Mer om semlans rätta namn & semlesång

Publicerat 2015-01-31 av Lars Torstenson

I dessa semletider kan det vara på sin plats att tydliggöra vad de olika semlorna heter och vem de är till för.

Drumla för drumlar.

Ramla för den som halkat omkull.

Strimla för styckmördare.

Mumla för den som inte pratar ur skägget.

Humla för den som hummar.

Rumla för festprissen.

Fumla för den som har tummen mitt i handen.

Gemla för kontoristen.

Tamla för musiknörden.

Himla för den religiöse.

Gamla för asätare.

Kumla för interner.

Bull- och semlesång: Tamang Song Semla Nangsal (Mann Ko Diyo) Chaubandi Choli Mero

Sista kvinnovinmakardagen: TWWD2015 (9 mars) & Bowie & Nona Hendryx

Publicerat 2015-01-30 av Lars Torstenson

Svara

Av en tillfällighet har det blivit så att Terrific Wines portfölj kraftigt domineras av kvinnliga vinmakare. ”Vi har valt våra producenter utifrån vinmakarnas förmåga att göra rena och snygga viner,” har importörens VD, Andreas Karlsson, sagt vi upprepade tillfällen då det kommit på tal varför kvinnorna dominerar. Ett annat sätt att säga det där är att man valt producenter/vinmakare baserat på kompetens, inte kön.

Eftersom kvinnorna nu dominerar bestämde sig Terrific Wines 2012 för att i anslutning till Internationella kvinnodagen (8 mars) under tre år arrangera en Terrific Women Winemaker’s Day (TWWD) i Stockholm och då visa upp några av vinmakarna och deras viner. Heldagen består av ett flertal seminarier och provningar ledda av de för ändamålet influgna kvinnorna och att det blivit ett populärt inslag i vinnördarnas värld är lätt att förstå. Så varför är årets TWWD den sista?

”När vi sparkade igång den här aktiviteten 2012 sa vi att inom tre år kommer andra att göra samma sak och vi kommer få se fler ’kvinnor-vin-grejer’ och då blir vi bara en bland alla andra och vi vill inte känna oss som kopiekatter,” säger Andreas Karlsson. ”Ett annat, mindre egotrippat skäl, är att vår utgångspunkt egentligen är kvalitet, inte kön, och vi vill verkligen inte hamna i ett fack som lätt känns kommersiellt utstuderat, det har inte varit idén med det här, snarare att hylla ett gäng skickliga vinmakare som har något att säga inte bara till oss utan alla andra som är intresserade av vin.”

Sista TWWD alltså. Samtidigt som det är frestande att säga ”missa inte den!” är inte platserna oändliga. I första hand riktar sig detta till branschfolk (sommelierer, vinskribenter, restauratörer, Systembolaget…) men vinklubbar och vinnördar kan äga tillträde – du som är intresserad kan ta kontakt med Andreas Karlsson på Terrific Wines. På plats finns i år Dorli Muhr, Clotilde Davenne, Marie Menger-Krug, Giulia Negri, Françoise Feuillat-Juillot och Sarah Goedhart/Hedges. Dessutom kommer (kvinnliga) vinmakare i Sydafrika (Mullineux), Chile (Casa marin) och Oregon (Ponzi) medverka via satellitlänk.

Nytt för i år, sista året TWWD arrangeras i Stockholm, är att hela gänget åker vidare till Ästad Vingård utanför Varberg, där en halvdag och en ”winemaker’s dinner” arrangeras tisdagen 10 mars. Suffragate City. Nona Hendryx.

Förbud mot toalettpappersdispensrar

Publicerat 2015-01-28 av Lars Torstenson

Svara

I oktober 2014 krävde vinifierat förbud mot tvålbehållare med spene. Snart ett halvår senare kan vi konstatera att riksdag och regering fortfarande inte agerat i frågan varför kravet på förbud här upprepas! Vid sidan om detta ytterst angelägna förbud vill vinifierat passa på att kräva ett än viktigare förbud, nämligen det mot toalettpappersdispensrar. Bortsett från ett omedelbart stopp för denna spottloska i mänsklighetens oskyldiga ansikte bör Interpol snarast ta itu med uppgiften att finna den ondsinta människohatare som uppfunnit toalettpappersdispensern och ställa den inför krigsrätt. Viktigt att poängtera är, att ingen hotellägare eller – manager ska gå fri från kännbara straff om hens hotell är utrustat med toalettpappersdispensrar, men om själva dispensern dessutom är fylld med glättiga smörpappersbitar är det ingen hejd på vilken typ av straff som ska kunna utmätas. Dispenserlämplig musik.

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Publicerat 2015-01-27 av Lars Torstenson

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes

Publicerat 2015-01-26 av Lars Torstenson

Svara

Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.

Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.

Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.

Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.

Förbud mot bluffbullar & året runt-försäljning

Publicerat 2015-01-25 av Lars Torstenson

Svara

Emedan vinifierat, som den moderna röst i tidsflödet den är, kan tänka sig att bejaka alla käcka små upptåg som påstortelliniwraps, marängsuissepizzor och algbullar, måste er utsände i köksenvirongernas lugubra skrymslen och tankesmedjor protestera och kräva ett förbud när den gamla hederliga fastlagsbullen, understundom även kallad fettisdagsbulle,

Fastlagsbulle i sitt rätta element samt konsument redo att göra recessen kort med nyss nämnda föremål.

Fastlagsbulle i sitt rätta element samt konsument redo att göra processen kort med nyss nämnda föremål.

säljs under ett så nedsättande epitet som semla – att kaféer i delar av Värmland dessutom säljer bullen som Semla Lagerlöf gör verkligen inte saken mindre upprörande, tvärtom visar det på en okunnighet och en okänslighet både inför en av vårt lands främsta författare någonsin och generationer av skickliga konditormästare. Vid sidan av denna förklenande devalvering av fastlagsbullens namn och status till ”semla”, ett ofog som med förbud måste stoppas så snart Riksdagen öppnar i morgon, måndag, är det i sanningen hög tid för att sätta P för de alltmer accepterade övergreppen på rättsstaten som det innebär att fordomens säsongsvaror plötsligt säljs året runt, vilket gör att du kan äta kräftor och lussekatter på påsk, surströmming på Alla hjärtans dag och fastlagsbullar i samband med valvakan i september. Som rättsmedvetna medborgare måste vi kräva ett förbud. Nu! Var sak har sin tid. Så har det alltid varit och därför ska det fortsätta vara så. Det vet alla moderna människor.Tidlös musik sedan över 40 år.

Lesley-Ann Jones: Freddie Mercurey

Publicerat 2015-01-24 av Lars Torstenson

Svara

Vad är det med alla dessa rock-biografier som gör att författarna går ner sig i ett ointressant, segt träsk någonstans mitti? Efter en intressant och som det förefaller väldokumenterad första del av boken klafsar även Lesley-Ann Jones omkring i det där träsket, som i hennes fall innebär att fokus flyttas från vad läsaren kan tycka är intressant till en massa citat och intervjuer med sådana som författaren uppenbarligen talat med och därför vill ha med i boken trots att det inget tillför utan tvärtom bara tröttar. Nåväl, i likhet med så många andra rock-biografier tar det sig på slutet igen och slutet i det här fallet innebär det hjärtskärande slutet för Freddie Mercurey, som Lesley-Ann Jones lyckas skildra på vad som verkar vara både ett respektfullt och korrekt vis. Men ska man då alls läsa den här biografin? Ja, det ska man! Bortsett från delen som borde redigerats bort är det här en både kunnig och detaljerad och respektfullt skriven historia, där läsaren får veta tillräckligt om Freddie Mercurey och för oss som tycker om Queens och Mercureys musik är boken en bra ursäkt att åter lyssna igenom all fantastisk musik bandet gjort. För egen del insåg jag när jag återlyssnade på skivorna att jag kraftigt underskattat den sista postumt utgivna Made In Heaven, medan min stående favorit Queen II fortsatt är lika bra och Bohemian Rhapsody magisk. Vi avslutar med Mercureys svanesång A Winter’s Tale (lyssna på Mays gitarr) och Monserrat Caballe och D’Amor sull’ali rosee, som var Freddie Mercureys favortistycke och – artist, vilket boken bland mycket annat lär oss.

Nedslag i Hjo: Svagdrekkeglögg, Sajmon & Walter Larssons orkester

Publicerat 2015-01-23 av Lars Torstenson

Glögg av den typen som finns på Systembolaget är i mångas ögon i Hjo både fuskigt och fjantigt. Äkta glögg, vet Hjobon, görs på en bas av svagdricka, här, på äktsvenska, kallad svagdrekka. Det hela är enkelt: lite russin, nejlikor, kardemummakärnor, socker och jäst tillsätts svagdrickan, som, lämpligen, befinner sig i en damejeanne. Denna nyss nämnda behållare förses så med ett jäsrör och ställs på ett varmt och säkert ställe – ett rykte, som jag varken kan eller vill vare sig dementera eller bekräfta, gör gällande att var sann Hjobo har en puttrande svagdrekkeglöggdamejeanne stående på en piedestalliknande pall i köket mellan första och sista november varje år. När november månad övergår i december ska den nyjästa svagdrekkeglöggen tappas om varmed den grumsiga bottensatsen avlägsnas. Ett arbete som ska vara avslutat till Lusseafton, då Hjobon avnjuter årets första svagdrekkeglögg, även kalla Svagdrekkeglögg Hjoveau (lokalt vanligtvis ”Hjovå”). Det finns kanske de som skulle påstå att det här är en text i stil med de alster som understundom skrevs av vinifierats tidiga läromästare tillika chefredaktören för Hjo Tidning, Rune ”Sajmon” Simonson aka Morbror Karl i Värsås. vinifierat vill på intet vis neka till att så kan vara fallet och att det i så fall är mer än ett rent sammanträffande, snarare ett rent hommage. Nog av. Hur smakar det då? undrar nu var HR som aldrig vågat se vardagen i vitögat och därför aldrig kommit till Hjo i juletid. Jo, svagdrekkeglöggen har ljusbrun färg och uppvisar en klassisk glöggkaraktär med nejlika, kardemumma och russin (och pomerans och ett uns apelsinskal, tyckte vinifierat, men det finns tydligen inte i receptet så det var nog fel, dock fanns i övrigt det nyss nämnda funna med, så där kan vi nog lita på er svagdrekkeglöggtestares näsa) och detta både i doft och smak. Aningen för söt i dagsläget, men det här är, enligt kunniga källor på området, en produkt som toppar först efter några år på flaskan så vi ber att få återkomma till den här saken tids nog. Vi lyssnar på Johan Johansson från Hjo i Walter Larssons orkesters legendariska version.

PS I god Sajmon-anda och till följd av det förbud mot djur i alkoholrelaterade annonser som är påbjudet i Sverige vill vinifierat tydliggöra, att annonsen ovan inte är en annons, att flaskan är tom och innehåller en alkoholfri variant av svagdrekkeglögg och, slutligen att katten är en attrapp.

Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Publicerat 2015-01-22 av Lars Torstenson

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egen variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.

Näringsställe med nyanserad doft

Publicerat 2015-01-21 av Lars Torstenson

Så här nära inpå Vinets Dag, Sankt Vincents dag, är det i sanningen påpassligt gjort av vinifierat att slå till med ett kost- och logitips som heter St. Vinzenz. Kanske invänder någon förgrämd själ, som inte tillhör HR:arna utan bara råkat surfa in på bloggen då hen satt och fulsurfade, blev påkommen och tvingades snabbt styra om sin trafik, att det var en märklig stavning det där. Denna småaktiga invändning äger sin riktighet, men det hela förklaras av att det här är St. Vinzenz i Kerpen, Tyskland, och tyskarna har, trots allt prat om ett enat Europa, inte för vana att stava precis som vi i Sverige. St. Vinzenz således. I Kerpen. Någonstans mellan Köln och Koblenz. Direkt anmärkningsvärt med detta boutique-aktiga hotell är doften av kattpiss i entrén. Kan skrämma inte bara katter bortom sitt revir utan också känsliga näsor på flykt. Den som ändå övervinner denna skräckinjagande, kväljande och sauvignon blanc-aktiga doft kommer finna väl tilltagna, trevliga rum och en riktigt bra restaurang, där bland annat det lokala ölet Kölch serveras. Inte mycket schnitzel dessvärre, men riktigt bra kött i italiensk anda och finfin Gemüse. Rekommenderas. Birth in Reverse i repris. St. Vincent potpurri: 1, 2, 3.