bra, lagra gärna något år), Pierre Peters Brut (frisk, ren, elegant, mineral, bra), Mesnillésime (Guy Charlemagne) 2004 (ung, frisk, chardonnay, bra, lagra), Jacquart 1998 (som det ska vara, inte mitt champagneglas, andra mer förtjusta, ostbåge på doften), Palmer 1996 (njaee, den här buteljen har tappat stinget, mycket bröd, taskig svavelreaktionsutveckling), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (varje Nyårsaftons fula ankunge, överraskade oss åter vi tolvslaget med sin fräschör och äppliga charm), Charles Lafite Brut (en annan tolvslagsskumpa som får mer än godkänt som sådan, ganska rund och fräsch, allt i ett klockan tolv), Solaia 2002 (mycket bra, komplex, frukt, fin ek, mycket god), Quinta do Pinto 2008 (kul, bred, bra balans, gula äpplen, lite kryddig, lång, ren eftersmak, god, bra till konjaksspetsad hummersoppa), Wallin rouge (Château L´Arnaude) 2011 (buteljerad i december 2012, ändå ganska maffigt som sig bör för ett powervin från Provence, mycket av allt, föga
förvånansvärt tycker jag det är ett utmärkt vin), Malhadinha red 2008 (ett av kvällens bästa viner vid sidan om Solaia och Pequeno Joao, sjungande Alentejo-frukt, mycket bra och god, utmärkt till oxfilén), POM Ingrid Marie (Viness) 2011 (äpplemust, på Ingrid Marie från Rudu by i Vätterbranten, som berikats med äpplebrännvin, vacker färg, stor doft och smak av nykokt äpplemos, god till ost och nötter, rekommenderas, snyggt blendningsjobb av skickliga Solveig Sommarström på Viness), Saint-Bris Vieilles Vignes magnum (Clotilde Davenne) 2008 (komplext, svartvinbärsblad, långt, rent, djupt,coolt), Alpa Zeta Amarone 2009 (alkoholpotent gladiator med upplevd sötma, inte riktigt mitt vinglas), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (stor fruktdriven doft av klassiska dimensioner, koncentration, svarta vinbär, mycket bra nu, kvällens bästa), Château Romefort 1988 (härtappat av Vin- och Spritcentralen 1990, mannen, numer spritfabrikör i Malmköping, med ansvar för den tappningen bland gästerna, fick en tår i ögat, tyckte inte om vinet, som var utgånget om än drickbart, 12,5% och rejält med syra, så görs de inte längre…).