Sommelieren med de inåtvända känselspröten & The Style Council

Då och då uppstår näringsställen där gästerna och personalen lever i en för dem insiktsfull symbios, övertygade om att det är Här det händer, det är Här Samtidens historia skrivs och alla närvarande är mitt i Nuets öga. Av detta enkla skäl tycker gästerna det är i sin ordning att betala ohemult mycket för mat och framförallt dryck, och personalen, i första handErnst Bloch sommeliererna, är så uppfyllda av att skriva historia att de mest bara är besvärade av Nuet och att behöva embrejsa sina gäster. Var häromdagen på en sådant där ställe. Satt till bords med två väl etablerade och erfarna vinmakare, två vinimportörer och en vinskribent – de tre sistnämnda med gedigna sommelierutbildningar. Vi beställde in ett överprisat vin som var direkt uselt. En sval och för producenten ovan årgång kunde inte förklara det klena resultatet i flaskan. Det stod klart att naturkorken också haft sin inverkan i form av en så kallad smygkork, det vill säga en korkdefekt långt från TCA och svår att upptäcka eftersom den inte finns där i uppenbar skepnad utan som en sordin över frukten. Det här är vinproducenternas värsta gissel, därför att konsumenten upptäcker vanligtvis inte defekten utan tror bara att vinet är dåligt. Ödmjukast bad vinskribenten någon i personalen prova vinet för att se om det var okej. Alla förväntade sig nog att en kunnig person skulle återkomma med ett ”njae, svårt säga men vi öppnar en flaska till och jämför”. Men, vad tänkte vi på?! Vi var ju en del av den samtida historieskrivningen, det var där och då som Nuet skedde och Historia skrevs! Således återkom efter en liten stund en aningen trött person som med rejält bakåtlutad överkropp och blicken över våra huvuden kort konstaterade ”Det är ingen TCA!”. Hm, som hen bokar bord får hen sitta. Vi drar till med lite Style Council denna tisdag.

Skörden i Bordeaux 2013, Humble Pie & Diana Krall

Varför det är på det viset kan var och en forma sin egen uppfattning om, men faktum är att framförallt de engelska vinrapportörerna envisas med att fortsatt försöka tala om årgångenBordeaux, margaux, druvor, 2013 2013 i Bordeaux som något riktigt, riktigt bra. Och så har det låtit mest hela året. Även när värmen aldrig riktigt ville installera sig under försäsongen eller regnet sluta med sitt infernaliska droppande eller när kyla och nederbörd ställde till det under blomningen eller när rötan kunde inta sina positioner i juni eller när haglen föll, kanske inte ens när de nu faller igen, ja, vid sidan om regnet som faller lite då och då. Mycket 2002 över den här årgången. Blir kanske, i likhet med 2002, bra i Champagne och, mot alla odds, Bourgogne, men knappast i Bordeaux. Här intill ett par bilder tagna i vinfälten iBordeaux, Margaux, druvor, skörden 2013 appellationen Margaux för några dagar sedan, inte riktigt så man som vinmakare vill att klasarna ska se ut när det drar ihop sig till skörd. Notera att de skadade, fortsatt gröna, druvorna, aldrig kommer bli något annat än små, gröna, sura och bittra druvor. Å andra sidan, när sanningen väl når marknaden kommer priserna rasa och den som är lite om sig och kring sig kommer kunna förse sitt vinskåp med en hel del bra, om än ej särdeles lagringsbar, Bordeaux för en relativt ringa slant. Med andra ord har nog engelsmännen rätt ändå: Bordeaux är synnerligen lovande i år. Fredag med Humble Pie & Diana Krall.

Roséfakta att möta hösten med & Jonathan Wilson

På väg hem från Vinexpo i somras hamnade jag intill en gammal kompis, Andre FrançoisLannonciade_bottle Millo, som håller i marknadsföringen av de provencalska vinerna. Han tyckte absolut att jag skulle blogga om gissa vad. Hann knappt hem så hade jag en massa info i maillådan. Nu är er utsände i statistikträsket inte särskilt road av att bara rapa upp rosévinets success story, varför det tagit sin tid att bearbeta det faktum att han nu är i stånd att göra det i alla fall och detta av det enkla skälet att det uppenbarligen är så att vinifierat även följs av människor med självhävdelsebehov och sådana behöver meningslösa fakta att slå andra om inte med häpnad så åtminstone i huvudet med vid väl valda tillfällen: Världens rosévinsproduktion har de senaste nio åren ökat med 7,7 % till 24,1 miljoner hl, vilket motsvarar 9 % av den totala vinproduktionen. Störst är Frankrike, 27 % av världens rosévinstillverkning, följt av Italien (20 %), USA (15 %), Spanien (13 %) och Tyskland (5 %). Den franska produktionen ökade med 29 % mellan 2002 och 2011 (ingen uppgång 2012 p g a liten skörd). Störst i Frankrike är, gissa!, Provence, som står för 40 % av all fransk rosé, följt av Loire (18 %), Rhône (14 %), Bordeaux (12 %) och Languedoc (5 %). På konsumtionssidan dominerar också Frankrike, 35 % av världskonsumtionen, följt av USA (14 %), Tyskland (7 %), Italien och Storbritannien (6 %), Ryssland och Spanien (4 %) och Holland (2 %).  Exporten av vinerna från Provence har tredubblats sedan 2002 och står nu för 14 % av den totala produktionen. Störst är exporten till Belgien, följt av USA. Sverige är fram till 2012 så litet att det inte syns i statistiken, där Norge (0,2 %) och Ryssland (0,1 %) är minst bland de mätbara – en inte alltför vild gissning är dock att vårt land kommer finnas med i statistiken efter M de Minutys exempellösaJonathan Wilson framgångar i Sverige i år, så stora att producenten till slut inte kunde suga upp mer vin att fylla sina buteljer med, m a o en framgång som kändes av även härnere. Tips på klassiskt rosévin från Provence för den som vill fira sina nyvunna petimäterkunskaper med lämplig dryck. Vi rundar av med  Jonathan Wilson.

Dödskallemärkt vin – äntligen! & Tom Waits

Ni stackars HR:are har sedan länge tråkats med än den ena än den andra attacken på de omoraliskt billiga vinerna och deras främsta beskyddare, det vill säga i första hand konsumenten som köper dem, i andra hand alla som handlar med dem eller i klartext den svenska importören och Systembolaget. En del menar att arbetet för en mer medvetenDödskalle vinmarknad borde inrikta sig på att avskaffa Systembolaget och dess monopol, men även om det torde vara uppenbart att Vinsverige skulle må bättre av en fri marknad – Systembolaget har de facto inte gjort någonting för att styra upp skräpvinsmarknaden, tvärtom har det varit med och drivit på – skulle avseende skräpvinerna inte mycket i grunden ändras av det, därtill finns det alltför många konsumenter och importörer som vill ha sin billiga fredagsvinfylla respektive stora marknadsandel, omsättning och vinst i fred. Således måste konsumentens beteende påverkas. För att så ska kunna ske krävs upplysande debatter och medvetna konsumentjournalister.  Medan debatten blivit allt livligare det sista året har i vinets värld de sistnämnda sannerligen lyst med sin frånvaro. Därför är det synnerligen glädjande att stora DN och dess vinskribenter, Sanna Blomquist och Alf Tumble, nu går i spetsen när de, igår närmare bestämt, i sina vintips dödskallemarkerar ett vin och skriver så här ”Det finns produkter som inte förtjänar plats i något sortiment. Ekvationen tre liter vin för 139 kr minus alkoholskatt, transport och diverse påslag går inte ihop.”. Precis så är det och kanske kan vi nu få se fler konsumenter, medier och skribenter ifrågasätta de billigaste vinerna, precis som de funderar över allför billigt kött, billiga sandaler, billig snabbmat och hur de tvättade jeansen fått sin färg. Tom Waits.

Oproffsiga proffs eller överambitiösa amatörer?

Den som ger sig till att offentligt kritisera andras verk – vara vad det vill, litteratur, opera, fotboll, vin eller något annat – bör veta vad den sysslar med. Undantaget då det tydligt framgår att det är en ambitiös amatör som tycker till. Då kan allmänheten, och förhoppningsvis även verkets upphovshen, tolerera tekniska tillkortakommanden och okunskap. När någon, som utger sig för att vara proffs, finner att ett vin (OBS! detta handlar inte om ett vin jag gjort så jag talar inte i egen sak) som av så gott som alla andra beskrivs i ordalag som ”snyggt och gott”,” imponerande hantverk” och ”intensiv, fruktig doft” är ”dammigt” kan man med rätta bli lite fundersam. Det är i sin ordning att inte tycka om, men ”dammigt”? När ett närmare studium av andra vid samma tillfälleDamm bedömda viner visar att ordet ”dammig” även förekommer i fler fall, är det tydligt att osköljda glas använts för provningen. Helt okej på hemmaprovningen eller den lilla vinklubbens månadsmöte, men knappast för en offentlig vinkritik. Om man inte förmår urskilja skåps- eller dammdoft i ett glas, fyllt som ofyllt, hur ska man då kunna göra ett vin rättvisa? Lite grann som att bedöma ett musikverk och inte höra att någon spelar falskt. Detta sagt i all välmening till er som provar utan att skölja glasen bara därför att ni tror att de inte slår ihjäl frukten. Musikbonus för er som provar med dammiga glas.

Vinakademivinfrossa, Årets Pristagare, 59 Mouton-Rothschild & Janos Solyom

I samband med en traditionsenlig vinfrossa delade Svenska Vinakademien idag ut sitt Stora Pris till Johan Magnusson (ses på bild härintill, tillsammans mes Pontus Frithiof och Mario Moroni från Pocket by Pontus). Bortsett från allt annat Johan gjort inom vinvärlden för attJohan Magnusson förtjäna detta, bär han lika stolt som Zlatan bär sina släktingars namn på bara skinnet sina sista fyra siffror i födelsenumret, vilka råkar vara desamma som det gamla varunumret för Parador. Bara en sådan sak. Bland godsakerna som i förekommande fall dissekerades, i förekommande fall bara slukades, kan nämnas Pierre Gimmonet 1996 mgm (frisk, 0 dosage, mineralbomb, väldigt mycket 96), Pierre Peters ”Les Chétillons” 1996 mgm (god, mineralstinn och mycket 96), Pol Roger 1993 mgm (stor, mogen, god), Chassagne-Montrachet 1er Cru (Paul Colin) 2006 mgm (stor, komplex doft, fin mix av ek och Montrachet-frukt, möjligen finns en lite brist på syra där som ett litet skönhetsfel), Dürkheimer Feuerberg Huxelrebe TBA 1986 (brun,Mouton Rothschild 1959 enorm koncentration, fullständigt vital, mycket söt och mycket god), Twoson Barolo Campé 2005 mgm (strålande, kraftfull och koncentrerad men ändå elegant och inte dumextraherad på något vis, snyggt ekjobb om jag själv får tycka så, såväl generös som disciplinerad), Poliziano 2001 (kraftfull, apelsinskal, väl integrerad ek, stänk av tom Felix ketchupflaska gamla modellen), Chateau Montelena Estate Cabernet Sauvignon 1984 (Bordeaux-stuk med aningen amerika-sötma, komplext, oerhört vitalt, lång, fin eftersmak med snygg syra), Calvario (Finca Allende) 2001 (power-Rioja, håller ihop bra, bra om än aningen uppblåst), Red Mountain Reserve/Hedges Family Estate 2003 (varm och behaglig frukt, väl integrerad ek, viol, beska i avslutet), Château Pape-Clémant 1990 (väldigt snyggt, ganska bra mognad och yppig 90-frukt, god och bra), Château Trotanoy 1979 (tegelröd, mogen Pomerol som inte direkt tilltalar vinmakaren som hellre hinkar nyjäst vin, lite spritig, torkade plommon, helt ok, ett i grunden alltid stort vin), Château Mouton-Rothschild 1959 (säger alltid att jag inte är ett Mouton-fan, men det har på senare hänt några gånger att jag fått erkänna att Mouton kan vara hur bra som helst, den här 59:an är inget annat än fantastisk, årgången är en av de bästa vi känner till men likväl överraskar den här buteljen med sin vitala syra och än mer imponerande rejäla frukt som hänger kvar som ett klistermärke i gomseglet och en behaglig rysning i kinderna långt efter det du svalt dryckjomen, måste fylld av ödmjukhet, glädje och vördnad inför naturen och ett imponerande hantverk erkänna att jag än en gång överrumplats av Mouton). Janos Solyom.

Vindebatter på g

På lördag kan hugade lyssna på Systembolagets VD Margareta Gerger i Ekots lördagsintervju. Onsdagen den 18:e september ordnas i Riksdagshuset ett frukostseminarium om ”Vingårdsarbetarnas villkor och Sveriges ansvar för import av vin/alkohol” (0830 – 1000 i Mitt-poolen, Riksgatan 2, Riksdagshuset – anmälan sker till amineh.kakabaveh@riksdagen.se). Man kan väl, utan att slå sig för bröstet, säga att en hel del skett sedan de tre ledamöterna i Vinakademien skrev sitt debattinlägg på SvD Brännpunkt för snart ett år sedan, då när det knappt förekom någon debatt om de ohälsosamt billiga vinerna, i alla fall ingen debatt som hördes.

Montagny, Françoise Feuillat-Juillot, David & Goliat & NIN

Redan 1936 blev Montagny en egen appellation, men det var först på 80-talet som denMontagny - skylt växte ut till dagens dryga 300 ha. Flera av de bästa vingårdarna ligger som i en amfiteater med byn Montagny les Buxy i mitten, och just där, några hundra meter över havet, hittar vi skickliga Françoise Feuillat-Juillot och hennes 14 ha lilla egendom Domaine Feuillat-Juillot. Hon slog sig på vinmakandet i Montagny i slutet av 80-talet och då tillsammans med en erfaren kompanjon. Efter några år gick denne bort och en tidskrävande rekonstruktion senare stod hon där 2004 ensam med verksamheten. Utan att förfalla till klagan sticker hon inte under stol med att det varit, och är, tufft. Redan det faktum att det finns få fristående gårdar i appellationen komplicerar saker och ting. Ett enormt kooperativ dominerar och gör inte mycket för att sprida appellationens evangelium. Det gör att Montagny trots sina många utmärkta lägen och flera mycket bra viner fortsatt är obegripligt okänt – låt vara att det gör att vinerna är billiga för oss konsumenter. Françoise ser sig själv och deFrançoise Feuillat-Juillot2 andra småproducenterna lite som David och jättekooperativet som Goliat. Kampen är, menar hon, ojämn och det stora problemet är att de små och den store inte nödvändigtvis delar vare sig odlingsfilosofi eller ambitioner. Tveklöst har Françoise stora ambitioner och genom att arbeta utan herbicider, jäst och annat som förenklar vinbondens vardag gör hon det inte lätt för sig. Å andra sidan blir vinerna inte bara bra utan också föredömliga i sin renhet och stringens. Inte viner för alla. För att förmå uppskatta subtiliteterna måste människan stanna upp – gör du inte det ska du dricka ett annat vin. De här vinerna från Françoise, som all Montagny gjorda på Chardonnay, finns i Sverige, prova dem gärna om du har tid för subtiliteter och elegans från södra Bourgogne: Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 73009, pris 129 sek;  Montagny Premier Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 70768, 175 sek. NIN.

Montagny - vingårdar

Svensk ek att köpa för den som skyndar & Black Oak Arkansas

Det på vinifierat tidigare omtalade forskningsprojektet om svensk ek har nu officiellt presenterats för allmänheten och på måndag kan den som skyndar sig köpa några provningslådor sprungna ur det här arbetet.Invenire copy Makarna Thorslund på Thorslundkagge och professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet har studerat lagring av whisky respektive vin på svensk och annan ek i syfte att definiera svensk ek. Av försöken avseende vin framgår att de tre ursprungen för eken men också de olika rostningsgraderna (lätt, mellan, hård) uppvisar olika karaktärer. Att från detta dra några slutsatser låter sig knappast göras för gemene man – inte minst som somligt av det som den kemiska analysen visar inte har full bäring i det praktiska vinmakeriet och konsumentens näsa. Däremot kan den nyfikne med fördel införskaffa en av de få lådor med prover som säljs från försöket, av den framgår mer handfast vadInveniresuecia2 copy rapporten talar om. Invenire heter lådan och består av samma vin lagrat på svensk, amerikansk respektive fransk ek. En intressant och kul provning. Beställes här. Vid sidan om provlådan släpps några hundra buteljer av ett vin som består av det som blev över av det som lagrats på svensk ek. Av självklara skäl var det här vinet efter forskningsarbetet aningen överekat. För att råda bot på det blandade därför jourhavande vinmakare, en er närstående bloggare, i lite oekat vin samt bad Mäster Johan Thorslund att specialrosta ett par fat som pricken över i. Hur väl vi lyckades med att få vinet drickbart eller rent av angenämt är upp till dig att avgöra – ett spännande vin att prova är det i alla fall. Två tredjedelar Syrah och en tredjedel Merlot från Languedoc, rejält lagrat på fat av svensk ek. Heter Invenire Suecia och kan beställas här. De snygga etiketterna har för övrigt gjorts av de skickliga grafiska designarna på Pinyin Studio i Peking. Black Oak Arkansas.

Mina skördar 2013 & Neil Young

En intressant effekt av den kalla och nederbördsrika våren i år är att båda ”mina” gårdar i Languedoc uppvisar sen mognad på de gröna druvorna medan de blå mer eller mindre är i fas – låt vara att de är en aning efter förra året på Domaine d´Escapat i Minervois. På Domaine de Brescou i Languedoc-Pezenas/Côtes du Thongue börjar vi på måndag med den första av två skördar av Viognier – vi plockar i omgångar för att kunna fånga bådeDom de Brescou skylt fräschör och fenolisk mognad, något som i princip är omöjligt att pricka med en enda skördeomgång när vi talar Viognier i södra Frankrike. Därefter blir det rött mest hela tiden, till dess vi kan ta in andra omgången Viognier och all Chardonnay. Jag ser mycket positivt på den här effekten och jag tror att det kommer ge oss vitviner med både fräschör och bra aromer. Avseende de röda återstår det att se. Mognaden förefaller i dagsläget vara bättre i lite varmare lägen som Pezenas. Återkommer om detta. I Italien, på Pietra Pinta i Lazio, börjar vi med Chardonnay på måndag. Här har vädret också varit svalare och mer nederbördsrikt än vanlig, vi fick till och med den första hagelattacken på 30 år i juli. Just nu är temperaturen lägre än normalt men mognadsprocessen tycks fortgå normalt. Återkommer senare även om detta. I USA (Hedges Family Estate)och Rioja (Bodegas Miguel Merino/MDLVX) är vi ännu en bit från skördestarten. Harvest Moon.