Poängen med muzzak är att den ska skvala på i godan ro där i bakgrunden, utan att vare sig störa eller göra sig märkvärdig. När muzzaken plötsligt slår över i emotionellt utmanande tongångar är den ett aber för var seriös restaurangbesökare. Kort sagt går det inte att ha seriösa affärsmöten över en matbit om musiken envisas med att stjäla koncentrationen och tårfylla ögonen på den som äter och möter andra i ett försök till samförstånd, avtal och big business.
Det går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl originalet som covers (exempel här och här och här och här och här).
Näringsidkare som bryter mot förbudet ska i egen hög person, samt därtill i förekommande fall kollektivt med eventuella målvakter och personal, på anmodan av tårfylld affärsmötesdeltagare eller annan gäst som försatts i en prekär situation på grund av den utmanande musiken, utan dröjesmål gripas och utan föregående rättegång föras till en allmän plats där den ska hållas vaken i 48 timmar varefter pinsamt sliskig musik ska spelas så de kriminella elementen faller i offentlig gråt under en tid som inte får understiga 45 minuter (näringsidkaren), 33 minuter (personal) respektive 78 minuter (målvakter samt näringsidkare och personal som visslat en munter trudilutt eller på annat vis gjort motstånd i samband med gripandet).
Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Den som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan 
Nu är det inte givet hur man bör bestraffa dessa selfiemissbrukande individer då de i grund och botten behöver vård och omsorg. Detta kan dock inte få hindra rättvisan från att ha sin gång. Kort sagt kan den som inte kan hålla sina selfielustar och – böjelser i schack i städade omgivningar, vilket torde vara allt förutom de mest privata sammanhangen, straffas på ett adekvat sätt och i väntan på att den tillredning regeringen nu kommer tillsätta malt färdigt föreslår vinifierat, att den som tas på bar gärning i färd med att ta en selfie skall utställas till allmän beskådan på närmaste torg, slagen i järn och under en tid som inte får understiga en månad, en tid under vilken det kriminella element ska pluta med munnen alternativt le, noterbart är att den tid som selfiemissbrukaren inte ler eller munplutar ska läggas till på straffets totala tid upp till en tidpunkt då den totala strafftiden uppgår till fyra år, i de fall då brottslingen stått slagen i järn och till allmän beskådan på närmaste torg under en tid om fyra år och en dag ska straffet anses vara avtjänat även i de fall då selfiemissbrukaren inte munplutat eller lett i tillräcklig grad; i de fall då selfiemissbrukaren använder en så kallad selfiestick, ska straffet ovan fördubblas; i de fall då selfiemissbrukaren lägger ut sin bild eller, i förekommande fall, sina bilder, på sociala medier eller liknande, skall en månad för varje publiceringstillfälle adderas till straffet.
Till protokollet skall för ordningens skull tas att det är strikt förbjudet att ta bilder av sig själv tillsammans med en i bojor slagen plutmun och selfiemissbrukare. Överträdelse beivras och kommer, om vinifierat får bestämma, bestraffas med deltagande i ett avsnitt av Paradise Hotel, där den dömde ska vara aktiv i samtal och ränker på ett sådant vis att individen får uppmärksamhet i minst en kvällstidning och på Flashback forum; i de fall då det kriminella elementet inte lever upp till de förväntningar kriminalvården har rätt att ställa, skall straffets förlängas med ett nytt avsnitt för varje otillräcklig insats upp till fem avsnitt, i de fall då maxtiden om fem avsnitt uppnås och den dömde fortsatt inte levt upp till kriminalvårdens rättmätiga förväntningar skall brottslingen överföras till Let’s dance, där den skall vara kvar till det att Tony Irving menar att selfiemissbrukarmissbrukaren dansar tillräckligt illa för att få lämna programmet.
Har nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?