CSR 1.0: Om verklig förändring & Garbage

Om jag som producent misskötte min personal och miljön och satt med ett lukrativt kontrakt i Sverige, skulle jag jubla varje gång min importör och så många andra som möjligt repeterade ”det sämsta vi kan göra just nu är att dra oss ur”. Jag skulle resonera sansat med alla som kom och talade med mig och ge efter lite då och då, så lite som möjligt och repetera vikten av att jag också vill se en förändring men just nu handlar det om att alls kunna erbjuda några arbeten. Och så en tungt retorisk fråga: blir någon lyckligare av att X inte längre kan försörja sin familj? Ja, så där skulle vi hålla på ända tills folk i värsta fall slutade köpa mina på omoraliska principer byggda produkter eller, möjligen, om någon mot all förmodan satte mitt företag i blockad. En utebliven affär skulle kräva en verklig förändring och antingen skulle jag klara av det eller så skulle min verksamhet tas över av någon annan som gjorde det. Garbage.

CSR 2.0: Svenska vinvärlden & Garbage

Någon insatt person verksam inom en organisation som arbetar med människorättsfrågor skrev häromdagen i ett mail ”Som jag ser det är CSR-arbetet frikopplat från verksamheten i nästan alla företag så även Systembolaget”. Ambitionen och den goda viljan finns säkert där, men det är lätt att hålla med om att den inte når ända fram. Gjorde den det skulle SB fullt ut koppla sina offerter i utsatta länder till sitt CSR-arbete på ett sådant sätt att viner under ett visst pris inte längre efterfrågades. ”Ett högre pris garanterar inte att arbetaren får det bättre eller att producenten kommer att verka på ett för miljön mer skonsamt vis,” är ett annat argument från den som i grunden inte bryr sig eller bara är korttänkt. Inte så att argumentet är fel. Men det understryker också att det finns en tydlig koppling mellan det pris vi betalar och hur väl producenten kan behandla sina anställda och naturen och, inte minst, det understryker att ett lågt pris om inte utesluter en verklig förändring så i vart fall försvårar det den. Garbage.

Vinet & den eviga frågan: känslan & förnuftet & Laurie Anderson

Ett förnuftigt svar frågan på vad förnuft är, är inte lätt att få. Lättare då att få ett känslosamt svar på frågan. När det kommer till vin är det i stor utsträckning så att de på kort sikt förnuftigaste vinerna torde vara de billiga, massproducerade ”industrivinerna”, som tillverkas utan större hänsyn till vare sig det ena eller det andra med ett enda undantag: att vara så lönsamt som möjligt för ett litet antal aktörer i kedjan som tillverkar, distribuerar och säljer varan. Å andra sidan är det just de här vinerna som rör upp känslorna mest hos den som anlägger ett långsiktigt synsätt färgat av tankar om rättvisa, kvalitet och miljöhänsyn. Ett rimligt förhållningssätt till skräpvinet som handelsvara är att det nog kan vara en förnuftig produkt för ett fåtal individer med tillräckligt övertygande intjäningsargument för att de ska anse att de kan och bör agera som de gör. Eller så är de i avsaknad av empati. Så kan det också vara. Frågan kan knappast ställas direkt till de berörda personerna eftersom den som är i avsaknad av empati sällan är medveten om detta och även om hen är det är hen knappast beredd att låta sig framställas som en svinpäls.

Vad så med vinproduktionen, vad är förnuftigt och vad är känslomässigt rätt? Man kan möjligen här tala om viner gjorda med hjärnan och viner gjorda med hjärtat. Hjärnviner och hjärtviner. Kanske också hjärnsläppsviner, som i vissa avseenden är de mest förnuftiga (se ovan),men dessa, alltså de värsta avarterna och vissa av kändisvinerna och de på ett eller annat vis direkt ohälsosamma produkterna, hamnar lite vid sidan om vinets allfarväg. Ett hjärnvin är ett vin gjort av en tekniskt styrd och beräknande individ, som inte alls behöver vara en elak eller hänsynslös person, hen gör så gott den kan och är sin vinkällares trogna och strävsamma tjänare. Men något saknas: känslan. Hjärtvinet är gjort av en mer improviserande typ, som ändrar och fixar hela tiden under produktionens gång, från beskärningen till buteljeringen. Inget är förutbestämt i detalj och hen är alltid beredd att gå in och göra ändringar om känslan säger att det behövs och beslut om exempelvis vilka ekfat som ska användas just det året styrs av skördens resultat och vilka specifika karakteristika vinerna uppvisar. Frågar ni mig så finns det förvisso utmärkta viner som gjorts av teknikstyrda vinhjärnor, men inte ett enda riktigt stort vin. Däremot kan den typen av vinmakare ta över hjärtviner och göra dem, kopiera dem, nästan lika bra. De stora vinerna skapas av känslostyrda kreatörer, som inte sällan gör saker ad hoc, men, och det är viktigt, det sker alltid med viss eftertanke. Den som glömmer det där sista förnuftet är oförmögen att göra ett stort vin och gör tvärtom allt som oftast viner som får skräpvinerna att förefalla drickbara. Laurie Anderson.Ästad Gård

Vin som musik, appassimento-kitsch, Idol-Laila, Svennis & Ian Gillan

Tanken ”om vin vore musik” har tänkts och uttalats många gånger förut men ändå: Tänk om ett Larz Kristerz-fan köper bandets album ”Om du vill” och upptäcker att det innehåller operan ”Cavalleria Rusticana”, och då inte med Larz Kristerz utan med mer lämpadeLarz Kristerz musiker och sångare, visst skulle dansbandsfanset genast protestera? På samma vis måste ett billigt vin vara anpassat för den som söker det enkla, utslätade. Om X köper en Umbala-box men får en stram Barbaresco som innehåll, skulle X säkert få stora problem med lådan och sannolikt reklamera den å det snaraste ity vinet skulle vara surt och odrickbart. Man kan alltid hoppas och tro att det skulle förhålla sig på samma vis om det motsatta inträffade. Dock, och det är här det blir mer komplicerat, vad med alla dessa appassimento-drickare, alla dessa som hängt på ett vulgärt spår i prisläget 80 – 200 sek? Det är lätt att gilla att de befinner sig i ett moraliskt prisläge och att de faktiskt försöker, precis som den som gillar kitsch a la Malena Ernmans La Voix försöker och i förekommande fall tror sig äntligen ha fattat det här medHep Stars jul opera. Efter insikten om att de ändå försöker har jag bestämt mig för att sluta håna de power- och sockersuktande appassimento-drickarna, och Ernman sjunger tveklöst bättre än killen som vann senast i Sverige och vars sång i icke manipulerat skick närmast kan jämföras med ett vin med för hög halt flyktig syra. Med andra ord är appassimento-stadiet ett slags nödvändigt övergångsskede som i bästa fall tar Umbala-människan vidare till de högre Bacchushöjderna – låt vara att de flesta stupar längst vägen, men de vill och de försöker och de är inte, då de betalar ett korrekt pris, omoraliska i sin syn på vinets tillblivelse, det måste vi gilla. Slutligen ytterligare en liten kommentar om det här med att kändisar ”gör” sitt eget vin – nu senastIan Gillan Idol-Lailas Bagge-in-Box, som ska vara särskilt designad för folk som lätt får huvudvärk av rött vin, exakt hur man gått till väga för att minska halterna ”garvämnen och histamin” ska Idol-Laila förhoppningsvis snart förklara – det är vid närmare eftertanke kanske också helt okej, i alla fall om man tar i beaktning att mer seriösa yrkesutövare som Kent måste irritera sig på att folk som Svennis plötsligt ger ut skivor med sina favoriter och att ”göra” ett vin är väl inte värre än att göra en julskiva? Nu ska vi lyssna på Ian Gillan som kunde skrika när det begav sig, här i en klassisk liveinspelning, här som Jesus, här i Royal Albert Hall (kitsch? no way!!!).

Omoraliska viner & det omoraliska argumentet & Ebba Grön

Så snart en debatt uppstår kring omoraliskt billiga produkter dyker någon, som i det ögonblicket säkert uppfattar sig ha rejält med medvind i seglen, upp och hojtar upprört ”ja, det är lätt för dig som har råd att säga att alla ska betala korrekta priser för vinerna, sandalerna och skinnjackan, men tänk på den som inte har råd! Och varför ska du och saxofonandra tala om för någon överhuvudtaget vad den ska köpa och inte köpa?!”. Detta är ett synnerligen omoraliskt argument, som ytterst tar ställning för exploatörens rätt att utnyttja andra individer och att själv leva gott medan den som arbetar  för den får lida och leva under slavliknande förhållanden. För övrigt är det korrekt att de ekonomiska ojämlikheterna är stora överallt, men den som har tak över huvudet, rinnande vatten och lever över fattigdomsgränsen i Sverige tillhör världens minoritet av privilegierade och det gäller att komma ihåg det mitt i den omoraliska och självgoda självömkan. Om inte vi har råd att vara moraliska, vem har det då? Ebba Grön.

Morberg Collection Cabernet Sauvignon 2012

Ett rimligt antagande är att den som köper ett kändisvin gör det därför att den tycker om kändisen ifråga och det den står för. Hur produkten smakar torde vara av mindre vikt. Oavsett pris. Ett bevis för det sistnämnda är Morberg Collection Cabernet Sauvignon. ”Prisvärt” (99 sek) kommer inte på fråga, knappast ens ”drickbart”. Kort sagt är det härMorberg vinet så uselt att det är direkt underhållande: ett monument över det mediokra med sin svavelstörda näsa och dess inslag av blomkålstioler och kryddiga – ja, det står faktiskt på etiketten att vinet ska vara kryddigt så till den milda grad att till och med tanninerna är kryddiga – svavelväten, högljutt skrikig syra som inte står vinägerflaskans efter och en obalans som får hysterikern att verka som Lugnet självt och en atonal disharmoni att låta lättrallad Svensktopp. Varifrån vinet kommer vet vi egentligen inte. Enligt Systembolagets sajt ligger en chilensk producent bakom. Enligt flaskans etikett framgår bara att det är importerat och buteljerat av ett företag i Tyskland samtidigt som det sägs komma från Chile. Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock – i det här fallet Morbergs – eller, möjligen, därför att den är så uppfylld av kändisen ifråga och vill vara som den eller rent av dens. Det sistnämnda stämmer i största allmänhet till eftertanke och kanske i synnerhet då vi talar Morberg för vad söker den som vill tillhöra denne? Såvitt vinifierat känner till är Morberg känd för att gå runt på TV och se arg ut medan folk lagar mat och kan därför inte dra någon annan slutsats än att 2012 Morberg Collection Cabernet Sauvignon är ett substitut för att bli argt betittat av ett gäng gubbar i köket och det känns med all respekt en aning kinky.

Pesticider i skräpvin & Amr Diab

Årets flopp inom, eller snarare för, Vinvärlden i Sverige är Kalla Faktas bortslarvade tillfälle att slå ett verksamt slag mot övergrepp på naturen och människor samt undermåligt vin. Kort sagt att få folk att dricka mindre och bättre och därmed också hjälpa utsatta människor och miljöer. Istället blev det ett sensationsjagandeVingård, Cori bomskott, som på intet vis tydliggjorde att det är skillnad på vin och vin eller vilka de egentliga problemen är inom vinets värld. Uppföljningen i Nyhetsmorgon gjorde inte saken bättre. Där fick en privatperson representerande sitt eget företag framträda som vore han en representant för något objektivt och mannen med lösningen på problemet. Kan för övrigt inte låta bli att undra vilka parametrar Kalla Fakta lät kolla i samband med att relationen pesticider-vin skulle slås fast. Att bara 40 % av de bästsäljande boxarna i Sverige skulle innehålla rester av växtskyddsmedel verkar osannolikt. Mer rimligt är 100 %. Gissningsvis kommer Systembolagets och Alkos pågående kontroll visa detta. Och hur kan det vara på annat vis? Minns ni det här inlägget från 2009?: 96 % av alla vattendrag och 61 % av allt grundvatten i Frankrike innehåller rester av minst ett växtskyddsmedel. Antagligen är det lättare att dricka sig pesticidsjuk på vatten än vin med tanke på att det inte är helt otänkbart att den som dricker litervis med vin dag ut och dag in drar på sig en skrumplever eller alkoholförgiftning och alldeles oavsett det hinner dö innanMontagny - vingårdar pesticidresterna gjort sitt. Kalla Fakta var ett dövande slag mot den debatt som, trots allt, på allvar drog igång efter ett här på vinfierat tidigare refererat debattinlägg på SvD Brännpunkt för ett drygt år sedan. Ett debattinlägg som i sin förlängning etablerade en bredare insikt om skillnaden på vin och vin och vikten av att undvika de billigaste produkterna på grund av att de de facto inte är billiga för någon annan än konsumenten. Alltfler verkar inse vikten av att vid vininköpet tänka på samma moraliska vis som när hen köper sandaler, skinnjackor, bananer eller kött. Nu kan man med rätta invända att det inte är Kalla Faktas ansvar att ta moralisk ställning, utan att i första hand jaga rubriker. I det avseendet var det likväl ett bra reportage och av de kommentarer som i sociala medier framförts av diverse nykterhetsivrare är dessa mer än nöjda. Att programmet jämställer skräpvin med pesticidrester och ochratoxin och odlat med hjälp av utnyttjad arbetskraft och överdriven besprutning och bevattning med småskaliga, högkvalitativa, ekologiskt odlade produkter tillverkade av inga andra än bonden själv, spelar, uppenbarligen, ingen roll. Suck, fanatiker… Vi muntrar upp oss med Amr Diab.

Slutord Kalla Fakta, SLV, Naturvinsakademien & Kent

Trodde vi var klara med Kalla Fakta, men gårdagens inslag i TV4 Nyhetsmorgon (kan tyvärr inte länka från utlandet, sök själv på TV4.se) med bland annat en företrädare för Naturvinsakademien säger annat. Till att börja med måste vi reda ut vad Naturvinsakademien är för något. Finns den överhuvudtaget?  En snabbkoll på nätet gerTV4 logga vid handen att företeelsen inte existerar annat än som någon slags integrerad del i Expert Solutions Sweden AB i Växjö, även kallat Swiss-Ecu Sweden AB. Det är ett företag som bland annat ska ” bedriva administration av byteshandel via internet samt därmed förenlig verksamhet”. Okej, finns alltså inte som en fristående och oberoende verksamhet med allmänhetens bästa för ögonen, vilket man annars kan förledas tro. Likväl får en företrädare för denna icke-existerande företeelse komma till tals i TV som om han verkligen företrädde något viktigt, existerande. Lätt tveksam journalistik, även om det nu är bra TV. Vad så med den där listan som ältas hit och dit och får alla att gå i taket? Tja, vissa av produkterna är möjligen allergena men knappast giftiga och fortsatt är alkohol det farligaste i vinet. Dessutom finns det inga jäststammar som ger jordgubbssmak och så vidare. Däremot finns det jäst som kan hjälpa de aromerna på traven, men de jästtyperna fungerar bara på must som saknar rätt BiB Rapskoncentration, det vill säga vin som görs för konsumenten som handlar skräpviner. Och det är just det som är grejen: problemet är, egentligen, inte skräpvinerna i sig eller hur de görs utan att någon köper dem. Ytterst bör alltså ett reportage göras om Svenssons vinval. Ungefär som Svensson tidigare fått hjälp med att fatta att en sko måste ha ett lägstapris för att alla i produktionskedjan ska må bra. Nu ska för all del inte Systembolaget, importörerna och producenterna som handlar med skräpvinerna förskonas från rättmätig kritik, men ändå, utan konsumentens medverkan tjänar de inga pengar på sitt omoraliska värv. Sist men inte minst: en stor del av ämnena på Kalla Faktas lista finns naturligt i vinet, även i naturviner, varför den som är allergisk mot låt säga tannin eller överkänslig mot vinsyra knappast kan dricka vin överhuvudtaget ungefär som vissa allergiker inte kan äta nötter eller dricka mjölk överhuvudtaget. Att sedan konsumenter nu får ont i magen av viner som var med i Kalla Faktas reportage och lämnar tillbaka sina skräpviner (TV4 Nyheterna igår) kan förstås inte annat än applåderas. Och då har konsumenten ändå inte koll på ochratoxin i dåligt odlat vin – och det gäller oavsett vilken filosofi bonden säger sig följa – och ingen har varnat diabetikern för sockertillsatserna i skräpvinerna. Ett ord också om Livsmedelsverket (SLV) som uttalar sig om vad som ska stå på vinetiketten i Kalla Faktas reportage, läs det här, för det är tydligen okänt för många på SLV (att, citat SLV ”Det tillfälliga undantaget från märkning av allergener på vin upphörde den 30 juni 2012”) och nämns därför inte i TV-inslaget. Allra sist men inte minst får vi hoppas att Alko och Systembolaget breddar Kalla Faktas analys av skräpvinerna för det låter osannolikt att det finns besprutningsrester i blott fyra av tio, och det är inget mer med den saken: undvik skräpvinerna så behöver du inte bry dig. Vi rundar av Kalla Fakta-debatten med Kent.

Eftermäle Kalla Fakta om vin, jubileum & bonus

Hade igår ett litet tweetsamtal med Kalla Faktas reporter Per Hermanrud. Han menade bland annat, att ”hur det är (med tillsatser o d) för varje enskilt vin vet ingen eftersom vinindustrin har ett undantag från ingredienlistning”. Sant för slutkunden. Å andra sidan ärVingård, Cori vinproducenten tvungen att föra loggbok över allt hen gör i vinkällaren. Varje behandling och tillsats måste bokföras. Dessutom måste hen ha sådan ordning på sina tankar, sin skörd och sina fält att innehållet i varje flaska kan spåras hela vägen tillbaka till fältet och det som där skett. Detta kan kontrolleras närsomhelst och är inte allt i ordning utfärdas straff enligt fastställd skala. På de gårdar jag arbetat på i Frankrike har kontroller vanligtvis skett minst en gång per år. Detta hindrar nu inte den som massproducerar att slarva och skarva, lika lite som lagar och förordningar hindrar undermåligt producerat kött. Det som verkligen har effekt är om du och jag väljer bort de omoraliska varorna. Tyvärr svider detta oftast i plånboken, men om inte vi har råd att handla moraliskt, vem ska då ha det? I skenet av detta är Aftonbladets artikel häromdagen, där just de omoraliska skräpvinerna hyllas, ett slag i ansiktet på alla som verkar för miljöns bästa och solidaritet med utsatta Fender Stratavingårdsarbetare. Kalla Faktas ”konsument i rika landet”- vinklade inslag igår bör ha det goda med sig att det breddar debatten – förhoppningsvis även bortom populistiska och i tiden tillrättalagda uttalanden från en uppsjö politiker som dök upp som gubben/gumman i lådan över en natt samt de vinets dödgrävare som tror att ett okritiskt hyllande av ”naturviner” skulle vara en framkomlig väg. Återigen: Ytterst är det konsumentens ansvar att välja bort omoraliska produkter. Det är bra om media, äntligen, tar upp skräpvinerna – som verkligen odlas illa och ofta dumprepareras för skräpvinsmassan – och det eländiga träsk de klafsar runt i, men det är i bästa fall naivt, i värsta fall korkat och definitivt onödigt och fel att dra alla viner och producenter över en kam. Precis som du kan välja rätt banan, kan du välja rätt vin. 50 år med Fender. Bonus: Unsustainable.

Kalla Fakta om vin & Freeway Jam

Tyvärr visade sig Kalla Faktas granskning av vin ha sin träffbild precis där vi befarade att den skulle vara: över och vid sidan om målet. Genom att släppa fram än den ena än den andra tomten och tomtegumman lät det som om allt vin är samma sak. Det är förvisso verkligen svårt att fullt ut deklarera en jordbruksprodukt – hur många mjölkkonsumenter funderar förresten på hur kornas föda besprutats? –  likväl vore det inte alls dumt med en innehållsförteckning på vinet och gärna också en uppräkning över vad som används i vingården i form av vatten, gödning och växtbekämpningsmedel. Detta skulle nämligen tydligt visa varför du inte ska köpa de billigaste vinerna, som inte kan produceras utan ekologiska kompromisser. Och som om inte det räcker som argument mot skräpvinerna kan man lägga till Sveriges Radios betydligt skickligare reportrar på Kaliber och deras arbete med att lyfta fram det omoraliska i att köpa de billigaste vinerna, som är lika diskutabla som det billigaste köttet och skjortan från barnarbetarna i sweatshopen. Kom igen, Kalla Fakta, ta tag i ämnet igen och gör det ordentligt nästa gång. Behöver en Freeway Jam för att komma över besvikelsen över detta bortkastade tillfälle att ta ett verkligt grepp på världens vinproduktion och det som vi svenskar köper och dricker.

Kalla Fakta om tillsatser i vin, Château l’Arnaude 2010 & White Album 45 år

Imorgon, 19.30, sänds Kalla Faktas inslag om tillsatser i vin. Mycket bra. Fast. Av trailern att döma har Kalla Fakta mest lyssnat på sådana som gärna uttalar sig om tillsatser i vin – här även omfattande behandlingar som inte lämnar spår i vinet, till exempel bentonit – utan att egentligen veta och framförallt utan att säga hela sanningen. Anar dessvärre en godWhite Album ambition som kommer skjuta både över och vid sidan om målet. Hoppas jag har fel, för varje smutskastning av skräpvinerna är välkommen, men när ”vin” dras över en kam är det illa – det är enbart till glädje för domedagsprofeter och Carl B Hamilton. 2. Drog igår för första gången på länge en Château l’ Arnaude 2010, serverade den sval och jag vet att jag är part i målet men satan i gatan vad den har utvecklats fint senaste halvåret, riktigt, riktigt mumsig nu om än fortsatt ganska ung – bara så ni vet ni som följt köprekommendationen. 3. 45 år sedan White Album kom, tveklöst ett av de album som aspirerar på titeln Tidernas Album. Vi lyssnar på ett litet urval, som egentligen borde omfatta hela albumet: Happiness Is A Warm Gun, While My Guitar Gently Weeps,  Back In The USSR.