Den svenska vinfarelsen, Deep Purple & Hoola Bandoola Band

Publicerat 2013-03-20 av Lars Torstenson

vinifierat hade nyligen, i ett inlägg, mage, att antyda, att svensken i gemen inte är en särskilt sofistikerad vindrickare och att, följaktligen, Sverige inte är den där

Ser ut nu som då

dryckesförebilden för övriga, enligt vår världsbild mindre utvecklade, vinländer. Det är visst och sant, att toppen på vinpyramiden blivit både större och bredare och det är också korrekt, att pyramidens midja breddats. Gott så. En utmaning för alla i samhället torde dock vara, att pyramidens bas ser i princip likadan ut nu som då – det vill säga, domineras av fylla och enkla viner, som, och det här är något av pudelns kärna, inte är bättre nu än då. Lägg till detta, att även om vissa högre upp i pyramiden dricker dyrare nu – till exempel Amarone och liknande, inte sällan orena, dumextraherade, obalanserade och, även då flaskan förefaller billig och fyndig, överprisade, viner – är det fortfarande så för många, att kvällen inte är hel förrän berusningen intagit eller, i förekommande fall, övertagit kroppen. Det finns alltså anledning till viss ödmjukhet när vi talar om oss själva som vinförebilder. Det pinsamma i allt det här är nu, förstås, inte, att vissa söker och uppskattar berusningen, ja det är inte ens det att så många i sitt oförstånd går igång på de lika överprisade som obalanserade vinerna, utan, snarare, att pyramidens bas fortsatt ser likadan ut. Vissa hävdar, inte utan viss stolthet, att vi nu dricker mer vin på bekostnad av starkvin och sprit. Men det, mina vänner och hängruntare, och ni andra, är faktiskt en dålig nyhet när vi nu studerar pyramidens botten, där målet för majoriteten – missbrukare och festprissar – torde vara fyllan och det är,

Istället för öl

faktiskt, bättre att individen går loss på sprit eller starkvin eller kanske framförallt öl, som, i missbrukarens fall, innehåller mer som en utarmad kropp kan behöva, till exempel B-vitamin – vinifierat må låta cynisk här, men detta är ett tragiskt faktum. De billigaste vinerna är, nämligen och som vinifierat tidigare påpekat, aldrig så billiga som de förefaller: betalar inte konsumenten gör någon annan det, till exempel vingårdsarbetaren och naturen. Ju mer skräpvin svensken hinkar på bekostnad av starkvin och sprit, där (i alla fall mer) vanligtvis alla i produktionskedjan får korrekt betalning och där naturen i mindre omfattning tar skada även avseende billigare produkter, desto sämre är det. Låt oss sålunda besinna dessa fakta: Sverige är, på det stora hela taget, inte en sofistikerad vinmarknad och avseende vinpyramidens botten har vi snarast gått åt fel håll. När dessa fakta sjunkit in, ska vinifierat återkomma med lite förslag på hur Sverige kan bli en sofistikerad vinmarknad på riktigt. Det är föga troligt, förstås, att vinifierats förslag kommer att genomföras, eller ens studeras i beslutande kretsar, kanske, och högst sannolikt, kommer de inte längre än till vinifierat, men det betyder på intet vis att det inte roar avsändaren att skriva dem eller, för den delen, att det inte är bra förslag eller att vinifierat inte är en förslagen blogg. Avslutningsvis: trots att jag lyssnat på Black Night från Made in Japan typ en miljon gånger har jag inte förrän idag (!) noterat att Ritchie Blackmore, den filuren, där i början, står och stämmer gitarren som vore han lika klantig som jag, fint, och en hygglig låt är det förvisso. Hoola Bandoola Band.

Systembolagets nya sortimentspolitik & Tame Impala

Publicerat 2013-03-19 av Lars Torstenson

Med officiell start 1:a september i år, men med egentlig avspark nu, lanserar Systembolaget ett nytt sätt att hantera sitt sortiment. Syftet är att vitalisera sortimentet och göra det mer följsamt mot marknadens verkliga efterfrågan och att bli bättre på att anpassa varje butiks utbud till den lokala efterfrågan. I framtiden ska även en mindre, ”tillfälligt lanserad”, volym kunna leda till en fast listning om försäljningen uppnår vissa uppsatta mål. Idag försvinner en ”tillfällig lansering” – spelar ingen roll hur populär den varit – när dess utmätta tid eller begränsade volym nått sin slutstation. Med andra ord lär vi får se fler och snabbare byten i hyllorna och, förmodligen, ett mer spännande utbud eftersom de här förändringarna gör det intressantare för importörerna att satsa på de mindre lanseringarna/volymerna och, inte minst, små, kvalitetsinriktade importörer får större möjligheter att sälja sina viner via de svenska butikerna – allt till båta för dig som konsument. Samtidigt får den enskilda butiken större möjligheter att bestämma sitt sortiment. Idag inordnas butiker efter hur många artiklar de får saluföra. I det nya systemet ska även den ”lilla” butikens sortiment bättre anpassas till den verkliga efterfrågan på just den orten – tanken är alltså att Huvudkontoret i mindre utsträckning, och efter en mall baserad på antal produkter, ska bestämma hur det ska se ut. Låter som decentralisering, efter att SB centraliserat tämligen rejält efter mutskandalen för några år sedan. Tråkigt för vinintresserade ute i landet är, att merparten av både de större och inte helt stora vinbutikerna kommer att finnas i de största städerna, framförallt i Stockholm, och att många butiker på vischan – här ingår även ni som bor i städer på 100 000 pax, bara så ni vet ni som nyss trodde att ni inte tillhörde vischan – får ett tydligt öl- och whisky(eller i vart fall sprit)-inriktat sortiment. Nåväl så ser måhända verkligen ut och nytt är att du som konsument, i någon mån, förmodligen kommer att kunna påverka utbudet i din butik, under förutsättning att fler än du söker ungefär samma typ av vara, som, underförstått, inte finns i din butiks sortiment. Gissningsvis kommer boende på sådana här orter göra som idag och åka till närmaste större butik alternativt beställa hem produkterna eller handla via näthandeln (Systembolagets och annan). På det hela låter allt som en mycket positiv utveckling. Samtidigt ställer det mycket stora krav på Systembolagets organisation att verkligen klara av att leva upp till reformens ambitioner. Tame Impala.

Aprioriskt reseutfall & Håkan Hellström

Publicerat 2013-03-14 av Lars Torstenson

Svara

Efter sin CSR-resa till Sydafrika kan Systembolagets styrelse konstatera, att ”de flesta producenter är väl medvetna om vikten av hållbarhet” (citerat från WOW News idag). Detta torde förvåna ingen och styrelsen kan väl, med all respekt, inte heller ha trott att den i sitt vällovliga men, med förlov sagt, patetiska, undersökande grävande under denna belöningsreseartade utflykt till den afrikanska kontinenten skulle komma fram till något annat? På enträgen begäran från en hängruntare finns här en länk till Håkan Hellströms rykande färska singel – ute imorgon.

Skräpboxar & en massa självklarheter

Publicerat 2013-03-12 av Lars Torstenson

Vi människor är i varierande grad hög- respektive lågkulturella. Samma person kan samma dag vägra deckare, äta snabburgare, lyssna på Rachmaninov och sitta med burk en Heiniken framför en Superettan-match. Hur du och jag reagerar på detta, beror på när, var och hur vi är hög- respektive lågkulturella. Personligen kan jag gilla Rachmaninov och dissen av deckare. Mest illa tycker jag om Heiniken – en öl vars popularitet är en skam för mänskligheten. Ja, det där om heiniken var rejält snobbigt. För att vara tydlig: vill du dricka Heiniken så gör det. Det är okej. Det är ditt problem att du stannat på den ölnivån. Och det är mitt problem att jag kan tänka mig att se en superettanmatch eller ett mellanlopp på lunchtravet, trots dess, på det stora hela, tvivelaktiga kulturella nivå och kvalitet i det långa loppet. Omvänt: den som vägrar lyssna på Rachmaninov eller prova Heiniken är, förstås, också snobbar. Ja, jag tror ni förstått nu, varför vi kan ta oss vidare till pudelns kärna och i det Goetheiska utrymmet hittar vi två bag-in-box, som, enligt uppgift, tillsammans svarar för cirka åtta procent av Systembolagets försäljning: Sveriges mest sålda röda respektive vita vin. Hade den tvivelaktiga äran att prova dessa igår, i samband med en föreläsning på Gustibus sommelierskola i Malmö. Suck. De är så monstruösa i sin orena tvivelaktighet att de måste beundras och anses vara monumentala milstolpar över svenskens undermåliga vinsmak. Alltså, det här med att Sverige är en så sofistikerad vinmarknad, öh? Förra året föredrog, i en preferensprovning, en överväldigande majoritet av studenterna på Gustibus 60-talshiten Parador före vår tids bästsäljande Umbala. Det stämmer till viss eftertanke. Skräpvinet som skapades för 45 år sedan ansågs bättre än dagens nyskapade och synnerligen välanpassade skräpvin. Att några av oss, en försvinnande liten del på toppen av pyramiden lagt oss till med mer sofistikerade vinvanor har inte ändrat något i stort. Tyvärr verkar de invändningar som ibland hörs från sunda delar av branschen om att en bov i dramat är de tidningstest med mera som ”fyndar” de här skräpvinerna, och som kanske, rent av, i nästa andetag hyllar svenskens numer så sofistikerade vinsmak – ja, utländska, ligger f ö i sakens natur, producenter ska komma hit för att få höra ”svenskens” synpunkt på nya produkter så till den milda grad är vi numer högstående vinvarelser – stämma. Det mest tragiska är nu inte att du eller jag dricker ett skräpvin eller ser en match i superettan eller division sju, det är i sig inte tragiskt alls; det tragiska är att vad det just gäller vin är det någon som får lida pin för att svensken ska få frossa i dessa billiga skräpviner. Det är den stora skillnaden på att, Gud förbjude, dricka Heiniken, lyssna på Rachmaninov eller, för delen, Robin falsksångaren från Melodifestivalen, läsa deckare eller inte och så vidare: när du dricker det riktigt billiga vinet är det någon som tar skada på vägen. Inte du (nåja), inte jag, definitivt inte importören eller detaljisten, kanske inte ens producenten, men om alla de här klarar sig bra i kedjan, lär knappast vingårdsarbetaren ha den lön du tycker den ska ha, och naturen lär inte älska dig heller.

Därför dör vinstocken i förtid & RHCP

Publicerat 2013-03-04 av Lars Torstenson

Larmrapporterna om hur världens vinstockar dör i en rasande fart, har duggat tätt en tid. Dödsorsakerna är flera. Än har ingen, sedan de arsenikbaserade medlen förbjöds i början av seklet, presenterat ett på riktigt verkningsfullt botmedel mot angreppen av träröta, som Esca och Excoriose. Lägg till det några riktigt torra år på sina håll och angrepp av Eutypiose och Flavescence dorée så förklarar det en hel del. Det som dock är värst, och som tagit vinvärlden med viss överraskning, är att stockar dör lik förbannat. Utan angrepp av Esca eller något annat. Efter flera års forskande – jo, denna mystiska ”sjukdom” upptäcktes redan för flera år sedan och har ökat lavinartat på senare tid – har världens kloka kvinnor och män kommit fram till att det är de nya, ofta högavkastande och/eller rejält sockerproducerande, klonerna, och, i förekommande fall, rötterna, som är, om uttrycket tillåtes, roten till det onda. Den sort som förefaller ha drabbats värst är Syrah och flera plantskolor menar nu att det bara finns ett litet fåtal varianter som de vågar rekommendera avseende denna klonrika sort. Va? Hörde jag någon som inte har något bättre för sig än att vara en petimäter fråga vilka kloner det kan handla om? Ja, till exempel 470, 524 och 747. Visst var det intressant? RHCP!

Vin & naturlig kvasivetenskap

Publicerat 2013-03-03 av Lars Torstenson

Den prisade mat- och vinbloggaren Anders Öhman fäster idag via en tweet vår uppmärksamhet på en bloggartikel med rubriken ”Naturvin är Äkta vin”. Bloggartikelförfattaren, som nu får ligga som han bäddat, skriver med grundmurad okunskap och på ett konsekvent ovetenskapligt vis om naturvinets fördelar och, enkelt uttryck, gör mer skada för naturvinet än vad tio belackare hinner med på en vecka, även då de anstränger sig att vara som elakast. Bör läsas. Hur, den i sig viktiga, sajten ”Äkta vara” inte tänkt när den publicerade detta är en lika stor gåta som bloggartikeln är till skada för sajtens trovärdighet och naturvinsrörelsen. Läs även detta, tidigare publicerat på vinfiierat.

Château L’Arnaude: medaljerat avslut & musiktips

Publicerat 2013-03-02 av Lars Torstenson

Igår bytte Château L’Arnaude ägare och därmed avslutades också mitt uppdrag där. Bara några dagar tidigare fick vi besked om att Château L´Arnaude rouge 2010 fått en silvermedalj i Concours Général i Paris i år. Det innebär att de fem årgångar vi under åren skickat in resulterat i tre guld och två silver. Ett hyggligt resultat. Just 10:an har, som vinifierats hängrutare vet, fått en massa andra medaljer tidigare, under 2012, men det här känns ändå som en fin avslutning på den historien. Lite musiktips till Mats Wallin, som nu får tid över till sitt sökande efter mer musik att lyssna på: Arcade Fire, The Strokes, Téléphone, Muse, Radiohead & Tom Morello.

Concours International des Vins de Terroir: Resultatet & Pixies

Publicerat 2013-02-23 av Lars Torstenson

Så är resultatet i tidernas första tävling för ”terroir-viner” klart. Inget vin orkade med ”Diamant”, över 90 poäng, men tio kravlade sig över 85 poäng och fick därmed ett ”Terroir Guld”. I fallande ordning var dessa ”Vin Santo 2008” (Chianti DOC, Fattoria la Vialla di Gianni Antonio e Bandino lo Franco SOC), ”Aglianico Rinfrozato 2010” (Puglia IGT, Giodano Vini), ”Château Volterra 2007” (rött, Côtes-de-provence AOC), ”Vin Santo 2007” (Chinati Occhio di Pernice DOC, Fattoria etc…), ”Salice Salentino 2010” (DOC, Giordano Vini), ”Beauvignac Sauvignon Blanc 2012, (Vin de Pays d´Oc IGP, Les Côstières de Pomerols), ”Domaine Mas Puech 2012”, (Picpoul de Pinet AOC, Les Côstières de Pomerols), ”Claime d´Or Cabernet Sauvignon Cabernet Franc 2009”, (Sydafrika, Claime d´Or Wines), ”Sangiovese 2011”, (IGT, Fattoria etc…) och ”Arbaria 2011”, (Passito di Pantelleria DOC, Vinisola SRL). Bland silvermedaljerna återfinns vin från så vitt skilda platser som Mähren, Côtes de Duras, och Maury. Intrycket från mitt jurybord om många viner runt 80 poängs-strecket bekräftas väl av medaljerna. Få riktiga höjdare, men många trevliga och emellanåt personliga viner. Hur som är detta en tävling att hålla ögonen på i framtiden. Konceptet, skapat av folket bakom ”Women and Wines of the World”, är i sig är utomordentligt och förhoppningsvis hittar fler ”terroir-producenter” hit nästa år. Pixies.

2 inlägg i 1: 1.Vingårdsarbetare: livsfarligt yrke 2.Vin: livsfarligt?

Publicerat 2013-02-20 av Lars Torstenson

Enligt en undersökning, som presenterades, bland annat i Le Monde, igår och som gjorts av ”Générations future” – en förening som studerar pesticidbrukets inverkan på människan och naturen – i samarbete med laboratoriet Kudzu Science, lever vingårdsarbetare i största allmänhet farligt. Det kanske vi redan visste, men det är inte bara de som lever farligt: även den som bor nära en vingård får i sig mer växtskyddsmedel än man tidigare kanske trott. I Listrac-Medoc, där undersökningen gjorts, uppmättes i vingårdsarbetarnas hårstrån elva gånger högre värden av 35 utvalda ämnen som finns i bekämpningsmedlen jämfört med en referens – en person som inte varit nära en vingård. De som bodde granne med gårdarna som undersöktes uppvisade fem gånger högre värden än referensen. Ämnena som hittades var framförallt fungicider (svampbekämpningsmedel) och 45 procent av de substanser som återfanns är klassade som cancerogena. Undersökningen har gjorts på initiativ av Marie-Lys Bibeyran, vars vingårdsarbetande bror dog i cancer 2009 och som, i likhet med sin syster, var övertygad om att han fått sin cancer via arbetet med de växtskyddsmedel han haft att hantera.

Vin: livfarligt?

Hörde ett svensk radioprogram häromdagen. Någon talade svepande om farliga medel som sprutas ut i vingården, blir kvar i jorden och kommer med i vinet år efter år. Hade den som intervjuade varit journalist hade hon frågat vilka dessa ämnen är. Frågan ställdes inte och hade, sannolikt, inte fått något svar. För ett par år sedan skickade en person till mig en lista på alla livsfarliga ämnen som enligt honom tillsätts vin. På listan fanns saker som sackaros och det enda som var farligt var etanal, som, å andra sidan, inte är något man tillsätter vin utan en mindre önskad form av alkohol man har att hantera under tillverkningsfasen så det inte bildas istället för etanol – att tro att man tillsätter etanal till vin är för övrigt, minst sagt, häpnadsväckande okunnigt; när det kommer från en självutnämnd expert är det skrämmande. Kort sagt är det trist att företrädare för vinets väl lånar sig till så svepande och okunniga uttalanden pch påståenden, som bara kan skada näringen och framställa världens vinbönder som charlataner. Låt oss prata om det som verkligen är skadligt i vinets värld: de systemiska växtskyddsmedlen för den som arbetar med dem. Folk dör, på riktigt, i den verkliga världen, på grund av detta. I nästa andetag kan vi prata om övergödning, felaktig bevattning, erosion och den skadliga inverkan på naturen bekämpningsmedlen kan ha. Därefter kan vi ta upp de dåliga vinproducenternas undermåliga arbete med vinet i sig och hylla de seriösa tillverkarnas fina arbete.

Concours International des Vins de Terroir & terroirmusik

Publicerat 2013-02-15 av Lars Torstenson

Svara

Har precis kommit hem efter att ha suttit i juryn för första tävlingen någonsin för ”vin de terroir”, viner med tydligt terroiravtryck. Helt enkelt att samlas kring vad detta är, är det inte. Någon förestod idag en, i vinifierats ögon, typiskt teknisk önologsyn och menade att även ”industriella viner” och ”tekniska viner” har terroir, detta eftersom människan enligt OIV:s (Office International de la Vigne et du Vin) definition är en del av terroiren. Andra, som vinifierat, menade att om ett vin är så funtad att provaren kan tala om hur det extraherats och vilken jäst som använts, då är det knappast ett vin med terroir. Om vinet å andra sidan upplevs som ”genuint” (ja, jag vet, ganska abstrakt…) eller om man rent av kan känna ett ursprung, ja då kan det inte vara fel att tala om ”terroir”. Nog av. Hur var då vinerna? Få kanoner och få stolpskott. Däremot många i trakterna av, på en hundragradig skala, 80 poäng, vilket enligt OIV:s regelverk, ger en medalj under förutsättning att inte fler än 30 % av vinerna kommer över 80 p, om så sker då höjs gränsen. Det mest frapperande var, att så många vinmakare i sin iver att skapa ”terroir” slår ihjäl frukten med ek – fel typ av ek, fel längd på lagringen – och, i förekommande fall, dessutom lyckas dumextrahera på ett närmast ofattbart klumpigt vis, något som resulterar i från början lätt uttorkade viner, som producenten och dess företrädare sedan måste sälja genom att påstå att det kommer bli bättre med några år på flaskan, något som, annat än i närmast mirakulösa undantagsfall, aldrig torde inträffa. Tvärtom. Och torr, ibland rent av gammal, oren ek är inte terroir. Det är skräp. Vi sparkar igång fredagskvällen med vad som måste vara något slags terroir-musik.