Läget Lubo Jivankin Wines, Neli Andreeva & Renaud Garcia-Fons

Publicerat 2015-03-10 av Lars Torstenson

Samtidigt som jag besökte min uppdragsgivare Abdyika avlade jag visit hos min andra, bulgariska kund, Lubo Jivankin Wines. Det här är ett något större företag med tre vingårdar i olika regioner i Bulgarien. Druvorna jag arbetar med kommer i huvudsak från Strimona Valley, nere i landets sydvästra hörn, nära Sandanski, Melnik och den grekiska gränsen.

Medan Abdyika är och varit en mycket kvalitetsmedveten producent sedan gården startade för ungefär ett decennium sedan har Lubo Jivankin haft fokus på högre uttag och att sälja sina druvor. Nu har företaget ändrat strategi och satsar på egenbuteljerat vin och kvalitet. Dessvärre blev skörden 2014 inget vidare. Det oerhört komplicerade växtåret ställde till det för alla som inte var väl förberedda med lågt uttag och rejäl gallring. Någon kanske tänker att det där kan man väl göra när som helst men så enkelt är det inte. Balans i vingården och kontrollerat skördeuttag tar tid att nå och börjar med en klok och återhållen gödning, som framförallt inte omfattar några större mängder kväve. Det är också viktigt att jorden är i balans och mår bra och det gäller också den biologiska mångfalden i vingårdens mezzo- och mikroklimat.

Druvorna från Jivankin var med andra ord inte av allra bäst kvalitet. Däremot var de rena och friska sedan en rejäl gallring gjorts i samband med skörden. Att druvorna ändå var korrekta har gett oss möjlighet att göra lite provjäsningar och att testa av fat-typer inför framtiden. Det är naivt att förvänta sig några storverk från Lubo Jivankin Wines (varumärkena Strimona och Lubo Jivankin) från årgången 2014 och några premiumviner kommer inte att göras. Däremot kommer framemot sommaren några hyggliga vardagsviner släppas i Bulgarien.

Intressant och spännande med Lubo Jivankins projekt är de druvor han planterat. Till dessa hör Bulgariens första Grenache, som växer sida vid sida med andra Rhône-druvor och spännande godingar som Cabernet franc. Vi känner oss för lite med Grenache i år och ser fram emot att skapa ett premiumvin på de druvorna i samband med skörden 2015. Både uppmuntrande och sorgligt är att vi fått till en bra, lätt och läcker Cabernet franc som aldrig kommer att får se marknadens ljus, i alla fall inte som ett Strimona eller Lubo Jivankin. Det finns helt enkelt ingen marknad för den här typen av viner i Bulgarien. Kanske får vi en dag anledning att återkomma med en export-version. Neli Andreeva & Philip Kutevs kör. Samt grymmaste musikbonusen efter tips från HR: Renaud Garcia-Fons.

Rapport från Abdyika

Publicerat 2015-03-04 av Lars Torstenson

Har varit i Bulgarien och tittat till Abdyika. Det här mötet handlade om att följa upp lagringen på de nya typer av ekfat vi infört i hanteringen samt att kontrollera de blend som tidigare gjorts. Hamnade vi rätt där? Ska något ändras? Och hur fungerar blenden i sin förlängning, det vill säga med de fat vi valt ut för att lyfta just de druvkombinationer och vinifieringar vi gjort? Sist men inte minst: hur utvecklar sig vinerna från det i Bulgarien mycket besvärliga året 2014?

Glädjande nog fungerar blenden och vinifieringarna har gjort året rättvisa. När man arbetar med en så kvalitetsinriktad producent som Abdyika finns inga dåliga år. Bara mer eller mindre knepiga utmaningar. I det här fallet kommer de tre vinerna – First Selection, Estate Blend och Melnik Traiditon – bli bra, men det kommer dels att bli mindre volym är normalt (avsevärt fler druvor har sållats bort), dels kommer vinerna på gott och ont ha ett för året typiskt uttryck. Det där sista kan låta självklart men många producenter gör sitt yttersta för att radera ut variationer och andra arbetar med så högt skördeuttag att årgångarna inte kan komma till uttryck i den färdiga produkten (högt uttag är ett sätt att hålla nere priset).

Vad är då det där typiska för 2014 i Strimona Valley, Bulgarien (när producenten arbetar seriöst och med lågt och gallrat uttag)? Enkelt uttryckt är det en ren och elegant stil. Den som söker kraft och överdådig frukt kommer bli besviken, den som söker elegans, balans och utvecklingsbar struktur desto nöjdare. Ett uttryck som vi nu gör vårt yttersta för att både bevara och helst utveckla under lagringen fram till dess vinet går på butelj senare i år. Rent praktiskt innebär detta att vi närmast blandar de olika blenden på nytt och sedan drar tillbaka dem på fat samtidigt som vi gått igenom fat för fat och plockat bort sådant som inte nödvändigtvis inte är bra men som inte är 100. För den som vill göra ett bra vin finns inga kompromisser – något som för övrigt förklarar varför vissa viner är dyrare än andra.

Vi hade också tillfälle att prova två av blenden vi satte ihop ifjol, av årgången 2013. Toppvinet First Selection 2013 utvecklas som det ska. Snygg struktur och balans, fin frukt, ett vin med en lovande framtid. Melnik Tradition 2013 är fortsatt den bästa Melnik jag provat (ja, det är pinsamt att jag är inblandad i den, men jag kan ju inte ljuga): snyggt druvuttryck, läcker frukt och definitivt en seriös utmanare vid matbordet. Den som är intresserad hittar en del Abdyika-viner i Sverige (se här). Självklart, för er som är misstänksamma, med förbehåll för att jag är inblandad i vinerna från och med årgången 2013, vill jag rekommendera er att prova de här vinerna istället för de billiga skräpviner som vanligtvis importeras från Bulgarien och säljs på Systembolaget med följd att vinlandet Bulgarien och de positiva försök som ändå görs där drunknar i de fördomar och den misstänksamhet som skräpet helt rättvist ger upphov till. Folkmusik!

Läget Domaine de Brescou

Publicerat 2015-03-02 av Lars Torstenson

Svara

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare – och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där. Bob Hund.

Clos Dière Blanc 2004

Publicerat 2015-02-19 av Lars Torstenson

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska.

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.

Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC

Publicerat 2015-02-09 av Lars Torstenson

I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.

Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.

Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.

Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.

Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.

Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.

Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes

Publicerat 2015-01-26 av Lars Torstenson

Svara

Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.

Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.

Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.

Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Publicerat 2015-01-19 av Lars Torstenson

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fullt mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Ästad: en lägesrapport från den halländska myllan & Erik Satie

Publicerat 2015-01-04 av Lars Torstenson

Svara

”Men! Hur går det på Ästad då? När får vi se några viner därifrån?”, tankar inte olika irritationstruddelutterna som håller den sanne HR.en vaken om nätterna och får hen att kasta sig fram och tillbaka i feberliknande frossa och badande i närodlad svett. Lugn, kära ni! vinifierat har, trots Julens och Nyårets frestelser och påfrestningar, inte glömt bort er och här kommer en liten lägesrapport, som bör få er att sova gott till dess det är dags att prova gårdens produktion lite längre fram på vårkanten.

Det torde vid det här laget vara allom bekant, att huvudvinet på Ästad kommer bli ett bubbel. Bortsett från att man i normala fall får räkna tre skördar för att komma någorlunda rätt på det, måste producenten i bubbelvinernas skummande värld lägga till tid för buteljjäsning och – lagring. Med andra ord kan det med lätthet bli så att utvecklingstiden fördubblas. Detta har Daniel Carlsson & co på Ästad till fullo insett och accepterat. Således står vi ännu långt ifrån den stunden då det färdiga vinet kan presenteras. Men. Det kommer alltid fram små kul och tillfredsställande mellantider i ett sådant här distanslopp. Till exempel går det idag konstatera att det verkligen var rätt att satsa på mousserande på Ästad, att mycket av det som gjordes år ett var rätt och en hel del möjliga vägar/metoder kunnat väljas bort; kort sagt går ett sådant här utvecklingsarbete till så att man hela tiden måste hålla sig till ett tydligt program, som tar sin början i en så avskalad version som möjligt, därefter byggs egenskaper på allteftersom producenten hittar rätt i sin odling och sin hantering av druvan. Således finns det ganska intressanta viner att prova från både 2013 och 2014, trots att inga av dessa ens är i närheten av att vara färdiga med sin buteljvistelse. Mer spännande för dagen är försöken med stilla viner, som görs vid sidan om huvudspåret. Tanken är dels att kunna ta till vara på alla druvor på bästa sätt, dels att bredda gårdens utbud samt, sist men inte minst, självklart också göra ett hyggligt stilla vin om det låter sig göras. Exakt vilken väg som är den rätta där är för tidigt att säga, men det som förefaller så pass lovande att det sannolikt kommer att erbjudas gårdens gäster redan den här sommaren är ett halvtorrt, stilla vin. Rent, snyggt, elegant och med en välgörande sötma som balanserar den påtagliga syran från de relativt tidigt skördade solaris-druvorna. Så, nu vet ni. Exakt hur det blir med det halvtorra och hur det kommer smaka får ni veta om några månader. Till dess kan ni lyssna på Erik Satie, till exempel.

Abdyika & Lubo Jivankin Wines december 2014 & Trubaci

Publicerat 2014-12-21 av Lars Torstenson

Var för några dagar sedan i Bulgarien och besökte mina från i år nya kunder där. Har arbetat en hel del i Bulgarien tidigare, med start 2001, och med viss framgång. De båda gårdar jag nu arbetar med ligger utanför Sandanski, vid floden Strimona eller Struma, nere i Bulgariens sydvästra hörn, nära staden Melnik och Grekland och F.Y.R. Makedonien. Den som nogsamt följt vinifierat de senaste månaderna har redan lite koll och vet bland annat att året som sådant varit mycket svårt i Bulgarien. Mängder av regn, översvämningar och rejäla attacker av mjöldagg.

Nå, hur har det då gått med ”mina” viner? Jo, inte så illa som man kunde ha befarat. På Abdyika kunde vi i samband med mitt senaste besök blenda till basen för de tre röda vinerna, First Selection, Estate Blend och Melnik. Vi gick också igenom fat för fat de tunnor som ska användas för mognadslagringen och som redan nu används för den malolaktiska jäsningen för de här blenden (övrigt vin ligger kvar på tank och genomgår sin malolaktiska jäsning där – huruvida vi kan använda mer av de volymerna, vilket är sannolikt, vet vi helt säkert först när de är klara med ”malon” och jag provar om dem fram i februari). Samtliga blend känns bra och som en logisk fortsättning på de viner som gjordes 2013 (och som vi blendade i somras).

På det som går under arbetsnamnet Lubo Jivankin Wines – den här verksamheten ska byggas från grunden avseende allt inklusive marknadsstrategin – känner vi oss fram på ett annat sätt. Medan Abdyika sedan alltid arbetar bra i vingården kommer många förändringar att ske i Jivankins odlingar nästa år. Som ett resultat av det på intet vis dåliga men inte heller perfekta arbetet i vingården, fanns det i år färre riktigt bra druvor att arbeta med. Dock har det inte varit värre än att en hygglig viognier, en dito rosé och ett par lovande röda viner kunnat göras vid sidan om sådant som säljs av på bulk. Av de två röda imponerar en ganska lätt och Bourgeuil-aktig cabernet franc, som vi efter jul buteljerar som den är. Tveksam till att den någonsin kommer till Sverige, men gör den det är den ett måste för cab franc-freaken, riktigt läcker i sin, något oväntade, stil. Det andra rödvinet är gjort på grenache och syrah och går nu på väl utvalda ekfat för att avsluta den malolaktiska jäsningen där och därefter mognadslagras en tid. Exakt hur länge får vi en indikation på när vinerna provas igen i februari. Trubaci.

Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff

Publicerat 2014-11-30 av Lars Torstenson

Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.

En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett dugg förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.

I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.

Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, är en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.

Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.

PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.