Nedslag i Hjo: Svagdrekkeglögg, Sajmon & Walter Larssons orkester

Glögg av den typen som finns på Systembolaget är i mångas ögon i Hjo både fuskigt och fjantigt. Äkta glögg, vet Hjobon, görs på en bas av svagdricka, här, på äktsvenska, kallad svagdrekka. Det hela är enkelt: lite russin, nejlikor, kardemummakärnor, socker och jäst tillsätts svagdrickan, som, lämpligen, befinner sig i en damejeanne. Denna nyss nämnda behållare förses så med ett jäsrör och ställs på ett varmt och säkert ställe – ett rykte, som jag varken kan eller vill vare sig dementera eller bekräfta, gör gällande att var sann Hjobo har en puttrande svagdrekkeglöggdamejeanne stående på en piedestalliknande pall i köket mellan första och sista november varje år. När november månad övergår i december ska den nyjästa svagdrekkeglöggen tappas om varmed den grumsiga bottensatsen avlägsnas. Ett arbete som ska vara avslutat till Lusseafton, då Hjobon avnjuter årets första svagdrekkeglögg, även kalla Svagdrekkeglögg Hjoveau (lokalt vanligtvis ”Hjovå”). Det finns kanske de som skulle påstå att det här är en text i stil med de alster som understundom skrevs av vinifierats tidiga läromästare tillika chefredaktören för Hjo Tidning, Rune ”Sajmon” Simonson aka Morbror Karl i Värsås. vinifierat vill på intet vis neka till att så kan vara fallet och att det i så fall är mer än ett rent sammanträffande, snarare ett rent hommage. Nog av. Hur smakar det då? undrar nu var HR som aldrig vågat se vardagen i vitögat och därför aldrig kommit till Hjo i juletid. Jo, svagdrekkeglöggen har ljusbrun färg och uppvisar en klassisk glöggkaraktär med nejlika, kardemumma och russin (och pomerans och ett uns apelsinskal, tyckte vinifierat, men det finns tydligen inte i receptet så det var nog fel, dock fanns i övrigt det nyss nämnda funna med, så där kan vi nog lita på er svagdrekkeglöggtestares näsa) och detta både i doft och smak. Aningen för söt i dagsläget, men det här är, enligt kunniga källor på området, en produkt som toppar först efter några år på flaskan så vi ber att få återkomma till den här saken tids nog. Vi lyssnar på Johan Johansson från Hjo i Walter Larssons orkesters legendariska version.

bild

PS I god Sajmon-anda och till följd av det förbud mot djur i alkoholrelaterade annonser som är påbjudet i Sverige vill vinifierat tydliggöra, att annonsen ovan inte är en annons, att flaskan är tom och innehåller en alkoholfri variant av svagdrekkeglögg och, slutligen att katten är en attrapp.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.

Vin på torkad cinsaut

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.bild

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1993

Ah, det var ett tag sedan vi sågs, comtessan och jag, och jag måste erkänna att jag undrade hur det stod till med henne, hon som hade förvillat sig ner i ekchipsträsket där på 90-talet och blivit påkommen! En sådan skam! Hur hade hon tagit det? Att hon alls överlevde! Nåja, jag korkade upp 93:an, som ju inte borde vara ett så comtessigt år, om comtessan tillåter, och fick minsann se på andra bullar: comtessans fulla glans och prakt bara slog upp ur glaset, tog ett rejält tag i näsan och vred om och skrek ”jaså, det trodde du inte, avfälling!” och ja, vad gör man, man ber om ursäkt så klart och skyller på andra, hur oskydiga de än är, det var Bengt Frithiofsons fel eller Alf Tumbles, visst hade hon hört talas om svenska vinskribenter? Låt vara att de aldrig sagt ett ont ord om comtessan, men man kunde ju aldrig veta, eller hur? Hon Mischa Billing till exempel? Comtessan lät då all sin perfektion och frukt fylla mun och svalg och gurglade därnerifrån ”de har inte sagt ett ont ord om mig, det är du, avfälling, som talat illa om mig, framförallt tänkt illa om mig, shame on you!” och med det och en fulländad finish lämnade hon mig. Skamsen. bild

Queen.

Björk återfunnen! Hustrun! & Det osvavlade vinet & Led Zep

Sedan förra inlägget har följande hänt: Hustrun har via en kommentar på Facebook (!) låtit meddela ”Titta på terrassen”. Såklart springer er utsände i de långvariga äktenskapens samförståndsinriktade värld genast ut på terrassen och finner… Björk! Och. Det osvavlade vinet! Två viner som såväl Hundvakten som hundarna anklagats för att ha druckit upp eller, i värsta fall, hällt ut. Som om detta inte vore nog har vinifierat dessutom uppmanat sina HR att starta en insamling i syfte att förse densamme med en hundvaktsvakt och i samma andetag anklagat Hundvakten för tjyveri. Men det är alltså samma kvinna som gömt vinet som kanske istället för att lämna in sitt gamla, skrotfärdiga fordon vid en bilaffär hellre parkerade, och lämnande (läs övergav), den gamla bilen på en p-plats i Draguignan, sannolikt därför att hon skämdes över det usla skick den gamla bilen befann sig i.

Hursomhelst, vinerna! Björk har nu, alltså, stått öppnad ett par veckor, mestadels på bildterrassen i temperaturer mellan 0 och 14+. Detta märks egentligen inte. Doften är lite bredare än då flaskan var jungfrulig och möjligen beror detta till del på att den lilla mängd svavel som tillsatts kommit att ge upphov till en del kompletterande aromer här. Smaken är som tidigare perfekt balanserad – ni minns kanske att syran annars hade tagit över i glaset som stått på skrivbordet – och eftersmaken lika lång, ren och ursprungstypisk.

Den förlorade dottern, Det osvavlade vinet, som nu varit öppet sedan ett par månader bjuder egentligen inte på några överraskningar, liksom tidigare osvavlade varianter som stått öppna ett par–tre månader håller det här ihop hur bra som helst. Ställer nu ut det på terrassen igen och hoppas på att det får vara i fred där och räknar med att plocka fram det till våren igen.

För övrigt kanske någon nu, rätteligen!, funderar över hurudan Hustrun egentligen är. Kan hon vara lite jobbig? Ja. Är hon elak? Nej. Är hon underbar? Ja. Led Zeppelin.

Björk 2014 av Vinbacken, Hundvakten & John Mayer

Har kommit fram till att vi måste anställa en hundvaktsvakt som ser till så Hundvakten dricker rätt buteljer när hon är här. Nu senast hade jag satt igång ett test av nya Björk 2014 av Vinbacken; öppnat flaskan, provat den kyld och i rumstemperatur och ville så klart fortsätta testet så som sig bör med lite mat och över tid. Hällde upp en skvätt  i ett glas och ställde flaskan i kylskåpet. Kommer hem tolv dagar senare och… Ingen Björk 2014 av Vinbacken i sikte! Borta. Slukad av Hundvakten!

Förhoppningsvis förstår den sanne HR:en under vilka beklämmandeBjörk 2014 omständigheter er utsände framlever sin vardag bland oförstående Hustruar, Hundar och Hundvakter och kanske tar en HR med hjärtat och hjärnan på rätta stället initiativ till en insamling som oavkortat ska gå till en mig fullständigt lojal Hundvaktsvakt (den ska, naturligtvis, också vakta mina flaskor när Hustrun eller Hundarna närmar sig, men för husfridens skull får den heta Hundvaktsvakt, ja, ni förstår).

Nåväl, entusiasternas på Vinbacken nya utgåva av sitt kärleksbarn Björk ”tappades i mitten av april från Bassholmas ståtliga björkar”, under tillverkningens gång har det bland annat tillsatts ett fåtal naturliga produkter som, till exempel, honung, björklövsskott och svavel i små mängder. Inalles har de gjort 107 flaskor à 500 ml (av vilka vinifierats Hundvakt alltså tryckt i sig en). Vinet säljs inte på kommersiell basis utan ”det mesta blir till husbehov, presenter eller liknande”.

Av tidigare bedömningar av björkvinerna från Vinbacken har framgått att vinifierat är tämligen imponerad av arbetet entusiasterna lägger ner och Björk 2014 - 2även över resultatet, som, vill jag understryka för er som aldrig kommer få prova, är riktigt bra. Årgången 2014 är mycket ljus i färgen och har en tämligen diskret doft med inslag av sav/björk/björklövsskott och honung. När vinet serveras kylt och de nyss nämnda dofterna faller tillbaka något, framträder istället ett tydligt inslag av brioche. Smaken är balanserad och eftersmaken lång och ren med ett litet inslag av ostbåge samt ett tydligt avtryck av ursprunget.

När flaskan provades om efter några dagar hade vinet fått ett lätt inslag av Pripps Pilsner, sådan den var förr i tiden, och ostbågen hade förvandlats till ostskalk. Inte så kul. Men. Döm om min förvåning då jag efter min resa provade slatten som stått upphälld i ett glas (på mitt skrivbord och därför undgått Hundvakten i hennes hänsynslösa vinjakt)! Riktigt kul utveckling över två veckor i öppen dager: tydligt inslag av honung i doften och ett starkt intryck av ”vår” och smörblommor, fortsatt fint och rent ursprung (björk) både i doft och smak, syran nu mer påtaglig och kanske väl påtaglig (det var den inte två veckor tidigare). Borde fungera bra till gås- eller anklever.

Avslutningsvis: Vad som för övrigt irriterar mig lika mycket som det faktum att Hundvakten olovandes stjälpt i sig provflaskan är att jag inte vet om hon drog i sig rubbet därför att hon gillade det (förhoppningsvis) eller om hon gjorde som Hustrun brukar göra (öppnade flaskan, smakade och hällde ut om hon inte gillade innehållet) eller som barnenJohn Mayer (öppnade flaskan, smakade och ställde tillbaka den, öppnad och fylld till 90 procent, om hon inte gillade den, men nej, just det kan hon inte ha gjort för flaskan är som framgått ovan borta, som uppslukad av jorden eller, mer sannolikt, Hundvakten, eller hemska tanke! kan Hustrun ha varit på flaskan innan hon några dagar efter mig gav sig iväg på en egen arbetsresa?! nej, aboslut inte, så kan det verkligen vara!, förlåt, verkligen INTE vara!). John Mayer är en fin och förstående man och här hjälper han oss hålla utkik.

PS När glaset som innehållit vinet under ca två veckor stått tomt (och odiskat) tre dagar finns fortfarande doften av honung och björk kvar sa,t ett lätt inslag av nykokt ris, inga oxidtoner.

Tomtemors Glögg: med vinet i fokus 2.0 & Prefab Sprout

Uppenbarligen är det så att merparten av svenska glöggkritiker bara skriver om de märkenGlögg1 som finns allmänt spridda i landet. vinifierat passar därför på att här länka till sin tidigare post om årets bästa glögg – den som är gjord på bättre vin. Ett måste för den glögg-pimplande HR:en. Tomtemors Starkvinsglögg, art nr 30073, 93 kr – direkt från Solveig Sommarströms kompetenta näsa och handlag. Säljs lokalt i Södermanland och kan beställas, även styckevis, till övriga landet. Vi lyssnar på Andromeda Heights, en musikalisk bild av tidig december.

Vinprovning i Tällberg

Er utsände i de käcka kullornas och de muntra masarnas skuggande skogar och sjungande sjöar har varit i Tällberg och provat vin och ätit oxfilé som stekts eller kokats eller vad man nu gör om den utsätts för 55 graders värme i fem timmar. I vilket fall som helst satt HFE (Hedges Family Estate Red Mountain) som en tilltalande smäck till den nämnda anrättning, tillredd av det duktiga köket på Villa Långbers, ett av ställena i Tällberg, som nu satsar alltmer på mat och vin vid sidan om de mer uppenbara företeelserna som att bara vara ett vackert ställe mitt i den Disney-liknande kuliss Tällberg skulle vara om det inte var på riktigt.image Nåväl. Annat som satt finfint ihop var Långbers charkuteritallrik och Domaine de Brescou Syrah och Clotilde Davennes Saint Bris och löjromstoast. Ja, sedan var det en himla massa annan mat och kombinationer som också gick bra, men här ska endast desserten och Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne nämnas.image Det låter nog en aning fel i den gedigne svenskens begränsade smaklöksregister, att hinka kruttorrt mousserande till en söt dessert, men nu är det en gång för alla en fransk specialitet som kommit till Dalarna för att stanna. En chokladdessert (som måste bestå av tämligen mörk och koncentrerad choklad) kompletterad med en högsmakande hallonsorbet och nedsköljd med Clotildes kruttorra bubbel kan få närvarande fransmän att ursäkta sig inför sitt bordssällskap, ställa sig upp och äntra sin stol och på denna dansa en munter dessert-och-torrt-mousserande-cancan (vill passa på att säga ett varningens ord här: när sådana här saker inträffar ska ni absolut inte uppmuntra fransosen som säkringen gått på utan lugnt och belevat le lagom mycket och applådera försiktigt då dansen börjar klinga av, gör ni inte detta kan situationen nämligen lätt spåra ur, och, mycket viktigt, väller tårar upp i det franska styckets ögon och hen börjar vråla Marseljäsen: tillkalla förstärkning).image Annars var tidigare nämnda Saint Bris ett vin som både stack ut och gick hem i provningen och det gjorde även Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, Denna sinnebild av amerikansk elegans. Lättast att pricka blint, tyckte nog de stackare som satt och lyssnade på mig medan jag tjattrade på om ditten och datten samtidigt som de ville ha lite lugn och ro så de kunde känna vad som fanns i glasen, var nog Cartlidge&Browne Pinot Noir, ett vin som för övrigt gick utmärkt till någon slags mat med karljohansvamp. En föga överraskande men desto mer perfekt match var också en slags kokt marulk och Francoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru. Ni som väntar på att komma till poängen med det här inlägget ska veta att ni är blåsta för nu är det slut.image