TWWD 2015 & Shakespear’s Sister

Det drar ihop sig till Terrific Women Winemaker’s Day (TDDW) 2015. Det här tredje och sista året ”Kvinnovinmakardagen” arrangeras tillkommer det nya, att evenemanget inte bara äger rum på Sheraton 9 mars. Dagen därpå drar cirkusen vidare till Ästad Vingård, där hugade kan delta från lunch och följa de många föredragen under eftermiddagen eller bara ansluta till den ambitiösa ”winemaker’s dinner” som dukas upp på kvällen (läs mer här). Självklart går det att hyra rum (i mån av plats) på Ästad.bild

I Stockholm ser programmet lite annorlunda ut och är mer inriktat på ”branschen”. Klockan 11.00 drar Marie Menger-Krug igång dagen med ett föredrag om ”The beauty of Weissburgunder” – ett unikt tillfälle för den som vill lära sig mer om druvan ifråga och samtidigt lyssna till en vinmakare med en egen och sympatisk filosofi. 12.00 tar Andrea Mullineux över via länk. Hon talar om ”Swartland terroir”. 13.00 berättar Clotilde Davenne om sin tuffa resa från ingenting till stjärnstatus, ”10 years on Les Temps Perdus” är rubriken. 14.00 tar Clotildes kompis Françoise Feuillat-Juillot över och talar om ”Ageing potential of Montagny”. Dorli Muhr lär oss mer om ”Red wines of Austria” 15.00 och 16.00 berättar Maria Luz Marin via länk om ”Cold Climat Challenge of Chile”, kanske säger hon också några ord om hur hon byggt upp Casa Marin från ingenting. Sarah Goedhart talar om ”The other grapes on Red Mountain” 17.00 och 18.00 visar Barolo girl Giulia Negri upp sina nya ”cru-viner” och lär oss allt om ”The new Barolo crus”.bild

Utöver detta tillkommer ett föredrag av Sveriges senaste Master of Wine, Louise Sydbeck , och ni som inte får plats på seminariet får i alla fall chansen att bekanta er med henne. Eventuellt tillkommer också ytterligare en vinmakare via länk.Tips på vinmakarnas viner i Sverige. Shakespear’s Sister.Rosie The Riveter

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Moralens pris

För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.

Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.

Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.

PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.

Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC

I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.

Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.

Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.

Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.

Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.

Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.

Patrick Modiano: Dans le café de la jeunesse perdue

Att läsa Modiano är, att långsamt gå genom Paris, en stad utan tid, och se samma sak ur nya vinklar. Hela tiden. Stämningen på botten, kaféerna flertaliga. Böckerna går in i varandra. In och ut. Personerna blir lätt många och metron är aldrig långt borta. Huvudvärk och yrsel förekommer och pharmaciet, med sin gröna skylt, ett kors, ligger längre bort på gatan. Tempot är lågt. Om möjligt än lägre på originalspråket, på franska. Det är vackert. Även på svenska. Kan du läsa franska är det en bra idé, att möta Modiano på hans modersmål. Såvida du inte är student, och studerar orientaliska språk. Vid ett orientaliskt institut, i Paris. Du Unknownkanske läser en bok, på ett kafé som heter Condé. Eller något annat. Där du är en av många, figurer. Modiano måste vara Hipsterns hippaste författare. Som ingen annan inbjuder hans verk, nya som gamla, med svartvita omslag eller inte, till att skaffa en lustig hatt, och odla skägg och bära glasögon, vare sig du behöver det eller inte, att lyssna på gamla franska chansoner. Är du kvinna kan skägget bjuda vissa svårigheter, att odla ett eget. Kanske är det då bättre att köpa en kappa, med stora knappar, och anlägga ett svårmodigt uttryck, i ansiktet. Slokar axlarna på vägen mellan metron och kaféet, på gatan, gör det sitt till. Modiano har ont och lyckas som få förmedla sitt svårmod och sin långsamhet, ut i sina texter. När han pratar, i intervjuer, kommer han aldrig till punkt. För han har ont, säger en del, och då är det svårt att prata. I böckerna kommer han till punkt. Däremot tar hans böcker aldrig slut. De bara blir nya böcker, med svartvita omslag och fyllda av samma gator, metrostationer, kaféer och människor, och än en gång förekommer yrsel, apotek, svek och stängda dörrar. Bara namnet: Den förlorade ungdomens kafé. Vill du sitta i ett hörn, med en tom kopp kaffe, och se svår ut, på konditoriet, är det här boken för dig. Boken att visa upp. Att försjunka i. Du får allt det svartvita omslaget lovar. Des deux entrées du café, elle empruntait toujours la plus étroite, celle qu’on appelait la porte de l’ombre. Elle choisissait toujours la même chanson de Léo Ferré, assis a côté la même table, au fond de la petite salle. Un pas du metro. Et Rue Quelque Chose.(Oui, j’ai fabulé un peu là. Ce n’était pas des mots de Modiano pure et simple.)

Sveriges samarbete med Badawis pryglare ska… fördjupas?

En gång i tiden var det skamligt och rent av omöjligt att öppet tillstå att Sverige verkade i diktaturer och samarbetade med förtryckarregimer. Låt vara att så i alla fall skedde, men det låg något av ett anständighetens skimmer över de där offentliga lögnerna, och det var omöjligt för ett företag att öppet säga att det, till exempel, verkade i apartheidens Sydafrika. Idag är vi långt från det scenariot. Nu försöker ingen dölja vad de håller på med och svenska företag mutar mer än på mycket länge samtidigt som regeringarna tyst, eller som nu öppet, ger sitt stöd.

I dagens DN kan vi dels läsa om läkaren och krönikören Patrick Pelloux, dels om Mikael Damberg. Pelloux är okänd i Sverige, men desto mer känd i Frankrike. Under den bokstavligen mördande värmeböljan 2003 slog han larm och fick upp fransmännens ögon för hur illa det var ställt inom åldringsvården, där gamlingar dog en masse i värmen. Han intervjuas i dagens DN med anledning av att flera av hans vänner dog i attacken på Charlie Hebdo och att han var en av de första som var på plats efter attacken (läs gärna den intervjun, finns här). Han säger bland annat ”Ta Qatar till exempel. Nu får det vara nog! Länder som Qatar kan inte fortsätta att å ena sidan ordna sportevenemang och köpa klubbar och å den andra sidan ge pengar till terrorism – eller åtminstone tolerera terrorism bland grupper där de har inflytande. Och vi i Europa måste sätta ned foten. Olje- och gaspengar är inte allt. Vi har värderingar att försvara,”

Ställ mot detta intervjun med Damberg (läs här). Han försvarar att regeringen nu lägger om sin exportstrategi (”sin”?). Flera av länderna som ska prioriteras är ökända diktaturer som Saudiarabien och Qatar. I likhet med alla andra som tjänar pengar på förtryck eller att handla med förtryckare säger Damberg att ”vi ser handel och kontakter som ett sätt att lyfta frågor som brott mot de mänskliga rättigheterna”. Han tillägger att ”för många svenska företag som vill vara på de här svåra marknaderna är det en förutsättning att de faktiskt får hjälp och stöd med hur de ska agera för att inte hamna fel.”

Intressant vore att höra Damberg eller någon av hans företrädare ge ett enda exempel där det går att påvisa att handel med låt säga Saudiarabien eller Qatar medfört något gott. En enda sak. Bortsett från klirr i den egna kassan.

Möjligen resonerar man som så att export till Saudiarabien skapar arbetstillfällen och välstånd i Sverige. Det kan stämma. Möjligen känner sig dock någon obekväm med att ta ett jobb som i grunden bygger på att medmänniskor förtrycks eller att ta del av ett välstånd baserat på en regim som pryglar, stenar och hugger händerna av folk?

Sanningen är att Sveriges nuvarande regering i likhet med så många andra regeringar och oppositionspartier och företag och ekorrar i företagens hjul rapar upp det där med att ”det sämsta vi kan göra nu är att dra oss ur” och liknande trams samtidigt som de i själv verket snarast bidrar till att de förtryckande mekanismerna sitter kvar vid makten och att enskilda familjer ännu år 2015 kan driva länder som vore de deras personliga egendom och folket deras trälar, folk de har rätt att prygla om de uttrycker tvivel över furstens gudsgivna makt. Helt klart kommer inte Damberg & kompanis insatser att hjälpa Raif Badawi eller hindra prinsfamiljernas dubbelspel och pengatransfereringar till terroristerna och deras vänner.

Men det har väl alltid varit så att den som tror sig kunna bli rik på kuppen lätt slänger alla frihetliga och solidariska värderingar över bord i sin jakt på den egna lyckan. Freedom.

da Blechhauf’n, frieri, Hustrun & knödeln

vinifierat vill på intet vis undanhålla sina HR:are låten er utsände på de kärlekskranka friarnas uppsåtliga stigar helst hade velat ha i bakgrunden vid sitt trots att rätt låt inte var med i spelet framgångsrika frieri till Hustrun för typ 100 år sedan, varsågoda: da Blechhauf’n. Vintips.Unknown

Bottle shock: The Montelena Story & Shocking Blue & TIC

För några år sedan dök en amerikansk dramakomedi kallad Bottle shock upp på biograferna. Regissör var Randall Miller och huvudrollerna spelades av Alan Rickman, Chris Pine och Bill Pullman. Filmen handlar om den i vinvärlden högst dramatiska och omvälvande provningen ”Judgement of Paris” 1976 – en typiskt amerikansk ordlek med sikte på den än mer berömda och i litteraturhistorien omvälvande milstolpen Illiaden, där ”judgement of Paris” är upprinnelsen till Trojanska kriget.

Det som hände i Paris 1976 var att amerikanska kvalitetsviner för första gången ställdes mot franska dito i en blindprovning och, sensation!, de amerikanska vinerna vann. Vitvinet som slog ut sina mer namnkunniga kusiner från Europa var Chateau Montelena Chardonnay 1973 och det är historien kring det vinet och den gården vi framförallt får följa i filmen.bild

Den engelsman som låg bakom arrangemanget i Paris, Steven Spurrier (en man som nästan var gång jag sett honom burit rosa slips och vars kavajer och kostymer brukar vara av typiskt engelsk, tunn, stickig kvalitet), har sagt att det inte är mycket som stämmer i filmen. Nu kanske vi inte var så många som trodde det heller och man behöver inte vara Nils Petter Sundgren för att räkna ut vem som är hjälte, tönt, arrogant snobb, god respektive ond i filmen. Vad som dock stämmer är att det är en trevlig film och en hygglig dramatisering av en omvälvande händelse i den lilla vinvärlden. Den bjuder också på många vackra vyer och interiörer från vinets Kalifornien – ofta filmade på vackra Kunde Estate.

Personerna som i filmen påstås befolka Chateau Montelena är inte alltid de som de facto fanns på plats då och några av dem som kanske borde omnämnts, till exempel Mike Grgich som gjorde det vinnande vinet, finns inte med. Dock är Bo Barrett, i filmen en ung rebell, med och det är han som idag, en belevad gentleman, styr över Chateau Montelena. Och det stämmer att amerikanarna slog ur underläge och att många av de franska domarna kände sig förolämpade av det resultat de själva röstat fram, bland andra redaktören för La Revue du Vin de France som ville ta tillbaka sin bedömning när resultatet blev känt (hon hade två amerikaner i topp).

Vara hur det vill med allt det där. Blindprovningar är en sak. Njuta av vinet en annan. Och tveklöst är Chateau Montelena ett njutbart vin, eller snarare viner, för gården producerar inte bara sin legendariska chardonnay utan också underbara, små skapelser på druvor som cabernet sauvignon och riesling. Det unika med Chateau Montelena är att gården hållit fast vid den klassiska Napa-stilen, sådana vinerna var före vulgariseringen med övermogen frukt, överdrivna glycerolhalter, upplevd sötma och kopiösa mängder ek – en stil som för övrigt är på tillbakagång idag, vilket gör att Chateau Montelena plötsligt ligger rätt i tiden igen, något som inte var självklart för tio år sedan.bild

Under många år fanns inte Montelena i Sverige och det var först efter mycket tjat som importören, Terrific Wines, lyckades övertala gården att börja sälja vin till vårt kvartsarktiska land. Tur var det för succén var omedelbar. Idag finns vita Chateau Montelena Chardonnay och röda Chateau Montelena Cabernet Sauvignon i ett fåtal butiker (går att beställa till övriga) och toppvinet Chateau Montelena Estate finns till och från i några Systembolag och går för det mesta att beställa – skälet till att det inte alltid finns är att tillgången är mycket begränsad.

Utmärkande för välbalanserade viner med stor personlighet och utan stickiga kanter är att de blir väldigt allround och det är precis så vinerna från Montelena är: lätta att sätta in i ett sammanhang. Har själv provat det röda till både tacos och finkött och det fungerade lika bra i båda fallen. Det vita är om möjligt än mer lättplacerat. Testade det senast till tapasvarianter på havets läckerheter, smaksatta på högst individuella vis – enda vinet i testet som klarade sig helskinnat genom alla rätterna var, ja ni vet vilket.

Någon tycker kanske att priset inte är något problem, en annan menar att det är på tok för dyrt och båda har, så klart, rätt. Det jag önskar är att alla som tycker om vin anstränger sig för att få prova några av de där toppvinerna även då de upplevs som för dyra. Man kan önska sig en flaska i present eller kanske gå ihop ett gäng och dela på kostnaden och flaskan. Förresten, varför inte hyra filmen Bottle shock och prova vinet till filmen?

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 301 kr.

Chateau Montelena Chardonnay , nr 71649, 301 kr.

Montelena Estate, nr 72337, 881 kr.

Shocking Blue. The Inkredible Chockband.

Förbud mot vintwittrare

Töntigast på Twitter? Utan tvekan vintwittrarna, vilka drar ett löjets skimmer över Vinets värld med mängder av stupida korttexter som ”Wine improves with age, I improve with wine” och ”Save the Earth it’s the only planet with good wine” och lika seriöst menade som skandalöst usla fulrim som ”Roses are red, So is my wine, Refill my glass, And I’ll be fine”. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot fånvintwitter och att den som ertappas med slikt beteende, alltså fånvintwittrande, sätts på sur BiB-diet kompletterad med nyttigt bröd i tre dagar per fånvintwitter hen skapat, delat eller likat. På allmän begäran lite mer Orianthi.images