Audit med Systembolaget

Sedan en tid genomför Systembolaget revisioner– eller audits som det också heter på svengelska – av de A-klassade (läs de riktigt stora) offerterna, alltså sådana som avser viner till rimliga priser och som är tänkta att lanseras i en stor andel av Systembolagets drygt 400 butiker. Hade förmånen att vara delaktig i sådan ”audit” för en tid sedan och kan därför berätta om vad en sådan innebär i praktiken.Bakgrunden

Bakgrunden till revisionerna är att det funnits misstankar om att importörer på eget bevåg eller i samarbete med producenter (eller negocianter, rent av globala sådana) på stora förfrågningar skickat in offertsvar som de inte haft täckning för. Om de ändå vunnit upphandlingen har de snabbt försökt förse sig med de volymer de trott sig behöva för att svara upp mot den förväntade försäljningen och, såklart, för att kunna blanda ihop ett med offertsvarets produkt överensstämmande vin. Det säger sig självt att den som tagit lätt på att garantera de efterfrågade volymerna i förväg haft större chans att vinna en upphandling. Importörerna drivande

Att Systembolaget sedan en tid genomför revisioner vid de stora upphandlingarna är något som inte minst drivits på av landets seriösa importörer, alltså de som inte försökt ta genvägar i sina offertsvar. Med andra ord är rent generellt importörerna positivt inställda till en audit och de vill försäkra sig om att allt står rätt till, också då de själva vunnit.”Förkontroll”

Det var inom ramen för en ”förkontroll”, alltså då importören vill dubbelkolla sitt eget offertsvar inför en audit, som jag blev ombedd att åka till producenten ”Frères Couillaud” på Château de la Ragotière utanför Nantes. Importören hade, väl medveten om vikten av att allt stämmer på en A-klassad offert, flera gånger försäkrat sig om att producenten kunde leva upp till offertens krav, men säker kan man förstås aldrig förrän björnen är skjuten och man är över ån.
Introducerade chardonnay

Frères Couillaud drivs av Amelie och Vincent Dugue-Couillaud. Amelies far introducerade chardonnay-druvan i de här trakterna, som annars domineras av melon de bourgogne och produktionen av muscadet-viner, alltså lätta, friska, utmärkta skaldjursviner. Skälet till att Amelies far planterade chardonnay var att det var svårt att sälja muscadet på 80-talet (då som nu…) och att USA skrek efter chardonnay. Idag säljs Couillauds chardonnay-viner – de finns under två etiketter, Bernier respektive Désirée – lite varstans i världen, bland annat på ett av monopolen i Kanada. Frères Couillauds produktion domineras annars av muscadet-viner.
Bråttom, bråttom

Nu var det just en chardonnay från Loire-flodens mynning som Systembolaget efterfrågat till sina drygt 400 butiker och till ett konsumentpris på 79 sek. Stor volym alltså. A-klass. Vinet släpps först i september, men upphandlingen skedde redan i vintras och revisionen genomfördes i mars, bara någon dag efter att inköpsjuryn provat vinerna som presenterats för offerten – det gäller att snabbt vara på plats så en eventuellt inte helt ärlig producent inte hinner ”rätta till” något i efterhand.”Loggbok”

Jag infann mig på plats dagen efter Systembolagets provning och dagen före revisionen. Det gav mig tid att gå igenom alla tänkbara frågor med Amelie och Vincent och att via deras ”loggbok” följa vinet, som nu befanns fördelat på flera olika tankar, tillbaka till fälten druvorna skördats från ett drygt halvår tidigare. Noterbart är att franska vinodlare måste bokföra allt de gör, både i vingården och i vinkällaren. Vid en kontroll – en fransk vinodlare kan närsomhelst kontrolleras av skattemyndigheten, tullen eller det lokala kvalitetsorganet – ska enligt lag kontrollanten med lätthet kunna följa en flaska tillbaka till fältet (i motsats till vad vissa okunniga själar försöker få oss att tro kontrolleras också konventionella odlare å det grövsta, åtminstone i teorin, och den enskilde vet aldrig när en kontrollant kan dyka upp); går det inte att följa flaskans innehåll tillbaka till plantan, t ex därför att bonden slarvat med sin loggbok, är det ett brott mot regelverket, och skulle det visa sig att bonden ”fifflat” åker den dit så det sjunger om det (detta också i motsats till påståendena om att ”man får göra vad man vill”). Såvitt jag kunde se vid min förkontroll stämde allt väl överens med vad som uppgivits i offertsvaret och med vad Systembolagets revisorer kunde förväntas kräva. Jag kollade också upp att de påstådda tankarna fanns i verkligheten, att de var fulla och att vinet smakade som det skulle. Sist men inte minst gick jag igenom de lab-analyser som gjorts i syfte att verifiera att allt var ok också rent analytiskt (notera den totala svavelhalten på 97 mg/l, att jämföra med regelverket för ekologiskt vin som tillåter 150 mg/l – Frères Couillaud arbetar i likhet med andra kvalitetsproducenter alltid med låga svavelhalter).Två kontrollanter

Dagen därpå kom så två kontrollanter från Systembolaget: den ansvarige inköparen och en kvalitetssäkrare. De var ute på en resa där flera offerter och producenter skulle kollas upp (de kontrollerar oftast inte bara vinnaren utan också tvåan i den händelse att ettan inte får godkänt), varför de raskt satte igång med sin audit.Många papper

Auditen inleddes med en genomgång av ”loggboken”. Denna återfinns numer för det mesta i datorn. Så inte hos Frères Couillaud (låt vara att de datoriserar sin loggbok i år), där har Amelies farbror skött noteringarna (fram till sin pension i år) och han har föredragit att fortsätta att göra allt för hand – så som alla gjorde för ett par decennier sedan. Det innebär många papper att följa. Således tog den här delen av revisionen ganska lång tid och frågorna var många. ”Den tredje oktober, vad gjorde ni då?”, ”Vad betyder det där?”, ”Så ni flyttade vinet där?”…  När detta var avklarat var det så dags för en rundtur på egendomen

La Désirée – chardonnay från Loire

Vingården ägnades inte mycket tid. Det viktiga var att följa upp pappersexercisen rent fysiskt. Med andra ord verifierade kontrollanterna att vinet verkligen fanns i de tankar det stod att det skulle finnas i. Dessa tankar testades också i syfte att försäkra sig om att kvaliteten överensstämde med den inskickade. Avslutningsvis gjordes och provades en blend av tankarna, alltså i teorin samma vin som skickats in till offertprovningen, och det ställdes mot ett prov som fanns kvar sedan offertprovet sattes ihop. Och därmed var auditen avslutad. Ett par dagar senare fick Frères Couillaud och deras ”La Désirée” godkänt, och i september kommer vinet att släppas i de drygt 400 butikerna i Sverige (enligt uppgift artikelnummer 6321, pris 79kr). 

Lokalt folklo(i)re.

Hustrun, Latinon & La Fuga

Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”

Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor

Utgår från att alla läst Fatima Bremmers utmärkta bok ”Ett jävla solsken” och att alla tycker om den lika mycket som jag. En välskriven och väldokumenterad bok om en av alla dessa mer eller mindre bortglömda, stora personligheter i vår gemensamma historia. Ester Blenda Nordström (1891 – 1948) skrev böcker som rimligen inspirerat Astrid Lindgren på många vis, inte minst till figuren Pippi Långstrump (Ester Blenda som liten lär ha varit förebilden till hennes egna böcker om rackarungen Ann-Mari), hon wallraffade innan Wallraff ens var född, reste i Amerika och i Europa, bosatte sig en tid i Sibirien, undervisade samer i Lappland, körde motorcykel och bil, umgicks med Elin Wägner och samtidens kvinnliga spjutspetsar, med mera.Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”En piga bland pigor” – utgiven 1914 och tryckt i 15 upplagor (!). En bok som också var en uppmärksammad artikelserie i Svenska Dagbladet. Kort sagt utgav sig Ester Blenda för att vara en piga, sökte jobb på en gård i Sörmland, fick jobbet, arbetade en månad som piga och dokumenterade upplevelsen. En bok som fick ett stort genomslag på sin tid och satte fokus på lantarbetarnas och särskilt pigornas situation med arbete mest varje dag, långa arbetspass och usel ersättning.Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.

Michel Houellebecq: Sérotonine

Har begått Houellebecq. Någon gång måste det ske. Om inte annat så för imagens skull. Den kräver att en läst Houellebecq. Imagen. Läste honom på franska. För säkerhets skull. Och för imagens skull. Men skulle det gå? Med det rykte han har och den höjd hans piedestal har var sannolikheten stor för att Darrieusecqska formuleringar och Foucaultska tankar och Tourniersk ekvilibrism skulle gå den förbi som läser Houellebecq på franska utan att ha det som modersmål. Men nej. Inte alls så. Faktum är att Houellebecq är en språklig lättviktare och en synnerligen okomplicerad och tämligen reaktionär tänkare. Men hans höga piedestal då och hans jätteupplagor? 300 000 ex i förstaupplagan bara av Sérotonine. Tja, det där med ängslighet och kejsarens nya kläder och så. Nej, Houellebecq är snarast att betrakta som en habil medelmåtta. En medelmåtta som knappast är ansvarig för att andra tappar koncepterna och lyfter honom till skyarna.Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.

Musik.

Förbud mot bolibompamorgonstudion

Den som vill ägna sin morgon åt fånerier och världsfrånvändhet kan med fördel lyssna på hysteriska radiokanaler där pladderpellar till sin, får man förmoda,  förvåning får ge uttryck för myrorna i kroppen och bristen på djupare tankar. Förväntar sig den nyss nämnda morgon-individen levande bilder till fånerierna finns Aftonbladets morgonteve på TV3 och den som vill vara lite mer P4 än P3 och Rix kan med fördel följa de trivsamma och vanligtvis balanserade morgonvärdarna och den seriösa nyhetsrapporteringen på TV4. Men vad gör den som inte vill ha pladdret och fånerierna och inte låter sig nöja med TV4:s Hemmets Veckotidnings-morgon? Kort sagt: vad gör den seriösa människan i den arla timmen?SVT och dess Morgonstudion, tänker den i ottan vakne vakne och ger SVT en chans att stå upp mot den utmärkta morgonradion på P1; SVT måste ju hålla den seriösa fanan högt och stå för en till tillit ledande dramaturgi. Men nej. Icke så alls. Här bjuds vi på en fåntratt som trots sitt grå hår låter som en fjortis när han med ljud och miner gör vad som borde vara ett seröst inslag om bostadsmarknaden och den som ger oss det senast inom kulturen – numer snarare inriktat på nöje och skvaller – får sitta och läsa, stapplande, innantill och med ögonen fästade i sitt manus snarare än kameran och med en intonation som snarare är ”nu ska ni få höra vad Jaag har att berätta, hysch hysch, jo förstår ni…” än torra fakta…: Vem har fått för sig att kultur är ett skämt? Denna det civiliserade samhällets viktigaste stöttepelare. Och ovanpå allt detta programledarna som ska försöka vara avslappnade och pladdriga som en annan Anders Timell trots att det verkar gå mot deras natur, som helt korrekt ska vara torra fakta in i djupaste hörnet av själen, och trots att de bara går genom rutan som flamsiga tråkmånsar som verkar fnittra åt första bästa upptågsmakare som säger bärfis.

Vid det här laget har HR:en förstått att vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot den allmänna fördumningen i allmänhet och bolibompamorgonstudion i synnerhet!

Musik.

Glad Påsk!

Meningen var att mina vänner påskkycklingarna och jag skulle önska Glad Påsk här och nu, men de fick syn på den rykande färska novellsamlingen ”Bränna vass” och blev så tagna att de nu står på kö för att få titta i den istället för att delta i gladpåskandet. Nåja, Glad Påsk på er, alla ni andra!

Traditionell musik.

Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Förbud mot obruksanvisad potatisgratäng!

Hälsar på barn. Säger till yngste måg-villbliaren ”Jag lagar mat ikväll.” Han: ”Du?”. Jag: ”Ja?” Han: ”Lagar mat.” Jag: ”Ja!?!” Han: ”Jag menar, vad, öh, hm, vad, ja, vad spännande!” Jag: ”Ja, jag vet. Jag går till butiken och hittar på något nu.”Vad som sedan flög i er utsände i de vidbrända grytornas och sönderstekta köttbitarnas förtappade köksenvironger står skrivet i Michelin-stjärnorna ity, plötsligt!, på plats i fina butiken, köpte denne de finaste köttbitarna och en bytta potatisgratäng. Hem. Steker köttbitarna med oväntad framgång. De blir så lyckade att de på sina håll är välstekta, mycket välstekta rent av, för den som gillar det, medan de på andra håll mer är att betrakta som blodiga eller åtminstone råa. Med andra ord något för alla, och det gäller varenda en av köttbitarna. Paul Bocuse hade inte gjort det bättre. Framgång! Lycka!Men så var det det där med potatisgratängen. Tror ni inte att den förbannade fina affären packat sitt halvfabrikat i någon slags aiuminiumlåda utan vidare instruktioner. Låt det sjunka in… Utan instruktioner. Vad göra när köttbitarna  håller på att krympa ihop i det fräsande smöret i stekpannan och det är hög tid att rädda dem om det alls ska bli kött till middag??? Inspirerad av en kär, gammal kollega tog man vad man hade och lade upp de mosaik-stekta köttbitarna på tallriken och kletade på lite potatisgratäng vid sidan om.Det stod ganska snart klart att måltiden inte var en succé. Yngsta dottern: ”Pappa, det är jättegott, men vanligtvis äter man potatisgratängen varm eller åtminstone lite ljummen. Inte kall. Tror du tänkt på potatissallad.” Nederlag. Misslyckande. vinifierat kräver ett omedelbart och till hårda straff knutet förbud mot försäljning av potatisgratäng utan bruksanvisning eller annan handhavandemanual!  

Musik.

Champagne Waris Hubert (WH)

Hade nöjet att lära känna Stéphanie Hubert och Olivier Waris lite närmare i samband med att de besökte Sverige tidigare i veckan. Hade sedan tidigare koll på deras oerhört tajta och fokuserade viner. Viner så stringenta att de får den som inte förstår sig på den här typen av i sin stil ytterst medvetet vinmakade godbitar att längta efter en högdoserad dussinskumpa. Kanske tycker dessa ”de” också att det som Olivier Waris bjuder dem är för magert. Även om det är svårt att respektera den åsikten är det bara att i sann demokratisk anda och utifrån devisen ”smaken är som baken” acceptera de här inte fullt ut tränade näsorna och smaklökarna och deras prat som i sammanhanget måste anses som snarvel från någon som kanske borde ligga lågt och till dess gommen är tillräckligt tränad låta sig nöja med att sippa sockerdricka och andra avarter av bubbel. Och, ska tilläggas, vara lycklig med det.Medveten diskretion

Nåväl, vad gör då WH-skumporna så speciella? Ytterst handlar det om ett oerhört medvetet och väl genomfört vinmakeri – ett hantverk som trots sin totala diskretion, eller kanske just därför, imponerar. Kort sagt kan inte alla göra det här.

I visionen av en version

Olivier, från odlarfamiljen Waris (finskt ursprung, way back), är vinmakare. Stéphanie, från odlarfamiljen familjen Hubert, sköter ruljangsen. När de gifte sig för ett drygt tjugotal år sedan blev de med vingårdar, som fram till dess levererat sin frukt till andra. De bestämde sig för att på sikt skapa sin egen champagne, och de gick metodiskt till väga. Skapade sig en bild av sin framtida version av champagne, anammade tålmodigt nödvändig kunskap, gjorde försök och så, 2001, lanserade de en första version av sin vision. En vision som sedan dess växt sig allt starkare samtidigt som volymerna ökat (inom de gränser som gårdens begränsade areal sätter, numer ca 28 ha, att jämföra med det knappa hektar Stéphanie och Olivier började med 1999, mark som återfinns i finfina lägen som Avize, Cramant och Ogier).

WH:s filosofi

Så vad är då WH:s filosofi? Målet är att skapa stringenta, fokuserade och tajta viner och vägen till målet går via enormt mycket arbete i vingården och väldigt lite av samma vara i vinkällaren. Olivier har en bild lika glasklar som hans viner om hur en vinpress ska skruvas. Förutsättningen för att göra de viner han gör är att han har rena druvor i perfekt skick och att dessa skördas vid exakt rätt tidpunkt. Skulle han tillåta sig att släppa igenom druvor skadade av mjöldagg eller röta, till exempel, skulle han inte nå sin målbild. Något han är ytterst medveten om. ”Det är skälet till att jag kan verka besatt av arbetet i vingården och att Stéphanie är arg på mig för att jag aldrig är i tid till kvällsmaten,” säger han med en blinkning till sin fru som suckar och ler lite trött. Båda vet att utan den där totala uppoffringen blir det inte som de vill.Vinkällarens jästflora

I vinkällaren låter han druvorna jäsa under lång tid och vanligtvis under inverkan av vinkällarens naturliga jästflora (”den som säger att den jäser med jäst från vingården är antingen okunnig eller så ljuger den”, försöker Olivier i likhet med många andra med en dåres envishet förklara för romantikerna och tokarna som hellre går på myter än tar reda på fakta). I likhet med alla andra skickliga hantverkare och kvalitetsinriktade vinmakare arbetar han med låga halter av svavel (i något fall helt utan) och menar, fortsatt i i likhet med de nyss nämnda, att svavel är en icke-fråga om vi talar seriöst vinmakeri. (Ja, ni hör, klart jag gillar den här killen…). Det han emellertid använder sig av en hel del i källaren är kyla. ”Jag avskyr den oxiderade stilen, det är helt okej att folk gillar den, men för mig är det inte vägen att gå, jag vill ha rena, fruktdrivna, tajta och levande viner,” säger Olivier, som också avslöjar att han avskyr ordet ”mineralitet”, inte för att det går att diskutera som term utan för att det står för något dött, något som står i bjärt kontrast till en levande jord. Kylan använder han för att bevara frukten och ”hålla ihop” vinerna, som aldrig tillåts att bygga på sig under syrets inverkan (samma skäl till att han aldrig gör bâtonnage, bara remuage, på de viner han gör i fat).

Stringensens subtila skönhet

Nog av. Resultatet är, som sagt, oerhört rena och stringenta viner, sådana där som impar på er utsände bland de vinmakande gamängernas underfundiga värld som är som bäst då den fylls av cordiala ententer och andra typer av samförstånd. Dessvärre hittar vi i skrivande stund bara ett WH-vin i Sverige, Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399kr, men enligt uppgift är en av deras rosé-skumpor (de gör två) på väg in före sommaren och kanske får vi se ändå fler exempel på Oliviers hantverk om de svenska bubbelnördarna som förstår sig på stringensens subtila skönhet hittar fram till detta hantverk. Ity där efterfråga finnes, finnes utbud.

Musik.