Dagens Nyheters förstasida bjuder idag på rubriken ”Har info som kan skada USA mer” och inne i tidningen kan vi läsa att Snowden kan skada USA ”betydligt mer än det som hittills offentliggjorts”. Öh? Skada vilket USA? USA i betydelsen NSA och odemokratiska politiker som förespråkar ett slutet övervakningssamhälle? Knappast majoriteten amerikaner. Obamas administration är helt fel på det här och borde göra en pudel innan det är försent – och Obamas berömmande av den modige Nelson Mandela härförleden faller platt till marken i skenet av hur han själv behandlar Snowden-affären. Vi lyssnar på lite Bill Nelson solo, med Be Bop Deluxe och med David Sylvian. Dessutom firar vi å era, svenskars, vägnar, att Smashing Pumpkins kommer till Cirkus 29:e juli – missa inte det! Dagen till ära spelar vi förstås också lite fransk musik. Sist men inte minst tips på franska viner att införskaffa, kanske måste samtliga beställas, snarast möjligt och därefter sätta gommen i: vitt, rött, rosé och mousserande. Bonus: mer Smashing Pumpkins.
Kreosot & CCA i vingården & Chemical Bros
Vid en resa till Australien i mitten på det glada 90-talet förvånandes er utsände i vindjungeln över det flitiga användandet av trästolpar även i de suraste av marker. En ung, framåt vitikulturchef på ett av landets större företag förbarmade sig då över sin, vid den här tiden också ganska unga, kollega från Frankrike och förklarade tålmodigt, så som den gör som har koll, att det i Australien finns impregneringar som slår allt annat. Stolt berättade han så om kreosot och CCA. Er wallraffande vän i vingården låtsades vara mycket imponerad och bad, för säkerhets skull, om ett brev där de här härligheterna förtydligades för honom. Vitikulturchefen, uppfylld av sitt överlägsna kunnande, var inte sen att efterkomma den önskan, varför vi idag fortfarande har ett vänligt brev som tålmodigt lär oss allt om kreosotens och CCA:ns fördelar i vingården. Kanske vet den vänlige mannen nu, att kresot och CCA var förbjudna i franska vingårdar redan då, på 90-talet, och att kresot helt kommer försvinna från den europeiska kartan senast 2018. Men såvitt vinifierat förstått är det fortsatt vanligt förekommande down under på grund av ämnenas effektivitet och kanske resonerar man som Svenska kraftnät eller så bryr man sig, med några undantag, kanske inte alls. Chemical Brothers.
Alarmerande utveckling på Arlanda & Volare
Enligt uppgifter idag, ökar antalet passagerare på Arlanda rejält. Fem procent under andra kvartalet i år jämfört med samma period i fjol. Med tanke på att det är längesedan flygplatsen klarade av att hantera sitt passagerarflöde på ett effektivt sätt, vilket bland annat innebär att du som passagerare inte ska behöva mötas av en 45 minuter lång kö vid säkerhetskontrollen, är detta mycket dåliga nyheter för oss resenärer. Dessvärre är, även om Bromma finns, valmöjligheterna i Stockholm få och det tar sannolikt, låt vara kanske blott marginellt men ändå, längre tid att åka tåg till Göteborg för att flyga från Landvetter istället för att hamna i Arlandas inkompetenta flöde. Skavsta skulle kunna vara ett alternativ, men där härskar Ryanair, som vinifierat sedan länge avråder sina HR från att nyttja. Arlanda kan fortsätta vara inkompetent på grund av avsaknaden av konkurrens, men vi kan alla försöka undvika flygplatsen så gott det går och vi kan alla, när tillfälle ges, påpeka att Arlanda, som borde vara ett under av effektivitet och en nationens stolthet, är ett enda stort irritationsmoment, som, enligt Swedavia, som ytterst är ansvarigt, växer. Vi försöker hålla modet uppe med Volare.
Dela “Alarmerande utveckling på Arlanda & Volare” på Twitter
Fotboll & näthat & Darryl Hall & Robert Fripp
Om det svenska herrlandslaget i fotboll gör bort sig får det skit på nätet. Det handlar då vanligtvis om vilka sopor spelarna är eller var i den aktuella matchen. När det svenska damlandslaget i fotboll spelar oavgjort får spelarna veta att de är fula, lesbiska horor med små bröst. Skillnaden mellan uttrycken ligger i att flera normalt och ytligt sett tämligen städade grupper accepterat ett kvinnoförakt som en del av sin vardag. Igår kunde till och med en tränare för ett lag i handbollens elitserie kosta på sig att antyda att hela landslaget är lesbiskt. Som om det nu alls skulle ha någon betydelse. Det visar sig också, då mannen konfronteras med sin egen, märkliga, tweet, att han tycker att spelarnas sexuella läggning inte har med saken att göra. Ordföranden i tränarens klubb menar, att det här var olyckligt men tränaren är ursäktad då han inte förstod allvaret i inlägget. Och här är vi vid pudelns kärna: som ovan nämnts är kvinnoföraktet så accepterat i vissa kretsar att det inte syns. Någon bör, långsamt och med stort pedagogiskt tålamod ity här talar vi inte om handbollens einsteinar precis, förklara för ordföranden i fråga att det han nu sa var olyckligt och att det inte är en ursäkt att han inte förstår allvaret i sitt uttalande. Förhoppningsvis har NSA, FRA, Säpo och FSB (nåja, kanske inte FSB i det här fallet) ett register också över reaktionära och genom bristande bildning allmänt samhällsfarligt tänkande dumskallar och att de nu passar på att dammsuga nätet och noterar alla de obildade kufar med hårdfästet i höjd med ögonbrynen cyberrymden detta Fotbolls-EM så frikostigt bjuder oss på. Här hjälper den förträfflige Robert Fripp Darryl Hall att göra en anständig skiva.
Dela “Fotboll & näthat & Darryl Hall & Robert Fripp” på Twitter
Nya vinklubbslådan, Beatles, Radiohead & David Sylvian & Robert Fripp
Som tidigare puffats för här på vinfierat är nu Terrific Wines Clubs nya vinlåda ute. Kan beställas här (alltså, klicka på här, nyss, inte här, här där, så klart), men minst lika bra är att klicka här (och då menar vi här där här, inte här där där) och bli medlem i klubben så du inte missar häpnadsväckande information, läckra recept eller heta erbjudanden i framtiden. Vi firar denna låda av sommar-påpassligt utvalda drickfärdiga grillviner, mumsig matrosé och frisk Albarino med att lyssna på George Harrisons enda listetta i USA med The Beatles och titelspåret till ett klassiskt Radiohead-album och en låt från ett legendariskt samarbete mellan David Sylvian och Robert Fripp.
Dela “Nya vinklubbslådan, Beatles, Radiohead & David Sylvian & Robert Fripp” på Twitter
Svensk Bilprovning, Arthur Brown & Kula Shaker
Det faktum att bilen ska besiktigas idag lockar fram uppbyggliga minnen av grumpiness åstadkommet av Svensk Bilprovning. Allra bitterljuvast är minnet av en idiot till besiktningsman i Skövde som, uppenbarligen, hatade uppsynen av mig och min Ford Fairline 66, som vanligtvis var rejält lyft i baken och rullade med breda sulor och annat som, förstås, inte var fullt lagligt, men som dagen till ära såg ut som vilket standardåk som helst och var i utmärkt skick och borde gå igenom besiktningen utan problem. Kanske var det just detta som fick
denne man, som måste saknat något viktigt när han var liten, att rycka och slita i de upphissade framhjulen till dess rattringen, kopplad till tutan, ruckades ur sitt läge varpå tutan satte igång och den galne besiktigaren, nu genomsvettig och svart om händerna, sur och nöjd på en och samma gång, kunde klättra upp ur sin smörjgrop och säga ”det där måste du ordna” varpå han satte en tvåa, ombesiktning, i protokollet och väntade på att jag, rimligtvis, borde protestera men som jag var lika omogen som han väntade jag med att kalla honom vid sitt rätta namn till dess jag satte mig i bilen för att köra därifrån (ombesiktningen skedde på annan ort). Vi firar detta nostalgiska och fina grumpinessminne, som minner oss om varför vi avskyr alla småpåvar, med lite Arthur Brown, som ni säkert inte hört på åratal: Arthur Brown. Arthur Brown och Kula Shaker.
Dela “Svensk Bilprovning, Arthur Brown & Kula Shaker” på Twitter
Systembolaget & näthandeln, igen, The Ronettes, Hep Stars & John Lennon
Systembolagets utmanas i ett huj av en massa näthandlare och City Gross börjar köra hem vin. vinifierat påstår att SB bjudit in till detta. Istället för att täppa till skräpsegmentet har detta fått svälla till en för en fri marknad abnorm volym samtidigt som guldgruvan ”beställningssortimentet” hanterats styvmoderligt och den egna beställningsfunktionen uppvisar ideliga brister. Kort sagt har SB satsat fel i sin iver att vara rättvist och leva som vore det konkurrensutsatt. Vi kan utgå från att det finns bra och dåliga näthandlare, att utmåla alla som giriga alkoholkapitalister är missvisande. Kort sagt är det dags för SB att satsa på kvalitet, verklig CSR och miljöhänsyn och sluta flörta med boxar, PET-flaskor, tetror och skräpvinssegmentet samt, inte minst, skyndsamt se till att få sin egen näthandel att fungera på ett korrekt sätt. Det ser mycket snyggare ut om företaget efter tidigare begångna missar sväljer förtreten och bjuder upp till hederlig kamp – faktum är att företaget har ett klart övertag i den kampen, men det måste inse det och utnyttja sina resurser och möjligheter på bästa, och, frestas man åter tillägga, hederligaste, sätt. The Ronettes. Hep Stars. John Lennon.
Dela “Systembolaget & näthandeln, igen, The Ronettes, Hep Stars & John Lennon” på Twitter
Castello Banfi 1992 & OnX
Hustrun har fått för sig att vi absolut måste sälja några av de gamla godingarna i vinkällaren. Några som fortsatt har etiketter vill säga och som ser hyggligt intakta ut. ”Jag vägrar dricka så dyra viner”, säger hon, som om det på något vis skulle ha att göra med mig eller vad jag kan tänka mig att inte dricka. Dock: låt vara att det låter övermaga, skräppigt är måhända bara förnamnet, men er man i vinhistorien har inget emot att kränga iväg rariteter som Ausone 48, Cheval Blanc 48 och Margaux 47. Har provat dem, flera gånger, förut och de är numer så gott som alltid i första hand för gamla, i andra hand kul att öppna. OBS! ni som är hugade spekulanter på vinerna: det där sista sa jag bara för att verka märkvärdig, tror aldrig jag provat ett så bra vin som Ausone 48, och om du tittar djupt i plånboken kan det bli ditt! Men bortsett från det. Lite ont gör det ändå att tänka sig att man snart kan vara skild från sina bäbisar och, måste erkännas, framförallt, att någon annan skräppig typ ska få nöjet att frimma med flaskorna inför överväldiga vänner. Slagen av den insikten och därför något ur balans försökte jag ändå, med darrande händer och omtumlad av stridiga känslor, plocka till mig några mindre värdefulla buteljer att ha att gosa med ikväll och som jag kunde förklara för, att det är ett undantag att enstaka flaskor nu ryker och att det inte är min avsikt att göra om det, nejdå, alla ni andra kommer att öppnas, frimmas med och slutligen drickas, det sista helst på ett vis så jag får merparten av flaskan för mig själv. Detta, tänkte jag, skulle få flaskorna att må bättre, för lite oroliga måste de ju ändå vara en sådan här dag och jag vill inte att de i framtiden ska se mig som hunden ser hundfångaren. Tog således ett gäng pavor under armen och stängde försiktigt källardörren då, då!, en Castello Banfi 1992 gled ur greppet och, kort sagt, gick botten ur flaskan då den landade. Jag var inte sen att kasta mig på marken och sniffa djupt och vederbörligt innan jag tog tag i den bottenlösa buteljen och tryckte näsan i denna – något som, om ni nödvändigtvis måste veta, renderade mig ett lätt sönderskuret finger. Kan meddela att Castello Banfi 1992 står upp bra för ett vin från året, tilltalande, mogen, komplex doft där det delvis insmickrande vinmakeriet på Banfi vid den här tiden på intet vis berövat drycken dess lagringsduglighet. Allt talar för att den även smakar bra. Kan rekommenderas. OnX – lokal musik från Draguignan.
Kändisviner: I Sverige & Foo Fighters
Kändisviner i Sverige är något annat än kändisviner utomlands. Här är det snarast så att en PR/reklambyrå och/eller importör använder kändisar i desperat behov av pengar och/eller mer kändisskap och/eller med egon som springer runt med håven och/eller obefintlig självkritik. Visst går det att anföra att någon faktiskt gör det för den tycker det är kul, men det räcker inte hela vägen till upprättelse. För att parafrasera en gammal partiledare: Någon jävla ordning måste det vara på en vinmarknad. Den svenska vinmarknaden är bitvis rent pinsamt usel som det är och det faktum att kändisvinerna ofta kostar lite mer gör att de drar ner de lite mer ambitiösa segmenten i den okritiskt tänkandes infantila smuts. Vem är detta då bra för om nu vinlandet Sverige mår dåligt samtidigt som
ett flertal kändisar gör bort sig? Som inledningsvis nämndes lär såväl inte särskilt påhittiga byråer som enkelt tänkande importörer tjäna på detta och producenterna gör sig nog också en hacka, åtminstone i ett kortare perspektiv. Är då detta något nytt, något unikt? Nej, redan för snart 20 år sedan kom de första kändisvinerna av den här typen i samband med att Vini Lunardelli släppte sina Hitler- och Mussolini-viner. Inte anade de väl då att Mat-Tina, Lasse Stefanz, Ernst, Petter, Morberg och alla de andra långt senare skulle följa i deras fotspår. Sist men inte minst: ytterst handlar det här, förstås och som vanligt, mindre om avsändaren, även om den bör hängas ut för sin girighets och/eller snäva och därmed de facto samhällsfarliga tänkandes skull, utan mer om en sanslöst lättledd och korkad konsument, som har den vinmarknad den bett om. Skäms på er, tramskonsumenter, man må säga att ingen ska sätta sig på höga hästar men om ingen gör det röstar ni rätt som det är fram en ny liten Hitler eller Mussolini till makten. Usch. Foo Fighters.
Kändisviner: Utomlands & Atomic Swing
”Kändisvin” innebär internationellt mer sällan att någon bara sätter sitt namn på en butelj i rent pekuniärt syfte och/eller, i förekommande fall, för sitt ynkliga och okritiska egos skull. Klart det förekommer, men mer vanligt är att kändisen gör det på riktigt, det vill säga köper sig en vingård och låter någon göra vin i kändisens namn. Ja, kändisen poserar till och med gärna i vinkällaren eller vingården med ett glas vin och ett koncentrerat uttryck stämplat i nunan, sådär som hen utgår från att stora vinmakare ser ut när de arbetar ity hur kan man göra bra vin om man inte ser ut att kunna känna och tänka på en nivå som kreti och pleti bara kan drömma om? Bortsett från den ynklige och avundsjuke vinmakarens nedsättande ord nyss kan man också säga, att det, definitivt, ligger något fint, seriöst och rätt i att köpa sin egen vingård när man vill göra sitt eget vin. Således kan vi inte annat än bejaka och gilla, mycket, alla ambitiösa om än inte alltid så kända svenskar och mer kända utlänningar som Coppola och Brangelina, ja, rent av även den patetiske Depardieu, när de gör slag i saken och blir vingårdsägare och gör sitt eget ägandes kändisvin. Dessutom brukar de här personerna vara stadda vid kassa och gör rejäla
investeringar i sina gårdar, något som rimligtvis kommer massvis av människor till godo och ingen till ondo och, inte minst, de ser oftast, meddels stort intresse och personligt engagemang, till så att deras viner verkligen blir bra. Innan vi lämnar ämnet ett litet ord om nämnda Brangelinas, det vill säga Brad Pitt och Angelina Jolie, köp av Château Miraval, inte långt från där jag bor. Den här gården ägdes tidigare av en halvkompis till mig, Tom Bove. Han gjorde viner som avseende alla tre färgerna måste rankas bland Côtes-de-Provences bästa. Dessutom är gården oerhört vacker och välskött och det var en av de första i området att, för länge sedan och långt innan det blev comme il faut, gå över till ekologisk odling. Som om inte det räcker har under decennier funnits en klassisk musikstudio på egendomen. Här har allt från Pink Floyd via David Sylvian och Rammstein till Muse spelat in. Klart de haft ett rosévin som heter Pink Floyd. Nu försvinner dock det. Pitt-Jolie har inlett ett samarbete med familjen Perrin (Beaucastel) och säljer nu Pink Floyd under nytt namn och på en vacker flaska som får produkten att se mer exklusiv ut. Har inte provat. Kanske bra. Samtidigt undrar vän av ordning, och här är det inte en sur och avundsjuk vinmakare utan en vinälskare som talar, vad familjen Perrin, låt vara att den har ett otroligt hajpat namn i USA, kan tillföra viner som behöver fräschör? Vi lyssnar inte på Pink Floyd, David Sylvian, Rammstein eller Muse men väl Atomic Swing.