Om jag som producent misskötte min personal och miljön och satt med ett lukrativt kontrakt i Sverige, skulle jag jubla varje gång min importör och så många andra som möjligt repeterade ”det sämsta vi kan göra just nu är att dra oss ur”. Jag skulle resonera sansat med alla som kom och talade med mig och ge efter lite då och då, så lite som möjligt och repetera vikten av att jag också vill se en förändring men just nu handlar det om att alls kunna erbjuda några arbeten. Och så en tungt retorisk fråga: blir någon lyckligare av att X inte längre kan försörja sin familj? Ja, så där skulle vi hålla på ända tills folk i värsta fall slutade köpa mina på omoraliska principer byggda produkter eller, möjligen, om någon mot all förmodan satte mitt företag i blockad. En utebliven affär skulle kräva en verklig förändring och antingen skulle jag klara av det eller så skulle min verksamhet tas över av någon annan som gjorde det. Garbage.

CSR 2.0: Svenska vinvärlden & Garbage

Någon insatt person verksam inom en organisation som arbetar med människorättsfrågor skrev häromdagen i ett mail ”Som jag ser det är CSR-arbetet frikopplat från verksamheten i nästan alla företag så även Systembolaget”. Ambitionen och den goda viljan finns säkert där, men det är lätt att hålla med om att den inte når ända fram. Gjorde den det skulle SB fullt ut koppla sina offerter i utsatta länder till sitt CSR-arbete på ett sådant sätt att viner under ett visst pris inte längre efterfrågades. ”Ett högre pris garanterar inte att arbetaren får det bättre eller att producenten kommer att verka på ett för miljön mer skonsamt vis,” är ett annat argument från den som i grunden inte bryr sig eller bara är korttänkt. Inte så att argumentet är fel. Men det understryker också att det finns en tydlig koppling mellan det pris vi betalar och hur väl producenten kan behandla sina anställda och naturen och, inte minst, det understryker att ett lågt pris om inte utesluter en verklig förändring så i vart fall försvårar det den. Garbage.