Lago Maggiore. Drygt 200 kvadratkilometer vatten samlat i en närmare sju mil lång och över 300 meter djup klyfta i de norditalienska Alperna, och en snutt som sträcker sig in i Schweiz, upp till Locarno och Tenero-Contra. Den kända orten Stresa, på sjöns västra strand, ligger en timmas bilresa nordväst om Milano och en och en halv timma nordost om Torino. Sjön är känd för sin skönhet och friska vatten, och gamla paläer från förrförra seklet eller möjligen början av det förra. Historiskt tjänade dessa ofta som sommarhus åt besuttna familjer i de närliggande storstäderna Milano och Torino och kanske till och med från än mer avlägsna platser. Då, när patriciervillorna byggdes, var restiden mellan Milano och Stresa betydligt längre än nuförtiden. Idag har flera av de här uttrycken för medborgarnas olika förutsättningar byggts om till hotell, inte sällan med prefixet ”lyx”. Medan det går utmärkt att närma sig Lago Maggiore via väl fungerande motorvägar från snart sagt alla håll måste besökaren ta sig tid att köra på små, snirkliga vägar för nå fram till vattnet och de många byarna och utspridda hotellen runt det.
I sjön återfinns de Borromeiska öarna, fyra öar utslängda i vattnet en bit från Pallanza i kommunen Verbania. Som för att understryka att medborgarna också idag lever under olika betingelser ägs öarna sedan 1200-talet av familjen Borromeo, vars palats i pluralis finns lite varstans på familjens vattenomslutna landområden. Den som vill stoltsera med vanligtvis oanvändbar kunskap, eller kanske hoppas få frågan i ett quizz, lär sig att de Borromeiska öarna heter Isola Bella, Isola Madre, Isola di San Giovanni och Isola dei Pescatori. Dieseldrivna och bullriga båtar med vackra oljefläckar i kölvattnet forslar turister och ortsbor mellan sjöns olika tätorter och ut till de många öarna. De mer välbärgade kommer i egna båtar, kanske en Riva eller någon annan typ av exklusiv och nyputsad träbåt med glänsande mässing och en glad styrman i kaptensmössa.
Just utanför Pallanza ligger också den lilla ön som hyser det Övergivna Hotel Eden.
Grand Hotel majestic
Ett av de där lyxiga hotellen som omgärdar Lago Maggiore är Grand Hotel Majestic i Pallanza. En väldig legokloss i vitt och gräddvitt och på rätt sida om vägen, alltså med egen trädgård och access till sjön. En kilometers promenad från själva Pallanza och med en olympisk simbassäng mellan den egna bryggan och den förfallna på andra sidan, den nedanför Övergivna Hotel Eden, som tragiskt tronar i sin ensamhet på en liten ö som en döende svan i koreografi av Michel Fokine och tonsatt av Saint-Saëns.
När gästen med värdighet gått uppför Majestics entrétrappa och skridit in genom de vackra ekdörrarna med mässingshandtagen, möts den av en imponerande foajé med en takhöjd på flera våningar och, rätt fram, en elegant bar med utgång till en väldig terrass med utsikt över sjön och Övergivna Hotel Eden. Allt andas elegans, klass och tradition. De tjocka mattorna på marmorgolven, plyschen i barstolarna, personalens uniformer, de väldiga kristallkronorna, de överallt väl tilltagna ytorna… De äldre gästernas självklara rätt att vara där och dominera, att uppmärksammas. Att läsa sina papperstidningar, att med ett auktoritärt ryck veckla upp morgontidningen vid frukostbordet och låta dess trycksvärta fylla luften och förvåna de yngsta och få andra att nostalgiskt minnas en tid då nyheterna var pappersburna. De dyra kläderna. Ryskan som talas på hotellets fitness center, och den gnälliga ryska populärmusiken som spelas där, med de lika malplacerade som överstyrda gitarrerna, blåtandad via den motionerande oligarkens mobiltelefon. Störande högt för alla andra. Om detta bryr sig nu inte oligarken medan han överviktigt och nyrikt vilar på sin ena armbåge och försöker tänka på annat än att magen börjat hoppa av ansträngning. När han är klar med sin övning, lämnar han, och musiken, lokalen; han lägger guldkedjan tillrätta, tänder en cigg och går och ställer sig i skuggan vid sidan om sina unga hustru, hon med paljetter på baddräkten, och sin unga dotter, hon med ett äkta diadem.
De äldre gästerna suckar och minns historierna om ryssarna som kom hit före revolutionen, för fyra-fem generationer sedan. Sofistikerade resenärer med klass. Å andra sidan är allt bättre än kineserna, vilka föregås av ett rykte om att vara direkt ohyfsade och rent av äckliga. Rapar och fisar. Utstöter harklande och andra otrevliga ljud vid matbordet. Vet inte vad en kö är. Väsnas. Nej, då är ryssarna rena fjärten i rymden i jämförelse, och någonstans har de väl ändå att brås på.
På kvällarna, efter middagen, samlas vi gäster i baren och på terrassen med utsikten. Vi spelar bridge och dricker gin och tonic, och vi stirrar ut över den alltid skiftande, alltid lika betagande sjön. Som vackrast när fullmånen låter sitt ansikte lysa över den. Väldiga mångator flyter ut i vattnet och söker betraktaren oavsett var den befinner sig.
Från terrassen kan vi också se hur det ibland lyser i fönstren på den ruin som Övergivna Hotel Eden numer är, och vi kan se rök stiga ur skorstenarna och höra de osaliga, deras suckar och stön och klagorop och förbannelser, och vi kan se dem svepa fram som skuggor bland ruinerna och framför det förfallna hotellets fasad. Märkliga skuggor som vid midnatt ses ljudlöst sväva runt byggnaden.
Övergivna Hotel Eden
”Övergivna Hotel Eden” ligger på en liten ö en kort simtur från Grand Hotel Majestic i Pallanza. Mitt emot Pallanza ståtar Stresa, Lago Maggiores vackraste smycke. Sjön är både långsmal och böjd och har en och annan vik. Stresa och Pallanza ligger på var sin sida av en sådan vik. Det gör att Stresa blickar norrut och Pallanza söderut, samtidigt som båda befinner sig på bergssjöns västra strand. Hit, både till Stresa och Pallanza, har de välbärgade åkt sedan sekler, för att andas den klara bergsluften och svalka sig i den ständigt friska Lago Maggiore.
Numer Övergivna Hotel Eden byggdes redan på 1850-talet och var under lång tid det givna resmålet för den som inte hade ett eget palä runt sjön men så gott om pengar att det räckte för att bedriva lyx på områdets finaste och dyraste hotell. Även om paparazzis var ovanligt för 100-150 år sedan, kunde det ändå vara skönt för samtidens största sångare, författare, politiker, industrimagnater och andra kändisar att få tillbringa tid på en plats där de var en i mängden. Och att få vältra sig i en lyx så överdådig att den måste upplevas för att förstås.
För att kunna erbjuda gästerna största möjliga diskretion lät hotellets grundare gräva in en hamn i en kulle vid sidan om hotellet. Det tillät gäster att anlända med båt utan att bli sedd. De kunde också ta sig till hotellet via ett underjordiskt tunnelsystem. De här båtarna som angjorde den ”osynliga hamnen”, som den kallades, inte sällan nattetid, var ett ständigt föremål för skvaller och nyfikenhet band de övriga gästerna.
Trots världskrig och att området de facto bytte nationalitet, det blev italienskt först in på 1860-talet, behöll numer övergivna Hotel Eden sin magiska lyskraft och fortsatte attrahera sin samtids storheter och lyx ända fram till dess sonen till grundaren en dag i maj 1972 avskedade alla anställda, låste dörren och lämnade hotellet. Sedan dess har den redan då mer än överårige mannen inte setts till och hotellet står där på sin ö och förfaller medan naturen bit för bit återerövrar sin kobbe.
Historierna och teorierna om varför ägaren stängde sitt hotell så där tvärt, om varför han inte sålde eller gav bort ön, byggnaden och verksamheten, är legio. Ingen vet, och hotellet omgärdas idag av de mest besynnerliga historier och många är de som försökt gå till botten med vad som egentligen händer på ön nuförtiden och varför mannen bara gick ut genom dörren och lämnade sitt liv bakom sig utan ett ord eller en blick bakåt.
Löprundan
Vädret kan vara bedårande här vid Lago Maggiore. Fast allt som oftast är det molnigt och sjön och de höga bergen inbjuder till meteorologiska capricer. Kanske ger sig joggaren ut att springa i soldis bara för att någon halvtimme senare, långt hemifrån, finna sig fångad i ett oväder av Guds nåde. Kraftig vind och slagregn får löven att lossa från träden och grenar att gå av och kastas runt i luften. Blixten och åskans muller kommer nästan samtidigt och det är inte utan risk att fortsätta springa hemåt. Å andra sidan är det minst lika riskabelt att ta skydd under något träd. Och så kommer haglet. Först små stickande korn, sedan allt större isbitar och till sist de golfbollsstora stenarna som kan slå sönder bilrutor och ha ihjäl folk och fä som är svaga och befinner sig på fel ställe, ett öppet fält till exempel.
Det var ett sådant där hiskeligt oväder som fångade mig den där dagen utanför Pallanza. Jag var där på reportageresa. Frilans. Skulle dels för ett resemagasin skriva om att turista runt Lago Maggiore, dels göra en grej om Övergivna Hotel Eden för podden ”Övernaturligt naturligtvis”. Hade aldrig träffat min uppdragsgivare på resemagasinet. Vi hade bara haft kontakt via mail och telefon. Inget märkvärdigt. Bara business. Omfång, inriktning, ersättning, deadline. Med ”Övernaturligt naturligtvis” förhöll det sig annorlunda. Den drevs av en märklig man, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de egentligen tajta byxorna fladdrade runt benen.
Mannen omgavs av en märklig doft; en blandning av svavel och gamla räkskal. När han pratade var det hart när omöjligt att inte vända bort ansiktet eller att få kväljningar. Vi möttes en gång. Han ville ses fler gånger för att ”mer ingående förklara vad han ville ha”. Jag lyckades undvika det och kunde styra över vår konversation till WhatsApp och mail. Jag hade redan en bra utrustning att spela in på och jag förstod att han, såklart, ville få med ljud från Övergivna Hotel Eden, ljud att krydda storyn med. ”Helst osaliga andar”. Märkligt, men inte märkligare än många andra uppdrag, och jag tänkte att om inte annat kan jag väl hitta på några ljud att spela in så han blir nöjd och jag får betalt. Innan jag lämnade Sverige för att ta tåget söderut sa han ”Och se till att komma tillbaka!”. Han hade betalt ett runt förskott för att jag skulle kunna bo på Grand Hotel Majestic i Pallanza och på så vis ”känna av vibbarna och höra ljuden” från numer övergivna Hotel Eden och ville såklart försäkra sig om att han skulle få valuta för pengarna. Likväl blev jag stött. Frilansens arbete och liv bygger på förtroende och jag har aldrig svikit en uppdragsgivare i mitt liv.
Nog av. Min resa till Italien och Pallanza gick utmärkt och Grand Hotel Majestic, ja, det går inte annat än älska. Som torde ha framgått fantastiskt fint och fridfullt. Dessutom utmärkt service och mat. Jag hade haft på känn att det skulle vara traktens bästa mat på hotellet och hade därför bokat med helpension. Bra gjort, tänkte jag var gång jag satte mig till bords och högg in på nyfångad fisk från sjön, hängmörat kött från djur uppvuxna på de grönaste och saftigaste kullarna runt staden, grönsaker från hotellets egen köksträdgård, rött vin från Ghemme och vitt från Roero och som grädde på moset: tidernas bästa hotellfrukost. Serverad av en personal klädd som på den gamla goda tiden och med kopiösa mängder av allt som kunde tänkas. Där fanns till och med rödbetor, saltgurka och crème fraiche för ryssarna. Vi andra tog kanske sikte på den varma buffén med äggröra, stekt potatis, korvar, bacon, insjöfisk och spenat eller den ofantligt stora kalla avdelningen med allsköns ostar, korvar, skinkor och marmelader, onyttigt vitt bröd, nyttigt mörkt bröd, bröd att rosta, bröd att skära upp på en för ändamålet framställd skärbräda, rundstycken, scones, biskvier, färskost, yoghurt, croissanter, muffins, tårtor, laktosfri mjölk, mjölk, åtta sorters juice, vatten, prosecco, ananas, vattenmelon, honungsmelon, kiwi, äpple, banan och mycket mer.
Redan på andra dagen tyckte jag att jag ökat i vikt. Så pass att byxorna satt åt runt magen och blusen kändes trång. Den tredje morgonen kom jag inte längre i skorna. Det bekräftade det som de trånga byxorna från igår och den putande tröjan från i förrgår redan indikerat: jag växte. I rasande fart. Det var uppenbart att jag växte, och kanske också att inte allt stod rätt till.
Det där sista blev jag övertygad om under den joggingrunda jag företog i syfte att motverka den galopperande viktökningen. Mitt under rundan, när jag var som längst bort från hotellet, överraskades jag av en tropisk storm som oväntat drog in över Verbania och hela Lago Maggiore. Jag hade just kommit fram till grönområdet Parco a Lago, några kilometer från Grand Hotel Majestic, när jag såg de mörka molnen torna upp sig över bergen. Mer svarta än grå och mer som bläckplåt än som ull. En himmel som inte bådade gott, och när katterna i Parco a Lago skrämda sökte skydd under ekorna som låg uppdragna på stranden förstod jag att det var bäst att sätta av hemåt. Jag började springa. Först med lätta steg, sedan med ökande besvär allteftersom molnen kom med natten mitt på dagen och regnet började falla.
Halvvägs hem insåg jag att jag börjat suga åt mig vatten, som en tvättsvamp. Det gick långsammare och långsammare och jag började slafsa och klafsa. Till slut tog det stopp. Jag var så uppsvälld och vattenfylld att jag inte kunde röra mig. Jag fick stå där och svälla och drypa medan blixtarna slog ned runt omkring mig och åskan mullrade. När haglet gjorde entré kom det med sylvassa stick som fick min svampkropp att läcka och återbörda en del av allt regn som naturen så frikostigt givit mig. När det till slut upphörde att hagla och regna rann vattnet långsamt ur mig. Vänliga människor kom fram och hjälpte till att klämma så vattnet skulle gå ur mig fortare. Men hur mycket de än klämde så fick de inte ur mig allt vattnet. Jag bad dem då bära mig till Grand Hotel Majestic, vilket de snälla människorna gjorde.
Väl tillbaka vid hotellet hade personalen låst dörren. Vägrade släppa in någon. Jag släpade fram min fortfarande enorma, uppsvällda svamp till kropp och bankade med en slafsig hand på dörren. ”Öppna, öppna, jag är gäst!”. Ett febrilt samtal utbröt där innanför dörrarna mellan receptionisten, vaktmästaren och vad som måste ha varit en servitör. Jag såg servitören springa iväg efter något, som visade sig vara trädgårdsmästaren som bar på en väldig sekatör. Plötsligt öppnade receptionisten dörren och de fyra männen rusade ut och kastade sig över mig. De började slå och trycka så vattnet undan för undan rann ur mig och jag blev allt mindre svamplik. Så började de skrika och peka. ”Jag visste väl det!” vrålade vaktmästaren med uppskärrad blick. Han pekade på min bak, där en lång svans prydd av en trekantig topp hade vuxit ut. Innan jag hann reagera tog trädgårdsmästaren sin sekatör och klippte av svansen. ”Det är en bit kvar! Där finns allt lite djävulskap kvar!”” skrek den fortsatt uppskärrade vaktmästaren, och det var det. En liten kort svans, ungefär som på en kuperad boxer. ”Vi måste ta bort fanskapet! Fort! Ta henne till köket!” beordrade trädgårdsmästaren.
De fyra männen kopplade upp mina armar och ledde mig till köket. Det slafsade fortfarande om mig, kroppen var inte helt tömd på vatten, men jag blev allt torrare. ”Snart torr bakom öronen!” försökte jag skämta. De fyra männen såg bara allvarligt på mig och när vi kom in i köket fylldes jag av fasa. Varför vet jag inte. Det blänkande rena köket med allt sitt kakel och rostfria grytor och bänkar och knivar skrämde mig. Allra mest skrämde slaktarbänken mig, den som köksmästaren brukar använda för att stycka djuren han varit och valt ut hos bönderna i trakten. Just som jag skulle ropa på hjälp smög någon fram en hand med en bomullstuss med kloroform och tryckte den mot min mun och näsa. ”Upp med henne på bänken!” var det sista jag hörde och jag minns att jag för en kort stund drömde att jag såg en gammal man, en scout tror jag, säkert 80 år, springa runt på spinkiga ben och i knästrumpor och försöka fånga en fjäril, en sorgmantel med horn.
När jag vaknade var jag tillbaka i min säng. Torr och med min vanliga kropp. När jag kände efter där svansen suttit gick det inte att märka att jag en gång haft svans. Jag steg upp och gick in i det marmorerade badrummet och tittade på mig i spegeln. Inte ett märke. Vaktmästaren eller om det nu var köksmästaren som anslutit för att avsluta svansarbetet kunde sin sak. Jag gjorde mig redo att gå ner och ta mig an en ny dag på Grand Hotel Majestic.
Kyparen
”Ian McGegan var inte bara far till mig. Han sådde sin vildsäd och spred sin syfilis och gonorré varhelst han kom åt. Efter ett år i trakten hade han satt på det mesta som kom i hans väg och smittat både män och kvinnor och utvalda husdjur med sina åkommor och befruktat så gott som alla fruktbara kvinnor i trakten. Alldeles oavsett hur det var före Ian McGegan ser vi oss alla som en familj efter Ian McGegan.”
Kyparen stod där med sin fågelkropp och stora huvud med de skarpa dragen och malde på. Serverade mig en lektion i hembygdskunskap jag inte bett om. På ett påfallande elegant vis höll han en silverbricka på fingertopparna, vackert målade med rött nagellack, på höger hand. Jag väntade på att han skulle ställa ner min tomatjuice. Bakom honom, bortanför terrassen vi befann oss på, bredde den blå sjön ut sig framför de väldiga bergen i fonden. Himlen var blå och luften fortfarande frisk, om än en aning unken. För att inte säga unken.
”Hm, har ni… är det fel på avloppet eller så?”
Han såg förvånad ut, eller så förvånad hans grova drag tillät honom se ut.
”Nej, hurså?”
”Luktar det inte en aning, hm, unket?”
Han sniffade runt i luften.
”Nej, tycker ni det luktar unket?”
”Ja, en aning.”
”Hm, jamen då bjuder huset på champagne. Här, varsågod, er tomatjuice. Jag går och hämtar champagnen.”
”Tack, men…”
Försent. Han var redan borta. Hade hunnit halta iväg runt hörnet på terrassen. Jag såg mig omkring. Bara jag och ett äldre par satt och njöt av utsikten. Eller om de nu precis som jag satt och funderade över en text om de där ruinerna framför oss. Övergivna Hotel Eden såg lika lugubert ut som alltid. Helt klart höll naturen på att ta tillbaka sin ö. Snart skulle hotellet vara övervuxet av törnen och vildvin och träd, ja träd hade redan börja växa inuti byggnaden och deras kronor stack upp lite här och där bland ruinerna. Så var han tillbaka, kyparen. Fortsatt med sin smokingjacka, den vita skjortan och den eleganta flugan i vinrött och med en svart kjol med ett vitt förkläde framtill, och mönstrade nylonstrumpor och högklackat. Han bar med möda på tre jeroboam-flaskor av något champagnemärke jag aldrig hört talas om. Jag skrattade till, förvånad över alla flaskorna.
”Men oj, här ska drickas champagne, ser jag. Vem ska dricka all den här champagnen?”
”Ni.”
”Haha, ja, då behöver jag nog lite tid på mig, tre flaskor om vardera tre liter, det blir nio liter. Det är lite mer än jag vanligtvis dricker, haha.”
”Ja men vi har något att fira, ni har något att fira.”
”Har jag?”
”Ja. Ian McGegan har aldrig tagit ansvar för en enda av sina många avkommor och nu, ja, ingen vet var i världen han befinner sig… Och ingen tror att han någonsin kommer tillbaka hit, ändå mindre att han ska ta sitt ansvar. Så det gäller att passa på. När någon av oss hittar en lämplig pappa tar vi den personen till pappa och nu har jag bestämt att ni ska få bli min pappa, och det måste såklart firas!”
”Men, haha, nej, vet ni vad, bara en sådan sak som att ni måste vara, ja tjugo, kanske trettio år äldre än jag, det är väl ni som skulle vara min pappa snarare? Och sedan är det väl inte så vanligt att kvinnor är pappor heller?”
”Teknikaliteter skulle mor säga om det där. Och hursomhelst kommer hon också bli nöjd om jag äntligen får en far, och om ni är intresserad kan ni säkert få jobb som vaktmästare eller något här på hotellet, mamma är husfru och har bra kontakter med direktionen.”
Kyparen blinkade i samförstånd och lät korken flyga av den första och andra jätteflaskan i ett huj.
”Men, men, tack för förtroendet, men verkar det inte konstigt om er far är en yngre kvinna och dessutom svart, ni är ju vit.”
”Som sagt: teknikaliteter, hej hopp, ojsan, den korken var det fart i vill jag lova, dra på trissor och dra mig baklänges på en skottkärra när det regnar och krokusen står i blom!”
Medan öppnandet av de båda första flaskorna gått problemfritt for korken ur den tredje jeroboamen så snart kyparen lossat på korkens grimma, och som kyparen stod lutat över flaskan bar det sig inte bättre än att korken for in i hans högra öga och fastnade där.
”Men herregud! Korken sitter i ert öga!”
”Teknikaliteter, Signora, nej, teknikaliteter, far!”
”Men ni måste till sjukhus, ert öga måste vara skadat!”
”Äsch, förut satt där ett öga, nu sitter där en kork, kanske lite korkat, haha, men varför inte? Tycker ni det klär mig? Far?”
”Men man kan inte ha en kork i ögat, eller en kork istället för ett öga!”
”Vad är det jag har då? Klart det går, pappa, oroa dig inte. Svep en av flaskorna nu så går vi och hälsar på mamma!”
Husfrun
”Han kom med sin syfilissmittade stilett som han satte i oss. Kvinnor som män, gamla som unga. Människor som djur. Han var Ian McGegan. Allas vår fader i himlen eller var han nu befinner sig.” Kyparens mor var enorm. Lång som en manlig basketspelare och tjock som en flodhäst på två ben. Såg overklig ut. Kyparen hade tagit med mig till henne sedan jag väl druckit upp all champagnen. Det tog sin tid, ett dygn. Jag började läcka lite på slutet. Kyparen lugnade mig då och hänvisade till att jag trots allt varit en vattenfylld svamp så sent som igår.
”Ian McGegan, hm, Ian McGegan,” sa jag fundersamt. ”Hur såg han ut denne Ian McGegan?”
”Åhåhå, en stilig karl, lång och ståtlig!” utbrast husfrun.
”Jamen säg, hur såg han ut?”
”Åh, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de tajta byxorna fladdrade runt benen. Så såg han ut, Ian McGegan.”
”Men, men den mannen känner jag! Det var han som bad mig göra ett reportage om Övergivna Hotel Eden!”
”Haha, vad pratar ni för strunt? Vi är ju på Hotel Eden! Ni måste mena Övergivna Hotel Majestic, där på andra sidan, på landsidan!”
Jag tittade mot hotellet på andra sidan, på ruinerna, som husfrun pekade mot medan hennes son stod och småfnittrade vid sidan om.
”Nej, det stämmer inte, jag är gäst på Grand Hotel Majestic och jag är här för att göra ett reportage om Lago Maggiore och Övergivna Hotel Eden!”
”Haha, så dumt, far är bestämt trög i bollen, lika korkad som mitt högra öga,” gapskrattade nu kyparen och kunde inte sluta trots att hans mor försökte huta åt honom.
”Tyst med dig, Arnold! Du måste ge far tid att vänja sig vid sin nya situation.”
”Att vara far till mig?”
”Ja, i ena stunden är far en kvinna som sitter där och skriver på en artikel och i nästa stund blir hon en tvättsvamp och körs iväg i ambulans och så hamnar hon här, ibland går det undan när haspen inte är på och har en slagit yxan i ekans botten får en ro av bara satan och ja, har en tagit fan i båten får en ro honom i land också, hehe.”
”Ambulans? Jag har inte åkt ambulans och jag förstår inte vad som är så kul!”
”Jodå, ni var ute och sprang som en annan dåre, mitt i den tropiska stormen, precis en sådan som tog gamle Signor Armando av daga så vi kunde begrava honom här i källaren på hotellet, fast alla trodde han sagt upp sig och stängt hotellet, hehe, ja, så tog blixten er också. Åckåck. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Nu har ju min lille pojk fått en far. Äntligen! För den där Ian McGegan är inte att lita på.”
Dela “Övergivna Hotel Eden – en spökhistoria från Lago Maggiore” på Twitter
Vid sidan om ovan nämnda nyheter byter en del av vinifierats favoriter årgång i dagarna, och gör det med den äran. Inte minst gäller detta 
Ett annat vin som nu skiftar årgång är
Och så har Giulia Negris sprillans nya 
Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.
Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.
Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.
Mycket riktigt. Knappt har planet hunnit ta mark i Stockholm förrän kvinnan är på benen, ivrig att få stå upp i den trånga kabinkorridoren och knö med andra hysteriska resenärer som också är rädda att planet ska hinna lyfta igen innan de kommit av. Till råga på allt sträcker hon på sig och försöker slita ut sin bohagsfyllda Ikea-påse så att den inte blir kvar på bagagehyllan ifall planet plötsligt skulle lyfta. Då det inte finns plats för påsen och då hon är för svag för att kunna hantera den i luften faller det sig inte bättre än att påshelvetet landar i huvudet på ja ni vet vem, som i väntan på att dörren till kabinen ska öppnas fredlig och lugnt försöker sitta och vara zen i en ociviliserad värld fylld av i panik agerande allmänfarliga element.
Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, ”Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.
Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”
Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).
Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.
Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.
Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).
Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.
Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).
I Frankrike fick vinnäringen, särskilt den i i Sydfrankrike och kolonier och departement som Algeriet, ett rejält uppsving i och med första världskriget, då armén försåg sina kämpar med rikliga mängder vin. 
Den här kärlekshistorien mellan försvaret och vinnäringen har fortsatt genom åren. Idag hittar vi franskt vin varhelst vi hittar franska soldater och flera vingårdar drivs av veteraner och krigsinvalider. Till de mest kända hör Främlingslegionens vingårdar utanför Puyloubier i de sydligare delarna av Provence, inte långt från legionens värvningskontor neråt Marseille till. Runt 200 000 buteljer produceras årligen på de 40 hektar som tillhör l’Institution des invalides de la Légion étrangère (IILE). Arbetet på gården utförs av legionärer som fallit för åldersstrecket (ca 40 år) eller invalidiserats. Till sin hjälp för själva vinifieringen har de kooperativet Vignerons du Mont Sainte-Victoire. Hälften av produktionen säljs till allmänheten, hälften konsumeras av legionens soldater runt om i världen (legionens kaserner på olika håll i France Métropolitaine men också i Franska Guyana och på Mayotte, samt trupperna som befinner sig på officiella eller hemliga uppdrag i Mali, Libanon, Afghanistan och andra länder). En anekdot och för en vinmakare fin tradition är att alla legionärer den 30 april varje år dricker sitt eget vin i åminnelse av det heroiska Bataille de Camerone 1863, då ett 60-tal legionärer först då ammunitionen tog slut fick ge upp striden mot de 2000 soldater ur den mexikanska armén som attackerat dem. (Bra quizz-fråga: Bland de 600 000 soldater som passerat Främlingslegionen sedan starten 1831, från vilket land har flest rekryter kommit? Svar: klar tysk dominans (följt av betydlig färre italienare, belgare, fransmän, spanjorer och schweizare – idag kompletterats dessa nationaliteter framförallt av öststatare)).
Nog av. vinifierat vill på intet vis lägga sig i den svenska försvarspolitiska debatten, men känner sig manad att fästa politikernas uppmärksamhet på det faktum att det svenska försvaret i dagsläget saknar eget vin.
