Förbud mot Richard Juhlin!, Les Surfs & C2C

Publicerat 2014-11-06 av Lars Torstenson

Det finns sådana som roar sig lite med blind vinprovning, för andra är det blodigt allvar och så har vi Richard Juhlin, ni vet champagneexperten som påstås pricka allt i bubbelväg. Dessvärre har er utsände i bubblornas berusande värld vid flera tillfällen kunnat konstatera att han, Juhlin, verkligen sätter a-l-l-t och det är, såklart, oerhört enerverande och jobbigt för oss andra enär det får oss att framstå som jollrande charlataner. vinifierat ser därför ingen annan råd än att kräva ett omedelbart förbud mot Richard Juhlin! För att Justitiedepartementet ska förstå hur angeläget det här förbudet är vill vinifierat förmedla de viner som av en trängre krets experter blindprovades i veckan och då nämnde Juhlin sin vana trogen och till övrigas bedrövelse prickade allt. Vinerna: Comtes de Champagne 1971 (mycket lätt tydligen), Lanson 1949 (om möjligt ändå lättare), Krug Cremant som bara gjordes under några år på 1960- och 70-talen och då bara såldes till restauranger (inte heller jättejättesvårt, trots att åtminstone er utsände i de bubblande oceanernas oroliga vågor kunde konstatera att vinet inte var helt rent och därför extra svårt att identifiera), Glos des Goisses 1976 (retligt enkelt), Pol Roger 1999 (hallå! ge karln något riktigt att bita i igen!), Florens-Louis 1975 en skumpa som Piper Heidsick bara gjort typ fyra gånger eller så mellan 1963 och 1975 (fick fundera lite, men svårt… njeee), Florens-Louis 1966 (ja men nu när vi är inne på spåret, hur svårt är det då?)…? Notera att han sätter rubbet, alltså vin, år, producent… Fattar ni? Han är en allmän fara för övriga vinexpertisens position och anseende och bör absolut förbjudas eller, om Justitiedepartementet finner laga skäl att fördröja detta trängande förbud, åtminstone släpas i smutsen. Så gott det nu går… Vi tröstar oss med lite Les Surfs och C2C, som vi nyligen fått tips om.

Rapport från de pågående långtidstesten & King Crimson

Publicerat 2014-10-29 av Lars Torstenson

Den som idogt följer vinifierat, ja, som rent av blivit begabbad i forumet och räknar sig som en trogen HR, och, för all del, även ni som gärna vill bli en HR, alla ni, ni undrar hur det går med de pågående långtidstesten. Har hundarna druckit upp fler försök? Går det att döda ett osvavlat vin? Oxiderar den senast öppnade lågsvavlade chardonnayen? För att råda bot på dessa de trognas plågsamma funderingar följer här lite fakta, som förhoppningsvis kan linda in deras plågade själar i bomull och fylla dem med balsamvinäger. 1. Det osvavlade rödvinet, som nu stått öppnat i köket sedan 15/09, är fortsatt korrekt, inga oxidativa toner, doften består i huvudsak av en mix av örter och mörka och röda bär; det som finns i doften återkommer i smaken, som fortsatt är väl sträv och rent av kärv, men nu betydligt rundare och mjukare än vid det högtidliga öppnadet. Ett vin att spara hur länge som helst i förslutet skick, verkar det som, och frågan är om det ska dunsta bort innan det trillar av pinn i den här öppnade pannan? 2. Den lätt svavlade gatversionen av Brescous Chardonnay har nu också stått öppnad sedan 15/09, men den här har till Hustruns irritation varit placerad i kylskåpet. Nu en månad och några dagar senare är det fräscht, utan oxidativa toner men med en tydlig druvkaraktär i doften, som också bjuder på gula äpplen och dito plommon; doften återkommer i smaken som dock antagit en lätt oxidativ ton. 3. Slutligen det osvavlade vitvinet, också öppnat 15/09, samma vin som ovan men med blott 1mg/l tillsatt svavel, det här vinet är för tillfället inte så kul, luktar svettig häst som spolas med vatten och paradoxalt nog svavelbaserade föreningar som ligger som en aladåb och dallrar mellan svavelplån och blomkål; smaken är också något tunnare än för det lite mer svavlade vinet. Nu vet vi av bitter erfarnhet att det här bara brukar vara ett stadie i de här osvavlade vinernas utveckling så vi får väl se hur läget är om någon månad. Återkommer. Cadence And Cascades.

Gossen Antonio tar Hustrun med storm & Monica Queen & Thrum

Publicerat 2014-10-26 av Lars Torstenson

Tänk vad ett par år i det omväxlande överhettade och småkyliga provencalska köket kan göra! När Hustrun hotade med förstklassig fläskfilé, någon slags champignongrej och risotto på tre ostar, kände er utsände i amatörsommelierernas dimhöljda och kombinationsfyllda värld av möjligheter, potentiella misstag och misslyckade måltider, att det gällde att skärpa till sig, detta inte minst som det, som vanligt, var bråttom, vilket Hustrun lät förstå genom ett älskvärt ”var är du nu då? jag har förvarnat om att det skulle vara klart nu!” Smått uppskrämd av stundens allvar insåg jag att tid icke gavs för en djupdykning vare sig i kombinationsmöjligheterna eller vinkällaren. Rafsade hastigt igenom buteljerna i köksstället, de som ligger där för att utsättas för allmän fara och snarare ska testas än njutas, fann Menino Antonio, eller Gossen Antonio som vi kanske skulle kunna frestas att säga på svenska, från årgång 2008. Studerade den gulliga etiketten och lät mitt hjärta röras av den vackra historien om hur Antonios syskon och kusiner fått rita egna etiketter till vinerna på Malhadinha Nova (producenten för er som söker en mening i det nyss sagda) och som den lille gossen var så liten att han inte kunde rita något eget gjorde föräldrarna ett avtryck av hans fot, den som nu sitter på etiketten, suck… ”men vad gör du nu då? ja, det där är vinstället, kan du plocka fram en flaska vin ur det också?” Hustrun gjorde abrupt slut på vidare funderingar och pipsilleri vid vinstället, där hon redan satt till bords och pekade menande på sitt tomma glas, slet åt mig Antonio, öppnade honom och skänkte en skvätt i Hustruns glas, hon provade och smälte inför min blick, betvingad av Menino Antonio, ha! ”Gud vad gott, det är ju alldeles strålande nu, sa inte du att det här var för kantigt?” ”Jamen, det var ju ett par år sedan…” ”Jaja, du är allt en riktig liten spjuver ibland du!” Nyfiken på vad vi hade i glasen stoppade jag strax dit min egen nos och fick en rejäl smäll tillbaka. Svarta vinbär, björnbär, sjungande Alentejo-frukt stämd i dur och lite nypon, allt det bästa av den fullständigt unika alicante bouschet sådan den är i den här delen av Portugal, till och med ett stänk smörkola, perfekt integrerad ek som är så välmatchad att vinmakarens hjärta slår dubbelslag; perfekt matchande smak med allt det doften bjuder på plus en väl avvägd strävhet, hallon och en lång, ren eftersmak som… ”En mix av det friska och det mulliga,” får Hustrun till det och ser ut som om hon har lagt orden i min mun, vilket härmed förnekas, och hon fortsätter ”påminner om carignan egentligen, rött och blått, fast mer uppburen frukt, är du med på vad jag menar?” Hm, skulle jag aldrig erkänna. Fast det var ganska bra sagt. Finns Meninio Antonio Alicante Bouschet i Sverige? undrar nu HR:arna som fattar när det är läge att köpa och lagra. Nej, det gör det inte, men man kan prova Malhandinhas ”Monte da Pecequina”, art nr 73719, 129 kr, och ”Malhadinha Red”, art nr 73721, 329 kr, båda utmärkta idag. Vi avslutar detta i grund och botten oändligt långa utbrott av lycka över att ha blivit tagen på sängen av gossen Antonio med att återstifta bekantskapen med Monica Queen och hennes Thurm. PS Maten var också god.

Domaine de Brescou Carignan 2007 tre år senare & King Crimson

Publicerat 2014-10-25 av Lars Torstenson

Självklart minns ni alla inlägget ”Carignan- & Mazuelo-provning” från den 26:e oktober 2011 och ni undrar säkert lite till hens hur de där vinerna skulle vara idag i största allmänhet och framförallt vad som hänt med carignanvinet från Brescou, det som då påstods vara drickfärdigt, trots att det var en purung, fyra år bara!, koncentrerad carignan. Ett rent amatörmässigt påstående, som vinifierat idag på intet vis vill kännas vid. När en mer erfaren, äldre och klokare vinifierat idag åter sätter näsan och smaklökar i nämnda vin står det klart att det på koncentrerade carignaners vis fortsatt är ungt! Trots att den nu provade flaskan bland annat legat ett år i ett provencalskt kök har den fortfarande inte fått några tegeltoner, snarare skiftar det rubinröda i blått och även om doften nu inte är tillknäppt längre finns där inte några mogna carignantoner. Däremot är vinet nu betydligt behagligare och riktigt gott (till en slags gräddbaserad svamp och bacon-carbonara, vilken tillretts av Hustrun och därför är vare sig vidbränd, äcklig eller sur utan snarare god). Ändå bättre, efter att i en vecka ha stått öppet i köket, utan kork, var vinet idag fortsatt obevtingat och fick er utsände i carignanälskarnas lugubra labyrint där bara de med stort tålamod göre sig besvär, att, låt vara aningen patetiskt och, om någon sett på, pinsamt, utbrista i ett litet lycklig ljud såsom carignanfreakar plägar göra när de än en gång övertygas om att de är rätt på det när de låter sig förtrollas av denna underskattade kusin från landet. Efter en vecka i öppet skick är doften idag (läs igår) fortsatt ganska stor och mycket ren och klar och visar inslag av disciplinerad drottningsylt, väl integrerad ek som pustade ut små flämtningar av lätt rökiga och rostade toner; balanserad, elegant smak där den friska syran nu är helt integrerad i helheten och fungerar både till mat och som eftermiddagsnjutning när vinet testas vid diskbänken under Hustruns alltmer irriterade blickar. Islands! PS Det finns ett småsyskon till det här vinet i Sverige, det heter Carisma, art nr 70921, 79 kr.

Glasförsöket: botten is nådd & Bad Barber

Publicerat 2014-09-26 av Lars Torstenson

Senast vi hörde av de båda upphällda glasen av det osvavlade rödtjutet kunde vi dag 8 notera att vinet föreföll vara försvinnande gott, eller i alla fall försvinnande ity trots att ingen, i alla fall vad vi vet, pimplade ur glasen, minskade mängden vätska i oroande hastighet samtidigt som kristallen fick allt mer påtagliga färgsättningar. Idag, på den tionde dagen, kan vi konstatera att det först upphällda glaset nu mest består av färgsättningar och glaset som hälldes upp sex dagar in i försöket är på väg åt samma håll. Med stor sorg och utan att kunna skylla på Hustrun måste vinifierat därför acceptera att det här försöket nu är kommit till ända. Dock har, så klart, de båda glasens innehåll analyserats en sista gång: Båda, och särskilt det första, nu synnerligen oljiga på ytan och för första gången sedan långtidstesten med de osvavlade vinerna inleddes kunde en vinfluga noteras i glasens närhet. Doften på glas ett är på något vis perverst tilldragande, kinky, med en mix av bakjäst, en stallgång med mockrester som spolas rent, vinäger och jäsande körsbär; tveklöst ett nyansrikt vin. Glas två uppvisar en mer påtaglig dragning åt målarfärg, vit källarfärg närmare bestämt hur man nu kan veta det, dov, mörk frukt och en rejäl skopa pressvin, rent av pressrester. Eftersom försöket nu nått vägs ände och som vinifierat så våghalsigt gett sig in i det här historiska forskningsarbetet tog er utsände i de stinkande vinernas oaptitliga och kinky värld sig före att för sina HR:are och framtida generationers skull prova de sista, små skvättarna vin i de här glasen. Glas två smakade ungefär som nygjorda pressrester, det vill säga, gräsigt och torrt och inget vidare i största allmänhet. Glas ett å sin sida uppvisade en så stickande och skrikig syra att er utsände i de legendariska upptäckarnas och forskarnas våghalsiga värld sannolikt måste gå till doktorn och få någon form av läkande jästkultur eller pomada utskriven för munnen och dess environger. Här en ny singel från Bad Barber.

Osvavlade rödtjutet – en delrapport & Red

Publicerat 2014-09-23 av Lars Torstenson

I enlighet med vad som tidigare utlovats har ett par nya maratontest satts igång av vinifierat. Det gäller dels osvavlat vs samma vin svavlat, dels ett osvavlat rödvin. Båda försöken över tid, vilket ligger i maratontestets natur. I samband med att rödvinet öppnades 15 september (åtta dagar sedan) fick ett glas stå med en skvätt av rödtjutet. Den här skvätten har provats varje dag sedan dess. För att göra det hela än mer intressant kompletterades det med ett nyupphällt glas efter sex dagar – notera: med vin taget ur den öppnade flaskan. Kommen så här långt inser viniferat att det är kraftig nördvarning på er utsände i de navelskådandes fokuserade värld, men låter sig inte hindras för det utan går med högburet huvud på i ullstrumporna, övertygad om att någon, någon gång, kommer att inse hur viktigt det var för mänskligheten att få veta det HR:arna alldeles strax ska få veta.

Kanske var vinifierat aningen för översvallande då rödtjutet öppnades häromvecka. ” … Doften är ganska stor och domineras av örter pch garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare i eftersmaken…” Kort sagt kan HR:en få för sig att det här är ett riktigt bra vin. Det är det inte, men det är drickbart, och det är intressant. Under de åtta dagarna som gått sedan öppnandet noterar vi följande (”vi”! därför att ni som läst ända hit är precis lika förtappat nördiga som den ovan nämnde nörden – sug på den ni):

Dag 1: Bortsett från att det ligger en doft av RER-perrongen mot Creteil på Gare de Lyon (dvs någon slags urin- och fruktblandad lukt) över vinet då det avdoftas utan att glaset först snurras, är vinet rent av lite bättre idag, mer rena toner. Hustrun ville först inte kännas vid urinkopplingen utan malde på om sin mammas sylt, sådär som den luktade mot paraffinlocket när man lyfte på det, ha!, paraffin… urinoar så klart!).

Dag 2: Som igår, men med en liten vinägerton.

Dag 3: Luktar mer idag, man känner doften redan då man närmar sig glaset, väl framme vid glaset och med näsan i det och sedan det snurrats för att förflyktiga urininslaget, visar det sig att en förhöjd flyktig syra har infunnit sig (gårdagens vinägerdoft…), vinet upplevs också som lite orent, påminner lite om decenniegammalt damm i en ändå äldre ladugård. Vinets yta har, före snurrandet, berikats med fläckar av en oljig hinna. Trots allt det nyss sagda är vinet fortsatt OK.

Dag 4: Helt OK, inslag av röda vinbär och klarbär, diffus orenhet. Hinnan mer sammanhängande.

Dag 5: Hinnan på plats. Vinet färgar glaset alltmer för var dag som går. Nu är glaset kraftigt färgat, och uppvisar ett par rejält blåröda ränder samt en del grums på botten. Noterbart är att vätskemängden minskar, mer genom utfällning än avdunstning (jo, frågade såklart Hustrun om saken och hon svär på att hon inte druckit av ”det där äckliga vinet”). Doften ungefär som igår.

Dag 6: Oj, idag luktar vinet jäsande fikon. I kombination med ett inslag av den tidigare nämnda dammiga ladugården.

Dag 7: Mer frukt idag igen, mörka körsbär, mörka hallon, jäst, lätt saftigt inslag. Hustrun: ”Uuääh, luktar bakjäst, färsk jäst, och kanske lite bröd”. Idag slogs också en färsk skvätt vin upp ur den öppnade flaskan och den skvätten var klart mer aggressiv och rustik i sin approach, viss frukt men samtidigt aningen uttorkad; smakade också på det här vinet (av det andra finns för liten mängd för att man ska kunna smaka av det i tid och otid) och det visade sig vara en aning obalanserat och ha en inte helt trevlig strävhet. Om det här vinet hade Hustrun följande att säga: ”Alkohol, neutralt vin som stinker alkohol”.

Dag 8: Nu är det irriterande påtagligt hur det först upphällda vinet minskar i volym samtidigt som de fasta partiklarna och ränderna i glaset blir alltmer påtagliga. Doften uppvisar mycket jäst och dov, mörk frukt. Det nyupphällda vinet färgar nu av sig ordentligt och börjar få samma oljiga hinna som det först upphällda fick efter någon dag. Idag domineras doften av något som nog förekommit tidigare i det först upphällda glaset men som jag inte kunnat sätta fingret på, den pågående skörden till trots, nämligen för hårt pressat pressvin; rustikt och mycket jäst i eftersmaken. Red.

Bästa vinet till pulled pork, Roger Waters & en briljant Jeff Beck

Publicerat 2014-09-21 av Lars Torstenson

Eller nja, bästa vinet till pulled pork, det kräver en rejäl provning och vin från alla håll och kanter. Nu var det lilla Terrific Wines som fick för sig att göra det här testet och som av en händelse blev det då tre viner ur den egna portföljen som gick direkt till final. Å andra sidan har testet ändå sin betydelse då stilen på de tre vinerna var och är tämligen olika. Baltos, ett snarast kraftfullt och mencia-märkt vin från Bierzo, Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva, typiskt rödtjut från Chile med rejäl cassis-skjuts i doft och smak, El Rey Old Vine Garnacha, tacosvinernas tacosvin som skriker höghöjdsgarnacha så decibelmätaren i Konserthuset först blinkar, sedan lyser rött för att så småningom explodera i ett lika rött som krasande moln. Bortsett från att skillnaden är stor, vilket gör att resultatet ger en färdriktning för alla som ska inhandla sitt fredagsvin, är de tre vinerna vad som torde gå att betrakta som ”vardagsviner”, det vill säga inte svindyra och sådant som många kan tänka sig ha hemma till fredagens pulled pork. Resultatet, för bövelen! skriker nu, irriterande nog, några hetsiga och otåliga HR:are och, ja, här är vinnaren och vi citerar nu Terrific Wines: ” … Efter en lång, krävande och framförallt god provning så står det nu klart att även om El Rey och Baltos bjöd upp till hård kamp så fick de till slut vika ner sig för sin överman Perez Cruz Cabernet Roger waers Amused to the death Sauvignon. Trots att det var internationella Grenache/Garnacha dagen igår och att flera av deltagarna på förhand tippade El Rey som den solklara vinnaren så upplevdes den som lite eldig till den heta salsan som serverade som tillbehör. För den som däremot håller sig undan de allra hetaste tillbehören så är El Rey ett ypperligt val. Baltos föll i från något tidigare av lite samma anledning som El Rey. Nej, kvällens vinnare var som sagt Perez Cruz Cabernet. Den generösa frukten, balanserade ekfatskaraktären och den spänstiga syran satt som en keps till såväl själva pulled porken som till dess tillbehör. Vi gratulerar oss själva till resultatet och ber att få önska alla andra en trevlig helg!” Jaja, tjöta, det där sista är ju lite sent påtänk nu. Roger Waters med hjälp av en, som alltid, briljant Jeff Beck, som får oss hobbygitarrister att rodna så vi antar nyanser i höjd med Konserthusets decibelmätares just då den brast vid doften av El Rey (se ovan).

Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan

Publicerat 2014-09-16 av Lars Torstenson

Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog en oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.

Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:

Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.

Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.

Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.

Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.

Äntligen! Osvavlade vinet ger upp!, segermarsch & Budgie

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

Svara

Visste väl att det skulle kunna gå ta det osvavlade vinet av daga! Kan idag, efter att flaskan stått öppen i 2,5 månader, de senaste veckorna med blott en bottenskyl kvar, stolt meddela, att vinet förvisso höll ihop då det hälldes upp i glaset och att det var fullt drickbart (se kommande inlägg), men!, det oxiderade ur så sakteliga då det stod upphällt och nu, efter någon timme, är det mer oxiderat än något annat. Seger! Vintagemusik: Budgie.