En sak är säker: Huset kommer inte lukta likadant när Hustrun kommer hem från sin affärsresa som när hon lämnade hemmet för några dagar sedan.
Ägg & Bacon
8
Etikettarkiv: Gräsänklingskocken
Förbud och varning för ensidig kost!
Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.
Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.
Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!
Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis
Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.
Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.
viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.
Kockskolan: Kalvsylta
Idag ska vi lära oss sylta. Men vi ska inte tala vilken sylta som helst, vi ska tala om kalvsylta. Det här behöver Du: Ett kalvhuvud med hals, kalvlägg och fötter, hjärta och lungor, vatten, salt, lageblad, kryddpepparkorn, malen ingefära och malen vitpeppar. Gör så här:
Låt jäsa. Klart. Servera!
Varning för köttets grå skyar!
Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.
Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!
En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.
Krångel
Varför ska dom alltid krångla till det så förbannat? 
Trubbel.
Varning för råstekt potatis!
Först som sist vill vinifierat be sina HR om ursäkt för det lika ogenomtänkta som livsfarliga tipset från 29 oktober 2015 då vi uppmanade hugade att göra råstekt potatis genom att ”Skiva snabbt som ögat några potatisar avsedda att bli råstekt potatis. Gör detta med en kniv och på en skärbräda”. Vi vill nu å det bestämdaste varna för just det tillvägagångssättet och vi vill varna för att tillverka råstekt potatis överhuvudtaget!
Huruvida ett förbud är möjligt vet vi inte men det är definitivt en tanke att ta med sig in i nästa valrörelse för rättvisetänkande politiker med trygghet och medborgarnas bästa för ögonen. Fördelarna med ett förbud mot råstekt potatis är många. Till att börja med skulle oskyldiga kockvillbliare, ingen nämnd ingen glömd, slippa skära av sig fingertoppen inte bara en gång utan två gångar under pågående skivning i enlighet med instruktionen ovan med den påföljden att allt blir blodigt och matlagningen till slut måste avbrytas då det helt enkelt inte går att servera råstekt potatis som vore det en överstekt, blodig biff. Dessutom skulle vården spara grova pengar på att slippa sy ihop skadade fingertoppar och hustruar och andra avskrädesplatser för pipiga mäns klagovisor skulle få åtminstone en pipvisa mindre att stå ut med.
Råstekt potatis är inget annat än blood, sweat and tears.
Stjärnkock bjuder ut sig!
I gårdagens DN ger sig Sanna Blomquist på så kallade stjärnkocksviner. Kort sagt, menar hon, är det för bedrövligt att dessa smakprofiler inte har någon feeling för vare sig känsla eller anständighet när det kommer till viner vilket leder till att stjärnkocksvinerna överlag kan avfärdas som mindre prisvärda produkter etiketterade för att sälja i alla fall.
Det som er utsände i de kommersiellt smarta stjärnkockarnas guldkantade vardag slås av är den bittra insikten att han trots sin numer oomtvistat högst-på-kockpiedestalen-liknande status inte har ett eget kockvin, för matlagning och andra högtidliga tillfällen som förtjänar
att dränkas i en glömskans dimma. Den tidigare nämnde vill därför be mindre nogräknade svenska importörer med omfattande finansiella muskler att bekosta en PR-byrå samt annonsera och på andra vis marknadsföra in ett icke prisvärt vin i Systembolagets fasta sortiment, att snarast ta kontakt. Märk meddelandet med den årliga summa ni med säkerhet kan utlova i utbyte mot den högst på piedestalen sittande stjärnkockens namn, ja, ni vet ju vem.
Vill sist men inte minst göra hugade affärskontakter uppmärksammade på att en resa med krogbesök och ansenliga mängder alkohol gärna får ingå i dealen, har däremot inga andra krav på vinet än att det är extremt billigt i inköp så det finns utrymme för en rejäl stjärnkocksroyalty trots att vinet kostar under hundringen, vilket gissningsvis måste anses som en psykologisk gräns för den som kan tänkas köpa och bli lycklig av det utan tvekan oprisvärda vinet.
Stjärnkocken tipsar: Risotto au poulet
Idag ska vi lära oss att göra Risotto au poulet avec ses champignons à la crème (köksfranska, uttalas ”Risotto å polé aveck se champiång alla kräm”). Och inte bara det: vi ska också lära oss hur man inte gör!
Gör så här:
1.Gå till din butik och köp en påse Risotto au poulet. Denna återfinner du i frysdisken. Var noggrann när du gör ditt påsval så du tar en variant med ”champignons à la crème” (det framgår av texten på påsen om det är en sådan). Om någon ser dig där vid frysdisken ska du med tanke på din kockimage känna lite på flera påsar, se fundersam ut och sedan med en bestämd gest välja en.
2. Gå hem. Förbered köket för matlagning: tänd lyset om det behövs, starta köksfläkten (detta är oerhört viktigt att komma ihåg om någon ser dig när du arbetar i köket, en brummande fläkt imponerar även på den mättaste gäst), ta fram en stekpanna, ett lock anpassat för stekpannan, en sked och starta en stor platta på spisen (med spisratten, som ska vridas tills det tar stopp på nr 9; saknar spisen rattar är vår rekommendation att ni googlar fram lämpligaste tillvägagångssätt). Skapa en avspänd atmosfär genom att sätta på Joan of Arc med Lisa Mikovsky.
3. Ställ stekpannan på den startade plattan, häll två skedar vatten i stekpannan, häll i den inköpta påsens innehåll, puttra på maxvärme sex minuter, rör om då och då, sänk temperaturen till halvfart, lägg på ett lock, rör om då och då, avvakta sex minuter. Klart!
Gör inte så här:
1.Följer du inte punkten ett och två ovan blir det ingen risotto.
2. Förutsatt att punkterna ett och två ovan följts ska du nu inte hälla påsens innehåll i stekpannan utan vattentillsats och du ska inte lämna innehållet vind för våg i stekpannan utan att röra om särskilt som spisratten ställt in värmen på max och du får för allt smör i Småland inte gå ifrån den fräsande anrättningen och komma tillbaka tio minuter senare. Det som då lär ha hänt är det som vi via empiriska experiment kunnat fastslå, nämligen att påsens innehåll blivit ett med stekpannan och medan det går att skrapa av en fortsatt lätt fryst övre del av påsinnehållet är resten svart och inte särskilt gott och dessutom ohyggligt svårt att servera då det har en tendens att vilja fortsätta vara ett med pannans botten.
.
Sno recept, skriv en kokbok!
Efter att i en rasande fart ha rusat från klarhet till klarhet har er utsände i den ångande heta köksdjungeln kommit fram till att högst densamme nu ska skriva en kokbok! Hur går det till? undrar enstaka ovetande i den härliga och efter förkovran allt annat än småsuktande snarare gallskrikande skaran av HR:are. Lätt som en plätt! säger er utsände i de färdigskrivna böckernas omskrivna värld fylld av bibliotekarier, läsare, litteraturprofessorer, Barna Hedenhös, reoler, kritiker och annat som hör den världen till: man snor helt enkelt någon annans recept!
Tänk efter själva. Hur ska någon kunna bevisa att ett visst recept tillhör hen? Hur ska hen ens kunna använda ordet ”tillhör”? Om den förslagne kokboksförfattaren dessutom ändrar namnet lite eller kanske flyttar ett kommatecken eller gör receptet för fyra istället för två, ja, då ”tillhör” rimligtvis receptet den kluriga och kreativa kopiekattsindividen. För att ge HR:en ett litet hum om hur det kan komma se ut presenterar här er egen snart nyblivna kokboksförfattare ett utdrag ur det kommande litterära verket, som självfallet kommer vara med i bokförlagens eget VM, World Gourmand Cookbook Award (enligt förlaget ligger just den här boken bra till eftersom bilderna kommer vara så fina och därför att förlaget redan bedrivit fokuserad lobbying):
HALSTRAD GÖS MED RÖDBETOR, BRYNT SMÖR OCH KAPRIS (4 port)
Jaha, hur svårt kan det här vara då? Inte alls, om ni frågar mig. Skulle förvisso aldrig komma på idén att tillreda receptet men hur svårt kan det vara? I boken jag snodde receptet från sägs, om jag fått översättningen rätt, att det här är en enkel – se där! – och mycket god rätt där sältan och syran från kaprisen och sötman från rödbetorna och det brynta smöret – vad är det ? nåja det vet förhoppningsvis ni som ska följa receptet, arma stackare – passar väl till den delikata gösen. Perfekt sommarlunch men fungerar året runt när du är sugen på något gott men inte alltför tungt – och ett vitvin därtill! (Har även snott det där sista, låter bra, eller hur? vintips nedan f ö). Nog av, receptet för er som inte har något liv:
Halstrad gös med rödbetor, brynt smör och kapris (4 port)
Gösfilé
600 g gösfilé (fjällade)
3 medelstora rödbetor
1 rödlök
0,5 dl kapris
75 g smör
2 msk finhackad dill
salt och peppar
Tillredning
1. Skär gösfiléerna i portionsbitar.
2. Koka rödbetorna och finhacka rödlöken
3. Bryn smöret i en kastrull. Det ska få en gyllenbrun färg men var försiktig så det inte bränner vid.
4. Lägg ner rödlök, kapris och rödbetor i det brynta smöret och låt svalna något utan att bli kallt. Smaka av med salt och peppar.
5. Stek gösen hastigt i smör i stekpanna. Låt helst skinnet sitta kvar.
6. Blanda ner dillen i kapris och rödbetsröran, lägg på röran på gösen och servera med kokt färskpotatis.
Klart! Sätt på lite musik och servera!
Vintips, som garanterat fungerar med rätten (enligt självaste Hustrun!):
Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2013 (Feuillat-Juillot), nr 2812, 169 sek.
Clotilde Davenne Chablis 2014, nr 6307, 159 sek.
PS Någon kanske undrar ”Men! Har inte du redan skrivit en prisbelönad kokbok?!”, eller ja, chansen att någon frågar är liten så jag säger så där ”någon kanske…” så jag får tillfälle att nämna att: Visst har jag det! Mama Lopez Catalanske Kogebog (eller Mama Lopez Katalanska Kokbok, som den kom att heta när den senare gavs ut i Sverige) och visst har den fått World Gourmand Cookbook Award så lite blasé är man ju. Vem som skrev recepten? Ja, inte jag i alla fall, men jag gjorde övrig text…
