Det är inte bara vinflaskornas innehåll som designas – noterbart därvidlag är för övrigt att också ”hands off” är ett sätt att formge – utan också deras apparens och framförallt då själva etiketten, som talar till oss långt utöver namn, årgång och liknande. vitisphere.com åkte till vinmässan Wine Paris för att ta sig en titt på de uttryck som dominerar etiketterna för dagen. De hittade följande gäspningar (fritt kommenterade och kompletterade av er utsände i de desperata formgivarnas och producenternas allt annat än originella värld) :
1.Etiketter med autentiska bilder på producenter eller i alla fall någon som ser ut som en vindbiten gubbe (nästan alltid i svartvitt och med någon form av filter, gärna lite seipa sådär för att öka känslan av att det är på riktigt, eller iallafall var på riktigt en gång i tiden). Lite tveksamt hur de bilderna gör sig på matbordet, där de kan ses som oinbjudna gäster.
2.I syfte att ytterligare öka känslan av det genuina och autentiska kompletteras ibland den svartvita (tidningslikande) bilden under punkten ett med en liten notis där en odlare finns med i texten och kanske också en druva eller lite jordmån eller så. Snickesnack presenterat som fakta. Liksom.
3.Karikatyrer. Det kanske, i hård konkurrens, tröttsammaste uttrycket. Personen som gjort vinet (nästan alltid en gubbe när det kommer till karikatyr-etiketten) avtecknad lite lustigt så där, eller ja, lustigt i alla fall om betraktaren är synnerligen osäker och hämmad och tycker det är livet på en pinne med gubbar som kan bjuda på sig så det står härliga till.
4.Gamla släktingar. Jo, plötsligt placerar producenterna bilder på döda släktingar på etiketterna, och till det någon krystad historia som får en att intensivt längta efter ett låtsas-chateau.
5.Nygamla slottsetiketter. Ja, här kommer de, chateau-etiketterna. Det nya är att de nu saknar en bild på slottet – som ju kanske inte alltid ens finns eller, om det finns, ser förskräckligt ut – och så långt allt väl. Problemet är att de istället ska smälla på någon gammal symbol som ingen begriper.
6.Rött och guld. Varför? Kina.
7.Flotta rosé-flaskor. Sacha Lichine och Château d’Esclans startade vågen av UPR (ultra premium rosé) och gjorde det dels med bra vin, dels med ändå bättre formspråk – ett formspråk alltför många nu tar efter utan att göra någon som helst koppling till flaskans innehåll.
8.Tchin-Chic. Vad är nu det? Inget någon behöver veta något om, mer än att det är alla de där buteljerna som försöker sticka ut genom att ha en konstig form eller vara blå eller frostade eller meningslösa på något annat lika onödigt vis. Garanterar att innehållet har begränsade ambitioner på det rent kvalitativa planet.
9.Tecknade djur med skyltar. Påtagligt många som vill signalera att de arbetar med lite svavel och kanske också ekologiskt eller biodynamiskt försöker göra lustiga etiketter med något tecknat djur som håller upp en skylt med en del av etikettens information, uttryckt i handskrift. En sanslöst fånig etikettform som tangerar nummer 3 ovan och som är en direkt förolämpning mot den som försöker göra moderiktigt vin utan att för den skull regrediera. Serveras lämpligen utan att tas upp ur den bruna påse alla ansvarskännande människor och människor med självrespekt ofrånkomligen sveper in en sådan här etikett i innan de visar sig offentligt med flaskan.
Noterbart är att såvida inte den som provar är smått överdjävlig på sitt värv och vet vad den gör, ska en kastrullering föregås av ett ”treglas-test”. Detta går till så att testaren 1 ställer fram tre likadana, nyss sköljda och därmed förhoppningsvis luktfria glas 2 häller upp en skvätt av vinet i två av dessa 3 skickar vinet i det ena av de två fyllda glasen fram och tillbaka ett par gånger till det tomma glaset 4 avvaktar några minuter 5 om möjligt ber någon flytta om glasen 6 provar (helst blint). Om det brutalluftade glaset avgår med ”segern” ska vinet brutalluftas. Visar sig det oluftade vinet vara bäst, brutalluftar endast den som är mer eller mindre kokobäng. Kan provaren inte känna någon större skillnad finns det inget skäl att brutallufta, annat än om hen vill göra sig märkvärdig inför en häpen hop vinklantar som inte förstår bättre än att ta skeendet på djupaste allvar.
Förr var den som ville göra ett vin med sötma hänvisad till arbetsmetoder som ofta innefattade avbruten jäsning, alltså jäsningen avbröts med svavel och kyla eller kanske centrifugering eller en tillsats av sprit innan jästen arbetat klart, med resultatet att vinet blev mer eller mindre sött. Självklart gick det också att till det färdiga vinet tillsätta sötningsmedel i någon form, kanske must, kanske rörsocker eller någon annan sockerform.
Tillbaka på 1980-talet och framförallt 1990-talet, ja ända in på 00-talet även om den som då hängde på var väl sen på bollen, hade vi påfallande många som gav sig in i vinvärlden genom att ta avstånd från ”Gamla världen” i allmänhet och ”Frankrike”, ”Bordeaux” och ”Rioja” i synnerhet. Framförallt tog de här jepparna sikte på den mindre bekanta ”Nya världen” i allmänhet och ”Kalifornien” och ”Australien” i synnerhet. Även om det fanns en vilja bort från stall och brett och mot kraft, övertydlighet och alkohol handlade det inte sällan om en genväg till toppen på (den av samtiden omdefinierade) kunskapspyramiden. En pyramid där gamla kunskaper inte räknades, varför nykomlingen snabbt kunde etablera sig som om inte alltid en auktoritet så i vart fall något mer än en nolla.
Nu har den här senaste vinmodevågen hunnit bli något drygt decennium – notera att ”naturvin”/vin utan svavel har tillverkats mest hela tiden (jag gjorde ett flertal på 90-talet t ex), det är bara det att de inte varit mode tidigare (snarare generellt sett ifrågasatta, särskilt av Parker-tillskyndarna på 90- och 00-talen) – och snart kommer en ny generation av bångstyriga wannabes som vill sitta på toppen och frågan är då vad de kommer hitta på. Kanske dags för en Parker/power-revival eller kanske fruktviner om ett tiotal år, då vi mer tydligt kan se vartåt pendeln svängt, för svänger det gör den och den har redan börjat göra det, var så säkra. Ett tecken gott som något på detta är väl att termen ”naturvin” börjar kännas både trött och obsolet idag.
Journalistisk text
”Vi och dom”
Bokens förtjänster
