Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Publicerat av
2

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Annonser

Publicerat av
2

Upphittat

”En styck fattning, ett omdöme och en sinnesnärvaro upphittade vid sidan om fotbollsplanen Hammarbyhöjden i lördags. Återfås mot beskrivning.”

Personligt

”Du som tog min oskuld natten till söndag, lämna tillbaka den. PS Jag vet vem du är.”

Förlorat

”Ägg. Tre stycken. Tacksam för alla tips. Svar till ’Mitt Kök’.”

Nöje

”Kalvdans i Folkets Park, lördag 15 maj.”

Borttappat – hittelön

”Jag har förlorat min värdighet. Hittelön utlovas (via Estland). Svar till ’Bankdir (fd)’.”

Sökes

”Meningen med livet. Alla förslag beaktas, även begagnade.”

Skänkes

”Make med stort fotbollsintresse och härligt rund ölkagge. Perfekt för Dig som tycker om att göra allt själv och att vara tillsammans framför teven. Något högt blodtryck och kolesterol och mår bra av ett par zinktabletter om dagen, i övrigt i gott skick. Skänkes mot avhämtning.”

Karaoke.

 

Jämförande ek-provning & Chouchou

Publicerat av
5

Inom ramen för det omfattande FoU-arbetet under åren då jag ledde och vinmakade ”Rabiega” – Domaine Rabiega, Clos Dière, Rabiega (Negociant-vinerna) och Chateau d’Esclans – gjorde vi bland annat flera ”eklådor”, kallade ”Rabiega The Oak Case”. En låda med samma vin lagrat på sex olika fat lika lång tid. På så vis erbjöds konsumenten möjligheten att jämföra inverkan av ek från Sverige, USA, Slovenien, Ungern, Frankrike och Ryssland (samtliga fat mellanrostade). (Inom parentes kan sägas att vi även gjorde något som hette ”The Cork Case”, samma vin med sex olika förslutningar, rosévin jäst och lagrat på ek (numer ”Garrus” på Château d’Esclans), vin utan svavel, vitvin som var avfärgat rödvin, samma must fermenterad med olika jästsorter och mycket, mycket annat.) (Se också detta.)Årgång 2001

Nog av. Nu är det dags för min sista Oak Case att gå i graven. Detta kommer att ske i samband med en exklusiv provning i Stockholm i augusti. Återkommer med en liten rapport efter den provningen. Det som är extra kul med den här sista provningen är att vinet nu är 18 år gammalt (årgången 2001) så frågan är om det alls är vid liv – vinet som användes för The Oak Case var inget märkvärdigt; det låg i själva idén att det skulle vara lite vekt så det blev ordentligt påverkat av ekfatet. När jag senast provade en 2001-låda för ett par år sedan var vinet förvånansvärt nog fortsatt hyggligt vitalt och definitivt i så pass bra skick att det gick att känna skillnad på de sex faten (se också detta).”Chouchou”

Utöver eklådan kommer en ”Chouchou” dyka upp i provningen. Det här är ett unikt fat av Clos Dière – syrah-vinet som i olika rankningar i Wine Magazine, Vine, Decanter, La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, GaultMillau, Guide Fleurus, Wijnpress mm fick toppbetyg – från årgången 2004, sista årgången som jag gjorde av Clos Dière. Valde att buteljera fatet separat då det blev så personligt och då det avvek något från gängse visionen av ett färdigt Clos Dière (hette för övrigt ”Clos Dière cuvée I” till och med årgången 2001). Man vet att man fått en ”Chouchou” i vinkällaren om det sitter ett litet hjärta uppe i ena kanten av etiketten, annars ser vanliga Clos Dière och ”Chouchou” likadana ut. Hursomhelst: I slutet av augusti ska även denna, en av de sista flaskorna ”Chouchou” provas och självklart kommer också det att refereras efter väl förrättat värv.

Amerikansk ekmusik.

Förbud mot lekplatser i Stockholm!

Publicerat av
Svara

Tveklöst är småbarn varelser fyllda av oljud. Skrän som oplanerat och mest närsomhelst slipper ur de små liven. Inte minst gäller detta på så kallade lekplatser. Ytor som avsatts för att hålla de små liven i schack, men som av icke ansvarstagande föräldrar förvandlats till rena skränytor. Platser dit föräldrarna går med sina barn, sätter sig på en bänk och slår dövörat till och låter i en aldrig sinande ström av tinnitusframkallande oljud ätteläggen primalskrika och göra andra smått omänskliga ljud som funnes det ingen morgondag. Detta gäller alldeles särskilt Stockholms stad.Den som passerat en sådan här plats eller än värre satt sig att njuta en kopp kaffe på en närbelägen balkong eller kanske på terrassen till ett kafé, vet hur ont detta oväsen gör både i själ och hjärta. För att inte tala om öronen och huvudet.vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot lekplatser i Stockholm! Skulle kommunen bryta mot förbudet och likväl ställa ytor till förfogande för ljudmissbrukarna skall kommunen kunna ådömas att betala en 97-procentig Robin Hood-skatt till kommuner som förstått värdet av tystnad. Vad gäller föräldrar som inte har vett att hyssja sina små eller åtminstone förse dem med en rejäl spritklut i offentliga sammanhang, skall de med omedelbar verkan placeras på uppfostringsanstalt.

Musik.

Utbjudes: Hängd Macbook

Publicerat av
12

I och med att konstnären Guo O Dong nu kallar sin virusdrabbade dator för konstverk och säljer detta för över 11 miljoner kronor, vill vi inte vara sämre och bjuder därför ut vår hängda Macbook till högstbjudande (utgångspris 9 miljoner kronor). Till ytan ser vår hängda Macbook ut som vilken annan Macbook som helst, men den som försöker starta den får sitt livs överraskning, när datorn helt enkelt vägrar starta sig! Istället hänger den sig och visar en sådan där bild som säger ”nedladdning pågår” och det, kära HR:are, är en symbol för evigheten. Finare än så blir det inte. Bara nio miljoner.

Musik.

Den farligt fördummande vardagssekterismen

Publicerat av
1

Utan att närmare gå in på rätt eller fel i de individuella fallen, en reflektion kring den alltmer utbredda vardagssekterismen i vår samtid. Om en moderat (Svantesson) utpekas (felaktigt) som en myglare kastar sig, förstås, motståndarna över det betet. Målas å andra sidan en vänsterpartist (Björk) (också felaktigt) ut som en myglare kastar sig, förstås, också motståndarna över det betet. Vid sidan om detta förekommer även en allmän upprördhet som grundar sig i uppfattningen att politiker rent allmänt tjänar för bra och kanske också att politiker inte är att lita på. Möjligen enas både dessa allmänt upprörda och partivännerna till de utpekade i en vardagssekterism som gör att de gärna kastar sig över de beten som placerats av någon – inte sällan politiska motståndare – i media utan att lugnt och sansat försöka reda ut vad som är fakta i frågan innan de fördömer.

Samtidigt som det ovanstående sker försöker de som tillhör samma parti som den utpekade – det kan vara de båda ovan nämnda eller för dagen det sexuella ofredande sverigedemokraten Lundgren bevisligen utsatt en kollega för – förminska det inträffade, och det ofta också innan fakta finns på bordet och ibland till och med då det är uppenbart att ett fel begåtts.

Det som förenar partivänner, oavsett parti, i exemplen ovan och i liknande fall, är att de hellre sluter upp bakom sitt parti än sunt förnuft – alltså vardagssekterism: större tro på gruppen och tillhörigheten än förnuftet, moralen och sanningen. En förmåga att blunda för den egna gruppens svagheter och tillkortakommanden och att se de andras eventuella dito, till och med då den inte är faktisk. En intressant jämförelse är den kritiserade och uppmärksammade friande dom som Solna Tingsrätt avkunnade 2018 och i vilken den tog hänsyn till att den åtalade kom från en fin familj. Same same but different och på det hela taget tämligen oroande för den som vill ha ett fortsatt öppet, fritt och någorlunda bildat samhälle.

Musik.

PS Bortförklararens dumretoriska fråga

När en Bortförklarare ställer dumretoriska frågor som ”Man kan ju undra varför det här kommer upp just nu, så här före valet?”, måste envar inse att i och med att det är självklart att den som läcker vill läcka så nära ett val som möjligt, är den frågan bara ett försök till bortförklaring riktat till dem som är tillräckligt indoktrinerade eller på annat vis brister i helhetssyn och förnuft, att de tycker att det där är ett argument som ställer allt på ända och ursäktar både mörkerröstande, tallande, planering med oligarkdöttrar och allt vad det nu kan vara som mindre lyckade folkvalda understundom ägnar sig åt.

 

I spillran av ett liv

Publicerat av
4

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han stod kvar vi övergångsstället. På den stenlagda trottoaren, lagd på plats redan under åren efter det andra världskriget. Det kliade under mössan, i det toviga håret, och det kliade innanför de slitna byxorna. I skrevet. Han tog tag om sin näsa. Fräste, och torkade av sig i bak på byxorna.

Det kom några droppar ur det grå molntäcket, små grå utslag började växa fram på trottoaren och fick dammet och smutsen att lukta. Snart tilltog regnet och det började rinna små ilar längs gatans kanter, på väg i allt högre fart mot gatubrunnarna längre ner mot katedralen till. Han kurade ihop sig i sin nötta jacka, drog ner den stickade luvan över öronen, stack händerna i det som var kvar av fickorna. Nappa. En jacka av nappa. Gamla jeans. Smutsiga, stela av skit. Stinkande. Sandaler! Trasiga strumpor. Orena underkläder. Han luktar illa. Är orakad. Har ett smutsigt skägg, fyllt av bakterier. Stripigt hår. Månader sedan han klippte sig, sedan han rakade sig, sedan han tvättade sig. Eller är det år?

Minnen kommer till honom i drömmarna. När han ligger på parkbänken härintill eller i portgången till det pampiga stenhuset med den sirliga femman ovanför dörren. När han vaknar vet han inte om han drömt eller om han stött på minnen under natten, känslor från det förflutna. Reminiscenser av honom själv. Hans liv. Kanske. Eller bara spillror av hans forna dagdrömmar. Kanske. Honom kvittar det lika.

Han måste ta sig över till den andra sidan. Till den lilla butiken. Köpa mat. Något att dricka. Han öppnar munnen och låter regnet släcka törsten. Han står där, mitt i storstadsstressen och lapar regnvatten. Men han kommer inte över till andra sidan. Han har provat att gå över den andra gatan också, den som möter den han nu har framför sig. Han kommer inte över där heller. Det går bara inte.  Han går fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångsstället, till andra sidan, där det lilla cafét och frisören finns. Men går inte över gatan. Han står rådvill kvar, tills han till slut börjar gå åt andra hållet, till nästa gatukorsning, till andra änden av kvarteret, där han inte heller kommer över.

Ingen vet vem han är. Ingen minns honom. Inte för att det spelar någon roll. Minnena från det gamla livet lever bara i drömmarna, de allt mer sällsynta drömmarna  och mötena i natten han kan ta på. Hans sömn består mest av ingenting och den där drömmen om när han går och går och går, han går över stora fält med höga grässtrån som solen torkat bruna, fladdrande fjärilar, brummande humlor och små kaniner som gömmer sig i sina hål och till slut kommer han fram till gatukorsningen, där han blir ståendes. Där står han oavsett hur länge drömmen håller på och hur mycket humlorna brummar och fjärilarna fladdrar.

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han bestämmer sig för att tigga lite när han ändå står där. Håller ut en hand. Vajar lite. Det är svårt att stå alldeles stilla. Någon lägger ett mynt i hans hand. Och ett till. Han stoppar ner mynten i ena byxfickan. Där ligger redan flera mynt. Och sedlar. Han får pengar, men kan inte göra något med dem, för han kommer aldrig vidare, över någon av gatorna som omsluter hans kvarter. Han vill minnas att han förr kunde röra sig mer fritt. Ta sig till affärer. Handla mat. Klippa sig. Uppsöka ett badhus. Tvätta sig. Kanske hade han till och med tak över huvudet. Kanske hade han vänner. Någon att tala med. Inte bara sådana som talade till honom. Kanske förstod han vad folk sa på den tiden. Visste hur han såg ut. Kanske visste han hur han såg ut. Om han hade en egen doft. Innan han gav sig iväg.

Han kommer fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blir röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndar på sina steg medan billarna och scootrarna börjar gå upp i högvarv, så slår trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastar sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet. Han orkar inte längre. Han tar några stapplande steg bakåt. Lägger sig att sova där. På marken. I gathörnet. Han har gjort det förr. Den här natten kommer han att frysa ihjäl.

Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Publicerat av
Svara

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

”Bränna vass”

Publicerat av
2

Omutifallatt någon mindre uppmärksam och mer bedövad HR missat att er utsände i de författande och sjungande böndernas härliga värld anförd av Bertil Boo och ja ni vet vem just släppt en ny novellsamling, vill vi här och nu och genast rätta till detta hål i HR:ens annars förhoppningsvis fläckfria samvete, medvetande och kunnande genom att presentera ”Bränna vass”.

”Bränna vass” är vår senaste novellsamling och den omfattar 38 berättelser av olika, rent av mycket olika, art, stil och riktning. Absurd realism för det mesta, men inte alltid. Ofta med en knorr. Ibland med en djupare tanke eller en finurlighet eller både och. Förhoppningsvis en hel del humor, vackra bilder och underhållning. Men inte bara. Gärna som en berg- och dalbana. Ömsom smått tramsigt, ömsom synnerligen seriöst. Ömsom lättviktigt och kanske oviktigt, ömsom mer tungrott och törhända viktigt. Som vinifierat ungefär. Missa inte denna årets litterära händelse.

”Den sjungande bonden”. Ingen rök utan eld. Fransk feu. Händel eldar på.

Martina Montelius: Stackars Birger

Publicerat av
Svara

Storytell Pocket är, om vi rätt uppfattat konceptet, böcker som först getts ut som ljudböcker för att, sedan de på ett för ekonomerna behagfullt vis visat framfötterna, också ges ut som pocket. Detta gäller Martina Montelius ”Stackars Birger”. Denna Montelius som vi tidigare skrivit gillande om här på vinfierat. Och det gör vi nu också. Hon är kul, Montelius. En mix av Sharpe och Paasilinna, som emellanåt går på amfetamin eller annat effektivt uppåttjack. Understundom lite mycket under bältet så det är inget för känsliga personer, men ni andra kommer ha kul. Dessutom ett farsartat lustmord på de här genierna som teatervärlden själv tyckts, och i förekommande fall fortsatt tycker, sig vara fylld av samt det patetiska jamsandet och den vördnadsfulla tystnaden kring dessa. Montelius bör veta, teaterchef (och fd sufflös) som hon också är.

Teatermusik. Mer teatermusik. Halvteatermusik. Teatermusik.