Exklusiv intervju med vinpuritanen Apollo Getson

Som enda blogg har vinifierat fått en exklusiv intervju med den mer bestämde än berömde vinpuritanen Apollo Getson, även kallad ”VingårdsLarsLeviLaestadius”. Intervjun återges i sin helhet här nedan.”Som jag förstått det menar du att det enda sättet att få i sig omanipulerad druvmust, eller vin som du kallar det, är att suga saften direkt ur vildvuxna druvor?”

Tystnad

”Det var en fråga, en underförstådd fråga, det var ett frågetecken där på slutet.”

”Jaså, ja, ja, så är det, allt annat är fake wine eftersom i själva manipulationen ligger ett nedgörande av Naturen, dess rikedom och gåvor.”

”Så att odla vin och försöka hitta bästa växtplatsen för en druva, att odla den optimalt eller att skydda den mot skadeangrepp, allt sådant är fel?”

Tystnad.

”Det var en fråga, inte ett påstående från min sida.”

”Jaså, ja, ja det är det.”

”Men måste inte människan hjälpa växten genom att odla den och måste inte människan göra ett medvetet ingrepp genom skörd och jäsning för att skapa ett vin?”

”Kanske, men det är inte rätt. Det är fake. Som att döda grisen och steka dess hull i smör för att få fläsk till sina bruna bönor. Manipulering. Fake food.”

”Lagring på ekfat eller jäsning i amforor, att krossa eller pressa druvorna… allt sådant är fel?”

”Ja, det är lika förkastligt som att salta och krydda maten.”

”Så spicy food är inget för dig?”

”Hell, no! No food trucking way! Salt och peppar och andra kryddor är ett djävulens påfund. Förstör all autenticitet. En motorväg till fake food. Borde förbjudas.”

”Ska ekfat och amforor också förbjudas?”

”Ja, allt som är fake och manipulation.”

”Jag gissar att det inte spelar någon roll om kryddorna odlas av småbönder som blir av med sitt uppehälle, eller att de tunnbinderier, sågverk och skogsarbetare som bidrar till ekfaten blir utan arbete eller att världens mest välskötta skogar kommer förfalla? Eller att krukmakarna som gör amfororna kan gå och dra något gammalt över sig?”

”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”

”Men om nu konsumenten vill ha låt säga ett vin med ek-karaktär eller ett  klart vin utan fällning och slöjor, ska den inte få det då?”

”Nej, för det är fel, ek är som peppar och att filtrera är att manipulera, det ska vara förbjudet.”

”Så det är inte en fråga om den enskilda konsumentens smak och önskningar?”

”Nej, det är en fråga om det äkta och det manipulerade.”

”Är det inte ett större problem med högintensivt jordbruk? Med överdrivna mängder handelsgödsel, bevattning, omfattande giftspridning, bönder och lantarbetare och närboende som drabbas av cancer? Orent vatten som släpps ut från vinkällare? Dieselläckage? Sådana saker?”

”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”

”Ursäkta en ledande fråga till, men är inte allt det där ganska elitistiskt, rent av stalinistiskt, med den lilla eliten som bestämmer vad som är bäst för alla andra?”

”Jag ser inget fel i det, mina krav är rimliga, och, märk väl, vi vet.”

”Dricker du alls vin?”

”Ja, jag brukar suga saften ur något kilo druvor varje fredag. I glada vänners lag. Det är häftigt. Och äkta.”

Taxliv…

Tax. En hundras som borde förbjudas men då det förefaller vara svårt att få till stånd ett förbud enär alltför många beslutsfattare ingår i det globala taxnätverket får vi nöja oss med att kräva ömkan och taxbidrag till de stackars människor som utan egen skuld däri blivit med tax. Låt oss illustrera med ett dagfärskt exempel.Yngsta dotterns förvuxna dvärgtax bor sedan några år med sina morföräldrar då den rättmätiga innehavaren av taxen insett att vovven inte går att ha i städade rum. Således ingår den lille krabaten i hemmets dagliga sysslor och om nu taxen vore en hund som andra hade det inte varit något problem, men vad göra när Hustrun är bortrest och lillkrabaten på morgonen tar sig ett otillåtet varv ute i naturen och kommer tillbaka och luktar apa, eller snarare apavföring.

En närmare sensorisk tillika okulär besiktning ger så vid handen att pälsen sänder ut direkta kräkreflexer från flera ställen och alldeles särskilt bakom öronen, där den, pälsen, dessutom är ihoptuvad i ett slags äckligt och stelt klet. Observera att medan denna besiktning pågår så sprätter taxen lyckligt i famnen och svansen går som en propeller på en tvåhundrahästars Yamaha utombordare på högsta varv.Alltmedan kräkreflexen gör sig ständigt påmind och ofrivilliga hulkanden stöter fram genom strupen som Kellermans husarer en gång stötte in i de fientliga leden i Marengo, bär så er hjälte den stinkande trasselsudden till en närbelägen duschkabin, tar sig in i den med den nu alltmer vilt sprattlande illbattingen, sätter i lätt panik på vattnet och duschar sig med tax och kläder i syfte att avlägsna illalukten och kletet från vovven. Det lyckas, men till priset att duschens avrinning säckar ihop. Släpper ut taxen så den kan torka i solen bara för att se den med propellerviftande svans hitta samma förbannade avföring och rulla sig på nytt. Nu får den bo ute tills Hustrun kommer hem från sin affärsresa.

Musik.

Förbud mot lekplatser i Stockholm!

Tveklöst är småbarn varelser fyllda av oljud. Skrän som oplanerat och mest närsomhelst slipper ur de små liven. Inte minst gäller detta på så kallade lekplatser. Ytor som avsatts för att hålla de små liven i schack, men som av icke ansvarstagande föräldrar förvandlats till rena skränytor. Platser dit föräldrarna går med sina barn, sätter sig på en bänk och slår dövörat till och låter i en aldrig sinande ström av tinnitusframkallande oljud ätteläggen primalskrika och göra andra smått omänskliga ljud som funnes det ingen morgondag. Detta gäller alldeles särskilt Stockholms stad.Den som passerat en sådan här plats eller än värre satt sig att njuta en kopp kaffe på en närbelägen balkong eller kanske på terrassen till ett kafé, vet hur ont detta oväsen gör både i själ och hjärta. För att inte tala om öronen och huvudet.vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot lekplatser i Stockholm! Skulle kommunen bryta mot förbudet och likväl ställa ytor till förfogande för ljudmissbrukarna skall kommunen kunna ådömas att betala en 97-procentig Robin Hood-skatt till kommuner som förstått värdet av tystnad. Vad gäller föräldrar som inte har vett att hyssja sina små eller åtminstone förse dem med en rejäl spritklut i offentliga sammanhang, skall de med omedelbar verkan placeras på uppfostringsanstalt.

Musik.

Utbjudes: Hängd Macbook

I och med att konstnären Guo O Dong nu kallar sin virusdrabbade dator för konstverk och säljer detta för över 11 miljoner kronor, vill vi inte vara sämre och bjuder därför ut vår hängda Macbook till högstbjudande (utgångspris 9 miljoner kronor). Till ytan ser vår hängda Macbook ut som vilken annan Macbook som helst, men den som försöker starta den får sitt livs överraskning, när datorn helt enkelt vägrar starta sig! Istället hänger den sig och visar en sådan där bild som säger ”nedladdning pågår” och det, kära HR:are, är en symbol för evigheten. Finare än så blir det inte. Bara nio miljoner.

Musik.

Den farligt fördummande vardagssekterismen

Utan att närmare gå in på rätt eller fel i de individuella fallen, en reflektion kring den alltmer utbredda vardagssekterismen i vår samtid. Om en moderat (Svantesson) utpekas (felaktigt) som en myglare kastar sig, förstås, motståndarna över det betet. Målas å andra sidan en vänsterpartist (Björk) (också felaktigt) ut som en myglare kastar sig, förstås, också motståndarna över det betet. Vid sidan om detta förekommer även en allmän upprördhet som grundar sig i uppfattningen att politiker rent allmänt tjänar för bra och kanske också att politiker inte är att lita på. Möjligen enas både dessa allmänt upprörda och partivännerna till de utpekade i en vardagssekterism som gör att de gärna kastar sig över de beten som placerats av någon – inte sällan politiska motståndare – i media utan att lugnt och sansat försöka reda ut vad som är fakta i frågan innan de fördömer.

Samtidigt som det ovanstående sker försöker de som tillhör samma parti som den utpekade – det kan vara de båda ovan nämnda eller för dagen det sexuella ofredande sverigedemokraten Lundgren bevisligen utsatt en kollega för – förminska det inträffade, och det ofta också innan fakta finns på bordet och ibland till och med då det är uppenbart att ett fel begåtts.

Det som förenar partivänner, oavsett parti, i exemplen ovan och i liknande fall, är att de hellre sluter upp bakom sitt parti än sunt förnuft – alltså vardagssekterism: större tro på gruppen och tillhörigheten än förnuftet, moralen och sanningen. En förmåga att blunda för den egna gruppens svagheter och tillkortakommanden och att se de andras eventuella dito, till och med då den inte är faktisk. En intressant jämförelse är den kritiserade och uppmärksammade friande dom som Solna Tingsrätt avkunnade 2018 och i vilken den tog hänsyn till att den åtalade kom från en fin familj. Same same but different och på det hela taget tämligen oroande för den som vill ha ett fortsatt öppet, fritt och någorlunda bildat samhälle.

Musik.

PS Bortförklararens dumretoriska fråga

När en Bortförklarare ställer dumretoriska frågor som ”Man kan ju undra varför det här kommer upp just nu, så här före valet?”, måste envar inse att i och med att det är självklart att den som läcker vill läcka så nära ett val som möjligt, är den frågan bara ett försök till bortförklaring riktat till dem som är tillräckligt indoktrinerade eller på annat vis brister i helhetssyn och förnuft, att de tycker att det där är ett argument som ställer allt på ända och ursäktar både mörkerröstande, tallande, planering med oligarkdöttrar och allt vad det nu kan vara som mindre lyckade folkvalda understundom ägnar sig åt.

 

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Förbud mot bolibompamorgonstudion

Den som vill ägna sin morgon åt fånerier och världsfrånvändhet kan med fördel lyssna på hysteriska radiokanaler där pladderpellar till sin, får man förmoda,  förvåning får ge uttryck för myrorna i kroppen och bristen på djupare tankar. Förväntar sig den nyss nämnda morgon-individen levande bilder till fånerierna finns Aftonbladets morgonteve på TV3 och den som vill vara lite mer P4 än P3 och Rix kan med fördel följa de trivsamma och vanligtvis balanserade morgonvärdarna och den seriösa nyhetsrapporteringen på TV4. Men vad gör den som inte vill ha pladdret och fånerierna och inte låter sig nöja med TV4:s Hemmets Veckotidnings-morgon? Kort sagt: vad gör den seriösa människan i den arla timmen?SVT och dess Morgonstudion, tänker den i ottan vakne vakne och ger SVT en chans att stå upp mot den utmärkta morgonradion på P1; SVT måste ju hålla den seriösa fanan högt och stå för en till tillit ledande dramaturgi. Men nej. Icke så alls. Här bjuds vi på en fåntratt som trots sitt grå hår låter som en fjortis när han med ljud och miner gör vad som borde vara ett seröst inslag om bostadsmarknaden och den som ger oss det senast inom kulturen – numer snarare inriktat på nöje och skvaller – får sitta och läsa, stapplande, innantill och med ögonen fästade i sitt manus snarare än kameran och med en intonation som snarare är ”nu ska ni få höra vad Jaag har att berätta, hysch hysch, jo förstår ni…” än torra fakta…: Vem har fått för sig att kultur är ett skämt? Denna det civiliserade samhällets viktigaste stöttepelare. Och ovanpå allt detta programledarna som ska försöka vara avslappnade och pladdriga som en annan Anders Timell trots att det verkar gå mot deras natur, som helt korrekt ska vara torra fakta in i djupaste hörnet av själen, och trots att de bara går genom rutan som flamsiga tråkmånsar som verkar fnittra åt första bästa upptågsmakare som säger bärfis.

Vid det här laget har HR:en förstått att vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot den allmänna fördumningen i allmänhet och bolibompamorgonstudion i synnerhet!

Musik.

Förbud mot dockskåpstvättställ

Det torde vara omöjligt att spåra upp och lagföra den arkitekt eller inredningsarkitekt eller på annat vis störda person som kommit på idén att utrusta hotellrumsbadrum med tvättställ från plundrade dockskåp. Däremot går det att förbjuda dessa hån mot vuxna människor. vinifierat kräver, från ett nedskvätt minibadrum betraktat av ett fortsatt otvättat ansikte, ett omedelbart förbud mot dockskåpstvättställ!  

Musik.

Jobb med framtidsutsikt

Arbetssökanden: ”Jag vill ha ett jobb där jag inte behöver göra särskilt mycket och bara har ett ansvar på papperet och där jag får löneökning oavsett vad som händer och särskilt om jag brustit i mitt ansvar. Helst sitta i en styrelse, eller kanske vara VD. Det är vad jag vill ha.”

Arbetsförmedlingen: ”Det där kan du glömma, sådana jobb finns inte.”

Swedbank: ”Vänta lite här nu…”

Musik. Mer musik.

Tvättäkta ukrainsk vittoffel!

I Spanien. Madrid. Barajas. Av alla ställen. Där återser er utsände vittoffeljägare äntligen en tvättäkta ukrainsk vittoffel, utan överliggande luftintag förvisso men ändå! Den där sportmodellen – som moderna människor utan vett kallar sneakers och i förekommande fall rent av klär ut sig i – som vi uppmärksammade för ett par år sedan är ju inte riktigt på riktigt då det är just sneaker-varianter, alltså skor för mindre välbetänkta människor. Men här, som sagt, äkta vara.

Vittoffelmannen, som på ett lätt nonchalant vis förde sig väl medveten om vilka fina skor han hade tryckt ner fossingarna i, tog ingen notis om den smått hysteriskt fotograferande vittoffelpaparazzon i kön som i långsam takt bordade det minimala planet från Air Nostrum, tvärtom föreföll han tycka det var självklart att så fina pjuck förevigades av imponerade åskådare i allmänhet och vittoffeljägare i synnerhet. Dock ville han, fullt förståeligt, inte sälja sina skor.

Emmylou Harris!