Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.
Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.
Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.
Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:
Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.
Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.
Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.
Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.
”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.
Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.
De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.
Styrde så glad i hågen mot Cannes och infann mig i tid och tog min i folie klädda butelj till köket och öppnade den. Chock 1: Korken var intakt! Bar min folieklädda vän till vinvännen och andra girigt väntande vinvänner, hällde upp en skvätt åt var och en. Såg som tur var illa ut. Ljus, orangebrun färg, mycket grums. Chock 2: Vinvän ett sniffade och gav ifrån sig små, ja, otäcka mysljud. Chock 3: Övriga vinvänner, med undantag för värden, sniffade och sa positivismer i olika former, som ”jaa” och ”oh ja” och, värst, ”herreminskapare!”. Chock 4: Vinvännen Göran från Cannes sa ”Ja, det här var inte dåligt, doftar bättre än det ser ut, topp-Bordeaux., 90:a?”. 90:a!
När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.